Direktlänk till inlägg 20 februari 2016
För 20 år sedan..
Air Arms 300-serien, en gång för länge, länge sedan så var detta hightech...
Två decennier, en generation. När man har passerat 40 års ålder så är inte längre två decennier så mycket, även om det i praktiken betyder halva livet. Skillnaden är att man kommer ihåg, man minns det som de yngre aldrig har upplevt och idag så ska vi kolla lite på luftvapenscenen anno 1996 - i kategorin PCP.
En av de tidiga aktörerna, vid sidan om likaledes brittiska Daystate, var Sussexbaserade Air Arms. I mitten av 1990-talet så insåg man att PCP skulle komma att bli en stor del av luftvapenmarknaden, även bortom renodlade vapen för skyttesporter såsom Field Target. Theoben hade stakat ut marknaden med sin Rapid och visat kunderna att ett PCP inte behövde vara ömtåligt eller på annat sätt olämpligt för hårt fältbruk i skog och mark som ett rent luftjaktvapen.
Kunderna köpte Rapids och gillade dem skarpt. De som inte gillade dem klagade främst på prisbilden och utseendet. Aha, tänkte Air Arms, om man kunde lösa dessa båda problem så kanske man skulle kunna få en bra infallsvinkel på att kunna etablera sig på den här nästan helt outnyttjade marknaden. Visst fanns Daystate att räkna med men dessa led också lite av Theobens problem, prisbilden. Alla PCP vid den här tiden var riktigt dyra och några egentliga lågpris-, eller ens mellanprisalternativ, existerade inte ännu.
Svaret på Air Arms marknadsplaner blev deras första egentliga Sporting Airgun, Sport 300 - mer känd som S300.
Man hade sedan flera år tillbaka tillverkat en tävlingsmodell i 100-serien, som man kallade Nick Jenkinson Replica, efter en då känd och populär Field Target-skytt, sedermera tidningsskribent - NJR100. Dock så var 100-serien rena tävlingsvapen så det logiska hade därför varit att kalla nästa lineup för 200. Så blev emellertid aldrig fallet och till detta så har jag hört en lång rad olika anledningar.
Det man måste betänka är att den modell som vi idag tänker på som Air Arms 200 är egentligen en modell som tillverkas av CZ och som inte lanserades förrän ytterligare några år framåt i tiden. Den mest troliga varianten som jag har hört är att man inte ville ha en PCP som kallades 200-någonting eftersom man hade sin storsäljande TX200-serie och det fanns helt enkelt en risk för sammanblandning.
Säsongen 1996
Den ny helt nya 300-serien var ett mycket konventionellt och enkelt uppbyggt luftgevär, som utseendemässigt sett hade en hel del likheter med då populära, men dyrare, Daystate Huntsman. Modellen fanns i två kalibrar, båda 12 fpe men bara med en chassi- och piplängd. Lustigt nog så hade man bara en enda stock att erbjuda, också denna en enkel variant i bok med ambidextriös formgivning.
Mot slutet av sin produktionstid så kom även lite snyggare stockar som tillval..
Modellen hade också en del udda konstruktionslösningar, exempelvis ett repeterhandtag som pressades in i matarpinnen, den var alltså varken tillverkad i ett stycke eller skruvad, som är gängsle lösningar numera. Självklart släppte pressningarna då och då varpå den förvånade (och förmodligen irriterade) skytten/ägaren stod där med ett handtag i handen och ett vapen som var oanvändbart. När man skulle fylla vapnet så var man tvungen att skruva av och på en 1/8" BSP fyllnippel, vilket redan då ansågs som, om inte gammaldags, så i alla fall opraktiskt och bökigt.
Andra saker som saknades var manometer såväl som säkring. Vad som däremot fanns var ett pipband som förband pipan med stocken (!) och som säkrades mot tuben med en skruv. En helt vansinnig konstruktion egentligen om man ville få praktisk och pålitligt repeterbar teknisk egenprecision ur ett vapen. Att man sedan använde tunna och svajiga pipor gjorde inte heller saken bättre. Tittar man inuti mekaniken så är det mesta grovsmide med dagens mått mätt. Stora, tunga och grovt tillyxade komponenter där man nästan lite elakt misstänker att Air Arms aldrig förväntade sig att en köpare skulle komma på idén att kika inuti sitt eget vapen.
Nu kan man lätt tycka att den här typen av taffligt byggt vapen aldrig borde kunna sälja, men det gjorde den! Delvis för att den var billig, nåja - mindre dyr än alternativen, men den var också försedd med bra finish och passning vilket gjorde att den i alla fall kändes som ett bra köp. För Air Arms del så innebar den i alla fall att man förstod möjligheten hos konceptet och man beslöt sig därför för att utveckla modellserien mera för kommande säsonger.
Säsongen 1997
En ny säsong, nya möjligheter! Efter lite trixande så fick man möjlighet att saluföra ett självindexerande magasin, Rapid hade ju magasin och kunderna efterfrågade just detta. Med ett nytt block för magasinsystemet så fick denna för året helt nya syskonmodell epitetet S310. Nyheterna slutade emellertid inte där. En annan stor och efterfrågad nyhet för året var quickfill, en självklarhet idag kan tyckas, men en viktig och säljande finess vid den här tiden.
Med magasin så blev 300 istället modell 310 och köparna gjorde tummen upp!
Trasslet med repeterhandtagen fortsatte märkligt nog ytterligare en vända. Nu konstruerade man om dessa, men gjorde man dem bättre då? Icke då, den brittiska industritraditionens mörkare sidor fortsatte att råda. Om en komponent är tillverkad av två delar och separerar, då kan man tycka att det är smart och logiskt att tillverka dem i en enda del istället. Gjorde man det? Nädå man tillverkade den av tre delar!
De två delar som på tidigare produktion tenderade att separera från varann satt emellertid solitt fast numera, istället så var det den helt nya tredje delen som började lossa! En då känd tidningstestare lär ha ringt upp Air Arms dåvarande VD och hälsat denne att det nya och grövre repeterhandtaget, vars ena del han nu hade lös i handen, bäst borde passa i nyss nämnda VDs mörkare och trängre kroppsöppningar.
I övrigt så kan man notera att förutom det förhatliga repeterhandtaget i tre delar med rak vinkling så kännetecknas dessa första 310-varianter av magasin med helt transparanta och inte gulfärgade magasinlock. Stockar, pipor och liknande behölls ifrån föregångaren.
Going full power!
I samband med internets begynnande utbredning så började ryktet om Air Arms PCP spridas över världen och man började nu bli uppvaktade ifrån USA, där det föreföll finnas goda möjligheter att tjäna pengar på att lansera PCP hos en enorm och helt outnyttjad marknad, med generösa vapenlagar, gott om pengar och en minst sagt väl etablerad kärlek till skjutvapen. Kunde man bra få en halv promille av alla krutfantaster att skjuta luft så skulle det utan tvekan vara en jackpott för ett litet brittiskt företag. Go West!
Visst hade man tillverkat en och annan 300/310 med lite högre effekt, upp till 20 fpe, för inhemska FAC-innehavare lokalt hemma i England men importörerna i USA krävde högre effekt och därtill en seriöst byggd, dedikerad USA-modell. Dessutom en sådan där inte köparen fick repeterhandtaget i löst i handen lite då o då...
Efter några månader så ramlade svaret på marknadens önskemål ut i form av S300/S310 FAC.
Brittisk industriell logik - ju fler enskilda komponenter, desto bättre är det..
Nu byggde man om modellen från scratch och 300/310 FAC blev nästan ett nytt steg i utvecklingen av modellen än bara en undervariant. Här kom längre pipor, längre lufttub och en helt ny drivkälla med ett ventilsystem specialbyggt för just hög effekt och dessa modeller blev även riktigt vassa, i dåtidens perspektiv. Här kunde man räkna med bortåt 35 fpe vid en tid då många ostrypta 22 PCP snarare låg mellan 25-30 fpe. Nackdelen blev en fruktansvärd ljudnivå som förvånade även de härdade och krutvapenvana amerikanerna. En brittisk luftvapentestere skrev i en samtida artikel att han nästan "was due to soil oneself" när han upplevde dånet i knallen vid det första skottet..
Till sist så lyckades man för övrigt få repeterhandtaget hållbart - igenom att lägga till ytterligare en komponent till den..
Retroperspektivt sett
Den på många sätt misslyckade och taffligt byggda 300/310-serien blev inte långlivad och dessutom såpass strulande så att man istället bestämde sig för att göra ett radikalt omtag till millenieskiftet och resultatet av detta blev den nu närmaste legendraiska utvecklingen i form av S400/410-serien. Totalt så blev produktionen bara 4 år lång, att jämföra med efterföljarens betydligt mer imponerande produktionstid. Gamla 300 lade emellertid grunden till nästan allt vad Air Arms idag har att erbjuda och detta i nästan helt rakt nedstigande led. I detta perspektiv så var 300 en mycket viktig modell, inte bara för Air Arms utan för hela den nutida luftvapenhistorien.
Det var ju 300-serien som stod i skottgluggen när en liten svensk tillverkare på västgötaslätten tog sina egna första steg med en ny modell snarlik 300 men redan då med en helt annan nivå av teknisk kompetens - inklusive funktionssäkra repeterhandtag.
Fast det, är en helt annan historia..