Några frågor om BSA Ultra..

Med anledning av gårdagens inlägg så fick jag en fråga via mail om just Ultran och dess prisbild. En vanlig standard BSA Ultra Mk III med bokstock kostar i dagsläget £329, precis lika mycket som om man istället väljer syntetstocken. Detta motsvarar idag 3618 kr. Önskar man sedan en valnötstock, som den på bilden i gårdagens inlägg, så kostar vapnet med detta tillval £389, alltså 4277 kr. Till dessa pengar så får man även räkna med en frakt från UK, vilken kostar £28 från BAR, med andra ord 308 kr.

Vill man istället köpa över disk här i Sverige och vapnet är importerat via Fondprodukter så börjar prisbilden vid 5995 kr för bok- och syntetstocken samt 7195 kr för versionen med valnötstock, fast då kan man i gengäld ofta ta ut vapnet helt fraktfritt hos den lokala jakthandlaren.

Mitt vapen är vidare extrautrustad med ett avtryckarsystem från Rowan Eng. som kostar £39 (428 kr) liksom en portad pipvikt från Webley Tomahawk (EC082) som kostar £14 (153 kr). Kikarsiktet är ett Tasco Varmint I 2.5-10/42 Ao för £89 (979 kr), dock tyvärr utgånget sedan länge. Kikarsiktets ringar är amerikanska BKL257 med £22 (241 kr) på prislappen. Min spiritlever är ACD ifrån likaledes amerikanska MSP och de kostar $29 (205 kr).

Sammanfattningsvis så är det mycket vapen för pengarna, oavsett om man väljer bok/syntet eller valnötstock, förutsatt att bössan köps direkt från England. Hur de överhuvudetaget kan säljas här i Sverige för de pengar importören här begär är dock för mig en gåta...

Lite förberedelser..

  Min gamla FAC Ultra är nu injusterad precis under 16 joule inför tävlingen..

Idag begav jag mig upp till klubben för att skjuta in Ultran som 16 joule. För detta ändamål så sköt jag ett skott på varierande avstånd upp till 30 meter samt två skott på 35 och 40 meter, alla skott med samma riktpunkt (centrerat). Anledningen till att jag körde två skott på de sista avstånden var att jag ville få ett snitt eftersom variationen i höjd blir såpass märkbar vid måttlig effekt på lite längre avstånd.

  Inskjutningstavlan..

- 10 meter = mörkblå ring

- 15 meter = gul ring

- 20 meter = ljusblå ring

- 25 meter = lila ring (inskjutningsavstånd)

- 30 meter = grön ring

- 35 meter = orange ringar

- 40 meter = röda ringar

Som synes så kan jag hålla precis rakt på mellan 10-30 meter, utifrån mitt inskjutningsavstånd på 25 meter. Den största skillnaden i höjd är mellan 20 och 30 meter där skillnaden uppgår till 40 mm. Tappet från riktpunkten ner till genomsnittet för 35 meter däremot blir även det 40 mm och till 40 meter så blir det hela 105 mm. För fulla 50 meter så är droppet helt avsevärt och där måste man hålla över ordentligt. För att kompensera så håller jag en dot upp på 35 meter och två dots upp på 40 meter. Egendomligt nog så räcker det med tre dot för fulla 50 meter - där trodde jag på 4 dots.

  Sedan roade jag mig med att skjuta på en BR-tavla, här 25 meters avstånd

  I kikarsiktet så känns det lite närmare...

  Trots lite blåst så blir det ett bra utfall, första raden blev dock inget vidare..

Tävlingen i Laxå 130922

En del har frågat om Laxå kommer att arrangera någon tävling 130922 och svaret på den frågan är - NEJ!

Problemet var ju just att tävlingen hade annonserats i Laxås namn trots att Laxå inte stod bakom den.

Däremot så planeras det en tävling framöver och när den kommer så kommer detta att annonseras.

Laxås luftvapenverksamhet (ca 30 av ca 250 medlemmar, numera -2 st) fortsätter som vanligt och är INTE nedlagd.

Väl mött framöver!

Läget i landet

Idag har jag hört runt lite om den nuvarande situationen eftersom så många på olika forum har ojat sig över den senaste tidens utveckling. Det jag kan konstaterar är nog att det är mycket ljud ifrån små trummor - två medlemmar har fått sina medlemskap i Laxå avslutade, på troligtvis mycket goda grunder, men i övrigt så är det business as usual. Onsala kör sin hösttävling som vanligt, Laxå kommer att göra lika så - även om det inte blir exakt den tävlingen som tidigare hade påannonserats.

I fråga om regler så följer respektive klubb det regelverk som gäller för sin anslutning, är man ansluten till Sv Skyttesportförbundet så skjuter man enligt deras regler (Internationellt) och är man ansluten till Sv Jägarförbundet så kör man enligt deras regler (Nationellt). Vissa framstående klubbar (ex Onsala) är anslutna till båda och kan då tillämpa valfria regelverk eller mixa så att man kör vissa grenar internationellt och andra nationellt.

Enkelt och smidigt.

En del deltagare har på div forum klagat över gällande regelverk, vissa med på ett mera konstruktivt sätt än andra. De som har haft de mest planlösa och radikala klagomålen har emellertid ofta visat sig vara sådana som sällan eller aldrig de facto kommer på tävlingar överlag. Med bakgrund av detta så verkar konsensus ändå vara att regelverken är väl fungerande men att klubbarna får lyssna in vilket regelverk som har den bästa lokala förankringen.

Det som sker nu är att klubbarna kommer att ha en licenskontroll och att man från och med nästa år kommer att kräva ett skyttekort vid tävlingar enligt de internationella reglerna. I övrigt så kör man på som vanligt.

Visst har man tappat deltagare och alla förefaller vara eniga om att detta inte är en önskvärd utveckling. Det förhållningssätt som man bemöter detta med är att köra vidare som vanligt, i förhoppningen om att vi nu upplever en tillfällig svacka, liksom man har gjort tidigare i historien. Man räknar också med ett automatiskt sett större intresse från utomstående igenom anslutningarna till Sv Skyttesportförbundet, vilket förhoppningsvis kan ge några fler tävlande.

Hursomhelst...

Nu kör vi på som vanligt och glömmer de tråkiga händelserna när Laxå var tvungna hjälpa två deltagare att lämna föreningen per omgående och därför hoppas jag att vi får en fin uppslutning på nästkommande tävling i Onsala redan om en vecka. Tillåter bara vädret så ska jag minsann ta med min egen BSA Ultra, nu som 16J, och köra enligt de internationella reglerna. Kanske inte mitt favoritregelverk men nu är det tävling och det är den arrangerande klubben som bestämmer. Kul att tävla igen ska det i alla fall bli - inte minst när luften har rensats lite igenom Laxås rådiga ingripande.

Väl mött, allesammans !!

Kaos i klubben

Tydligen så har tävlingen 130922 blivit inställd då det förefaller som att den har arrangerats utan att styrelsen i den arrangerande klubben har sanktionerat denna?! En smula udda kan tyckas, borde inte en styrelse vara mera medveten om vad som sker i klubbens regi än att man blir tagen på sängen över att en tävling helt plötsligt existerar som man inte har bifallit?

I samband med detta så har uppenbarligen också två medlemmar fått sparken.

Länk; http://www6.idrottonline.se/LaxaSF-Skyttesport/

Så mycket mera om saken vet jag inte och här kan vi se anledningen till att jag själv inte engagerar mig i tävlingscirkusen eller våra olika forum, det tar på tok för mycket energi i relation till vad man får ut av saken. Bloggens kommentatorsfält står dock öppet runt ämnet i det här inlägget så här kan alla och envar som inte känner att de vill/kan ge sin röst hörd på valfritt forum istället säga sitt på en neutral yta.

Air Rifle Headquarters 1968 - Air Rifle Hunting

  Redan under tidigt 60-tal så var jakt med luftvapen stort i USA...

Ett av de intressantaste kapitlen i den fylliga katalogen från Air Rifle Headquarters 1968 behandlar jakt med luftvapen. Här tar man upp lämplig utrustning och beskriver ingående de olika villebråden med jakttips och regelrätta träfftabeller. En av de stora punkterna är naturligtvis rekommendationerna runt lämpliga luftgevär, kärnverksamheten för Robert Law och hans firma var naturligtvis just att sälja olika luftgevär.

Här kan man ganska tydligt märka att ett antal decennier har förflutit och på den tiden så hade man definitivt inte tillgång till hårdvara och - mest av allt - optik, på den nivå som vi är vana vid nu. I princip så fanns det två kalibrar tillgängliga för den blivande luftvapenjägaren, endera kaliber 177 eller den mera udda 22.

Förvisso så existerade även Sheridan och kaliber 20 som ett lysande undantag för de kunder som skulle kunna tänka sig ett pumpgevär. Dessa var också talrika och förmodligen så var det detta samt "kalla fakta" som fick den gode herr Law att ta in Sheridan i sortimentet, han hade ju annars en uttalad preferens för just de mer påkostade europeiska vapnen. Visst hade Sheridans nackdelar, exempelvis en jobbig laddprocess och att de är hart när omöjliga att förse med ett vettigt kikarsiktesmontage, men samtidigt så är laddningen sällan ett omak vid jakt och generationen av luftvapenjägare hade redan då under åratal bevisat just Sheridans förträfflighet med exempelvis kiksikten eller till och med de rätt grova öppna riktmedlen som följde med vapnen direkt från fabrik. Slutligen så var Sheridans även billiga och välgjorda - samt sköt helt rekylfritt en relativt grov projektil med duktig snärt.

  Små villebråd har små täffzoner när de påskjuts med små kalibrar...

När det gällde fjädervapen däremot så var kaliber 177 helt förhärskande. Detta kan möjligtvis ses som en smula förbluffande men skälet till detta är mycket klokt - kaliber 22 hade helt enkelt inte tillräckligt bra diaboler vid denna tid. Det som fanns att välja mellan var i huvudsak brittiskt och då 5.60 mm. Det fanns Waspen från Eley och Champions Bulldog liksom Milbros Caledonian, samtliga tämligen usla, vilket kanske inte spelade någon större roll när de sköts ifrån likvärdigt dåliga Webley Mk III och BSA Airsporters på hemmamarknaden. I USA däremot så krävdes det räckvidd och optimal precision, vilket varken brittiska vapen eller diaboler kunde leverera, de sistnämnda dessutom inte ens om de sköts ifrån dyra tyska matchvapen. Här sköt man inte på korta avstånd inuti eller runt småjordbruk med en och annan kanin på ängarna utan här var det främst jakt efter grå ekorre som gällde. Just detta innebär ofta hårt vinklade skott som med precision var tvungna att träffa precis exakt rätt och undvika grenar och löv på sin väg mot målet. Med måttlig effekt till hands så försökte man få så flack projektilbana som möjligt och då vann man direkt 150 fps med kaliber 177, förutom ett betydligt bättre urval av acceptabelt bra diaboler från exempelvis HN och inte minst minst legendariska Jets.

I den här katalogen så lyfter man fram de mer kraftfulla vapen med kaliber 177 i först hand, detta då på grundval av dess längre praktiska räckvidd tack vare en flackare projektilbana. Idag, skriver man, "så finns det ett flertal vapen som kan leverera utsökt precision vid såpass höga hastigheter som 700-780 fps", något som ansågs som en avgörande fördel jämfört med vanliga vapen mellan 600-650 fps. En annan teknisk innovation, förutom högre utgångshastighet, som hade kommit de senaste åren var - optik! Det var nu möjligt att montera ett kikarsikte på ett luftgevär och dessutom på ett sådant sätt att det satt fast på pålitligt sätt och dessutom överlevde vapnets rekyl. Något som uppenbarligen inte var självklart på denna tid, trots vapnens relativt måttliga effekter.

  Kanske lite udda med en jaktkniv som är större än hela villebrådet...?

Kikarsiktet framhålls som en avgörande fördel och ökar direkt vapnets praktiska räckvidd till minst det dubbla! Nåja, det kanske inte var någon större överdrift ändå med tanke på dåtidens ofta rätt grovhuggna öppna riktmedel? De flesta skyttar, med en rekylerande fjäderbössa, har ju de facto svårt att träffa ett mindre villebråd på ett repetativt pålitligt sätt enbart med öppna riktmedel bortom 15-20 meter där man med ett bra kikarsikte förmodligen hittar samma svårighetsgrad vid 30-40 meter någonstans. När man sedan skjuter upp i ett trädkrona täckt med ett mörkt lummigt lövverk så har också kikarsiktet den obestridliga fördelen att man enklare kan identifiera sitt mål för att överhuvudtaget få till ett vettigt skott.

  "Så här hög hastighet kvarstår efter X ft avstånd om din mynningshastighet är..."

När det gäller den generella rådgivningen runt jakt med luftvapen så rekommenderade Law att man övade mycket innan man jagade på riktigt och att man begränsade sin egen räckvidd till det antal yards där man konstant kunde träffa inom en ritad träffzon motsvarande den gällande för den art av villebråd man ansåg att jaga. Till sin hjälp så fick läsaren en villebrådstabell med de träffzoner som gällde. När det gällde nödvändig anslagsenergi så bifogades det två tabeller, en som visade hur många fps som krävdes för diverse villebråd och en tabell som visade hur många fps en diabol hade kvar när den hade skjutits med X antal fps vid mynningen. På detta sätt så kunde läsaren själv räkna fram sin egen anslagsenergimässiga maximala räckvidd och sedan så gällde naturligtvis den räckvidd som var kortas av endera precisionsräckvidden eller anslagsenergiräckvidden.

  "Så här många fps vid målet krävs det för att fälla målet, jmfr med föregående tabell.."

I all sin enkelhet så får man nog säga att Law var ganska pedagogisk, abstrakta begrepp som ballistisk koefficient och grafer över projektilbanor etc saknas helt. Här ligger tonvikten på det enkla och begripliga som en ovan luftvapenjägare lätt kan relatera till och tillämpa bara med hjälp av lite sunt förnuft. Det man idag som läsare förbluffas över är hur mycket vettiga fakta man kunde få ner i ett såpass litet utrymme som katalogen medgav. Här finns till stor del essensen av nödvändig luftvapenkunskap och man kan lätt förstå att Beeman såg och lät sig vederbörligen imponeras så till den vida grad att han även inspirerades att utforma sina egna framtida kataloger efter samma princip.

Robert Law var helt enkelt en nyskapande entusiast med uppenbar kärlek till sina produkter och hans kataloger kom sedermera att prägla en hel industri liksom de flesta medelålders och äldre entusiaster, främst i USA, som ännu kommer ihåg och kan relatera till hans kataloger och tidskrifter.

Flexibilitet...

Idag så tog jag med mig de fyra diaboler som hittills har presterat bäst i min FX Airguns Elite under de gångna åren. Förutom storsäljande JSB King så blev det också favoriten Defiant samt den svindyra Benjamin Domes och motsatsen, de riktigt billiga Baracuda. En ganska bred mix alltså, från lätta 25.40 gn till tunga 30.90 gn.

Ibland så har man frågat vad en Elite tillför och varför jag inte valde en Royale till kaliber 25 istället. Hade jag gjort det så hade jag ju både fått en fartomställare och möjlighet att skjuta med magasin, när jag så hade önskat. Elite däremot är ju enbart enkelskott. Skälet att jag gick på Elite var dock att jag sällan skjuter med magasin och de som har en fartomställare tenderar också att nästan alltid bara låta fartomställaren stå på full effekt hela tiden. I fråga om vad Elite tillför så kan man naturligtvis byta pipa utan att behöva byta matarpinne men detta är också något som man i praktiken gör ganska sällan eller aldrig. Vad som inte är lika uppenbart är den enorma toleransen som Elite har för olika sorters ammunition. På kortare avstånd så kan man mata den med i princip vad som helst men den kommer ändå alltid att träffa där man siktar. Till och med på längre avstånd, som i dagens fulla 50 meter, så förmår den att lämna jämna och fina träffbilder trots användandet av fyra distinkt olika diaboler.

Rent praktiskt så sköt jag två serier om 10 skott med vardera sortens diaboler, den bästa av de två tavlorna är redovisad nedan. Allt är skjutet med fullt stöd under goda, men inte perfekta, förhållanden. Tavlorna sköts växelvis för att eliminera fördelar/nackdelar av olika tryckvariationer etc.

Benjamin Domes

  Dyrgriparna 65 öre per styck - 33 mm ctc som bäst på 10 skott över 50 meter.

Benjamin Domes är riktigt bra diaboler, om man bara bortser ifrån prisbilden och allt blydamm som följer med i burken. Utseendemässigt sett så påminner de om legendariska Premiers och borde liksom dessa komma i en skumgummidämpad kartong, som sig bör. Prisbilden är dyrast av de fyra och träffbilden är godkänd. De är lättskjutna, pålitliga och slår väldigt hårt i målen på grund av sin vikt (27.80 gn) och sin hårda sammansättning. För prisbilden så hade man dock krävt ett absolut toppbetyg vad gäller träffbilden, där duger inte 33 mm.

Defiant Exterminators

  Även Defiant Exterminators med 53 öre/st är dyra - träffbilden blev mycket fina 24 mm.

Defiant Exterminators kostar premium men känns också premium jämfört med Benjamin. Dessa miniéprojektiler kommer i en smart plastask med bra snäpplås och har en extra leveransförsegling igenom en liten lufttät plastpåse. Projektilerna som sådana är absolut rena, mycket homogena och prydliga. Precisionstestet blev i toppklass och diabolerna slår duktigt hårt när de träffar, värre än Benjamin - mycket på grund av sina tunga 30 grains.

HN Baracuda

  Baracuda är riktigt billiga och betingar 30 öre styck, träffbilden blev dock sämst - 34 mm.

Baracudan är tungviktarnas klassiker och med angivna 30.90 gn så är den riktigt brutal. Även var att vara kaliber 25 så känns den ordentligt stor när man viktar den i handen och resultatet när den träffar något hörs ända upp till skjutplatsen. Dessa diaboler slår hårdare än något annat jag har prövat i den här kalibern, inklusive Exterminators. Tyvärr lider dessa diaboler av väldigt varierande vikter, vilket gör att de tenderar till att sprida onödigt mycket i höjdled. Asken känns lågpris jämfört med de andra och saknar vettig låsning. Diabolerna är hyfsat rena, dock inte på samma nivå som JSB eller de helt kliniska Defiant.

JSB King

  JSB visar att man kan kombinera bra pris (30 öre/st) med enastående praktisk precision - 24 mm!

JSB King är storsäljaren bland all ammunition i kvarttumsklassen och detta med all rätt, det är en oerhört komplett produkt. Den är ren och fräsch, kommer i en bra ask som har dubbel skumgummidämpning och ett acceptabelt (men inte helt bra) friktionslås liksom slutligen en ypperlig precision. Mycket homogena diaboler som dock lider lite av sin låga vikt - bara 25.40 grains. Just den lätta vikten gör att man får lite av känslan att skjuta kaliber 22, de känns helt enkelt lite fjuttiga. Trots fulla 900 fps ur pipan så träffar de inte med samma autoritet som exempelvis Defiant. Bortsett ifrån detta så har de troligtvis inte heller en lika bra BC eftersom King generellt sett inte presterar lika bra under ogynnsamma förhållanden (byvind etc) som Defiant Exterminator. Men, som sagt, för nästan halva priset jämfört med Exterminators så är de oerhört prisvärda i relation till sin prestanda. De är också väldigt lättskjutna och förutsägbara, i synnerhet jämfört med Baracudan.

Sammanfattningsvis

Utav de 18 sorters diaboler som Hurricane saluför så har jag testat 14 st och de 4 ovan är de som skjuter bäst. Efter dessa så kommer faktiskt en hålspetsdiabol, HN Hunter Extreme, som inte skjuter speciellt mycket sämre än den vanliga Baracudan - den absolut bäst presterande hålspetsdiabolen som jag någonsin har prövat med kaliber 25. Det jag saknar är dock ett blyfritt alternativ, vilket saknas i den här klassen, bortsett ifrån Paragon vilka inte är tänkta för moderna PCP. Nu vet jag att Defiant tillverkar bra blyfria projektiler för de mindre kalibrarna och det vore mycket spännande att få testa en dito motsvarighet för kaliber 25.

  Lite extra luft är inte dumt..

Förutom diaboler så måste man ju även ha luft och med min stora 500 cc tub monterad på Elite så har jag 100 st bra skott tillgängliga för 50 metersskytte. Tryckintervallet är då 250-120 Bar. Min lilla buddy är nu på 400 cc och om jag fyller den till 240 Bar så kan jag vid en omfyllning från 120 Bar i vapnet toppa bössan till 160 Bar, alltså ytterligare 40 bra skott. Inalles så kan jag då smidigt bära med mig luft för ungefär 150 skott á 50 fpe om jag istället laddar 255 respektive 245 Bar.