Lite funderingar i blåsten...

  Många minnen ifrån fornstora dagar.

Lockad av det vackra solskenet så begav jag mig upp till skytteklubben under förmiddagen men tyvärr så visade det sig blåsa nästan halv storm där så skyttet blev med andra ord lite sådär. Allt bortom 20-25 meter var tämligen meningslöst med 10J/.177 och den råa vinden gjorde att jag nog hade fått ut mer av att skjuta halvinomhus här hemma på blott 15 meter.

Nåväl..

Efter lite skjutande (o huttrande) så tog jag en lov inne i vår anrika klubbstuga och studerade lite av dess gamla artefakter, vilket visade sig vara betydligt mer givande och stimulerande än att skjuta ute i snålblåsten.

Ibland pokaler, diplom, legendariska träffbilder med diverse klubbrekord ända tillbaka ifrån 1943 osv så hittade jag ett tidningsutklipp ifrån 1978 då den dåvarande ordföraren (född 1906) beslutade att dra sig tillbaka på grund av sin höga ålder, han hade trots allt varit i farten ända sedan 1920. I artikeln så beskrivs en synnerligen aktiv och välmående klubb som räknade in inte mindre än 87 st aktiva och betalande medlemmar som sköt 6.50 mm och 22 LR.

Då ska vi också betänka att befolkningen bara har ökat med ca tusen personer ifrån 1978 i Lilla Edets kommun. Man har alltså grovt talat ca 10% större befolkning nu men ändå så finns det inte en enda krutskytt kvar i klubben. Frågan är vad som egentligen händer med skyttet i framtiden?

Visst har det blivit mer komplicerat att ta ut en vapenlicens och dessutom ordentligt mycket dyrare - ifrån 40 kr år 1978 till 750 kr nu 2015 liksom att man numera måste ha ett vapenskåp för 4-6000 kr till förvaringen men detta kan ju inte ensamt vara hela förklaringen?

Jag tror att mycket av anledningen till minskningen ligger i samhällets utveckling och vår mänskliga natur. Att pyssla med vapen och skytte anses allt mera suspekt av den oförstående omvärlden samtidigt som mängder av andra aktiviteter konkurrerar om människans fritid. Att göra något åt den tekniska utvecklingen eller samhällsklimatet är oftast närmast omöjligt så jag tror att de sysselsättningar som kommer att vara framgångsrika i framtiden är sådana aktiviteter som bäst kan anpassa sig till sin samtids rytm och behov.

Det är i en sådan situation som luftvapen hamnar i en särställning!

Den absolut största styrkan hos luftvapen är tillgängligheten. Det är av den här anledningen som jag brukar gå i taket så fort man försöker inskränka densamma. Det absolut viktigaste för en stabil och bärande tillväxt i luftskyttet är att sänka trösklarna så att allt fler kan utöva vår hobby så enkelt och billigt som möjligt. Det räcker med 10-15 meters ostörd yta och 1000 kr i vapenbudget för att kunna börja skjuta på ett meningsfullt sätt. Mot detta så kan inga krutvapen konkurrera. 

Luftvapen är billigt och enkelt att ta till sig, den här formen av skytte kan utövas av i princip alla människor, oavsett kön, ålder eller fysiska förutsättningar i övrigt. På sammas sätt så måste vi alla värna om dessa kärnvärden. Vi måste kämpa för att vår hobby även i fortsättningen ska vara billig och enkel att börja med. Det är på detta sätt som vi kan garantera en tillväxt och en överlevnad över tid.

Klubbarnas främsta uppgifter är att fånga in och entusiasmera nytillkommna i vår hobby och ett viktigt steg i detta är just att lyfta fram kostnader och tillgänglighet. Av den anledningen så bör vårt absoluta fokus för exempelvis tävlingsverksamheten vara våra klasser för 10 joule.

Att köra de "fria tävlingarna" på 10 joule (de utan skyttekort, tävlingslicenser etc) i någon form av stympat utförande utan placeringslistor, priser eller fullständigt antal mål är därför totalt oacceptabelt.

Ska vi engagera och fånga upp nya fantaster så måste vi sänka trösklarna och göra det både enkelt och roligt att tävla. Att spela andrafiol är sällan någondera. Vi måste med andra ord tänka om och skifta klubbarnas outtalade fokus på 16J och internationell tävlingsstandard mot 10 joule och tävlande för nöje snarare än för resultat. Gör vi inte det så finns risken att vi också kommer att succesivt brytas ner liksom krutskyttet..

Vi har ju faktiskt alla möjligheter. Luftvapen är den överlägset miljövänligaste skyttesporten (oräknat bågvapen), projektilerna tar vi om hand och återvinner, ljudnivån är så låg som skjutvapen kan tänkas erbjuda överhuvudtaget. Kostnaderna är låga, vapenlicenser och vapenskåp krävs inte. Luftvapen anses inte lika "farliga" som krutvapen osv.

Listan kan göras lång, vi har många fördelar och nu gäller det att vi gör det mesta möjliga av dessa styrkor...

Shaoxing Snow Peak Airguns

Den nya tidens kinavapen..

I förbifarten så nämnde jag min fasta förvissning om att vi kommer att få se allt fler och allt bättre vapen ifrån stora tillväxtmarknader som ännu inte har hunnit etablera sig som luftvapentillverkare här på den europeiska marknaden. Ett exempel på detta är kinesiska Snow Peak Airguns. Bilden ovan visar en av deras toppmodeller, P10. 

Nackdelen med dessa allt bättre modeller är att prisbilden sakta kryper uppåt, redan företrädaren P12 med singelskott betingar nära 6000 kr.

  Kanske M20 kan locka den mer konservative köparen?

För den som inte vill följa trenden med bullpups så finns även högst konventionella modeller, exempelvis M20. En traditionell fullång enkelskotts PCP med shroudad pipa som anges till 900 fps med kaliber 25. Även här så är prislappen förhållandevis tung med 4000 kr. Egentligen inte mycket att tala om eftersom både kvalité och prestanda närmar sig europeisk standard med stormsteg.

En recension: http://americanairgunhunter.com/mrodairP12.html

Småfix..

  Min nya manometer ifrån Best Fittings, England.

I den gångna veckan så pysslade jag en del med min Challenger. Jag passade på att byta ut den flerfärgat fula och med PSI graderade manometern till en av de bättre på eftermarknaden, graderad i BAR. Lustigt nog så blev det exakt samma modell som FX Airguns sedemera valde till sin nya toppmodell Impact.

  Pipan blånerad, tuben lackerad..

Jag lackerade även tuben i mattsvart för att få ett bättre rostskydd än originalets blånering. Resultatet blev en matt sidensvart yta som inte fångar fingeravtryck lika lätt och som inte behöver hållas inoljad på samma sätt för att hållas fräsch. Tyvärr så var det lite svårt att fånga detta på foto men jag gjorde ändå ett försök med bilden ovan.

Med anledning av IWA

Så, nu har den stora mässan gått av stapeln och en hel del nyheter har kommit fram i ljuset. De största nyheterna stod (som vanligt) FX Airguns för när det handlar om PCP. Denna gång så var det inte ett helt nytt gevär utan två stycken - dessutom på två helt olika och därtill nya plattformar. Detta har inte hänt tidigare, såvitt jag vet.

Bullpup har ju varit de senaste årens stora och starka trend där svenska FX Airguns nu kan erbjuda fyra distinkt olika modeller på tre olika prisnivåer. Vi börjar med Wildcat runt 8000 kr och sedan har vi Indy/Bobcat Mk 2 vid dryga 10.000 kr för att toppa sortimentet med nya Impact ytterligare några tusenlappar upp.

Även brittiska Daystate lanserade en ny bullpup i år, dock inte på IWA. De kallar modellen Pulsar och dess formgivning kan väl i bästa fall kallas personlig. Det första försöket, för ett par år sedan, till bullpup för FX Airguns var sannerligen ingen skönhet, även om den stocken fyllde en funktion på den pumpinbyggda Indyn. För Bobcat däremot så var den bara.... redigt ful. Nu tog dock FX Airguns sitt estetiska ansvar och lanserade en helt ny och hyfsat smakfull variant av stock till denna modell varvid Daystate - två år senare - kopierar den första versionen mer eller mindre rakt av.

Vad ska man säga?

Visst, man kan ha invändningar mot att man kopierar varann, men om man nu ska besmutsa sitt varumärke med att göra så då kan man väl för katten kopiera konkurrenternas mer framstående produkter och inte deras bottennapp?

Trist, för jag gillar i grunden Daystate, även om det känns som att det har kanat utför de senaste åren för detta anrika varumärke med sina välbyggda och apdyra modeller. En gång i tiden så var FX Airguns Elite och Daystate Airwolf kungarna på tronen och då var Daystates produkt en formidabel motståndare om platsen som fixstjärna för industrin. Man kanske inte älskade den i sak, men man respekterade den. Det var helt enkelt en synnerligen kompetent konkurrent till FX AIrguns. The Airwolf var tekniskt avancerad med all sin förunderliga elektronik och den hade absolut konkurrenskraftiga prestanda - men - dessutom så var den vacker och hade en funktionell ergonomi. 

Sedan kom Wolverine och....nu Pulsar...

Kollar vi vidare på kontinenten och ön i väster så pysslar varken Air Arms eller BSA med bullpups ännu. Det ryktades en del om en ny fjäderbössa och en bullpup från Air Arms men av detta såg vi intet. BSAs lineup har krympt betänkligt sedan man sparkade JB och nu förefaller man stå och stampa i sin utvecklig, precis som Air Arms. I Tyskland så har Weihrauch sin HW100 som nu börjar bli långt över ett decennium gammal. En ny laminatstock fick det bli, därefter så tog innovationerna slut. Diana nämner inte så mycket om sitt PCP - P1000 - och klokt är kanske det. En anonym och dyr modell som kanske bäst ska förbigås med tystnad. Man försökte i alla fall, även om vapen som Phoenix förmodligen säljer mer än P1000 och då är det högt vatten...

Brocock däremot, är lite av dagens Titan/Falcon - enkla, bruksvärda och charmiga brittiska vapen till rimligt pris. Antalet nyheter var emelletid lätt räknade, man har tydligen en ny stock på gång och det föreföll vara allt. De är dock i någon form av omstruktureringsskede och delar numera ägare med Daystate så förhoppningsvis så kan det bara gå åt rätt håll i framtiden.

I USA så kom bigbore på bred front med modeller som Air Force Texan och Crosmans Bulldog. Relativt primitiva vapen med tonvikten lagd på hög effekt. Förutom den säreget formgivna Bulldog så slog Crosman även på trumman för sin taktiska Marauder - Armada. Säkert en modell som kan bli populär i USA men hos oss så luktar det för mycket Airsoft, som en annan entusiast så påpassligt påpekade. Crosman har dock volymer och penningflöde med därtill kommande innovationskraft så förmodligen så kommer vi att få se allt mer spännande och än bättre modeller ifrån detta magnifika gamla varumärke.

Åt andra hållet, österut, så händer det däremot grejer och mitt stalltips är att vi kommer att få se mycket mer av attraktiva PCP ifrån länder som Ryssland, Indien och Kina. Edgun och Kalibr startade trenden med bullpups och en del exemplar har ramlat ut på marknaden här i Sverige, även om de hittills främst har gjort sig ett namn i USA. 

Övriga nationer har det mera tunnsått, arvet efter saligen avsomnade Theoben förvaltas av Impact i England och RAW i USA. De sistnämnda har valt att gå upp i kalibrar och fokusera på BR där den förstnämnda verkar kämpa med att överhuvudtaget nå styrfart i verksamheten. Top-of-the-line för Field Target är de talrika Steyr och de har även sin Hunting-serie på programmet med bland annat en underhållande halvautomat. De senaste åren så har de totalt dominerat Field Target och det ska bli spännande att se om Air Arms FTP-900 förmår att bryta detta.

Snabbare än snabb...

En av mina favoritkanaler på Youtube - här med kaliber 177 som tema..

I samband med att ryktet om tillståndsfria vapen med kaliber 177 och helt fri effekt har börjat pluppa upp igen så fick jag i dagarna en fråga om ett sådant vapen skulle kunna "vara något att ha?". Bakgrunden till det hela är att man i ett betänkande har/hade föreslagit att låta alla vapen med kaliber 177 (oavsett effekt) vara licensfria, där man istället licensbelägger alla vapen (oavsett effekt) med grövre kalibrar. Tanken är faktiskt inte så befängd som man först kan tro och tankegods av den här typen finns i många andra länder, inte minst hos våra nordiska grannar.

Oavsett hur det blir med den här juridiska delen så har ändå intresset för Field Target och tillhörande kaliber 177 också gett frågeställningen nyvunnet intresse. En del har umgåtts med tanken att skaffa en 177 på licens för att köra den på 16 joule vid tävlingarna och sedan med full effekt vid sidan av.

Kan alltså en FP 177 ersätta en FP 22/25 eller hur mycket av vad "förlorar" man?

En gång i tiden, för tiotalet år sedan, så tävlade vi med mer HFT-liknande regler. Detta regelverk premierade då indirekt en flack projektilbana eftersom man inte fick ändra parallaxinställningar eller klicka upp och ner med rattarna. Samtidigt så var den maximala effektgräsen då 33 fpe (45 joule). De allra flesta körde naturligtvis kaliber 22 med full effekt men eftersom jag är lite udda så tog jag faktiskt ut en 177 Typhoon på licens och denna trimmade jag sedan hårt för att ha som tävlingsvapen.

Rent konkret så gav en dåtida 22 runt 290 mps (950 fps) innan den slog i taket på 45 joule. I praktiken så gav de dock vanligtvis 275-280 mps ifrån fabrik med 16.00 grains, vilket de flesta nöjde sig med. Min 177:a däremot kom aldrig i närheten av taket, ens med tyngsta tänkbara diaboler, utan mitt problem var istället ljudvallen. Det hela slutade med att jag fick till en fin kurva på 1010-1030-1010 fps under 20 skott vilket gav ett max på 24 fpe (33 joule) och 314 mps. Anledningen till att jag stannade just där var att jag ville ligga under 90% av ljudvallen (ca 340 mps) och inte riskera att gå upp över detta med toppskotten i kurvan. Det hela blev alltså en avvägning mellan ljudnivå, luftförbrukning, driftsäkerhet och ljudvallens närvaro. 

Just driftsäkerheten var väl kanske vapnet största nackdel, bössan "bonntrimmades" med Cyclonens hammarfjäder, överborrad och polerad transferport, borttagen backventil i tuben och lite andra samtida trix. Tack vare (trots?) detta så fick jag en tight och fin kurva på 20 skott inom 20 fps spridning men jag fick även en ordentlig rutin på att byta ventilsäten och störande nog så försvann precis all luft ifrån tuben varje gång jag sköt ett säte eftersom jag saknade backventilen.

Those were the days..

Här var det duvor i hårkorset..

Nåväl, projektilbanan som sådan var inte att klaga på. Precis när bössan var klar så kom ju JSBs Heavy-diabol (eg Miné) som vägde 10.30 gn och som sköt riktigt bra trots stressen av ett ordentligt högt effektuttag hos vapnet. Pipan hos Typhoonen var då en Lothar-Walther eftersom detta var långt innan de första Smoothtwist kom ut på marknaden.

Slutligen så sköt jag in vapnet på 50 meter. Det innebar en peak på 2.37 cm som högst vid 32 meter och första nollpunkten på 14 meter. Närmaste avstånd blev 6 meter (+2.25 cm). Max räckvidd inom dessa 2.37 cm blev som negativt värde 57 meter!

Höjden av en vanlig 14 x 14 cm måltavla (7.00 cm) ifrån riktpunkten på 50 meter och nedanför gick först vid 66 meter. Sköt man på 66 meter så kunde man alltså hålla jämnt med överkanten på måltavlan och träffa rakt på. I praktiken så fick jag alltså en vettig räckvidd på 75 meter där man enkelt kunde sitta och skjuta bort tallkottar på furorna vid andra sidan av åkern ifrån där jag då bodde.

På det hela taget så var räckvidden förträfflig men liksom alla diaboler med kaliber 177 så var projektilen alltid en smula vindkänslig och ju mer det blåste, desto mer handikappades den här kalibern jämfört med mot kaliber 22. När det däremot inte blåste så kändes det otroligt att man kunde skjuta såpass långt med såpass måttlig (relativt sett) effekt. Penetrationen var däremot inte att leka med. Den lilla tvärsnittsytan och kraften från över 30 joule som sköt på bakom gjorde att man kunde dra igenom bra mycket mera material än vad man spontant tror. Jag vill minnas att jag sköt rakt igenom helt nya pallkragar på jobbet efter 20-25 meter och ett genomslag på det egentliga målet..

Om man sedan jämför med 16 joule så är skillnaden naturligtvis himmelsvid. 

Många menar på att skillnaden mellan 10 och 16 joule inte är så stor för kaliber 177 och generellt sett så håller jag med, förutsatt att man håller sig inom 40 meter. När man däremot ska skjuta 40-55 meter så fyller 16 joule en funktion, bortsett ifrån det uppenbara syftet att matcha en speciell effektgräns i en tävlingsklass. Här hänger inte 10 joule med alls. Tittar vi på full effekt, här alltså över 30 joule, så är skillnaden inte längre 60% mer effekt utan här är det grovt räknat +100% och ifrån räckvidden på 50-55 meter för 16 joule så kan vi på motsvarande sätt räkna 65-70 meter och detta är en avsevärt längre räckvidd i verkligheten jämfört med vad man tror när man bara läser siffrorna.

Är det då vettigt att slösa en licens på kaliber 177 istället för kaliber 22?

Ja, nu är det vettigare än någonsin, förutsatt att de av någon anledning inte blir licensfria i framtiden. Dels har man möjlighet att konkurrera i en etablerad internationell tävlingsform och dels så kan man, förutsatt full effekt, få vettig långhållprecision i samma paket. Om man däremot inte ska tävla eller skjuta bortom 40 meter så överväger naturligtvis våra tillståndsfria 10 joule totalt då man får väga in kladdandet med licenser, ökade kostnader och liknande. 

Ska man till och med välja kaliber 177 på licensen istället för 25 eller 30?

Här är jag klart mera tveksam. Tävlar man så talar detta för kaliber 177 då kaliber 25 och 30 är tämligen odugliga för 16 joule Field Target. Ska man skjuta på riktigt långa avstånd, bortom 50-60 meter så är kaliber 25 och i synnerhet 30 klart överlägsna kaliber 177. För jakt så är bara de grövre kalibrarna lagliga och detta av goda skäl. Man får alltså se till köparens individuella behov och inte minst behovet av att tävla eller inte. 

Tävlar man dock så ska man inte känna att vapenvalet är helt förlorat för andra ändamål än just tävlingarna. På full effekt så är nämligen kaliber 177 mer kompetent än vad många först tror och rimligt matchande en 22 om än en del efter 25 och 30 på det längre distanserna.

Ännu en dag på banan...

  Verkan av vind - de tre första grupperna sköts när det blåste, de två sista i stiltje - 25 meter

Även idag så pep jag över till banan för att skjuta lite. Som en extra bonus så fanns ytterligare en klubbkamrat där som slet sitt hår över den usla precisionen i sitt vapen - en 10J .22 Royale. På något sätt så verkar det gå troll i de vapen ifrån FX Airguns som hamnar hos medlemmar av Fuxerna SG.

Visst, det blåste - men ändå. Den stackaren hade fullt sjå med att hålla sig inom 14 x 14 cm på 25 meter! För att testa så fick han en tavla av mej som han sköt på samtidigt som jag själv sköt ovanstående tavla. Jag kunde inte se att en enda 5-skottsgrupp hamnade på en svart yta..

Vi testade med att ta bort shroudlocket ifall diabolerna chippade i vid mynningen, vi testade att ladda enkelskott samt skifta diaboler ifrån vanliga 16.00 grains Exact till 18.10 grains JSB Heavy - utan framgång. Surt!

  Jag fick vara ensam om att testa 35 meter och här syntes vindens härjningar ordentligt..

Vi får väl se hur det landar för honom, när vi skildes åt så övervägde han att helt sonika byta från en 22-pipa till en 177-pipa, vilken ju iofs kanske kan vara bättre lämpad för just skytte med 10 joule. Annars så är det ju faktiskt en veritabel utmaning att få bra träffbilder i vinden, något som ni tydligt kan se på dagens tavlor ifrån min egen bössa.

Vårkänslor!

  Idag var det +8 grader och mycket mild vind - våren börjar äntligen komma!

Dagens förmiddag tillbringade jag till viss del på banan där jag roade mig med att skjuta mina nya kinesiska matchdiaboler på 30 meters avstånd - med ett intressant utfall. Nu har våren definitivt brutit igenom här nere på västkusten och dagarna är helt underbara, om än fortfarande en smula kyliga.

  Som vanligt så tog jag min Challenger med mig - lagom vapen för 30-40 meter

Det första jag gjorde, förutom att se så att mina inställningar var kvar efter demonteringen/lackeringen av vapnets tub, var att pröva hur bra dessa handplockade kineiska matchdiaboler faktiskt fungerade utomhus och på längre avstånd. Jag satte upp en tavla på 30 meters avstånd och sköt sedan två 10-serier, en med kinadiabolerna och en med JSB RS. Utfallet blev som följer, med en mild vind åt höger:

  Betydligt bättre än vad jag hade trodde innan..

Jag visste att RS presterar bra på 30 meter men 10 joule är alltid en smula nyckfullt utomhus ändå. Flatnosdiaboler däremot är inte kända för att leverera bra träffbilder på längre avstånd, detta är ju en vedertagen "sanning", eller hur? Glädjande nog så var just dessa diaboler i det här vapnet ett gyllene undantag och frånsett att jag råkade få rejäl vindavdrift på ett av skotten så samlade övriga 9 skott otroligt bra, givet avståndet på 30 meter utomhus.

Det man dock kan konstatera är att BC inte imponerar med dessa diaboler i jämförelse med RS. Förutom ett markant högre flyktljud så kunde jag konstatera att träffarna tog riktigt långt ner. Visserligen så ska de träffa lite lägre eftersom de är 0.75 grains tyngre (jmfr vid 15 meter) men inte SÅ mycket lägre, bara på grund av viktskillnaden. Det jag är sugen på att göra nu är helt klart en tvåltest för att jämföra projektilkanalen i detta medium med RS.

  Sedan sköt jag lite RS på 40 meters avstånd..

Med skyttet av de kinesiska diabolerna avklarat så flyttade jag ut mitt projektilfång till 40 meter och sköt lite RS. Ibland så händer det att andra entusiaster frågar mig hur stor skillnaden i praktiken är mellan 10 och 16 joule och då brukar jag ibland svara - 10 meter.

Skjuter man 10 joule med ett bra PCP så har man en slags magisk gräns vid just 40 meter. Tavlan ovan är sannerligen inte den bästa jag har skjuit, ens utomhus, men inte heller den sämsta. Den är nog hyfsat representativ för vad jag kan förvänta mig vid +8 grader och lite normalt oinspirerat skytte vid den distansen. Om jag sedan använder samma ammunition och under samma omständigheter skjuter 45 meter så blev utfallet ett helt annat:

  Nej, det är inget hagelskott utan dagens 45 meter..

Visst är det förbluffande? Skillnaden är bara 5 meter men skillnaden i utfall närmast himmelsvid. Hade jag skjutit på fulla 50 meter så hade skillnaden närmast blivit monumental. Visst, det har hänt att jag har skjuit träffbilder på 45 meter som är lika bra som den på 40 meter ovan, kanske till och med bättre, men det tillhör inte normalfallen. Hade man skjutit inomhus så hade saken också blivit en helt annan.

Men...

Under normala och goda omständigheter utomhus så finns det en magisk barriär vid just 40 meter där bortom detta grupperna börjar bli förlorade. Jag har slagits av detta flera gånger och det är alltid lika fascinerande, vid strax efter 40 meter så händer det något med 10J/.177 och det är i sig självt mycket intressant. Vikten av att exakt känna till avståndet till sitt mål är alltså synnerligen väsentlig för den här effekt och kaliberkombinationen när man går bortom 30 meter och utanför dess komfortzon.

  Min nya manometer, något mindre, inte lika färgglad men lite grovt graderad...

Impact på spanska...

Tipstack till Wagge!