"Sexy 600!"

  De första annonserna visade inte själva vapnet men textens löfte talade för sig självt!

Hela 1950-talet var i USA en enorm ekonomisk framgångssaga med en ständigt växlande ekonomi, trots bland annat en mindre konjuktursvacka 1958. Hela nationen brann av självförtroende och detta avspeglades även hos de amerikanska luftvapentillverkarna och då inte minst hos Crosman Corp.

Under detta decennium så hade man lanserat sin "Powerlet", den första Co2-patronen på marknanden som var specifikt riktad till just luftvapenbruk, och den hade givit mycket goda intäkter. Nu kom Crosman 160, repetergeväret Crosman 400, budgetmodellen Crosman 180, föregångaren till 2240 - modell 150 liksom pumpgeväret 140. Bara solida storsäljare och Crosman hade gyllene år då man vann marknadsandel efter marknadsandel. Självförtroendet var på topp, liksom lönsamheten.

Man frågade sig därför - vad kan vi göra nu?

Svaret kastades ut på ett styrelsemöte 1956, nästan som en utmaning till utvecklingsavdelningen.

"-Vi ska göra en äkta semiautomatisk pistol för diaboler som ska kunna skjuta 10 skott på 3 sekunder med minst lika bra praktisk precision som den bästa pistol som man för närvarande har i produktion. Detta klarar ingen annan tillverkare på marknaden och vi ska sälja den för högst $20 med god lönsamhet och hög kvalité."

Hela projektet skulle ta nästan tre år för det var inte innan hösten 1959 som man hade välfungerande preproduktionsvapen i full och pålitlig drift. Problemen var faktiskt inte i första hand tekniska utan snarare ekonomiska - en avancerad och helt ny konstruktion som skulle säljas för blott $20 med god lönsamhet var inte lätt att få till med bibehållen kvalité.

Hur blev då slutresultatet?

Nutida kännare är ganska överrens om att 600 inte var någon lönsam modell i pengar räknat, den blev dock en halomodell som visade köparna och konkurrenterna vad Crosman kunde, om man bara ville. Detta hade naturligtvis också ett värde men troligtvis så tjänade Crosman inga pengar alls på modellen under hela dess tio år långa produktionstid trots ett antal prisökningar fram till nedläggningen 1970.

Nypriset på $19.95 kan då sättas i perspektiv att ett populärt gevär för hjortjakt, ett Savage 99, kostade $99.95 och en Mossberg 22LR cylinderrepekter betingade $28.90. I dagens läge och översatt till svenska pengar så handlar det om ca 1600-1700 kr för den nya modell 600.

  Hjärtat i konstruktionen liknade inget vanligt Co2-vapen men var då ändå enkelt och genialt.

Rent tekniskt sett så byggdes 600 runt en pistolgreppsram av gjuten vitmetall där övriga delar var stål och mässing. Mekanismen delades sedan i två huvudkomponenter, dels Co2-röret undertill och dels blocket med repetermekanismen ovanpå. Grundprincipen var att man tullade av lite Co2 från ventilen för att skapa kraft nog åt repetermekanismen för att repetera vapnet samtidigt som huvuddelen av Co2-förbrukningen på konventionellt sett drev av projektilen vid avfyrningen. En lustig detalj i sammanhanget var att Co2-patronen monterades bakvänt i Co2-röret med dagens mått mätt, spetsen som punkterade patronen satt alltså i rörets lock.

I praktiken så drog man tillbaka magasinsföraren till linjemagasinet på blocket och stoppade sedan ner diabolerna på linje med deras huvud riktade framåt. Själva magasinföraren var fjäderbelastad framåt. När vapnet avfyrades så gick lite Co2 bakåt och anspände hammaren igen samtidigt som hammaren puttade till en vippa som fick en diabolhämtare att röra sig i sidled så att en ny diabol från magasinen hamnade i densamma, matad av magasinföraren. En returfjäder flyttade sedan tillbaka diabolhämtaren i linjerat läge bakom pipan och den nya diabolen var nu redo att avfyras.

  Avtryckarmekanismen var ovanligt avancerad med inte mindre än 11 olika komponenter

Själva mekanismen fungerade faktiskt helt utmärkt och på fabriken så lyckades man få ett par vapen i riggar att avfyra 100.000 diaboler nonstop utan problem. Även köparna höll med och modellen fick snabbt ett gott anseende för avancerad teknologi, stor skjutglädje och minst lika bra praktisk precision som övriga pistoler från Crosman.

Av naturliga skäl så kom 600 att bli en mycket populär modell som sålde bra och som nuförtiden är ett givet samlarobjekt som inte sälla betingar ganska så ordentliga pengar. Det är inte ovanligt att se $200-300 USD i annonserna och ibland även mera. Modellen är också lite speciell eftersom den både är samlarobjekt, ett bra praktiskt vapen och dessutom så har de alltid ett högt värde för sina reservdelars skull. Då en del hemmaskruvare har dristat sig att mickla med dem och inte fått dem att fungera efteråt så förekommer de en hel del exemplar som har legat stilla väldigt länge, inte sällan decennier, och som sedan flyter upp på marknaden tämligen opåverkade av tidens tand.

  Exemplar som är NIB är faktiskt inte helt ovanliga, men tämligen kostbara..

Ibland dagens fans så finns det självklart många som bygger om dessa vapen och som njuter av dem för dess funktionella förmågor snarare än för deras samlarvärden. Att montera längre pipor och diverse olika kilbaser för modernare riktmedel samt ännu större ombyggnader till små karbingevär är inte alls ovanligt.

Precis som en 1957 års Chevrolet så är 600 en ikonisk produkt som i egentlig mening inte har haft några moderna motsvarigheter och detta kombinerat med Crosmans modularitet gör att modellen alltid blir aktuell och i princip aldrig skrotas ut. Den enda förändringen man kan se i beståndet är att en del exemplar gör resan ifrån slitet originalskick till icke original ombyggda vapen snarare än att de genomgår helrenoveringar.

  En modern ombyggnad, 10.50 tum LW-matchpipa och kilbas för kikarsikte

Prestandamässigt sett så ger ovanstående ombyggda exemplar 475 fps med 14 gn diaboler under 25 skott per Co2-patron, vilket naturligtvis beror på den högre effektiviteten hos den längre pipan. I original så får man nog snarare räkna med ca 400 fps för diaboler med ungefär samma vikt. De fantaster som monterar ännu längre pipor når självfallet ytterligare högre utgångshastigheter och uppåt 600 fps är inte ovanligt med långpipor. Anledningen till den måttligare effekten jämfört med exempelvis en modern 2240 är naturligtvis främst ventilkonstruktionen och dess avtappning av Co2 till driften av repetersystemet.

I ett efterhandsperspektiv så har modellen naturligtvis blivit historiskt intressant eftersom den representerar Crosman under en brytningstid, en period då Crosman faktiskt tillverkade vapen av hög kvalité men med rimliga prislappar och med ett betydligt större anseende än vad vi normalt förknippar med amerikanska luftvapen. Detta var alltså innan den mörkare epoken då pendeln gungade åt andra hållet på 1970/1980-talet då allt skulle tillverkas av plast och till så lågt pris som möjligt. Egentligen så är det först under modern tid, från millenieskiftet och framåt, som Crosman åter igen har blivit en aktör att räkna med när det handlar om "riktiga" luftvapen av den typ som vi entusiaster använder och uppskattar. 

Politikerförakt och den tredje statsmaktens ansvar.

   Ett tråkigt ämne kräver i alla fall en bra rubrikbild - FWB300RT med Leupold 6.5-20/40 EFR

Som man kan notera i kommentarerna på gårdagens inlägg om den nya luftvapenlagstiftningen i Skottland, likaså på kommenterar i tråden runt samma ämne på det svenska luftvapenforumet så förefaller just politikerföraktet att nå helt nya höjder. Tyvärr är det ju så att just politikerförakt tenderar till att florera i just de kretsar där vapen- och jaktintresserade människor samlas.

Frågan är dock bara om man helt enkelt inte skjuter budbäraren här?

Politiker är som människor i gemen och reagerar på ungefär samma sätt, möjligtvis faktiskt lite mera eftertänksamt eftersom de som regel har vunnit insikt i att att de flesta frågor och företeelser i verkligheten är mer komplexa och sammanvävda med helt andra och mindre uppenbara faktorer än vad lekmän i allmänhet inser.

Sant är emellertid att politiker nästan alltid - hur ideologiskt drivna de än framstår - är lyhörda över vad de tror är väljarnas åsikter. Det är ju faktiskt så att på sista raden så är det väljarna och inga andra som avgör huruvida politikern kommer att ha en framtid som just politiker eller inte.

Alltså - om en politiker uppfattar att väljarkåren önskar något så brukar denne i allmänhet vara snabb till att reagera på detta, av ren självbevarelsedrift. Frågor som däremot ligger utanför väljarkårens fokus bryr man sig vanligtvis inte alls om. Detta dels eftersom man har andra saker att lägga sin dyrbara tid på och dels eftersom politiker överlag anser att om något fungerar tillfredsställande så ska man inte in och peta på det.

Opinionen är alltså själva avtryckaren för politikerns reaktioner.

I de flesta demokratier av västerländskt snitt så drivs opinionen till stor del av media. Skulle media börja rapportera om att exempelvis människor skadas av skjutvapen och utmåla skjutvapen som ett stort problem så kommer självfallet politiker att reagera på detta. Det är både enkelt och logiskt.

Ändå så frodas politikerföraktet?

Än märkligare är attityden här i Sverige där vi har haft en stabil lagstiftning gällande luftvapen under snart 25 års tid. De förändringar som har ägt rum sedan dess har alla varit förbättringar, senast nu när vi fick tre gånger så hög tillåten licensfri anslagsenergi för luftdrivna automatvapen än tidigare.

Trots detta så utmålas politiker som problem?

Visst finns det problem i samhället. En polismyndighet som har svag ledning och som tillåter att enskilda tjänstemän pysslar med egenskapade bisarra tolkningar av lagstiftningen är både olämpligt och i förlängningen skadligt. Här kommer det ett stort ansvar på den tredje statsmakten att exponera detta så att kännedomen kommer till politikernas bord och därmed ger dem en möjlighet att styra upp situationen.

Polisen kräver ofta respekt för lagen men respekten är ett tveeggat svärd som fungerar lika bra åt båda håll. Om polismyndigheten kräver att medborgarna respekterar lagen så måste de också föregå med gott exempel och göra detsamma. Självklart kan tyckas men i vapenlagstiftningens fall så är detta dessvärre allt mer sällsynt.

Vad gäller politiker så är dessa överlag utmärkta tjänare och usla herrar. 

Dystert i Skottland

Ataman Ultra-C M2R 725/RB

Från och med den första januari 2017 så kommer det nu att krävas en vapenlicens för innehav av ALLA luftvapen i Skottland, precis som fallet är på Irland eller Malta. Nyheten har naturligtvis väckt en stor förstämning ibland alla luftvapenskyttar och vi lider naturligtvis med de skotska entusiasterna.

Länk: http://www.bbc.com/news/uk-scotland-scotland-politics-35668626

Innan årsskiftet så måste alltså alla luftvapenägare i Skottland endera lämna in sina vapen för destruktion, utan ersättning, alternativt söka en regelrätt vapenlicens. Ett av de rent administrativa problemen är att det i Skottland förväntas finnas ungefär en halv miljon licensfria luftvapen. Räknar man bakåt på 26 veckor (ett halvår) så innebär detta 19.000 st tänkbara licenshandläggningar - bara för luftvapen.

Blotta mängden av ansökningar som kan tänkas komma in är naturligtvis ett stort tänkbart problem och för att lösa detta så har man skapat ett helt gäng, lätt udda, undantag ifrån licensreglerna:

Exemptions may apply (this means you don't need a licence) in certain situations, including if you're:

• a member of an air weapon club and only use a gun at the club or events linked to the club
• a member of a cadet corps and only use a gun for specific activities linked to the corps
• using a recreational shooting facility
• performing a artistic act

Det finns naturligtvis fler tänkbara undantag som rör aktörer inom handeln med skjutvapen etc, liksom att luftvapen fortfarande är fria för de som redan har en vapenlicens eller ett hagelvapentillstånd. En av de sätten som finns för att lösa problematiken runt att luftvapen ligger på licenser är faktiskt att ta ut ett hagelvapentillstånd och sedan köpa luftvapnen mot detta - eftersom det är enklare att få ut ett hagelvapentillstånd än ett kulvapentillstånd, under vilket luftvapnen framöver kommer att lyda.

Visst känns det härligt bisarrt att man kan köpa ett armborst med valfri slagkraft helt licensfritt där det krävs en riktigt vapenlicens för att få köpa en airsoft-pistol?

Nog om detta elände...

Jag har under de senaste dagarna varit i kontakt med både Fondprodukter och Wanderoo om möjligheten att låna några produkter för presentation här på bloggen. Som de flesta vet så är dessa aktörer importörer för Snowpeak respektive eventuellt kommande importörer för Ataman.

Det hade ju varit spännande att bekanta sig med några av deras modeller och skriva några rader om dem här på Airpang. Detta då eftersom jag har noterat att man exempelvis på det svenska luftvapenforumet har efterlyst recensioner på exempelvis Snowpeak 900. Själv så är jag dessutom nyfiken på Atamans Ulta-C M2R 725/RB.

Vi får se vad detta landar någonstans..

Tasco Optics

  Tasco 2.5-10/40 Ao Varmint I - mycket kikarsikte för väldigt lite pengar!

Alla luftvapenfantaster har nog varit i kontakt med Tasco, en av de äldre varumärken som fortfarande förekommer då och då. Detta fabrikat har aldrig haft samma renommé som exempelvis Leupold men samtidigt så är det ändå på något sätt ändå frågan om ett varumärkeskikarsikte.

När jag började skjuta luftvapen på allvar i slutet av 1980-talet så var Tasco ett betydligt mer aktat fabrikat än numera och jag krönte min 1989 års splitt nya .22 BSA Superstar med ett Tasco 2-7/32Ao och detta var då på den tiden en absolut topprigg!

Tasco grundades redan 1954 och hade från början inget alls med varken optik eller ännu mindre kikarsikten att göra. Själva huvudverksamheten var huvudsakligen fiskedrag (!) och liknande produkter för sportfiske. På detta och många andra sätt så har Tasco faktiskt en hel del likheter med svenska Normark. Grundaren var George Rosenfield och företaget både skapades och formades som ett litet familjeföretag, beläget utanför Miami, USA. Ursprungligen så hette företaget faktiskt Tanross Supply Company och pysslade alltså med en ren grossistverksamhet.

Som grossist så var man alltid öppna för nya produkter och i början av 1960-talet så råkade man komma i kontakt med ett japanskt företag som hette Asia Optic. Detta företags representant erbjöd en linje med handkikare som kanske skulle kunna vara intressanta för den amerikanska marknaden? 

Under 1960-talet så hade få amerikaner i gemen fått upp ögonen för den enorma förändring som höll på att ske inom den japanska industrin. Ett decennium tidigare så hade japanska produkter ungefär samma anseende som vi idag hittar hos de billigaste tänkbara indiska piratkopiorna men nu, på tidigt 1960-tal, så började detta sakta men säkert att förändras. En del produkter tillverkade av företag som Honda och Seiko började få gott namn för sig och detta inte minst just för en hög men ändå fortfarande prisbillig kvalité.

George hade en god vän som (naturligtvis) också var sportfiskare och denne hade en kamera från Nikon, som han lovprisade. Då vännen var känd som en kräsen perfektionist så hade George noterat att en del japanska produkter förmodligen kunde vara, om inte bra, så i alla fall väldigt prisvärda och detta räckte ju långt.

Med detta i bakhuvudet så slöt man ett avtal med Asia Optics och deras sortiment av handkikare blev genast storsäljare och ryggraden i företagets verksamhet. Säsongen därpå så beslöt man därför att satsa ännu mera på optik och bytte då företagsnamn till Tasco samtidigt som man breddade sortimentet med bland annat teleskopkikare.

  Tascos mäktiga 20TE - ett veritabelt observatorium för mindre än $1000 USD - 1968

Namnbytet innebar också att man började kalla de flesta av de produkter som man sålde för just Tasco och detta var inte minst viktigt för den japanska optiken. Det andra världskriget låg då inte långt tillbaka i tiden och Japans agerande som fiende där var definitivt inte glömt. Många av de medelålders män som tillhörde kärngruppen av köpare till Tascos friluftsprodukter hade tagit del i kriget och efter episoder som exempelvis Bataans dödsmarch så var intresset för att stödja japansk industri lindrigt talat ganska så begränsat i de amerikanska sydstaterna.

Tasco, med huvudkontor i Florida, skapat och ägt av en self-made man och verksamt som ett klassiskt familjeföretag var däremot betydligt trivsammare..

Då försäljningen av handkikare hade tagit fart så blev Tasco snart uppvaktade av sina leverantörer också i fråga om kikarsikten. Redan då så var USA välkänt för att ha kapitalstarka köpare med en stor förkärlek för allt vapenrelaterat. Till detta kom också det faktum att kikarsikten började bli populära under 1950-talet och det uppdämda behovet var stort, inte minst för jakt över långa avstånd - som det ju finns gott om just i USA. Vid den här tidpunkten så fanns ju inhemska Leupold och en del konkurrenter från Europa men alla hade det gemensamt att de var förhållandevis dyra. De billigare kikarsikten som hade börjat sippra ut på marknaden var emellertid tekniskt sett usla så bra kikarsikten till bra priser borde ju rimligtvis ha en riktigt fin marknad.

Det var alltså inte så konstigt att Tasco utvecklades till ett rent optikföretag och upplevde en riktigt fin tillväxt ifrån mitten av 1960-talet och ända tills dess att företaget såldes 1996 då det hade drygt 200 anställda och en riktigt solid ekonomi. 

De kommande åren blev emellertid inte så roliga...

Internet slog plötsligt igenom och vips så kunde vem som helst köpa bra och billiga kikarsikten styckvis direkt ifrån tillverkaren i Kina och detta för en bråkdel av den normala nivån hos de mellanprissikten som Tasco hade mutat in som sin egen lilla marknad. De japanska, amerikanska och europeiska kikarsiktesaktörerna valde då att satsa uppåt på premiumsortiment för att klara livhanken och Tasco hann nog inte riktigt med i svängarna. 

  Tasco Custom Shop var påkostade sikten från Japan och Tascos sista riktiga premiumprodukter i egen ägo

Tasco var inget premiumfabrikat och prismässigt sett så hade man svårt att klara konkurransen ifrån de andra billiga aktörerna i Asien. I ett sista försök att rädda sig så köpte man upp ett annat företag som tillverkade riktigt bra optik, riktad mot teleskopmarknaden. Tyvärr räckte inte detta utan bara några år senare under 2002 så gick Tasco i konkurs.

Resterna av verksamheten reducerades nu till blott ett varumärke i mängden under Bushnells koncernbolag och därefter så gick ägandeskapet vidare till ett privat riskkapitalbolag i New York. Idag så är Tasco ett varumärke som stämplas på lite vilka kikarsikten som helst, som regel ganska billiga sådana, för att göra det möjligt att tjäna ytterligare några kronor på dessa då de därmed hade ett hyfsat känt varumärke påstämplat.

Den bästa början!

Den har varit med under 15 år nu men det finns också många goda skäl till detta..

CZs eminenta 200-serie har länge varit en synnerligen populär modell och detta är naturligtvis inte utan anledning. På många marknader så saluförs den under Air Arms varumärke och detta med den äran. På prislappen hittar vi modellen från 5290 kr av en svensk handlare (Hurricane) och detta är mycket PCP för pengarna när man kollar runt bland vapen tillverkade i Europa.

Önskar man komplettera modellen med ett 10-skotts magasinsystem, som i filmen ovan, så får man räkna med ytterligare 1150 kr och funktionen samt kvalitétskänslan på dessa är mycket god. Återstår att se är hur modellen kommer att stå sig i konkurransen mot de kinesiska och ryska tillverkare vars basmodeller står och knackar på dörren.

Mäktiga magasin !

Ripley Airguns mästerverk - Ripley Rifle XL25  

I Derbyshire, England, så finns det en mycket liten tillverkare, egentligen närmast en customtillverkare, vid namn Stevie Wilkins som tillverkar Ripley Airguns, en verksamhet som faktiskt har varit igång under flera decennier trots att man ägnar sig åt en såpss modern vapentyp som finkalibriga PCP.

Igenom åren så har man tillverkat sina vapen i egen verksamhet, såväl som i samarbete med andra mindre aktörer, exempelvis Jim Hogan (han med Logun Airguns, ni vet). Förutom handbyggda customvapen riktade främst mot Field Target så saluför man även några modeller i sin XL-serie riktade till mer rekreativa användningsändamål.

Alla turer runt Ripley/Logun/Hogan osv kommer säkert att kunna bli temat för ett långt helginlägg någon gång i framtiden men anledningen till att jag tar upp just den här tillverkaren idag beror på en fråga jag fick om vilket PCP som har tillverkats med störst magasin.

Så, vilka PCP har egentligen haft störst magasin?

Tja, lite beror det ju på hur man räknar. Självfallet så kommer ju exempelvis ett magasin med kaliber 177 rymma fler diaboler än ett likadant magasin med grövre kaliber. För enkelhets skull så tar jag mig friheten att enbart räkna kaliber 22. Detta eftersom kalibern är vanlig och lätt att relatera till liksom att många vapen med stor magasinskapacitet helt enkelt inte tillverkades med kaliber 177.

När man talar om PCP med stor magasinkapacitet så brukar oftast just Ripley omnämnas, deras XL25 har ju inte mindre än tre inbyggda magasin som tillsammans, och i en rak följd, kan leverera just 25 skott i löpande följd. Gemensamt för alla PCP med stora magasinckapacieteter är nämligen att de alla har tämligen udda (och spännande) konstruktionslösningar. Här har sannerligen uppfinningsrikedomen varit stor!

Ett problem för alla magasintillverkare är att magasin som rymmer mycket inuti också tar stor plats utanpå, de är alltså ofta skrymmande utvändigt och detta är naturligtvis ingen fördel ur praktisk synvinkel. För att komma runt problemet så valde Ripley en intressant väg med flera mindre separata magasin som interagerade helt separata med varann.

Lösningen byggde på att man hade ett normalt tvärställt trummagasin i blocket, detta rymde då 9 diaboler. Sedan så hade man två linjemagasin där 8 st diaboler i varje linje låg nos mot stjärt i långa rader längs varje sida baktill på blocket. När vapnet repeterades så matades diaboler ur trummagasinet på sedvanligt sätt, med den skillnaden att magasinet också fylldes på av linjemagasinen bakifrån.

Hur bra fungerade detta då? 

Ja, faktiskt ganska bra. Detta då förutsatt att ägaren hade justerat in linjemagasinen korrekt efter längden på de diaboler som man använde. Rätt justering och ett lagom repetertempo gjorde att systemet blev välfungerande, om än ganska komplext. Nackdelen var naturligtvis när man skulle ladda om hela systemet, vilket var lite mer av ett pilljobb.

 
  SKAN M32 var en hel del före sin tid med takedown och MSR-inspirerat utseende.

En annan kul lösning hade SKAN vars modell M32 faktiskt hade en magasinkapacitet på imponerande 32 skott! Här använde man liggande trummagasin där diabolerna matades inifrån centrum på magasinen och sedan utåt. På denna modell så använde en variant två magasin, där det ena låg horisontellt ovanpå det andra.

SKAN Airguns är en skapelse av Mike Childs och som tillverkades av Skan AR borta i Essex. När modellen kom så var den på många sätt väldigt före sin tid och den presenterades faktiskt redan 1991 och den hade då ett monstermagasin på hela 48 skott! Om detta inte skulle räcka så erbjöd SKAN en specialvariant med otroliga 98 skott enligt samma princip. De klassiska modellerna från SKAN var i produktion ända till 2010, om än i väldigt små upplagor de sista åren.

Är det då vettigt med exceptionellt stora magasin?

Objektivt sett så är det nog lite ett tveeggat svärd. Lika kul som det är att skjuta nonstop, lika seeegt är det sedan att sitta med pilljobbet att ladda om magasinen. Tendensen är också tyvärr sådan att ju större magasin desto bökigare och tidskrävande är själva laddprocessen.

En trevlig vårtävling !

  En helt vanlig Ruger 10/22 kan ju också vara ett lämpligt tävlingsredskap..

Idag så bjuder SAKO in till sin SAKO Challenge för 2016 på Spillepengens skyttebana i Malmö med Hurricane som medarrangör. Med andra ord dags att tävla och tävlingsformen blir traditionellt jaktstigsskytte. 

Jag citerar:

Sako Challenge - ”Sveriges roligaste och mest omväxlande .22LR kuljaktstig” 

Datum: 17/4-2016

Tävlingsform: Kuljaktstig kaliber .22LR och luftgevär upp till kaliber .25

Arvet från tävlingsbanan..

Rowan Engineerings digitala sidohjul visar vägen till framtiden..

Tävlingar och krig har alltid skapat utveckling och framsteg, brukar det sägas och detta är naturligtvis helt sant. Historien har visat att många inovationer, exemepelvis inom fordonsindustrin härstammar direkt ifrån tävlingsbanan och denna princip gäller naturligtvis även hos så ödmjuka redskap som luftvapen.

Precis som med F1 så har Field Target skapat en del teknologi (och även rena modenycker) som numera återkommer hos vanliga luftvapen för normalt fritidsbruk, inklusive jakt. Ett exempel är den optiska avståndsbedömningen via stora sidohjul och en utveckling av det konceptet har den alltid så alerta brittiska firman Rowan Engineering skapat.

På den brittiska vapen och skyttemässan så presenterades nyligen detta spännande tillbehör och i filmen ovan så kan vi se lite hur detta tekniska underverket fungerar i verkligheten. En inte alltför avancerad gissning är att vi framöver kommer att se fler digitala finesser inbyggda i framtidens optiska riktmedel, såväl kamera/video liksom avståndskompenserande automatiska inställningar för varierande avstånd.

Framtiden kommer att bli mycket spännande...