En tanke...?

Efter mitt inlägg om tävlingen i Laxå och det lilla "kryphålet" som finns i regelverket om olika vapen i olika klasser så noterade jag ett stort antal kommentarer till inläggen. En reflektion som jag gjorde, inte minst runt det sistnämnda inlägget, var att många vill skjuta mycket med ett enda vapen. Man har alltså inget intresse av att släpa runt ett flertal vapen på tävlingarna men man vill å andra sidan inte bara ha med en enda bössa om det innebär att man får skjuta lite men vänta mycket. Samtidigt så har sporten i Sverige ett problem med deltagarantalet, något som blev plågsamt påfallande på Laxå-tävlingen.

Inspirerad av den kreativa tolkningen av vapenvapenval och klassindelning så började jag fundera i samma banor - finns det någon förändring som man kan göra, som inte stör regelverket men som ändå kan locka fler deltagare och dessutom adressera problemet med behovet av många vapen för att slippa mycket dötid under tävlingsdagen.

Min tanke var då - varför inte skjuta mer än en gång i den önskade klassen?

Nu kan jag inte regelverket i detalj men det finns väl inget som säger att man bara får/måste skjuta en gång i samma klass? Det enda jag kan hitta är att man bara får använda sitt vapen i en enda klass, inget om antalet gånger man kan skjuta i den aktuella klassen? Som jag förstår saken, med reservation att jag inte har lusläst reglerna, så är väl vår praxis om en gång per klass och tävlingsdag närmast bara en kutym sed? Rätta mig alltså om jag har fel.

Låt oss då leka lite med tanken.

Säg att man kunde skjuta två rundor med sin bössa i samma klass. En effekt vore ju då att man skulle kunna klara sig med en bössa och ändå skjuta en hel dag utan problem, i alla fall om man väljer en klass med 45 mål. En annan effekt är att om man bara räknar den bästa rundan som sitt resultat så höjer man också nivån och får en tightare, mera spännande, toppstrid om placeringarna då en eller ett par misslyckade stationer inte spelar lika stor roll som vid en enda runda. Kan man alltså på ett sådan enkelt och billigt sätt öka mervärdet av att åka till en tävling så kanske detta kunde hjälpa till att locka fler deltagare till våra tävlingar.

Hur tycker ni att den idén verkar?

Delarna börjar samla sig..

  En leverans från Dave på Rowan Engineering

Idag så kom då första lilla påsen med roliga saker ifrån utlandet. Denna gång fästmuttrarna som ska löpa inuti förstockens skena så att jag kan fästa den ena kulan till mitt RAM-mount. Ypperlig passform och finish, som vanligt, från Rowan Engineering.

  Testar lite med min prototyp - inställningshöjden verkar räcka och bli över för mina behov..

  Med ett enkelt handgrepp så lossar man hamsterarmen utan verktyg, notera passningen i väskan..

Hittils så har allt passat som jag har tänkt mig. Nu väntar jag bara på lite mera delar och inte minst att få färdig själva hamsterplattan. 

Pang!

Plötsligt går starten. Löparna flyger ur sina startblock med blicken riktad mot målet 1500 meter bort. Men redan efter 100 meter så saktar en löpare av, nöjd och glad stannar han och pustar ut. En journalist kliver fram och frågar om han är nöjd med sin insats. Löparen blickar längs 1500 metersbanan och ser att två löpare verkar kliva av vid 800 meter och någon stannade visst också vid 200 meter. Sedan tar han till orda; -”Det var ett bra lopp, jag kände att jag hade en bra fart så idag nöjde jag mig med 100 meter av tävlingens 1500 meter, dessutom så noterade jag att det var färre tävlanden i 100 meter så jag valde den här distansen. Jag tror nog min tid räcker till en topp tre placering så jag brydde mig inte om att fortsätta mot någon annan distans.”

Nej, naturligtvis gör man inte så inom löpningen. Ska man springa 1500 meter så springer man 1500 meter och ingen annan valfri distans.

Inom vår skytteform så är saken dock inte lika given. Här kan man komma till tävlingen med ett vapen som är på 10J och sedan kolla konkurrensen och därefter välja att istället skjuta 16J eller varför inte 45J? Att köra 10J i klassen för 45J är ingen dum idé, krasst sett. Nästan ingen annan tävlar ju i den klassen så ofta räcker det med att man skjuter ganska uselt resultat för att ändå få en pallplats. När jag sedan ska söka in licens så är det ju riktigt praktiskt att kunna sticka fram en resultatlista som klart och tydligt berättar för handläggaren att jag minsann har erövrat X antal förstaplatser och X antal andraplatser på bara X antal tävlingar. Det är ju meriterande nu när tillståndsenheten börjar begära in tävlingsresultat. Om det är seriöst eller inte? Vilken fråga! Klart att det är seriöst, titta bara – varenda tävling är ju sanktionerad av SvSF minsann. Klockrent ju!

Allvarligt talat..

Klasserna ska naturligtvis vara styrda efter vapnets effekt, inte skyttens önskemål för dagen.

Det kan den möjligtvis vara i en gärdsgårdstävling där resultaten inte levereras till tillståndsenheten i SvSFs namn. En klass som är 16J ska ju inte vara ”upp till 16J” utan enbart godkänna vapen som ligger på mellan 10.50-16.30J och inget annat. Samma sak med 45J som enbart ska innefatta vapen mellan 16.40-45.00J

Jag trodde att det var självklart när man ändå kör seriösa tävlingar under ett seriöst förbunds namn.

En perfekt tävling med fadd eftersmak...

  Hur var det med den högre matematiken....?

Så, då har Laxås första nationella tävling för året gått av stapeln och förutsättningarna var på pappret så goda som man rimligen kan begära, givet de naturliga begränsningar som vår nya tävlingsverksamhet bär med sig.

Vi hade kanonväder!

Utan snack ett av de bästa väderförhållanden som jag någonsin har upplevt på en tävling. Det var i praktiken totalt vindstilla, lite lätt växlande molnighet men övervägande sol och 22-23 grader varmt. Tävlingen var dessutom ovanligt välarrangerad med en speciellt genomtänkt och välavvägd tävlingsbana med olika mål för olika klasser. Tävlingsledningen var på gott humör, alla vanliga faciliteter med fika, dricka och liknande var på sedvanligt sätt väl ordnat och till humana priser. Bäddat för succé med andra ord, en comeback för de lite större tävlingarna med talrika deltagarskaror måntro? Nej, tyvärr inte.

Totalt så räknade vi in 18 (!) tävlanden! Trots dessa perfekta förhållanden. Till saken hör också att man med lite vilja också kan räkna in tre dubutanter, även om dessa tydligen också var välkända ansikten, och därtill så hade vi tre sjukdomsfall som uteblev i sista ögonblicket liksom i alla fall två entusiaster som saknades trots att dessa båda profiler annars normalt brukar delta i ur och skur. Vi hade alltså kunnat haft i alla fall 23-25 tävlanden med lite mera tur.

That´s it.

Bortsett ifrån att tävlingarna numera bara omfattar en bråkdel av de antal som tävlade innan tvångsanslutningen till SvSF så hade vi som var med i alla fall väldigt roligt med en god stämning och en riktigt bra bana. Frånser vi antalet tävlanden så tror jag att alla var nöjda med dagen efteråt och det är ju detta som på sista raden är poängen med våra tävlingar. Att träffas och ha kul.

I sak så har jag själv bara två invändningar mot tävlingen som sådan:

Klassgrupperingen är en smula förvirrande. Tydligen kan man (om man kan det?) delta lite i vilken klass man vill, vi hade exempelvis åter igen en tävlande som sköt ett 10J vapen i klassen för 16J och detta tycker jag personligen är en smula irriterande. Bättre då att se över grupperna och stryka bort de klasser som inte mönstrar in tillräckligt med deltagare än att samla ihop deltagare på detta sätt.

Sammanräkningen av tävlingsresultaten lämnade också lite övrigt att önska, se bilden. Igenom att arrangören slirade på enkel addition så lyckades min gode klubbkamrat Daniel bli tilldelad 19 poäng istället för de 23 poäng som han borde ha haft. Resultatet blev att han hamnade i särskjutning mot två medtävlande och blev utslagen varpå hans bronspokal tilldelades en annan tävlanden med färre antal fällningar på banan. 

Nu kan även enkla saker gå fel och jag ska inte raljera över att man kanske kunde ha kostat på sig en dubbel räkning när man trots allt inte hade fler tävlanden än blott 18 stycken att hålla ordning på men lärdomen av det hela är att själv alltid räkna sitt scorekort och kanske även fota av det innan det lämnas in för arrangören att summera och bokföra. Det kan ju trots allt vara så att denne saknar en kulram..

Nu över till analysen av själva tävlingsresultaten:

PCP10J

Här hade man sju deltagare och maximala poängen som kunde erövras var 30 st. Avgick med segern gjorde åldermannen Hans, som alltid skjuter på en hög och stabil nivå, framför Fredrik W och Ulf från Onsala. Deras respektive poäng blev 27, 27 (särskjutning) samt 26. Undertecknad hamnade på en retfull fjärdeplats med 24 poäng.

PCP FP

Som alltid med flest deltagare, även om det här bara innebar 8 stycken. Segrade gjorde Tomaz som visade att det visst går att skjuta fullt på den banan med suveräna 30 poäng av 30 möjliga. Silverplatsen fodrade 27 poäng av allas vår "Gubbe" med Priman som trea på 26 poäng.

PCP 16J

Det är kul att se så förhållandevis många (5 st) tävlande i den här klassen. Vinnaren var även här Tomaz på 44 poäng, andraplatsen erövrades av Anders G med 40 poäng och trea landade Hans på 39 poäng. Själv kom jag sist med blott 28 poäng av dessa 45 möjliga.

Fjäder 16J

En i princip död klass - hur många vill slösa en licens på en fjäderbössa? Uppenbarligen minst en person för vinnaren, som även kom sist, tog guld med 32 poäng. Om detta är bra eller inte är svårt att säga då han var ensam om att tävla i den här klassen. Thorbjörn G såg emellertid ändå ganska nöjd ut med sin insats.

Fjäder FP

Den här klassen hade inga tävlanden överhuvudtaget.

Fjäder 10J

Den tredje volymmässigt vettiga klassen, här tävlade fem personer varpå tre stycken hamnade i den särskjutning som egentligen bara skulle engagerat två av dem. Bortsett ifrån den fadäsen så vann "Gubbe" med 29 poäng av 30 möjliga, strax före fjäderentusiasten Thorbjörn med 28 poäng med alla resten på särskjutning. En seger och bronsplats som tillskrevs Dan.

Sammanfattningsvis så var det en mycket rolig och välarrangerad tävling, ett sanslöst kanonväder och en bra geografisk plats precis mellan Stockholm och Gbg. Jag har funderat lite över det klena deltagarantalet under dagen och det kanske är som den gode Sören invände, att Laxå inte längre är vår geografiska mittpunkt för tävlingarna längre.

Deltagare ifrån Stockholm lyser med sin frånvaro samtidigt som det finns ett starkt F/T intresse söderöver med Onsala och Mörrum i centrum men där även Fuxerna och Vittsjö förekommer i tävlingssammanhang, den sistnämnda klubben dock inte på F/T touren. Norröver har vi Laxå och ännu längre upp i Norrland så ligger Falun och den alltid lika jovialiske PO o Co. Dessvärre så har även dessa två nordliga klubbar drabbats av ett omfattande manfall och främst Falun verkar föra en tämligen tynande tillvaro. Vi kanske har södra Sverige som ett mera naturligt nav för vår verksamhet numera, framför mellansverige?

Tittar man på tävlingsresultaten så ser vi ganska få "säkra" deltagare (riktiga entusiaster) från varje klubb. Vi har kanske 10 st från Onsala, ca 5 st från Laxå, Mörrum vet jag inte, ungefär 5-6 från Fuxerna och kanske 2-3 stycken ifrån Falun. Detta är nog ungefär vad som finns att räkna med idag, vi är kanske 30-35 stycken som är villiga att frekventera minst två eller kanske tre olika tävlingar varje säsong.

Vi är egentligen väldigt få numera...

Det kanske är som en trevlig entusiast funderade högt; - "Det är många som älskar luftgevär men det är få som gillar att tävla".

Här kanske man har lite av pudelns kärna också, våra träffar har blivit tävlingar, ingen släpar längre med sig en utragerad gammal TV bara för att plika sönder densamma på en träff i goda vänners lag. Man samlas för en kontrollerad verksamhet med ett riktat syfte snarare än bara för att klämma på bössor och skojskjuta lite planlöst i goda vänners lag. Den tiden är nog förbil. Saknar den gör jag nog inte, även om det är roligt att ha upplevt den. 

Jag tror nog personligen att vi ändå är på rätt väg, även om vi kanske själva har lagt lite onödiga trösklar i vägen för nyrekryteringen i ett entusiastiskt försök att vara lite politiskt korrekta inför SvSF och andra mer formella intressenter i vår hobby. Sålunda så vidhåller jag att ordinera mitt framgångsrecept - sänk trösklarna för 10J, skippa "debutant" och låt alla klasser på 10J vara fria ifrån både skyttekort och tävlinglicenser. Då kommer vi att kunna rekrytera in folk. När vi sedan har en grund, en massa av entusiaster, ja - då kan vi också förvänta sig att några tar steget upp till 16J, skyttekort och tävlingslicenser.

Inte för att de måste göra det, utan för att de själva väljer att göra det - av fri vilja..

Inför morgondagen

Laxå SKF inbjuder till Field Target tävling (bild: Laxå SKF)

I morgon så ska då den tredje officiella tävlingen gå av stapeln och som vanligt så kommer här en bild av det förväntade vädret. Glädjande nyheter även denna gång så alla våra tre tävlingar hittils i år har välsignats av bra väder. Jag presenterar här nedan tre prognoser från SMHI, YR och FM:

SMHI: 20 grader varmt, i princip vindstilla med 1 mps vind och sol ifrån en molnfri himmel

YR: 22 grader varmt, vindstilla med 0-1 mps vind och något enstaka lätt moln, i övrigt sol

FM: 23 grader varmt, lätt bris med 1-2 mps vind och strålande solsken hela dagen

Med tanke på att vi är såpass nära (morgondagen) så torde prognosen vara mycket träffsäker dessutom. Det mesta talar alltså för att vädret kommer att bli det bästa hittils på årets träffar. Samtliga prognosinstitut varnar också för höga UV-värden så det gäller att inte bränna sig i solen. Vädermässigt sett så ser det ut att bli en kanondag!

Ifrån Fuxerna här kommer ett helt gäng. Jag och två medresenärer kommer i bil och tre medlemmar anländer redan under dagen innan (läs, ikväll), så vi lär bli minst sex stycken som tävlar. Jag har föranmält mig för PCP16J samt PCP10J och Daniel skulle köra Fjäder 10J.

Väl mött allesammans !

Ett litet projekt...

   Vacker! Visst. Men 2700 kr ?!

Jag har länge funderat på att skaffa en hamster till min Challenger, precis som jag hade en till min gamla CZ200T. Till skillnad ifrån CZ så har dock inte Challengern en helt vinkelrak förstock, vilket komplicerar saken. Hade jag monterat hamstern ifrån CZ200T på Challengern så hade alltså hamsterns platta hamnat paralellt med förstocken och därför lutat uppåt. Inte speciellt snyggt och dessutom inte heller så ändamålsenligt.

Den lösningen som finns är därför en led på fästet till själva plattan, precis som RAW har på sin vackra hamster ovan. Men prislappen där känns inte lika bra - 2700 kr ?!

Jag har länge funderat på en lösning och det var därför en stor glädje när jag insåg en alternativ lösning, inspirerad av en deltagare på Fuxernas klubbtävling härom veckan.

  RAM-Mount !

Egentligen en hållararm till mobiltelefoner i traktorer etc..

Rejäla inställningsmöjligheter åt alla håll och kanter..  

Jag satt mig därför ner med deras produktkatalog på jobbet och började kika lite vad som fanns att hitta. Slutligen så fastnade jag för det minsta fästet med en entums kula kombinerat med den kortaste armen till just entumskulan. Beställningen blev alltså två kuldelar och en armdel och slutsumman landade på 377 kr ink moms.

För de som inte är bekanta med RAM-Mount så är samtliga delar tillverkade av aluminium eller stål med kulor av någon slags uretanliknande nylon. Förutom den civila marknaden så tillverkar man också fästen till den amerikanska polisen och försvarsmakten, bland annat infästning till kommunikationsutrusning i attackhelikoptrar. Alla mekaniska delar rör sig distinkt och hela fästet ger en solid gedigen känsla.

Väl ankomna dagen därpå så kunde jag bara konstatera att "det här blir bra" så nu var det dags att lösa nästa del - finishfrågan och infästningen samt inte minst själva plattan.

  Självklart så måste man ha färg på den..

  Lika givet att det blir samma färg som på vapnet..

Efter att ha målat och satt samman allt igen så beställde jag två stycken M5x10 insexskruvar och därefter så var det dags att kontakta Dave på Rowan Engineering, England. Jag berättade för Dave om mitt projekt och han lovade att per omgående skicka två stycken fästplattor som passar inut förstocksskenan på Challengern och som dessutom då var gängade för M5 så att det bara återstår att skruva fast den ena fästplattan.

Till plattan så har jag spånat runt lite olika kandidater, den mest lovvärda hittils är en skärbräda (!) från Rusta som verkar vara av rätt plastkvalité för att man ska kunna lackera den på ett beständligt sätt i samma röda färg som själva fästesarmen. Då skärbrädan bara kostade 19 kr så kan det vara en riktigt bra lösning. Återstår gör att såga till den i rätt format, fixa en en snygg infästning av de båda skruvarna samt lackera densamma. 

Ekonomiskt sett så talar vi om 377 kr för fästet, 19 kr för plattan, 2.80 kr för skruvarna och en okänd summa (om någon) för de små plattorna som håller armen mot förstockens skena. Summa alltså 399 kr hittils.

Crosman pellet pouch

Prydlig med Crosmans logga och allt..

I samband med att jag började förbereda mig inför söndagens tävling så konstaterade jag att det var dags för ytterligare någon form av förvaringsutrymme, nu för mina 177-diaboler. Diablerna i kaliber 22, till mitt BSA, har jag ju i åratal förvarat i en Wilkins Leather Pellet Pouch, vilken har inneburit att jag på tävlingar har fått växla dess innehåll mellan 22 och andra kalibrar. Förutom detta lilla konstverk så har jag även en modell XL som jag kör till de fysiskt större diabolerna i kaliber 25, för min Elite.

      Öppnad o redo..

När det nu var dags för en tredje pouch, för att slippa växla mellan de två befintliga, så började jag med att kolla runt på Hurricanes hemsida. Där tog det inte lång tid innan jag hittade den pouchen som blev ämne för dagens inlägg. Tillverkad i Kina (naturligtvis) men saluförd under Crosmans varumärke, vilket passade bra då den ska användas till Challengerns ammunition.

Själva konstruktionen består av syntetiskt tyg, någon form av nylon, med kardborreknäppning. Insidan av pouchen, där man förvarar diabolerna, har en skoning av ett mjukare manchesterliknande, lätt ribbat, tyg. Två små flikar inuti (se bild 2) är listigt utformade så att diabolerna alltid strävar efter att hamna i mitten av utrymmet så snart pouchen är öppnad. Detta underlättar naturligtvis upphämtadet av diabolerna.

Stängningen (kardborrarna) är väldigt kraftfulla så man får vara försiktig när man öppnar. Drar man upp låsningen med ett ryck så är risken stor att elastisiteten får ett antal diaboler att hoppa ur av bara farten. I övrigt en rejäl låsning som aldrig lär lossa på ett oönskat sätt.

Även på utsidan så finns det en kardborreknäppning som då gör det möjligt för pouchen att sitta på exempelvis ett midjebälte, eller vikas om ett snöre/band etc för att hängas runt halsen osv. Viker man ut detta (se bild 3) så blir pouchen väldigt stabil om man ställer den fristående på exempelvis ett bord.

Den står stadigt för sig själv...

Överlag så känns den här produkten, i all sin enkelhet, mycket förtroendeingivande. Den förefaller vara slitstark, praktiskt utformad och välgjord. Även priset - 49 kr - känns helt humant för en såpass praktisk och varktig pryl. Crosman anger att den ska rymma 500 diaboler med kaliber 177 och det gör den utan tvekan, även om den då blir tung.

Vilken kaliber för Field Target..?

  Här har vi 177/10J, 177/16J, 22/10J och 22/16J sida vid sida..

Idag ska vi kolla lite på två populära kalibrar för våra tävlingar och i deras två vanligaste effekuttag. På grafen ovan så ser vi två skott med kaliber 177, båda skjutna med JSBH 10.30 (samma BC) samt två skott med kaliber 22, båda skjutna med JSB 16.00 gn (samma BC). På grafen så anges olika kalibrar i rutan till höger men dessa är jämkade till respektive kaliber, alltså bara 177 och 22.

Tre kalibrar är skjutna med 30 meter som inskjutningsavstånd och 22/10J är skjuten med 25 meter.

Den blåa banan (den rakaste) är 177/16J

Den röda banan är 177/10J

Den gröna banan är 22/16J

Den svarta banan (den krokigaste) är 22/10J

Den rosa zonen är en typisk vanlig fallmålsträffzon på 40 mm. På grund av att jag satte 22/10J till 25 meter för inskjutningsavståndet så håller sig samtliga fyra kalibrar inom denna zon ut till 28 meter. Så långt så är alla kalibrarna i princip helt likvärdiga, det är bortom detta avstånd som skillnaden börjar märkas. Möjligtvis så kan man tycka att 177/16J har ett litet handikapp precis i början, inom de första 5 metrarna, men detta är försumbart i sammanhanget då inga mål ändå är placerade så nära skytten.

Ganska fort, rätt direkt bortom 28 meter, så dör kaliber 22 med 10J direkt. Som synes så är detta ett riktigt uselt val för ändamålet. Det skiljer 16 cm mellan 177/16J och 22/10J redan vid 40 meter..

Kaliber 177/10J däremot är lite tvärtom, den är förbluffande konkurrenskraftig och går till och med marginellt bättre än den 60% mer kraftfulla 22/16J hela vägen ut till 50 meter.  

Den intressantaste delen är dock jämförelsen mellan 177/10J och 177/16J, samma kaliber med (här) samma BC.

Tittar vi på 40 meter så är skillnaden blott 20 mm. Går vi ut till fulla 50 meter så blir skillnaden 60 mm. Det är den här skillnaden man får på 60% skillnad i effekt och för all extra byråkrati som det licenspliktiga vapnet på 16J medför. Ska man hårddra saken lite så finns skillnaden mellan 40 till 50 meter. Hade våra banor enbart sträckt sig till 40 meter istället för 50 meter så hade vi (bortsett ifrån skillnaden i förmåga att hantera vinden) kunnat köra dessa båda klasser mot varann utan problem.

Alternativt omvänt, ska man kunna utnyttja fördelen av 16J utöver 10J så krävs det att skytten kan träffa bra på avstånd bortom 40 meter. Kan inte skytten det så kommer vi att se i princip samma poängsiffror för båda klasserna. De skyttar som placerar sig bättre kommer alltså att göra detta eftersom de träffar på längre avstånd, där de har hjälp av sina mer flackskjutande vapen. 

Ska man placera sig bra så gäller det alltså att man träffa på de riktigt korta och riktigt långa avstånden. Att träffa på de långa avstånden är svårt av två anledningar; den böjda projektilbanan och den yttre påverkan (vinden). Att träffa på de kortaste avstånden däremot kräver enbart att man behärskar de korta avstånden eftersom den yttre påverkan där är mindre.

Det fel som jag kan se att många skyttar gör är alltså att de missar på korta avstånd helt i onödan. Sedan missar de dessutom på långa avstånd (vilket är mera rimligt). Underligt nog så ser man oftast skyttar som övningsskjuter på långa avstånd snarare än på korta avstånd?!

Ska man nu träna skytte så har man bäst payoff för övning på korta avstånd. Att missa på korta avstånd beror nästan bara på skytten men att missa på långa avstånd beror både på skytten och omständigheterna. Avstånden (oavsett långa eller korta) kan man alltid lära sig att bemästra men de yttre omständigheterna är mycket svårare att hantera eftersom de till sin natur är oförutsägbara, vilket inte avstånden är - 10 meter är alltid 10 meter medan begreppet "vind" är högst växlande.

Att missa på långa avstånd kan alltså alla göra, men att missa på korta avstånd beror i princip alltid bara på endera slarv eller dålig övning - något som alla kan förbättra och det relativt enkelt.

Trots detta så ser man, som sagt, ofta skyttar som över på 40-50 meter men man ser nästan aldrig någon som övar på 10-15 meter.

Märkligt..