JSB !

Idag så kommer det en länk till ett intressant reportage om hur man tillverkar JSBs diaboler.

Länk: 

http://hardairmagazine.com/features/jsb-pellet-manufacturing/

En för en !

   Weihrauch HW30S - en modell som passar perfekt inom denna tumregel.

Ibland så hör jag funderingar ifrån läsare och andra entusiaster över vad som är lagom med effekt hos en fjäderbössa. Det man har insett, och vilket som för många är helt uppenbart, är det faktum att ju mera effekt man tar ur en konventionell fjäderbössa – desto mer svårskjuten blir den. Frågan är således om det helt enkelt finns en magisk gräns någonstans, alltså någon form av tumregel eller liknande som kan berätta detta?

Vi har ju en del tumregler inom vår hobby, alltså enkla principer eller förhållanden som är lätta att komma ihåg och illustrera men som ändå är allmängiltigt sanna, oavsett olika omständigheter. En bekant tumregel är till exempel att ett luftgevär på 10J/.177 har en effektiv räckvidd på 30 meter men visst, man kan skjuta bra på längre avstånd i det enskilda fallet osv men jag tror ni alla hänger med på principen. Ett annat exempel är ”lika-regeln” om att en bra fjäderbössa ska kunna skjuta 5 skott inom samma antal millimeter center till center som antalet meter till målet, under goda förhållanden.

En sådan tumregel som brukar användas för just fjädervapen för att ringa in skjutbarhet i relation till effekt är principen om ”en för en”. Detta är en grundidé som har cirkulerat redan sedan 1960-talet och exakt var den uppstod är höljt i historiens dunkel. Jag vet att Robert Law använde den några av sina skrifter från Airgun Headquarters men denna princip fångades aldrig upp och spreds vidare av Robert Beeman och är av detta skäl inte lika känd numera. Beeman var ju, som bekant, en aktör som gärna talade sig varm för hög utgångshastighet och hade ju då av naturliga skäl inte så stor lust att sprida tumregler som talade emot detta.

Hursomhelst...

Den här tumregeln säger i alla fall att för att fjädervapen ska skjuta med optimal precision så ska dess vikt i lbs (pounds) inte understiga dess effekt i fpe (foot pound energy).

Alltså, om ett vapen väger 6 lbs så bör det inte ge mer än 6 fpe eftersom det då lämnar denna sweetspot. Ett exempel på en modell som prickar rakt på här är bland annat Weihrauch HW30S med just 6 lbs och 6 fpe, varvid den då är en synnerligen harmonisk modell att skjuta, även för ovana skyttar.

Ju mera man sedan avviker ifrån det idealiska ett till ett-förhållandet, desto sprattigare riskerar vapnet att bli och därmed proportionellt sett mera svårskjutet.

Rätt eller fel?

Tja, som med alla andra tumregler så finns det naturligtvis små korn av sanning men man måste ändå alltid ta dem med en nypa salt. När det gäller just den här tumregeln så spelar ju också en mängd andra faktorer in, till exempel avtryckarsystem, kvalité på pipan osv. Kort sagt, alla vapen skjuter inte automatiskt bra bara för att de uppfyller tumregeln om "ett till ett".

På samma sätt så har modern teknik de senaste fem decennierna också förändrat spelplanen en hel del, idag så finns det ju vapen runt typ 12 fpe som skjuter precis lika bra som ett vapen inom ”ett till ett” trots att de bara väger 7 lbs osv.

Månglarnas marknad?

Blir förbjuden i framtiden?

Var och varannan dag så får jag frågor om hur det går med EUs nya vapenlagstiftning. Självklart så finns det en hel del oro över vad denna kan föra med sig men samtidigt så är det tämligen meningslöst att spekulera om den kommande lagstiftningens praktiska konsekvenser när inte ens själva lagtexten är färdig.

Idag så fick jag ett exempel på en propagandaskrift via bloggens frågelåda:

http://gunlex.cz/de/2349-how-the-european-parliament-was-deceived-about-semi-auto-weaponsSvara

Här uttrycker man oro för att lagstiftningen kan bli för tänjbar och därmed också godtycklig i en situation där myndigheternas representanter automatiskt får ett tolkningsföreträde. Samtidigt så är det ju ingen hemlighet att många myndighetsrepresentanter (typ RPS här i Sverige) gärna vill se just den här typen av lagstiftning, alltså enligt samma princip som den svenska knivlagen.

Här är tanken att tänjbarheten tillåter den beslutsfattande myndigheten att se mellan fingrarna för ansvarsfullt utnyttjande samtidigt som man enkelt kan lagföra stollar och kriminella. En annan praktisk fördel för myndigheterna är att praxisen, alltså exakt hur lagen ska tillämpas, kan förändras (läs, skärpas) i takt med samhällets förändring. Detta utan att man måste gå omvägen runt krångliga och tidskrävande lagstiftningsdirektiv, vilka normalt krävs om man ska skärpa eller på annat sätt förändra lagstiftningens bokstav.

Denna brist på respekt för det demokratiska samhällets grundläggande principer finner jag själv synnerligen motbjudande.

Att RPS vill bli av med licensfria Airsoft och dito krutvapenimiterande konventionella luftvapen (typ Sig här ovan) kan jag i sak förstå, här finns en konkret förväxlingsrisk med krutvapen samtidigt som krutvapenimiterande luftvapen ofta drar till sig den sämsta typen av luftvapenentusiaster - de som har luftvapen blott som surrogat för det krutvapen som man egentligen helst av allt hade velat äga i sina våtaste drömmar. Att man vill förbjuda den här typen av vapen kan jag till och med acceptera men om man ska göra detta så ska det ske med en väl definierad och konkret lagstiftning och inte bara med hjälp av ett impulsivt gottfinnande.

För - om dessa fritolkningsbara lagprinciper fungerar och accepteras inom detta område, vilket annat område kan mer bli nästa offer för detta i framtiden?

BSA Ultra XL

  En extra stor BSA Ultra?

Brittisk industri har ofta varit ganska oförutsägbar med en mix av genialitet och rena tokerier. Likaså har man varit skickliga på att till nyttja, återanvända och överutnyttja de varumärken som man har i sin besittning. Ett paradexempel på detta är BSA och dess användande av sin Ultra-serie. När BSA Ultra lanserades 2005 så var den tänkt som en PCP-variant av den uppskattade men saligen avsomnade Webley & Scott Tracker, alltså ett litet specialiserat jaktluftgevär för den inhemska marknaden och främst riktad mot jägare som bedrev sin jakt ifrån gömslen eller bilar.

      Den ursprungliga Mk I Ultran med kort avstånd mellan pipa och tub samt sin udda ljuddämpare

Konceptet kombinerat med ett synnerligen attraktivt pris (£249!) gjorde att Ultran direkt blev en storsäljare, inte minst då just i England. Modellen var ju som klippt och skuren för behoven i brittisk jakt. Resultatet blev dock att den första modellen i serien (den mer komplicerade och regulerade BSA Hornet) efter ett par år blev utkonkurrerad och då istället ersatt av en lite större Ultra med konventionell repetering istället för Ultrans MMC-system, en modell som man benämnde Scorpion (en återanvändning av namnet för en tidigare luftpistol).

  Till USA-marknaden försåg man Ultra med en lång shroud och det korta geväret var inte längre så kort..

Stärkt av den goda försäljningen så beslutade man sig för att sälja Ultran även i USA och då försåg man den med en shroudad pipa då man där inte kunde använda korta separata ljuddämpare, som i England. Tyvärr så tog inte försäljningen fart där på samma sätt som i England då Ultran bara gav runt 18-19 fpe som bäst och dessutom inte längre var speciellt smidig med den långa shrouden monterad. Till råga på allt så gav den lilla lufttuben bara 25-30 användbara skott trots 235 Bars systemtryck.

Åren gick och Ultran reviderades ytterligare, en magasinmodell tillkom som krävde ett annat och högre block för att magasinen skulle få plats. Av rationella skäl så ersatte man då det låga blocket från singelskottsmodellen med samma höga block för att bara behöva ha en typ av block i produktion. Likaså ändrade man stockarna och en del komponenter inne i mekanismen. 

  BSA Gold Star med stockvalet benämnt "Union Jack" - brittiskt så det förslår..

Den näst senaste revisionen man gjorde presenterade en flaggskeppsmodell i Ultra-serien som lustigt nog inte ens heter Ultra utan där dammade man av ett motorcykelnamn (!) som man hade i sin portfölj sedan flera decennier tillbaka nämligen Gold Star. Trots bristen på Ultra i namnet så är nog Gold Star den modell som är mest lik den ursprungliga Ultran men så är den ju också skapad som ett rent tävlingsvapen till Hunter Field Target.

Nu har man dock ännu en helt ny modell på G och denna heter passande nog Ultra XL.

Egentligen så ser den mest ut som en Buccaner/Scorpion med sin långa tub och udda stock, vars mest iögonfallande särdrag är den justerbara bakkappan av plast. Som man kan se så har Ultran gått en lång väg nu ifrån konceptet av ett litet kort gevär till dagens Ultra XL. Återstår att se blir huruvida XL kommer att bli en storsäljare eller mera av en parantes i det numera ganska urtvättade Ultra-serien.

Något som däremot är riktigt säkert det är att BSA borde skaffa sig en publicitetsfotograf som ser till att torka av vapnen ordentligt innan fotograferingen. Alla feta fingeravtryck på exempelvis tuben hos vapnet på reklambilden överst i dagens inlägg borde naturligtvis aldrig förekomma på en reklambild - sunt förnuft, någon?

Compatto på amerikansk mark!

  Nu lanseras modellen i USA med $999 på prislappen

Efter att ha legat nedbäddad hemma från jobbet under ett par dagar på grund av obehagligt mycket gräspollen i luften så har jag nu börjat andas och röra på mig igen, så känns det i alla fall. Den extremt långa perioden utan regn, fem veckor nu på lördag, har dessvärre sammanfallit med en ovanligt tidig gräspollenblomning, vilken brukar ha sin topp vid midsommar, vilket effektivt har immobiliserat mig, trots en myriad av medikamenter.

Av den anledningen så har jag inte kunnat pyssla så mycket med bloggen och även dagens inlägg kommer att vara av det mer kortfattade slaget, nämligen en länkad recension av det första test jag har sett på amerikansk mark av Brococks Compatto.

http://hardairmagazine.com/reviews/brocock-compatto-pcp-air-rifle-test-review-22-caliber/

En tidig pistolkarbin

  Mekaniken i den här modellen är tämligen omisskännelig..

Som de flesta vet så är jag väldigt förtjust i pistolkarbiner eftersom de erbjuder en del intressanta mervärden som man inte hittar hos konventionella vapen, företrädesvis då portabilitet och möjlighet till största tänkbara diskretion. Konceptet passar dessutom utomordentligt bra in i de flesta moderna och urbana människors livsstil vars förutsättningar kännetecknas av tidsbrist, utrymmesbrist och därmed ett stort behov av att transportera sitt vapen under publik beskådan till olika improviserade skjutplatser.

Som vi kan se av bilden högst upp på dagens inlägg så är vapentypen som sådan inget helt ny uppfinning även om behovet till den här typen av lösningar har ökat i takt med samhällets utveckling. Jag betraktar mig med viss rätta som inte speciellt gammal men jag kommer ändå ihåg hur vi för drygt 30 år sedan utan problem cyklade igenom hela centrala Kungälv, jag och min syssling samt hans kamrat, med varsitt luftgevär på pakethållaren i riktning mot den då öppna soptippen uppe i Munkegärde där mängder av såväl måsar, kajor som råttor fick stryka med. Något gevär hängde över axeln i en rem, något låg i ett enkelt tygfodral och ytterligare ett transporterades parallellt med styret enbart fasthållet av sin ägare. Trots att vi var mellan 10-14 år gamla så reagerade ingen och gubbarna som kom med sopbilarna till tippen då o då för att tömma hejade glatt. Någon gång så ville de till och med provskjuta några skott.

Idag, hade situationen förmodligen var helt annorlunda - samhället förändras.

  På 2010-talet så får man cykla beväpnad på ett mer diskret sätt..

Nuförtiden så går trenden mot allt mindre vapen och i synnerhet bullpups har varit osedvanligt populära de senaste åren. Pistolkarbiner, möjligtvis undantaget FX Airguns Verminator, har inte slagit igenom lika tydligt, i alla fall här i Sverige. I England så har saken varit en annan, delvis naturligtvis på grund av att kraftfullare vapen är ovanligare där än här, men också för att man har en luftvapenkultur som till stor del är baserad på luftvapenjakt. Likaså är man där betydligt mera tätboende än här och det finns helt enkelt inte lika mycket utrymme per person. TIll detta kommer att man i högre grad än här färdas kollektivt eller via cykel snarare än bil och då blir naturligtvis portabiliteten en viktig fråga att beakta vid vapenvalet.

  Delbara vapen ger små och kompakta vapenväskor som är mer diskreta

Själv så färdas jag med förtjusning med just cykel, hade jag bar levt i ett land med mindre regn och kyla samt haft hanterbara avstånd till arbtetet och staden så hade jag gärna levt helt utan bil. Ett problem är dock att denna preferens för fortskaffningsmedel tydligt kolliderar med min primära hobby - luftvapen. Ett luftgevär måste ju kunna transporteras och ett kolli som blir 120 x 30 x 15 cm är minst sagt en smula otympligt att transportera på två hjul. Nästa bekymmer är att det formligen skriker ut - VAPEN, något som inte är någon direkt fördel i dagens samhällsklimat. Ska man färdas kollektivt med tåg, buss eller spårvagn etc så känner man direkt omgivningens ögon på sig om man baxar runt med ett normalt vapenfodral.

I skenet av ovanstående så är det märkligt att så få tillverkare har intresserat sig för pistolkarbinerna som vapenform, de har ju en formfaktor som torde ha framtiden för sig i takt med hur utvecklingen förefaller fara fram. Deras främsta nackdelar, med ofta små tuber och korta pipor, är ju sällan praktiska problem för de som önskar använda licensfria vapen där korta pipor ändå räcker för 10 joule och där även blygsamma tuber kan ge tillräckligt många tillgängliga skott på fyllningen. Det ska bli mycket spännande att se hur segementet pistolkarbiner kommer att utveckla sig framöver.

Enkel dumhet eller dubbel dumhet...?

  Grå ekorrar har ett rykte om sig att vara hårskjuta men kan även fällas med 10 joule

Ibland får jag frågan om det inte är en smula repetitivt att blogga om ett såpass "smalt" ämne som luftvapen. Många frågor måste så att säga av sakens natur komma upp på både en, två och ännu fler gånger. Jo, visst är det på detta sätt. Men - jag har inget problem med det i sak, det väsentliga är ju att det leder till någonting bra, exempelvis ett ökat intresse eller en ökad kunskap om luftvapen. 

En sak som ofta kommer upp och som utan tvekan är det mest populära ämnet är jakt och effekt, inte sällan i kombination med varann. Alltså - X vill jaga någonting och önskar då få en högre effekt ur sitt vapen varpå jag får frågan om ett lämpligt tillvägagångssätt. De flesta som har besökt ett luftvapenforum eller någon intressegrupp på Facebook känner säkert till fenomenet. Ibland så brukar jag då berätta om en god vän och hans erfarenhet.

Min vän är bilentusiast, han lever på den eviga drömmen om fyndet med stort F och visionen om att restaurera ett gammalt vrak till en riktigt vacker och proper veteranbil. Naturligtvis inget fel på detta, förutom att hans tålamod är obefintligt och hans uthållighet likaså. Vanligtvis så brukar det hela alltså innebära att ett lämpligt bilvrak spåras upp och släpas hem varpå engagemanget tryter och nyss nämnda skrothög säljs av i befintligt skick varpå processen upprepar sig i ett evigt kretslopp, år efter år.

  En biltransportkärra kräver ofta BE-behörighet

I samband med en av alla dessa resor land och rike runt så behövdes det en biltransportvagn då det aktuella objektet inte ens kunde rulla för egen maskin och därmed inte bogseras på sedvanligt sätt. En uthyrare av diverse vagnar uppsöktes och han hade två vagnar att erbjuda, en som inte klarade den förväntade lasten utan en smula övervikt och dels en betydligt större som klarade lasten med råge - vilket inte var så konstigt då den krävde BE-behörighet, vilket min vän naturligtvis saknade.

Mig ovetandes om detta sakförhållande så valdes den sistnämnda vagnen och färden anträddes.

Ni kan säkert lista ut vad som hände, långt ute i ödemarken så stod det plötsligt en poliskontroll som efterfrågade den sedvanliga proceduren om bilbälte, körkort och nykterhet. Kruxet var denna gång att den jättelika vagnen bakom bilen inte ens kunde förbigå dessa uttråkade och småsömniga konstaplar varpå sanningen uppdagades - min vän hade gjort sig skyldig till olovlig körning eftersom han hade framfört en fordonskombination till vilken han saknade behörighet. Istället för (måttliga) böter för övervikt, om han hade valt den mindre kärran, så blev nu efterräkningarna betydligt mer kännbara. 

Vad har då detta med våra luftvapen att göra?

Jo, saken är den att om man nu önskar ta skator, kajor eller whatever av daga, vilket är en inte helt ovanlig beskrivning på frågeställarens "problem", så behöver man för den sakens skull inte nödvändigtvis också per automatik göra sig skyldig till ett olaga vapeninnehav, det räcker ju utmärkt väl med konsekvenserna av olaga jakt.

  På fågelmataren vi det mittersta trädet satt ekorren ovan, avståndet var ca 18 meter.

Min personliga åsikt är (numera, jag vet) att man inte ska skjuta diverse irriterande smådjur i sin omgivning. Att höja med pekfingret är emellertid inget som får den typiske frågeställaren med detta bekymmer att ändra sina planer. Den avskjutningen lär hända oavsett och då är min sekundara uppfattning att om man ändå avser att begå ett brott så räcker det gott med ett och inte två (eller flera) åtalspunkter för den händelse att man åker fast.

Rent tekniskt så räcker 10 joule med råge för att fälla alla de viltarter som kan vara aktuella att skjuta av med luftvapen på svensk mark.

Det finns dock förutsättningar och den absolut viktigaste - som allt hänger på - är att man träffar absolut rätt. Korrekt träffpunkt är ett absolut krav! Träffar man optimalt så kan man med rätta förbluffas över hur stora vilt som ett typiskt 10J/.177 kan fälla helt saklöst direkt på platsen. Tyvärr gäller även det omvända, jag har själv sett skyttar som har misslyckats med att fälla en vanlig kaja på 15 meter trots att de förfogade över ett .25 PCP med nära 70 joule.

Accuracy is everything !

Det finns alltså inget vettigt skäl att tjuvjaga med ett vapen över 10 joule och därmed göra sig skyldig till även ett vapenbrott om man blir ertappad. Behöver man räckvidden hos ett vapen med högre effekt så får man helt enkelt röra sig närmare eller lösa problemet på ett annat sätt.

  Vid trädet på det bortre hörnet av huset stod skytten som fällde ekorren, fotat vid fågelmataren.

Så, till alla nya och gröna - köp inte myten om att luftvapenjakt kräver massor med hög effekt eller att den här typen av jakt sker över astronomiskt långa avstånd som i Youtube-filmerna om amerikansk präriehundsjakt. Vanligtvis så skjuter man i verkligheten och i Sverige på förbluffande korta avstånd, oftast 10-25 meter och ytterst sällan längre avstånd än så, även om undantag finns. Dessa undantag är dock överhuvudtaget inte aktulla för nybörjare oavsett beväpning.

Sammanfattningsvis: Bedriv inte illegal jakt men om du ändå gör det - minimera mängden åtalspunkter både för din egen och hobbyns skull inför den händelse att du åker fast.

Mosande magasin?

  Med laddning via transferportstunnel som på min Elite minimeras risken för pelletsdeformation.

I veckan så fick jag ett mail som handlade om sämre praktisk precision när man skjuter diaboler ur ett gevär med magasin än när man skjuter likadana diaboler ur samma vapen men utan magasin, alltså handladdat ett-och-ett.

Entusiasten i fråga hade också prövat med olika kraftfull förspänning på de fjäderdrivna och automatindexerande magasinen utan resultat. Det var först då han skiftade till ett annat fabrikat av diaboler som problemen upphörde. Funderingen är nu vad detta fenomen berodde på.

Faktum är att jag har själv upplevt motsvarigheten då och då under åren och oftast så förefaller det i min erfarenhet som att väldigt lätta diaboler och i synnerhet flatnosdiaboler är mer känsliga än exempelvis tyngre och längre rundnosdiaboler. Detta då frånsett de fall då magasinet de facto är den orsakande boven, exempelvis igenom en felaktig förspänning eller komponenter som inte är korrekt monterade alternativt behäftade med gjutskägg etc.

  Automatindexerande magasin kräver hög precision för att fungera bra och inte skada diabolerna

Magasin har tyvärr den egenheten att de tenderar till att understundom deformera diabolerna, även om magasinen som sådana rent objektivt sett är helt felfria.

Processen under vilken en diabol matas in till pipan är faktiskt inte alls speciellt skonsam; först så kommer matarpinnen med kraft och slår in i bakdelen på diabolens tunna kjol, därefter pressas diabolen ut ur magasinet (över en skrav) och in i pipan där den ibland också passerar ytterligare en förträngning i form av en O-ring. Då ska man också betänka att även mycket marginella förändringar av diabolens struktur kan ge avsevärda konsekvenser långt borta vid målet.

  Axsor-magasinen minskar riskerna för diabolskador och är IMHO den bästa magasintypen

Detta sagt så ÄR det faktiskt teoretiskt sett bättre att singelmata diabolerna än att köra dem igenom ett magasinsystem. En del konstruktioner har dessutom förfinat matningsprocessen ytterligare igenom att använda en transferportstunnel istället för en vanlig matarpinne - allt för att uppnå en så skonsam laddningsprocess som möjligt. Själv så är jag skeptisk till magasinvapen överlag och har förnärvarande inte ett enda luftvapen med magasin, vilket är ett högst medvetet val. Magasinen fördyrar och komplicerar vapnet samtidigt som jag sällan har behov av att skjuta två skott (eller fler) efter varann i snabb följd.

Hade jag emellertid valt ett magasinvapen så hade min preferens definitivt varit Axsor-typen, de är billigare, driftsäkrare, skonsammare för diabolerna och de tar dessutom mindre plats att förvara/transportera.