Transferporterns betydelse...

  Anm: 0.050 = 1.27 mm, 0.100 = 2.54 mm, 0.150 = 3.81 mm.

Silwer frågade mig tidigare om effekten och mina funderingar runt effekt hos Challengern. Hur mycket effekt kan man få ut och vilken effektnivå vill jag själv använda? När jag pratade med Pyk på Onsalaträffen tidigare under hösten så berättade han att hans Challenger var borrad till 1.60 mm för 10 joule, något som i diagrammet ovan hade motsvarat 0.063" Som synes så verkade hans teori, i alla fall mattematiskt sett, stämma bra för den maximala effekt man kan få ut hos den storleken på transferportshål. Hade man istället velat lägga sig på 16 joule, alltså 12 fpe, så hade 0.080" varit en lämplig dimension, med andra ord 2.00 mm.

Som synes så måste man alltså vara väldigt försiktig med hur man borrar!

Ett "för stort" flöde gör nämligen att man rubbar harmonin och får oönskade och disharmoniska bieffekter av sin setup, exempelvis en större avvikelse (spridning) ifrån skott till skott än önskvärt liksom en onödigt hög luftförbrukning etc. Man bör alltså noga stämma av flödet (transferportens hålstorlek) mot den önskade uteffekten hos vapnet.

Noterbart är också att vid riktigt stora dimensioner så planar effekten ut, det spelar inte så stor roll om man har borrat 0.140 eller 0.160, där en skillnad på 0.02 hade gjort klart mycket större skillnad lägre ner i registret. För detta vapen så förefaller toppeffekten nås vid 20 fpe (ca 27 joule), vilket också är effektgränsen för F/T på hemmamarknaden. Enligt diagrammet ovan så kan man teoretiskt sett nå några fpe ytterligare men troligtvis så är den här sista effekten rätt svår att nå då den bygger på att alla andra variabler "räcker till" utöver piplängd och luftflöde.

För min egen del så är jag förvånad över hur skön den känns med bara 7.50 joule så den får ligga på den här effekten tills vidare. Det är också en effektnivå som ger låg ljudnivå samtidigt som effekten räcker gott för alla avstånd ut till 25-30 meter.

Tankar och planer..

Idag så tillbringade jag den sista kvarten innan solen gick ner med att skjuta 5 x 5 skott med Challengern hemmavid på tomten. Där har jag fyra meter inomhus och 6-7 meter utomhus fram till måltavlan - precis lagom för 7.50 joule. Förra året så hade jag 177 Ultran som 10 joule men denna kändes en smula väl kraftfull för blott 10 meter och dessutom så small den hårt på grund av 30% högre effekt samt halva piplängden jämfört med Challengern. Inte lika lämplig för lite diskret radhustomtsskytte.

Ännu kraftfullare vapen som 22 Ultran på 16-25 joule var inte att tänka på, både av juridiska och praktiska skäl. Laddat med rörkitt så blir anslaget helt tyst och den måttliga effekten gör även att en kulfångsfyllning varar länge innan kittet skvätts bort av träffarna. Skott- och flyktläte är naturligtvis obefintliga.

Vidare så har jag idag beställt en rejäl laddning vattentransfer från England, precis som det eminenta kit som Hurricane levererade förra året och som jag använde till min dåvarande CZ 200T. Skillnaden mot nu är att jag var tvungen att ta en rejält laddning för fraktgränser och liknande (farligt gods). Om jag räknar rätt så har jag nu dip för 6 st kompletta vapen. Två-tre tänkte jag köra själv, bland annat Challengern & en syntetstock till Ultran, och resterande tänkte jag sälja för runt 250 kr/st. Mönstret jag valde var 3D-kamouflage av typen Realtree.

Det ska bli kul att testa nya dips och jämföra mot Hurricanes premiumkit....

En härlig dag!

  Erik gav tummen upp för den nya bössan!

Under söndagen så åkte jag och Erik iväg till Fuxerna för att pröva Challangern på lite längre avstånd än på den egna tomten och detta blev verkligen en dag som gav mersmak till att utveckla det här vapnet ytterligare. Vi började med att testa precisionen på lite olika avstånd.

  Varje meter räknas med såpass måttlig effekt så ett måttband är viktigt..

På bilden ovan så har jag måltavlan vid 15 meter och holken vid 25 meter, ekorren till höger fanns på 20 meter. Till att börja med så sköt jag in vapnet vid 25 meter och på allmän begäran, från exempelvis Silwer, så körde jag 25 skott på 25 meter för att se hur pass mycket den spred.

  Med en mild vind så spred 25 skott på 25 meter ut sig lite på bredden...

Efter detta så prövade jag att skjuta på 30 meter, vilket är ett mycket drygt avstånd för 7.50 joule. Nu kan man naturligtvis anse att 5 meter är ganska lite och att skillnaden mellan 25 och 30 meter därmed borde anses som marginell men så är verkligen inte fallet!

  Här har vi blott 5 skott på 30 meter men ändå en hyfsat representativ grupp för avståndet

Ute på 30 meter så börjar vinden göra sig påmind, trots mycket måttliga vindar denna dag. Vi prövade även att skjuta 10.30 gn JSBH som kompliment till 7.33 JSB RS ovan och dessa duktigt tunga diaboler gav ännu tätare träffbilder på både 25 och 30 meter. Nackdelen var den krökta projektilbanan som krävde ett noga passande av över- och underlag på olika avstånd. Lösningen blev att skjuta 7.33 vid allroundskytte samt vid F/T och reservera 10.30 gn till benchrest.

  Två grupper om 5 skott vardera vid 50 bar, samt en grupp om 5 skott efter fyllning till 135 Bar

Vi prövade också hela tryckregistret mellan 135-50 Bar och efter 120 skott så kunde man se skillnaden ovan mellan grupper skjutna i slutet av fyllningen, skott 110-120 respektive de fem första skotten efter återfyllningen. Allt skjutet på 25 meter. Överlag så presterade Challengern ungefär som förväntat, den skjuter ungefär som mina tidigare 200 från Air Arms respektive CZ med den skillnaden att Chellengern är tystare i skottljudet vid samma effekt samt har ett betydligt bättre avtryckarsystem vilket gör den mera lättskjuten. Den är också betydligt större i formatet, rent fysiskt sett, på gott och ont. Nackdelarna finns främst i finish och passning, detta är inte på nivå av europeiska vapen - undantaget Hatsan.

  Bara 7.50 joule vid mynningen ger en rejäl smäll ute på 30 meter...

Kostnader och fyllningar..

På luftvapenforumet så pågår just nu två intressanta diskussioner, en i tråden Discovery om ekonomin för luftvapen i allmänhet och PCP i synnerhet kontra 22LR och en i tråden om Sodastream som också har ekonomi som tema. Något som jag själv brukar göra vid en nyanskaffning av ett PCP är just att räkna på ekonomin. Börjar vi jämföra en 22LR mot ett 10J PCP så blir kostnaden lätt lite skev, en 22LR kräver ju alltid licens och dessutom vapenskåp - två tunga kostnader som ett 10J PCP slipper och som direkt uppväger kostnaden för en fyllstation, med råge!

Men - låt oss istället leka med tanken att frågeställaren är jägare sedan tidigare, han har alltså redan ett vapenskåp och tidigare krutvapen varpå licensen stannar på strax under 300 kr. Räknar vi mot en Brno 452 för 4500 kr så är vi alltså uppe på 4800 kr inklusive licensen. Skillnaden mot Challengern blir då runt 1500 kr till krutvapnets fördel, oräknat fyllkällan.

Unikt med både Discovery och Challenger är att båda vapnen går på lågtryckssystem jämfört med vanliga PCP. Man fyller alltså max 135 Bar mot vanligtvis 200-250 Bar hos konventionella PCP. Detta är en väsentlig skillnad! Dock så måste vapnen fyllas, helt oavsett vilket. Visst kan man använda en handpump, de kostar från en femhundring begagnade till runt 1800 kr nya och dessa två PCP kan faktiskt handpumpas utan större problem. Att "bara" pumpa 135 Bar är AVSEVÄRT enklare än att pumpa 200 Bar och att pumpa 230-250 Bar ska vi inte ens tala om. Lägre tryck ger också mindre fuktproblem eftersom kondenseffekten blir mindre. Slutligen så är tuberna på vapnen relativt små med bara 125 cc och detta betyder även det ett avsevärt mindre pumparbete än på tuber som är 180 cc eller i värsta fall 300, 400 respektive 500 (!) cc stora.

Dock så, med ståltuber så kan jag inte med bästa samvete rekommendera en handpump. Ska man överhuvudtaget använda ståltuber och i synnerhet relativt tunna sådana så SKA man använda så ren tryckluft som man bara kan hitta och DESSUTOM ändå inspektera tuben visuellt invändigt. Ingen olycka är helt enkelt värt underlåtelsen att göra detta.

Återstår gör en dykarflaska. Dessa betingar normalt 1000-3000 kr beroende på storlek, skick och hur nybesiktigade som de är vid tillfället för försäljningen. Till detta kommer även kostnaden för ett fyllkit, normalt ca 1000 kr. Låt oss för enkelhetens skull räkna med 3000 kr totalt. Då avser vi en begagnat dykflaska på 8 liter i gott skick och med mer än halva tiden kvar till nästa besiktning liksom ett fabriksnytt fyllkit av acceptabel kvalité.

Det är dessa 3000 kr + 1500 kr för vapenskillnaden som vårt tänkta PCP måste "tjäna in" för att vara lönsammare än krutvapnet.

Om vi börjar med krutvapenammunitionen så säljer exempelvis Scandinavian Arms 1000 st Federal AE för 599 kr. Som bäst så kan man alltså räkna med att hitta 50 patroner för 30 kr, det betyder ca 60 öre st.

I fråga om 177 PCP så kan man köpa 500 diaboler för 40 kr, räknat vettigt acceptabel kvalité, alltså 8 öre/st.

För luften så får man räkna med 70 kr för en fyllning som räcker till rätt så exakt 100 överfyllningar mellan 135-50 Bar där varje överfyllning ger 120 skott. Summa 12.000 skott för 70 kr eller 0.5 öre per diabol, vi kan för enkelhetens skull avrunda det till ett helt öre. Totalkostnaden för vårt PCP blir alltså 9 öre per skott.

Vi har därför en skillnad på 50 öre per skott mellan 10J PCP och 22LR.

Säg nu att man åker till banan för att skjuta 100 skott en solig söndag. För vårt PCP så kostar det nöjet 9 kr och för 22LR så betingar händelsen 60 kr. Om vi istället räknar med att vi gör detta regelbundet under ett helt år så förbrukar vi 5000 skott. För PCP så bli detta 450 kr och för 22LR så handlar det om 3000 kr.

Katching !!

Här har vi 2500 kr i skillnad redan första året, är man en flitig skytt som skjuter dubbelt så mycket så handlar det naturligtvis om 5000 kr i skillnad osv. Generellt sett så kan man alltså säga att redan efter två år så är fyllstationen betalad men då räknar man egentligen fel eftersom fyllstationen har ett restvärde som tomhylsor till 22LR saknar. Efter ett år så kan man säkert få tillbaka samma pengar på flaskan och säg halva priset på fyllkittet som ju köptes nytt. Då blir investeringskostnaden bara 500 kr för ett års skytte med 10J PCP  och den skillnaden äter man upp bara några månaders skytte.

Den som påstår att PCP är dyrt gör alltså ett rejält tankefel.

Inskjutning hemmavid...

  Tjugofem skott över 10 meter, lätt vind åt vänster...

Idag så monterade jag kikarsikte på Challengern och började känna lite på den hemmavid. Här har jag precis 10 meter att skjuta på tomten, hälften inomhus och hälften utomhus. Den enda förutsättningarna är ju att vapnet är tillståndsfritt, att fara för annan inte kan anses föreligga och att man inte stör någon - därav att en diskret ljudnivå är en stor tillgång. Väljer jag att skjuta utomhus så får jag totalt 16 meter men då sker hela skjutsträckan utomhus, vilket ju inte är lockande inför den kommande säsongen.

Egentligen så var det hela inte så mycket att orda om, jag sköt fyra träffbilder om 5 skott vardera och Erik sköt en av träffbilderna då han råkade halka förbi och var nyfiken på vad jag gjorde. Ammunitionen var JSB RS, vilket är den enda sort som jag har prövat ännu. Utgångshastigheten hamnade på 583 fps i snitt, alltså rakt på 7.50 joule.

Lite överraskande var hur lätt avtrycket var, direkt ur kartong. Den har ett mjukt och ganska långt förstasteg som sedan knäcker distinkt när skottet går. Avtrycket känns riktigt bra trots att jag inte har justerat det. I morgon så ska jag masa mig iväg till Fuxerna och testa på 20, 30 och även 40 meter. Det ska bli spännande. Vidare så kan jag inte notera någon märkbar minskning på mängden luft utifrån manometern. Att man får nära 120 skott på en fyllning känns högst rimligt och då märks ju inte mina 25 skott speciellt tydligt.

Lite justeringar...

  Projektilbanan vid 7.50 joule med JSB RS 7.33 gn och BC=0.015

Idag så blev det äntligen dags att göra en första bekantskap med nyförvärvet. Förutom att dra rent pipan, det är förbluffande hur smutsiga piporna är på fabriksnya vapen, även om de är en premiumprodukt, så började jag med att testa några skott igenom kronografen. Resultatet med lätta RS blev blott 540 fps, alltså 164 mps och 6.40 joule. Lite i lägsta laget.

Just Challengern är lite udda i sin design jämfört med Discoveryn och dess fartomställare baktill på lådan har två justeringar, en "vanlig" för hammarfjäderns förspänning och en även för hammarens slaglängd. Man får alltså tänka sig för lite hur man justerar. För att öka utgångshastigheten så spände jag först förspänningen igenom att skruva medurs, vilket udda nog sänkte utgångshastigheten till mycket slappa 200 fps..!!

Tillbaka till utgångsläget så ökade jag istället hammarens slaglängd och vips - nu sköt effekten i taket (nåja). I alla fall så landade jag rätt så direkt på 584 fps i genomsnitt på 10 skott med 8 fps spridning. Med andra ord en utgångshastighet av 178 mps och prick på 7.50 joule.

På den här nivån så kunde jag höra en marginellt högre ljudnivå än på 6.40 joule och likaså kunde jag notera en gråvit luftpuff från mynningen. Troligtvis så skulle fulla 10 joule innebära en ytterligare distinkt högre knall, något som jag erindrar mig ifrån mina gamla 200T, vilka lät betydligt mera (relativt sett) på 10 joule än på 7.50 joule. Otvivelaktigt är det emellertid så att den 60 mm längre pipan på Challengern jämfört med 200-serien gör gott för att minska skottljudet. Att skjuta igenom kronografen inomhus helt utan tillsatt dämpning var inga som helst problem, ljudnivån är mycket diskret och utan tvekan "backyard friendly".

Bristen på effekt då?

Tja, studera projektilbanan ovan. Den rosa zonen motsvarar en enkrona i diameter och hela vägen mellan 6-28 meter så kan man alltså hålla rakt på och ändå träffa maximalt 13 mm från riktpunkten. Tycker man att 10 joule är lite så måste naturligtvis 7.50 joule upplevas som än mindre men faktum kvarstår - vid skytte på avstånd ut till 30 meter så duger 7.50 joule precis lika bra som 10 joule. Ska man däremot skjuta på längre avstånd så dalar projektilbanan närmast skrämmande skarpt. Vid 40 meter så har träffpunkten ramlat ner över en decimeter! Detta då jämfört med inskjutningsavståndet på 25 meter. Det är med andra ord inte så konstigt att man bara skjuter över 40 meter på F/T-tävlingar i exempelvis Tyskland, Italien och andra länder med en licensfri gräns på precis 7.50 joule.

För en "vanlig" entusiast, alltså en "trädgårdsskytt" etc så är den här effektnivån helt utmärkt. Då handlar det som regel om kortare avstånd, vanligtvis 10-25 meter, samtidigt som en lång ljudnivå är av prioritet. Dessutom så kan ett lågt flykt- och anslagsläte liksom den mycket måttliga destruktiva effekten på den här nivån vara en ytterligare tillgång.

Personligen så ska jag nog börja med att lägga mig på 7.50 joule, även om jag redan har införskaffat borr för transferporten, och sedan ska jag fundera lite över hur vapnet kan utvecklas. Kanske dags för en dipping precis som jag gjorde med min dåvarande S200 för ett tag sedan? Framtiden får utvisa...

Första intrycket - avtrycket

  En av enheterna är från Crosman Challenger och den andra från Theoben Rapid Mk II

Då har äntligen nyförvärvet anlänt och jag har gjort en första visuell inspektion av investeringen. Min allra första spontana reflektion berörde finish och passning - USEL! Jag hade en Crosman Discovery för några år sedan och den här är helt klart på samma nivå! Bakkappan är av såphal hårdplast (!) och kanar på alla typer av textiler, liksom golv. Detta är inte rätt bössa att ställa lutande mot väggen ens på ett linoleumgolv.

Lackeringen på stocken är av en grov, lätt flammig karaktär inte helt olik en bedliner på ett pickupflak. Justermekanismen till stocken känns okej i mekanismen och justermånen är generöst tilltagen men mellanlägget mellan plastbakkappan och själva kolven är även den av enklaste och billigaste sortens hårdplast. Till fördelarna hör att stocken i sig självt känns solid och förbluffande tung. Jag ska inte ta i och påstå att den känns gedigen men i alla fall riktigt hygglig. Stocken är ordentligt vridstyv och känns inte "ihålig" som billigare plaststockar lätt kan göra. Infattningen av skenan under förstocken är helt symmetrisk och riktigt bra gjord. Själva skenan känns dock billig, jämfört med exempelvis S200T, och liknar mest en obehandlad aluminiumprofil från tillverkningsindustrin.

Tittar man på tuben så håller den samma nivå som Discoveryn, alltså ungefär som en vanlig 2240 för tusenlappen. Pipan däremot har riktigt fin blånering och man kan direkt se att den inte "hör dit" utan är inköpt utifrån. Här syns en markant visuell skillnad mot Discovery. Faktum är att finishskillnaden är såpass stor att man spontant reagerar över det. Blocket har acceptabel finish och det T-formade repeterhandtaget (som också känns billigt) är mycket lätt att repetera, slaglängden är ovanligt kort, bara någon centimeters slaglängd, något som dock inte ger någon speciellt distinkt känsla ändå eftersom det finns ett glapp i hela mekanismen. Passningen är lite sisådär.

Ur instruktionsboken... 

Något som däremot inte är halvdant är avtryckarsystemet! Detta är generöst justerbart på alla möjliga och omöjliga sätt och riktigt gediget. Skillnaden mot vapnet i övrigt, undantaget möjligtvis pipan, är frapperande. Fattar man tag om avtryckarbladet eller säkringsreglaget och trycker/pressar/drar i dem så rubbar de sig inte en millimeter. Att sedan göra en avfyrning skickar tankarna åt ett helt annat håll än de intryck man har fått av vapnet i övrigt.

Avfyrningsvikten kan ställas helt steglöst mellan 790 gram upp till 1600 gram. Anledningen till detta är att man i USA har en nedre gräns på vissa tävlingsformer som stadgar att man inte får gå under 670 gram. Avtryckarmekanismen har en speciell fjäder som gör att även om man helt skruvar loss justerskruven så kan man helt enkelt inte komma ner under ca 780 gram. Om man däremot tar loss den här fjädern (eg kapar eller rätar ut dess hook) så kan man få ner avtryckarvikten ytterligare. Ända ner till ca 400-420 gram har jag sett pålitliga rapporter om utan att man riskerar att få spontanavfyrningar. Det viktigaste är ju att avtrycket är säkert snarare än ultralätt. Ifrån fabrik så står avtrycket på ca 1 kg, eller mitt emellan justermånens spann.

Förutom vikten (A på skissen ur instruktionsboken ovan) så kan man även ställa in slaglängden på både första och andra steget liksom avtryckarbladets positionering och overtravel. Jämfört med vanliga avtryck (typ min BSA) så kan man direkt märka en ordentlig skillnad, sedan så finns det säkert ännu bättre avtryck hos rena matchgevär men jag tror att få "genomsnittliga" skyttar kan önska sig ett bättre avstryck än den här enheten. Grundkonstruktionen är för övrigt (liksom magasinsystemet hos Marauder) kopierad ifrån Theobens Rapid-serie och likheterna där är minst sagt slående.

Så, hur ska man då sammanfatta de första intrycken?

Tja, en Discovery i allt väsentligt. Inget fel på detta, en i grunden vettig konstruktion, men överprissatt här i Sverige. Skillnaden på tre tusen kronor mellan den modellen och Challenger ligger helt klart i pipan och avtryckarsystemet - that´s it. Visst är stocken okej, men ändå lite DIY, här krävs en bättre bakkappa, lite finputs på skenan under förstocken men sedan så blir den riktigt bra. Justermånen är ju som sagt generös och det är ju detta som är väsentligt på en fullt justerbar stock. Likaså känns stocken bra, den känns "tung" för att vara en plaststock och ordentligt vridstyv, klart bättre än exempelvis Typhoonens Mk I-stock.

Reptermekanismen är ju trevlig, men ingen väsentlig fördel över det vanliga repeterhandtaget hos Discovery. Noteras bör dock att både stock och T-repeteringen är totalt 100% ambi. Repeteringen är dock väldigt enkel att hantera, min 8 år gamla grabb hanterar den hur lätt som helst med en hand. Alla som har prövat har emellertid överrumplats över hur kort slaglängden är och hur lite kraft som krävs för att öppna/stänga mekanismen. En annan sak man måste passa sig för är hur lätt det är att överfylla vapnet ifrån en dykarflaska med kanske 250-300 Bar. Maxtrycket hos Challenger är ju bara 138 Bar så den går blixtsnabbt att fylla. Manometern känns riktigt rättvisande samtidigt som den har en bra placering, bättre än under förstocken och enormt mycket bättre än längst fram på tuben - den sämsta tänkbara placeringen (förutom Theoben Rapids riktiga idiotplacering under pipan). Luftkopplingen är en Fosterhane och fungerar då perfekt ihop med min infrastruktur för Royale/Elite. Plastskyddet över kopplingen är i plast och man upplever det som att denna kommer att få en mycket begränsad livslängd.

Det känns allt mera uppenbart att Crosman har lagt allt krutet på en "importerad" (=dyr) matchpipa samt Marauders erkänt fina avtryckarsystem, för övrigt helt och hållet tillverkat av metall. Stocken är mitt emellan och resten är Discovery lågpris - funktionellt men inte mer.

Hursomhelst så ska det bli en intressant bekantskap och mitt främsta referensobjekt kommer att vara snarlika S200T liksom Challengers basmodell, Discovery.

Mera BKL

En pedagogisk förklaring till förträffligheten hos BKL