Den perfekta kompromissen!

  Allt fler av dagens moderna PCP erbjuds med laminatstock som tillval.

Som de många entusiaster säkert har noterat så tillverkas allt fler luftvapen med stockar av plast, eller "komposit" som de flesta tillverkare hellre benämner dem. En gång i tiden för 30-40 år sedan och ännu tidigare så tillverkade man som regel alla vapenstockar, inklusive stockar till luftvapen, av valnöt. Detta ersattes under de senaste decennierna främst av trästockar som istället skapades av andra träslag, som exempelvis bok. Sedan, från millenieskiftet och framåt ungefär, så har plaststockar blivit mer och mer dominerande.

Valnöt är ett bra material för vapenstockar, även ur ett praktiskt perspektiv, men då tiden för återväxt av valnöt är lång - fler hundra år - så har vi börjat tömma tillgångarna på den typen av valnöt som är ekonomiskt försvarbara att använda runt om i världen. Resultatet blev då att råmaterialet blev dyrare och sålunda inte längre aktuellt att använda på billigare vapen.

Den kronologiska efterträdaren i historien blev olika typer av "hardwood", för Europa oftast bok. På många sätt så var bok ett bra alternativ, visserligen inte lika vackert som valnöt och dessutom tyngre men avsevärt billigare och därtill även tåligare mot vissa former av belastningar, typ anspänningen av potenta fjäderluftvapen.

Alla träslag har emellertid en del gemensamma nackdelar. Trä är ett naturmaterial och måste hanteras på ett särskilt sätt. Träd måste huggas ner, transporteras, kapas, svarvas och därefter fräsas till rätt utseende och passform. Stockarna måste sedan efterbehandlas för finish och slutligen förvaras på rätt sätt, i rätt temperatur och på ett sådant sätt att de inte riskerar att bli skadade av fysisk hantering.

En lösning på alla dessa problem blev plaststocken som från mitten av 1960-talet och i synnerhet ifrån 1990-talet och framåt började etablera sig ordentligt som lämpligt material till vapenstockar. Dessa stockar skapas av små plastkulor som är enkla, utrymmeseffektiva och temperaturokänsliga att förvara. När sedan en stock behöver framställas så smälter man ner kulorna och pressgjuter fram en lämplig stock som i princip blir redo för montering direkt.

Behöver man ställa om produktionen så kan kulorna lätt användas till en annan gjutform och man slipper stå där med X antal stockar "över" ifrån en nedlagd produktion. Vill man slutligen ha olika egenskaper eller varierande kvalité på stockarna så kan man reglera detta med hjälp av vilken typ av kulor man laddar gjutmaskinen med.

Det är alltså inte så konstigt att plaststockar har kommit att dominera den moderna vapenproduktionen och i synnerhet inte hos billigare vapen där trästockar endera är för dyra eller för bökiga att arbeta med.

Förutom dessa tre dominerande typer av material till våra vapen så finns det även ett fjärde alternativ som dagens inlägg kommer att behandla - nämligen laminatstocken, ett relativt nytt alternativ hos Sporting Airguns, både för PCP och mer traditionella fjädervapen.

De senaste åren så har alltså laminatstockar blivit allt vanligare som upgrades till olika vapens basstockar av plast. I den meningen så kan vi alltså knappast betrakta laminatstocken som ett enklare alternativ. De flesta köpare betraktar laminat som "bättre" än plast och hardwood men "sämre" än valnöt och är därför beredda att betala lite mera för en laminatstock med dess träkänsla framför de oftast mer kliniska och artificiella plaststockarna.

  Vapen för krävande tävlingsgrenar som Hunter Field Target använder inte sällan laminatstockar

Men, vad är då en laminatstock och vilka för- respektive eventuella nackdelar har den?

Om vi börjar från roten (!) så måste vi börja med plywood, för utan plywood så har vi inga riktiga laminatstockar. Plywood, eller kryssfaner, är en skiva av tunnare korslagda faner som är limmade med fenolhartslim och pressade med högt tryck under värmebehandling, till en relativt hållfast och formstabil produkt.

Plywood varierar i tjocklek mellan vanligtvis cirka tre millimeter och tre centimeter. De olika skikten är lagda och limmade korsvis, med all ytfaner lagd i samma riktning. Furu och gran är de vanligaste träslagen i byggnadsindustrin, där gran ibland används som mellanfaner. Inom båt- och skeppsvarvsindustin används i regel ädlare träslag, vilka har större motståndskraft mot röt- och mögelangrepp; till exempel teak och olika mahognyarter.

I möbel- och inredningssammanhang används ofta björkplywood eller olika sorters ädelträ  för bättre formbarhet. Det finns även modellplyvood eller flygplansplywood som används av modellbyggare och inom flygplanstillverkning; dessa är mycket tunna – allt ifrån ett par tiondels millimeter upp till cirka tre millimeter.

Plywood indelas normalt i knivskuren faner, som är den bättre kvalitén, och svarvad faner.

Själva faneren som sådan uppfanns av Sir Samuel Bentham redan 1797, vars egentliga innovation var en speciell mekanisk hyvel som kunde hyvla trä tillräckligt tunt för att framställa faner. Användningen av faner för att framställa modern plywood dröjde dock ytterligare ett antal decennier och lanserades av Immanuel Nobel (Alfred Nobels far!), som för tidigt ute med att inse potentialen hos plywood som byggnadsmaterial igenom att man limmade ihop faner med fiberriktningarna åt olika håll. Från slutet av 1860-talet och framåt så blev plywood förekommande som byggnadsmaterial men dess riktiga break till vad det är idag utvecklades först på 1920-talet då plywood blev allmänt känt hos gemene man.

Som vapenstock så kom plywooden först till användning under slutet av andra världskriget då Tyskland hade svårt att få tag på trä till stockarna på sina krigsvapen, främst Mauser K98 och G43, och då började experimentera med just plywood som ett lämpligt surrugat. Efter kriget så hakade dåvarande Sovjetunionen snabbt på idén och utvecklade tekniken ytterligare där laminatstockarna snabbt kom att uppskattas i landets ofta ganska kärva klimat.

  Även bullpups börjar komma med laminatstockar.

Tittar man rent praktiskt på laminatstocken så erbjuder nämligen denna en del intressanta egenskaper.

För tillverkaren så är laminaten intressant då den är billig att tillverka i den mening att råmaterialet blir billigt. Till laminatstocken så kan man ju använda trä som annars inte hade dugt till vapenstocktillverkning. Likaså behöver man inte ha samma stora volym trä i perfekt kondition som en hel stock kräver. Har man ett stycke trä med defekter som man inte vill använda så kan man ju bortse ifrån det området, de "skivor" som uppstår när man fanerhyvlar hela stycket, och då bara bruka de fullgoda skivorna. Man får alltså ett bättre utnyttjande av råmaterialet.

Nästa detalj, som förmodligen är den mest kända, har varit laminatets goda möjligheter att stå emot skiftande temperaturer och fuktighetsgrader. Till skillnad ifrån solida trästockar så är laminat mer formstabilt och har mindre risk att röra sig, ens millimetermässigt, jämfört med solida stockar - detta då i ett sammanhang där varje form av rörelse, hur liten den än är, på ett avgörande sätt kan förändra resultatet hos exempelvis en inskjutning.

Slutligen så är en laminatstock mekaniskt sett utomordentligt stark, jämfört med en vanlig trästock, eftersom fibrerna ligger växelvis och inte i den riktning som är naturligt framväxt i naturen. En bra konstruerad laminatstock kan faktiskt vara så stark att den kan jämföras med en glasfiberstock!

Förutom detta så absorberar en laminatstock vibrationer på ett bättre sätt än både aluminium- och glasfiberstockar, en egenskap som bland annat gjorde att laminatstocken hängde med förbluffande länge som stockalternativ hos renodlade tävlingsvapen. Laminatstocken är också "varm" och ger en skön träkänsla till skillnad ifrån de flesta olika plaststockar.

Nackdelar då?

En stor - vikten! Laminatstockar blir igenom sin konstruktion mer kompakta, de får en högre densitet helt enkelt. Detta, i kombination med att man ofta använder i sig självt väldigt solida träslag, såsom exempelvis bok, gör att skillnaden i vikt mot exempelvis en plaststock kan bli avsevärd.

  En del laminatstockar kan vara tämligen färgstarka...

Nästa nackdel är att laminatet kan vara mer komplext att tillverka. En vanlig trästock får ju ett råmaterial nästan färdigt för bearbetning där man hos laminatet först måste framställa detsamma. Att tillverka en bra laminatstock är nämligen betydligt svårare än att bara "limma ihop lite plywoodskivor", även om grundprincipen är sådan.

Tillverkarna av laminatstockar brukar med iver försvara och hemlighålla den exakta recepturen av lim, ytlack och andra variabler som skiljer en premium laminatstock ifrån något som glada amatörer har knåpat ihop i snickarboden. Grundprincipen är emellertid att man använder faner som är 1.50-1.60 mm tjocka och att ungefär 30-35 lager av dessa brukar åtgå. Varje lager (alltså minst två faner) impregneras separat under högt tryck med ett vattenresistent färgämne.

  En mer subtil mix av färger ger i regel ett mera sobert intryck av vapnet

Därefter så lägger man lagren omlott och fogar samman dem med ett vattentåligt lim av epoxyresin. Här kan också olika lager av faner få helt olika infärgning för att ge ett levande visuellt intryck näst stocken är färdig. När lagren är färdiga så pressas allt ihop under tryck och värme till ett solitt block, ur vilken man sedan fräser ut den färdiga stocken. Slutligen så brukar man bestryka stocken med lack eller försegla den med en artificiell gummifinish.

Nu, i en tid där valnöt blir dyrare och ovanligare, så tror jag att vi alla kommer att få se allt fler laminatstockar som tillval till de plaststockade standardvapnen. Laminatet kan här fånga upp de kunder som ogillar plaststockar därmed rädda dem som köpare för modellen. Detta då utan att drabbas av den brutala prisbilden som bara kommer att stegas successivt när valnöten blir allt mer exklusiv. 

För 20 år sedan..

  Air Arms 300-serien, en gång för länge, länge sedan så var detta hightech...

Två decennier, en generation. När man har passerat 40 års ålder så är inte längre två decennier så mycket, även om det i praktiken betyder halva livet. Skillnaden är att man kommer ihåg, man minns det som de yngre aldrig har upplevt och idag så ska vi kolla lite på luftvapenscenen anno 1996 - i kategorin PCP.

En av de tidiga aktörerna, vid sidan om likaledes brittiska Daystate, var Sussexbaserade Air Arms. I mitten av 1990-talet så insåg man att PCP skulle komma att bli en stor del av luftvapenmarknaden, även bortom renodlade vapen för skyttesporter såsom Field Target. Theoben hade stakat ut marknaden med sin Rapid och visat kunderna att ett PCP inte behövde vara ömtåligt eller på annat sätt olämpligt för hårt fältbruk i skog och mark som ett rent luftjaktvapen.

Kunderna köpte Rapids och gillade dem skarpt. De som inte gillade dem klagade främst på prisbilden och utseendet. Aha, tänkte Air Arms, om man kunde lösa dessa båda problem så kanske man skulle kunna få en bra infallsvinkel på att kunna etablera sig på den här nästan helt outnyttjade marknaden. Visst fanns Daystate att räkna med men dessa led också lite av Theobens problem, prisbilden. Alla PCP vid den här tiden var riktigt dyra och några egentliga lågpris-, eller ens mellanprisalternativ, existerade inte ännu.

Svaret på Air Arms marknadsplaner blev deras första egentliga Sporting Airgun, Sport 300 - mer känd som S300.

Man hade sedan flera år tillbaka tillverkat en tävlingsmodell i 100-serien, som man kallade Nick Jenkinson Replica, efter en då känd och populär Field Target-skytt, sedermera tidningsskribent - NJR100. Dock så var 100-serien rena tävlingsvapen så det logiska hade därför varit att kalla nästa lineup för 200. Så blev emellertid aldrig fallet och till detta så har jag hört en lång rad olika anledningar. 

Det man måste betänka är att den modell som vi idag tänker på som Air Arms 200 är egentligen en modell som tillverkas av CZ och som inte lanserades förrän ytterligare några år framåt i tiden. Den mest troliga varianten som jag har hört är att man inte ville ha en PCP som kallades 200-någonting eftersom man hade sin storsäljande TX200-serie och det fanns helt enkelt en risk för sammanblandning.

Säsongen 1996

Den ny helt nya 300-serien var ett mycket konventionellt och enkelt uppbyggt luftgevär, som utseendemässigt sett hade en hel del likheter med då populära, men dyrare, Daystate Huntsman. Modellen fanns i två kalibrar, båda 12 fpe men bara med en chassi- och piplängd. Lustigt nog så hade man bara en enda stock att erbjuda, också denna en enkel variant i bok med ambidextriös formgivning.

  Mot slutet av sin produktionstid så kom även lite snyggare stockar som tillval..

Modellen hade också en del udda konstruktionslösningar, exempelvis ett repeterhandtag som pressades in i matarpinnen, den var alltså varken tillverkad i ett stycke eller skruvad, som är gängsle lösningar numera. Självklart släppte pressningarna då och då varpå den förvånade (och förmodligen irriterade) skytten/ägaren stod där med ett handtag i handen och ett vapen som var oanvändbart. När man skulle fylla vapnet så var man tvungen att skruva av och på en 1/8" BSP fyllnippel, vilket redan då ansågs som, om inte gammaldags, så i alla fall opraktiskt och bökigt.

Andra saker som saknades var manometer såväl som säkring. Vad som däremot fanns var ett pipband som förband pipan med stocken (!) och som säkrades mot tuben med en skruv. En helt vansinnig konstruktion egentligen om man ville få praktisk och pålitligt repeterbar teknisk egenprecision ur ett vapen. Att man sedan använde tunna och svajiga pipor gjorde inte heller saken bättre. Tittar man inuti mekaniken så är det mesta grovsmide med dagens mått mätt. Stora, tunga och grovt tillyxade komponenter där man nästan lite elakt misstänker att Air Arms aldrig förväntade sig att en köpare skulle komma på idén att kika inuti sitt eget vapen.

Nu kan man lätt tycka att den här typen av taffligt byggt vapen aldrig borde kunna sälja, men det gjorde den! Delvis för att den var billig, nåja - mindre dyr än alternativen, men den var också försedd med bra finish och passning vilket gjorde att den i alla fall kändes som ett bra köp. För Air Arms del så innebar den i alla fall att man förstod möjligheten hos konceptet och man beslöt sig därför för att utveckla modellserien mera för kommande säsonger.

Säsongen 1997

En ny säsong, nya möjligheter! Efter lite trixande så fick man möjlighet att saluföra ett självindexerande magasin, Rapid hade ju magasin och kunderna efterfrågade just detta. Med ett nytt block för magasinsystemet så fick denna för året helt nya syskonmodell epitetet S310. Nyheterna slutade emellertid inte där. En annan stor och efterfrågad nyhet för året var quickfill, en självklarhet idag kan tyckas, men en viktig och säljande finess vid den här tiden.

  Med magasin så blev 300 istället modell 310 och köparna gjorde tummen upp!

Trasslet med repeterhandtagen fortsatte märkligt nog ytterligare en vända. Nu konstruerade man om dessa, men gjorde man dem bättre då? Icke då, den brittiska industritraditionens mörkare sidor fortsatte att råda. Om en komponent är tillverkad av två delar och separerar, då kan man tycka att det är smart och logiskt att tillverka dem i en enda del istället. Gjorde man det? Nädå man tillverkade den av tre delar!

De två delar som på tidigare produktion tenderade att separera från varann satt emellertid solitt fast numera, istället så var det den helt nya tredje delen som började lossa! En då känd tidningstestare lär ha ringt upp Air Arms dåvarande VD och hälsat denne att det nya och grövre repeterhandtaget, vars ena del han nu hade lös i handen, bäst borde passa i nyss nämnda VDs mörkare och trängre kroppsöppningar. 

I övrigt så kan man notera att förutom det förhatliga repeterhandtaget i tre delar med rak vinkling så kännetecknas dessa första 310-varianter av magasin med helt transparanta och inte gulfärgade magasinlock. Stockar, pipor och liknande behölls ifrån föregångaren.

Going full power!

I samband med internets begynnande utbredning så började ryktet om Air Arms PCP spridas över världen och man började nu bli uppvaktade ifrån USA, där det föreföll finnas goda möjligheter att tjäna pengar på att lansera PCP hos en enorm och helt outnyttjad marknad, med generösa vapenlagar, gott om pengar och en minst sagt väl etablerad kärlek till skjutvapen. Kunde man bra få en halv promille av alla krutfantaster att skjuta luft så skulle det utan tvekan vara en jackpott för ett litet brittiskt företag. Go West!

Visst hade man tillverkat en och annan 300/310 med lite högre effekt, upp till 20 fpe, för inhemska FAC-innehavare lokalt hemma i England men importörerna i USA krävde högre effekt och därtill en seriöst byggd, dedikerad USA-modell. Dessutom en sådan där inte köparen fick repeterhandtaget i löst i handen lite då o då...

Efter några månader så ramlade svaret på marknadens önskemål ut i form av S300/S310 FAC. 

  Brittisk industriell logik - ju fler enskilda komponenter, desto bättre är det..

Nu byggde man om modellen från scratch och 300/310 FAC blev nästan ett nytt steg i utvecklingen av modellen än bara en undervariant. Här kom längre pipor, längre lufttub och en helt ny drivkälla med ett ventilsystem specialbyggt för just hög effekt och dessa modeller blev även riktigt vassa, i dåtidens perspektiv. Här kunde man räkna med bortåt 35 fpe vid en tid då många ostrypta 22 PCP snarare låg mellan 25-30 fpe. Nackdelen blev en fruktansvärd ljudnivå som förvånade även de härdade och krutvapenvana amerikanerna. En brittisk luftvapentestere skrev i en samtida artikel att han nästan "was due to soil oneself" när han upplevde dånet i knallen vid det första skottet..

Till sist så lyckades man för övrigt få repeterhandtaget hållbart - igenom att lägga till ytterligare en komponent till den..

Retroperspektivt sett

Den på många sätt misslyckade och taffligt byggda 300/310-serien blev inte långlivad och dessutom såpass strulande så att man istället bestämde sig för att göra ett radikalt omtag till millenieskiftet och resultatet av detta blev den nu närmaste legendraiska utvecklingen i form av S400/410-serien. Totalt så blev produktionen bara 4 år lång, att jämföra med efterföljarens betydligt mer imponerande produktionstid. Gamla 300 lade emellertid grunden till nästan allt vad Air Arms idag har att erbjuda och detta i nästan helt rakt nedstigande led. I detta perspektiv så var 300 en mycket viktig modell, inte bara för Air Arms utan för hela den nutida luftvapenhistorien. 

Det var ju 300-serien som stod i skottgluggen när en liten svensk tillverkare på västgötaslätten tog sina egna första steg med en ny modell snarlik 300 men redan då med en helt annan nivå av teknisk kompetens - inklusive funktionssäkra repeterhandtag.

Fast det, är en helt annan historia..

Hatsan Carnivore!

American Airgunner presenterar Hatsan Carnivore

Då o då så klagar en och annan läsare på Airpangs totala brist av vapen från Hatsan så idag så kommer det ett undantag ifrån den regeln. Så, varsågoda - Hatsans nya Carnivore, en fjäderbrytbössa XXL som kommer med kaliber 30!

Kvällsskytte!

    Lejondelen av fyllningen, skott 11-35

Idag så tog jag mig lyxen att besöka min skjutplats inomhus för att lägga en fyllning på 30 meters avstånd. Det är härligt avkopplande när det är tyst, lugnt och gott om tid i en lokal som är varm och skön med en total avsaknad av vind därtill.

Jag började med tio skott på en tavla och de första tog relativt lågt. På ett såpass långt avstånd som 30 meter med 8.00 joule så märker man tydligt var i effektkurvan som man befinner sig. En lite lägre utgångshastighet ger direkt utslag i form av träffar längre ner på tavlan. Samma sak gäller naturligtvis i slutet av effektkruvan också, vilket syns på den sista 5-skottsträffbilden ovan.

  Skott 1-10 i en serie över 30 meter..

Resultatmässigt hamnade 10-skott serien på 19 mm och genomsnittet på de fem 5-skott serierna blev 15.60 mm, med ett spann mellan 12-25 mm på de enskilda grupperna. Inte på samma nivå som Challengern men helt okej med tanke på att det egentligen är en luftpistol som jag använder, om en med lite högre effekt.

I morgon så blir det ett inlägg av typen helgspecial igen och även denna gång så handlar det om ett lite längre inlägg om ett äldre brittiskt vapen som trots en kort produktionstid ändå kom att bli ganska betydelsefullt för utvecklingen av vårt tids PCP och vars nutida ättlingar fortfarande finns i full produktion. Back to the 1990s!

"Det konstiga kikarsiktet?"

MTC Viper Connect 3-12/32 heter modellen.

Idag så fick jag ett mail med frågor om "ett konstigt kikarsikten med 5 rattar på", en klart udda beskrivning av ett kikarsikte minsann, eftersom de flesta kikarsikten har två, eller möjligtvis, tre "rattar" som mest. Minst ett undantag ifrån den här normen finns emellertid på marknaden och detta heter Viper Connect från MTC Optics.

Tyvärr så har jag inte prövat det kikarsiktet själv och kan därför inte säga så mycket om det på egen hand. Istället så bifogar jag en presentation från Youtube, som jag hoppas kan vara till nytta och glädje för en presumtiv köpare.

De fem rattarna är faktiskt bara de vanliga tre (höjd/sidojustering/parallaxjustering) samt en udda placerad batteribehållare liksom en av och på-knapp, som gör att man kan behålla inställningen för ljusregleringen när man slår av och på belysningen.

Sen kväll..

  Alltid kul att skjuta lite igenom kronografen..

Idag är en trist kväll då jag sitter ensam hemma eftersom min hustru är inlagd på sjukhus för en operation. För att slå ihjäl någon timma så roade jag mig med att dra 30 skott igenom kronografen med min Crosman 1701p. Just kronograftesten fungerar ju lite som ett blodprov, om vi nu ska spinna vidare lite på dagens aktiviteter i övrigt, då man igenom detta enkla test kan få fram en hel del information om vapnets kondition.

Att skjuta en kurva igenom sitt PCP avslöjar ju direkt om någon inställning har förändrat sig sedan sist, liksom om spridningen ifrån skott-till-skott ligger där den ska vara. För licensfria vapen så har man också en egenkontroll över att anslagsenergin fortfarande befinner sig inom de ramar som gäller.

För oss i Sverige så ligger ju min Crosman gott och väl inom gränsen men det hade ju inte varit fallet varken i Tyskland (7.50 joule) eller England (6.00 fpe). Visst är det märkligt att ett vapen som är lagligt och licensfritt i ett land kan vara belagt med ett långt fängelsestraff eller dryga böter att inneha och använda i ett land bara några hundra mil bort?

"Tänk om det blir som i England!"

  En typisk jägare i England använder inte sällan hagel- eller luftgevär vid sin jakt.

Om man rör sig i olika grupper runt vapenägande på FB eller våra svenska forum runt skytte och jakt så kan man snabbt konstatera att många människor har fått väldigt kalla fötter inför de föreslagna förändringarna av den svenska vapenlagstiftningen med hänsyn till den nya kommande och gemensamma vapenlagstiftningen inom EU.

En vanlig hotbild som man målar upp är om det "blir som i England".

Så, hurdan är då lagstiftningen i England, är den verkligen så dålig som skyttefantaster snabbt vill påskina?

I England så har man haft en skolskjutning. Den inträffade 1997 i Dunblande, Skottland. Som ett resultat av denna så beslöt sig myndigheterna för att ta krafttag mot det man uppfattade som en slapp lagstiftning och därmed försöka förhindra att denna tragedi inträffade ännu en gång.

Resultatet blev att man i praktiken förbjöd alla vanliga enhands krutdrivna skjutvapen, alltså konventionella pistoler och revolvrar. Resultatet blev att man (hittills) enbart har drabbats av en enda snarlik händelse, i Cumbria 2010 och att England har en av världens lägsta mordfrekvenser med skjutvapen. Till saken hör att polisen i England inte heller normalt sett är beväpnad med skjutvapen och därmed så har man också i praktiken inga fall där poliser råkar döda eller skada delar av allmänheten i samband med sin tjänsteutövning.

Nu kan man lätt tro att det på grund av bristen på skjutvapen skulle vara väldigt farligt att vara polis i England men saken är faktiskt den omvända - bara 3 poliser har blivit skjutna där sedan år 2000.

Hur ser då lagstiftningen ut i praktiken?

Jo, alla semiautomatiska och pumprepeterande vapen med centralantänd ammunition är förbjuden för civilt ägande, liksom då revolvrar och pistoler, som tidigare har nämnts. En vapenlicens gäller under 5 år och måste sedan förnyas. 

Detta är i korta drag de saker som vapenfantaster överlag retar sig.

  Hagelvapen är enkla att äga i England och därmed också mycket populära.

Vänder man sedan på saken så kan den brittiska vapenlagstiftningen vara väldigt generös på andra saker. Hagelgevär exempelvis registreras bara, och kräver inget FAC (Fire Arms Certificate, motsv vapenlicens), på ett SGC (Shot Gun Certificate) och detta kan som svensk betraktas som ganska så udda, vi har ju här igenom Jägarexamen speciella prov som ska genomföras för just hagelvapen med tanke på dessa vapens speciella karaktär.

Vill man ha ett hagelgevär (dessa var helt licensfri och oregistrerade fram till 1968!) så ansöker man om ett SGC, som man automatiskt får beviljat om man har ett rent straffregister och inte lider av psykisk ohälsa. Är man inte myndig (SGC har ingen åldersgräns!) så måste emellertid en målsman godkänna barnets SGC. Vapnet måste förvaras under lås, typ väggringar och har man fått sitt SGC så är man fri att köpa precis hur många hagelgevär man önskar eller har råd med. Den enda tekniska begränsningen är att hagelvapnet bara får hålla 1+2 patroner, sakna magasin och ha minst 24 tum långa pipor. Andra hagelvapen kräver FAC, som är svårare att få och som bland annat kräver vapenskåp.

Andra lite udda saker är att alla armborst är helt licensfria och de behöver inte heller registreras, dock så måste man - till skillnad från hagelgevär - vara minst 15 år gammal för att äga eller köpa ett sådant. Vill man ha en ljuddämpare till ett vapen som inte ligger på FAC, så kan man också här gå in och köpa ett över disk, utan licens eller registrering.

  Armborstskytte är populärt och enkelt att starta med, minst 15 år och sedan bara att köpa/skjuta.

Vad gäller luftvapen så är ju effektgränsen som bekant lite drygt 16 joule, oavsett kaliber. För luftpistoler gäller halva den här effekten. Vill man ha något kraftfullare så krävs ett FAC, precis som för vanliga skjutvapen.

Så om lagstiftningen i England verkligen är sämre än i Sverige blir en öppen fråga, helt beroende av vilken typ av skjutvapen som man är intresserad av. England är präglat av småviltjakt och har många människor på begränsad yta så därför har man generösa regler för vapen med kort räckvidd och som är lämpade för just småviltsjakt - vanligtvis hagelvapen och luftvapen.

Sverige däremot har däremot stora ytor och relativt fåtalig befolkning samt en jaktkultur baserad på större villebråd, företrädesvis älg och rådjur, varvid grövre kulgevär är mer centrala i vår jakt och reglerna proportionellt sett generösare än vad som är fallet i England.

Gillar man krutdrivna pistoler och revolvrar så är naturligtvis England en mardröm och det omvända gäller om man istället gillar att målskjuta med armborst. 

Marknadens mästare ?

Nej, det vet vi naturligtvis inte. En modell kan vara väldigt ny och objektivt sätt jättebra men ändå inte bli någon storsäljare utan istället hänvisad till en mer anonym tillvaro ute i entusiasternas perferi. Vad vi däremot faktiskt vet är att marknaden 2016 för PCP ser bättre ut än någonsin. 

En gång i tiden så kommer jag ihåg då en normalbeställd luftvapenfantast med lite ekonomiska uppoffringar faktiskt kunde äga alla modeller med väsentliga variationer av PCP som existerade på den svenska marknaden, detta blott till priset av en enklare personbil.

Idag, mindre än två decennier senare, så bör man vara mångmiljonär för att ha råd att förvärva alla modeller och variationer av PCP som saluförs på marknaden. Så otroligt stor har marknaden blivit. Ifrån bara tiotalet modeller/varianter till...tja, bara FX Airguns har väl i runda slängar trettiotalet varianter av enbart sina vapen.

Hursomhelst..

Här är de fem största nyheterna som har presenterats inför 2016 och som kommer att vara mycket intressanta att följa under deras utveckling på luftvapenscenen. Vi börjar på de billigaste och går uppåt i listan.

  Brocock Compatto - £589 (ca 7650 kr)

Redan en storsäljare på den brittiska marknaden och en modell som direkt har vunnit god kritik. En Daystate till folket för i sammanhanget mycket måttliga pengar och dessutom en modern, funktionell design. Det är alltså inte konstigt att Compatto är en het modell som bär mängder av diskussionstrådar såväl i forum som på FB. Kul att man vågar ta ett nytt grepp med en vapenform som ligger mitt emellan dagens trendiga bullpups och ett mera konventionellt karbingevär.

  Weihrauch HW110 - £595 (ca 7700 kr)

En ny Weihrauch och dessutom en modell med lådan tillverkad av plast!? Mycket ska man uppleva och det kommer att bli jättespännande att se om den här modellen kommer att vinna köparnas gunst. Lite märkligt att man inte stöpte den här futuristiska tekniken i chassiet till en bullpup, givet dagens trender. HWs köpare tenderar emellertid att vara tämligen konservativa, vilket också brukar vara fallet för Weihrauch själva som företag. Kommer detta verkligen att sälja?

  FX Airguns Wildcat - ca 9800 kr

Den svenska dunderhiten Wildcat säljer bra och det med all rätt. En mycket komplett modell som attraherar köpare i England såväl som i USA och på den svenska marknaden. Trots en tung prislapp så uppfattas ändå modellen som överkomlig av de flesta köparna och dessutom en fullständigt modern konstruktion, inklusive vettig ergonomi. Bakom sig så står också FX Airguns och dess solida rykte för suverän efterköpssupport. Ett populärt och säkert köp.

  FX Airguns Impact - ca 14.490 kr

Världens mest moderna sporting air rifle! Ja, här finns allt och lite till och många fantaster ansedd som det mest fulländade PCP som någonsin (hittills) har kommit ut på marknaden. Nästan 15.000 kr är mycket pengar men egentligen ett oförskämt billigt vapen om man ser till teknologin och väger detta mot vad konkurrenterna erbjuder. Kompromisslös kompetens och nydanande nytänkande - Made in Sweden!

  Daystate Renegade - £1340 (ca 17.400 kr)

En Daystate Pulsar betingar mellan £1595-1985, alltså 20.600-25.600 kr - så Daystate räknar med att den billigare och mer mekaniska syskonmodellen Renegade ska stå för volymförsäljningen. Förvisso avancerad teknologi och ypperlig kvalité men frågan är denna budgetmodell verkligen är 2-3 gånger bättre än en Compatto? Fräck eller ful? Meningarna går isär - dock med övervikt för det sistnämnda. Tveksamt om detta kommer att bli en storsäljare men ändå en spännande modell.

Så, vilken av dessa modeller kommer entusiasterna att välja?

I Sverige så tror jag tveklöst på Wildcat, åtföljd av Impact. En Compatto till rätt pris är dock en joker i sammanhanget, om den får rätt pris. Weihrauch HW110 känns mer tveksam och Renegade tror jag blir iskall.

Internationellt sett har Wildcat och Compatto visat sig sälja bra i England. I USA så är Compatto inte lanserad ännu men jag tror ändå att Wildcat kommer att sälja bättre. Daystate säljer bättre i USA och i synnerhet England, än i Sverige.

I USA tror jag inte den kan slå Impact, möjligtvis i England, men Wildcat kommer den inte att komma i närheten av. Även här så tror jag att HW110 blir jumbo, trots att detta fabrikat i sak är uppskattat såväl i England som USA.

Visst är det härligt med en sådan fantastisk utveckling av utbudet i vår hobby?