Mycket för pengarna!

  En modell som lätt kan misstas för en annan i Crosmans sortiment av snarlika varianter...

En läsare som hörde av sig i veckan hade blivit intresserad av min egen Crosman 1701 och undersökte då möjligheterna att införskaffa ett eget exemplar varpå han mer eller mindre chockades över prisläget. Det visar sig att i skrivande stund så är Fondprodukters listpris för 1701 uppe vid 5995 kr (!) och till detta så fick köparen också investera i en dykflaska med fyllkit då det var hans första PCP.

Med en totalsumma på runt 9000 kr så kunde önskemålet om en 1701 helt enkelt inte förverkas.

Men, lyckligtvis så finns det ett annat bra och förbluffande snarlikt alternativ för avsevärt mycket mindre pengar, Crosmans egen doldis i form av 2300S med blott 2900 kr på prislappen över disk hos Hurricane. Vi talar alltså om halva priset bara på vapnet och dessutom så är den sistnämnda försedd med en Co2-drivkälla istället för tryckluft.

Kan det vara något att satsa på?

Om vi börjar med likheterna så har vi samma pipa på de båda, en 10 tum matchpipa med choke från Lothar-Walther. Avtryckarsystemen skiljer sig åt, 1701 har samma system som Marauder där 2300S har en förfinad version av systemet hos den betydligt primitivare 2240. Hos modell 2300S så är avtryckarsystemet emellertid justerbart mellan 2-5 lbs samt försett med overtravelstop. Kanske inte riktigt på samma nivå som 1701 men bra mycket bättre än 2240.

  Många är de av Crosmans pistoler som har sålts på grund av möjligheten att montera en kolv.

Till skillnad ifrån 2240 så har drivkällan hos 2300S också full justerbarhet med steglös justering av slaglängden av hammaren liksom förspänningen på hammarfjädern. Korrekt justerad så blir modellen otroligt Co2-snål och klarar runt 60 skott (inom 20 fps spridning) på en 12 gram Co2-patron, eller ungefär 3 gånger så många skott som 2240!

Kolsyra har ju sina begränsningar både i fråga om miljö och kostnader men när man skjuter så pass många skott på en Co2-patron så blir kostnaden ändå acceptabel i relation till utlägget som krävs för en dykflaska med fyllkit för den dubbelt så dyra 1701. När det handlar om intoleransen för temperatur så brukar de flesta ägare till den här typen av vapen skjuta inomhus eller utomhus under hyfsat varma förhållanden så där är denna aspekt kanske inte lika kritisk som hos exempelvis ett mera allround tävlings- eller jaktvapen.

För den som gillar att skjuta med öppna riktmedel så har därtill 2300S riktigt bra och påkostade sådana, ett bakre sikte från Williams liksom ett kornsikte av metall. I motsats till 2240 så har 2300S en riktig låda i metall med kilspår för exempelvis kikarsikte. Hos 1701 så får man inte med ett bakre sikte överhuvudtaget men kornsiktet är i gengäld rent estetiskt sett bra mycket snyggare än det hos 2300S.

Slutligen så är 2300S naturligtvis ännu mer integrerad i 22XX-systemet med hela dess infrastruktur än vad som är fallet med 1701. Den som vill bygga på sin 2300S med axelkolv eller andra tillbehör från den enorma floran av prylar från alla möjliga tredjepartstillverkare så är möjligheterna utomordentligt goda.

Cool & Carbine!  

Sammanfattningsvis så har 2300S en superb pipa för prisklassen, den har ett Co2-system så förfinat som det bara går att få för standardpatroner liksom ett riktigt vettigt avtryckarsystem. En annan stark sida är de öppna riktmedlen som är rent exceptionella för prisnivån.

Vänder vi på myntet så finns den största nackdelen i att det just är ett Co2-vapen med sin ökade driftskostnad och miljöbelastning. Möjlighet finns dock att bulkmata med utrustning från eftermarknaden, vilket minskar olägenheten för just de nackdelarna men det faktum att vi talar om ett Co2-vapen med dess temperaturkänslighet etc kan man naturligtvis aldrig komma ifrån.

För den som skjuter en del men kanske bara då och då samt främst inomhus och som skjuter på korta avstånd där man vill ha ypperlig praktisk precision med måttliga till låga skottljud och ypperligt smidigt handahavande samt bra portabilitet till ett vettigt lågt pris så blir 2300S ett givet klipp.

Tabeller & Diagram !

  En del av en prestandapresentation.

I min recension av Henriks i övrigt helt utmärkta artikel om Streamline för några dagar sedan så kritiserade jag frånvaron av tabeller och vettiga diagram. Självfallet får man då alltid motfrågan - exakt hur vill du själv ha det?

Så, idag ska jag mera handfast visa hur jag hade valt att utforma en prestandapresentation i en tidningstest.

Det jag själv som läsare är intresserad av är att se själva kruvan. Att få en visualisation över vapnets effektband är inte bara pedagogiskt effektivt och estetiskt tilltalande på ett illustrativt sätt, det är också en överskådlig presentation i sig självt. De riktigt hårda siffrorna läser man med fördel i en tabell men vill man få en övergripande bild över effektbandet så är en grafiskt linjär effektkurva helt oslagbar och betydligt bättre än staplar.

Själv tabellen, som ligger till grund för effektkurvan presenteras lämpligtvis i en separat anknytande ruta:

586

587

594

594

594

594

598

600

602

606

601

602

602

602

606

607

604

602

606

604

602

592

601

599

600

597

594

591

590

585

Visst kan den typen av tabeller bli exceptionellt långa med flera av dagens moderna vapen, tänk Impact 12 fpe som kan ge över 700 skott (!), men om så är fallet så går det ju utmärkt att spalta upp resultatet i flera kolunner. Bortsett ifrån råa siffervärden så finns det även ett antal nyckeltal som även dessa är intressanta att peka ut:

Högsta värde:   607 fps - 185 mps = 6.00 fpe - 8.10 joule

Lägsta värde:    585 fps - 178 mps = 5.60 fpe - 7.50 joule

Medelvärde:     598 fps - 182 mps = 5.85 fpe - 7.90 joule

Max Spridning:    22 fps - 6.71 mps

Med den här typen av upplägg så kan man få en överskådlig och informativ presentation av vapnets objektiva prestanda på ett måttligt utrymme men med högt läsvärde. Har man sedan ett referensvapen att jämföra testobjektet emot så blir det hela naturligtvis ännu mera intressant då effektkurvorna i ett diagram löper sida vid sida med varann.

Slutligen så krävs det också någon form av analys över vad man ser, inte minst för de läsare som är nya till hobbyn eller ovana vid att läsa prestandadiagram och effektkurvor för PCP. Detta är inget som behöver vara speciellt långrandigt, tvärtom, vanligtvis så finns det inte så mycket mer än spridningen och eventuella hack i effektkurvan att resonera runt.

I exemplet ovan, som jag sköt under gårdagen för detta inlägg, så kan vi se att jag ur det mycket lilla tuben om blott 45 cc kan få ut 30 bra skott (inom 22 fps spridning). Personligen så ser jag helst att man håller sig inom 25 fps spridning och det var ju inget problem i det här fallet. Efter de första 30 skotten så faller dock effektkurvan raskt då det bokstavligt talat inte finns några extra resurser av luft att hämta fram.

Med en utgångshastighet av drygt 180 mps och 7.50-8.00 joule så har man lagom prestanda för precisionsskytte på korta avstånd, vanligtvis mellan 15-25 meter. Själv skjuter jag i praktiken aldrig bortom 30 meter och avstånd under 15 meter blir inte speciellt engagerande då det bara resulterar i enhålsträffbilder.

Små kraftpaket och gamla fördomar !

  Crosman Marauder är kanske den mest kända luftpistolen avsedd för luftvapenjakt.

Jakt med luftpistoler är kanske ingen ny företeelse men alltid en kontroversiell sådan, om än allt mindre så numera. I många länder så är emellertid luftpistoler överhuvudtaget inte tillåtna som jaktredskap. De två argument som vanligtvis framförs mot luftpistolen i detta sammanhang är att den är svår att träffa bra med och att den saknar tillräckligt med anslagsenergi för att fälla sitt villebråd på ett humant sätt.

Man kan även se tydliga paralleller till jakt med krutvapen där man ofta tillåter jakt med gevär men mindre ofta jakt med pistol. Här finns emellertid också en vapenpolitisk aspekt, man kan acceptera att allmänheten innehar och använder skrymmande och iögonfallande jaktredskap men inte små och diskreta pistoler och revolvrar som naturligtvis också blir mer begärliga för tjuvar och kriminella.

Om vi nu håller oss till luftpistolerna så ska vi börja med att studera invändningarna mot dem för jaktbruk:

"De har inte tillräckligt med anslagsenergi.."

Detta är ett allt mer ovanligt argument i takt med att PCP har blivit den dominerande drivkällan för luftpistoler i entusiasternas skara. Hos PCP så är ju drivkällans fysiska format inte alls lika intimt sammankopplad med vapnets prestanda som är fallet för exempelvis fjädervapen. Den förmodligen allra vanligaste dedikerade jaktpistolen på den internationella scenen är Crosmans Marauder med kaliber 22 och denna pistol pumpar ur sig 15-16 fpe - alltså inte långt ifrån min egen .22 BSA Ultra på 17-18 fpe.

  TalonP är en mycket populär modell för de som vill ha rejält med anslagsenergi!

Kollar man på än mer avancerade modeller i en ännu högre prisklass så kan man hos TalonP och liknande modeller få anslagsenergier på uppåt 100 fpe (!) ifrån kalibrar upp till .30 (!!). Att idag hitta en luftpistol som ger 20-30 fpe med kaliber 22/25 osv är alltså inte alls svårt och det finns absolut inget som helst villebråd aktuellt för luftvapenjakt i allmänhet som överlever en välplacerad direktträff ifrån ett dylikt vapen. 

"Det är svårt att träffa med dem..."

Alla som har prövat på att skjuta en tävlingsluftpistol över 10M, som man gör i de internationella tävlingarna, inser direkt att den här formen av pistolskytte är rent otroligt svårt. De skyttar som levererar framstående resultat i den här tävlingsformen har med andra ord min allra största respekt. Jakt med luftpistol sker emellertid inte alls på samma sätt. Vid jakt med luftpistol så använder de flesta skyttar optiska riktmedel samt i regel olika former av axelstöd och/eller bipod, vilket radikalt förändrar förutsättningarna för bra praktisk precision och i synnerhet så på långa eller okända avstånd.

  Även kaliber 177 är populär - här en 18 fpe ED-Gun med 10.34 gn JSB på 58 yards...

I en del länder, exempelvis England, så har även jaktpositiva organisationer som BASC invänt mot luftpistolen som jaktvapen och i detta fall med anslagsenergin som huvudsaklig invändning då man i England aldrig kan få ut en vapenlicens för en luftpistol över 6 fpe.

Hur man kommer att ställa sig till luftvapenjakt i allmänhet om EU implementerar en effektgräns på 7.50 joule även för licensfria luftgevär har man emellertid inte velat svara på. Frågan är om man då kommer att vara konsekventa nog att avråda från all luftvapenjakt med licensfria luftvapen överhuvudtaget om en sådan lagstiftning blir verklighet?

Impact in Action !

Ännu en riktigt bra video.

FX Airguns Impact har så sakta börjat göra intryck hos entusiaster runt hela världen och här kommer en film ända nere ifrån Sydafrika. Förutom en hel del gnäll i England över att deras importör ASI förefaller ha svårt att få fram exemplar till det brittiska fantasterna så är detta en modell som unisont hyllas överallt, inte minst i sin roll som jaktvapen.

Airgun Gear testar Impact för England !

En detaljerad och intressant review trots bara 12 fpe!

Billigt skrot!

  Daisy 22 Smal Game bekräftar en hel del fördomar om billiga luftvapen från USA!

Som många har förstått så är jag svårt förtjust i en del amerikanska budgetvapen, modeller som många entusiaster vanligtvis rynkar på näsan åt. I de allra flesta fall så handlar det om Crosman men under årens gång så har jag även prövat på en och annan Daisy också, ett fabrikat som annars huvudsakligen riktar sig mera åt BB-guns.

Efter att ha haft en del Crosmans under slutet av 1990-talet, fabrikatet fick ju ett uppsving i Europa 1997 då Co2-vapen blev licensfria i England (förutsatt att de låg under 6/12 fpe), så beslöt jag mig för att pröva en mera fullvuxen Daisy någon gång runt 2004. De olika Crosmans som jag då hade haft var förvisso billiga men ändå vapen med vissa grundläggande goda kvalitéer och jag uppfattade dem därför som mycket prisvärda och underhållande för ringa pengar.

Då mitt allra första luftvapen what-so-ever var en Daisy 840 så beslöt jag att ge detta anrika företag en återbekantskap varvid jag beställde en 22 SG ända från USA i ett samköp med ett par andra entusiaster på det dåvarande luftvapenforumet. Vapnet var inte dyrt ens med frakt och tull så mina förväntningar var kanske i sak inte så stora men Crosman hade ju tidigare överraskat positivt...

Efter vederbörlig väntan så anlände slutligen bössan.

En Daisy 22 SG är ett MSP som enligt reklamen skulle vara tillverkad av "trä och metall" och dessutom försedd med "räfflad pipa", vilket ju verkade klart godkänt för den blygsamma summa som bössan betingade. Ur kartongen så kunde jag fiska upp ett relativt litet och lätt gevär med 94 cm totallängd och en blygsam vikt på 2 kg jämnt. Kolven och förstocken var mycket riktigt av trä och jag blev utan tvekan nöjd med dess finish och passform, i relation till vapnets pris.

Efter detta så gick det fort utför..

Lådan var visserligen i metall men det var någon slags billigaste tänkbara vitmetall och den bestod av två delar med en tydlig skarv emellan. Repeterhandtaget var av plast, liksom den långa sviktande spännarmen mellan de båda delarna av förstocken. Här kändes allt påfallande billigt. Pipan var 20 tum lång och tunn som ett sugrör men innesluten i ett ytterrör av pressad plåt.

  "Låda av metall" var billig gjuten vitmetall med en tydligt märkbar skarv mellan halvorna...

Något nedstämd över detta så började jag ladda upp bössan. Jag kunde då konstatera att både repeterhandtaget och spännarmen svajade och böjde sig märkbart på ett oroväckande sätt när de belastades. Pumptagen var lätta men när pumparmen nämade sig sitt slutna läge så föll den in lite som en råttfälla med en ljudligt smack. Tur var väl det kanske för varje gång när belastningen kändes som högst då spännarmen skulle slutas så befarade jag varje sekund att spännarmen var på väg att brista. Bortsett ifrån detta så glappade spännarmen i sidled och allt kändes ofattbart  billigt.

Med en diabol framför matarpinnen så kunde man tydligt upptäcka att diabolen passerade någon form av brysk skarv när den knuffades framåt in i lådan för att slutligen landa i pipan. Vanligtvis så brukar en sådan upptäckt inte direkt främja precisionen och så inte heller i det här fallet.

Avtrycket var förvisso vettigt för prisklassen i grund och botten men avtryckarbladet var tyvärr tillverkad av samma typ av svajande plastsort som övriga plastdetaljer och detta gav då en viss oförutsägbarhet åt avtryckarmekanismen. Avfyrningslätet var ett dämpat ploff precis som hos en effektsvag SSP så jag misstänkte att vapnet förmodligen låg rätt så långt bort ifrån angivna 550 fps, vilket en kronografmätning senare kom att bekräfta - min bössa levererade mellan 460-480 fps, beroende på diabolvikt.

Utomhus med mynningen riktad mot lite måltavlor så kunde jag konstatera att den bästa diabolen gav 5-skotts träffbilder som i de flesta fall (dock inte alla) kunde täckas av en enkrona på 10 meter. Om jag dristade mig till att pröva lika stora serier på 20 meter så handlade det snarare om en femkrona så bortom detta avstånd kom jag aldrig till att använda bössan.

Naturligtvis så blev det ingen långvarig bekantskap i mitt vapenskåp och jag såg tämligen snabbt till att byta ut den eftersom bössan var omständig (och ljudlig) att ladda, den hade låg effekt och usel praktisk precision.

Ett riktigt nedköp helt enkelt...

Första testet av FX Airguns Streamline !

  Det nya numret av Vapentidningen har Henrik Kallings test av Streamline.

Så har det första testet av Streamline landat i tidningskioskerna och detta är på sedvanligt sätt en mycket läsvärd artikel av Henrik Kalling, som verkligen börjar hitta formen på sitt artikelförfattande. Det som skiljer den här artikeln ifrån tidigare vapentester är att Henrik nu äntligen har fått fram ett diagram över det testande vapnets hastighetsavvikelse ifrån skott-till-skott och det rör sig om en för honom fyllig artikel med vissa referenser till hans tidigare test av Air Arms S510 från förra numret.

Det som återstår att finslipa är just prestandatesten..

Diagrammet av hastigheten är dokumenterad i meter per sekund, vilket är en synnerligen klumpig enhet för ändamålet. Att diagrammet dessutom är ovanligt grovt uppspaltat gör inte heller någon fördel åt läsbarheten. Mitt varma tips är att använda feet per second och ett mycket finare skala på kurvan.

Ett diagram i ett test är inget prydnad eller utfyllnad utan är själva kärnan av testen som i hårda siffror - svart på vitt - ger vid hand vad vapnet presterar.

Dessutom så krävs det en analys av resultatet, mer än att låta resultatet tala för sig självt. Alla läsare och i synnerhet inte krutvapenskyttar, kan helt enkelt inte läsa ett diagram för effektkurvan hos ett PCP på ett vettigt sätt. Här krävs alltså stöd och hjälp med en pedagogisk presentation av vad diagrammets resultat innebär i praktiken.

Med tanke på att Henrik testade en fullpower 510 med samma kaliber redan i föregående nummer så hade man med fördel kunnat redovisa detta vapen som referens. Båda dessa vapens kurvor sida vid sida med samma diaboler ifrån samma starttryck hade varit betydligt mer spännande än vad som föll ut den här gången.

I övrigt så handlar det om en välskriven artikel som allt mer börjar hitta sin form och stil.

Att testa den praktiska precisionen på 80 meter var en bra idé som säkert kan få en och annan krutvapenskytt att haja till. Än mer spännande är ju att våga testa hela skalan, alltså alla skott på en fyllning, med tioskottsserier. Ett sådant resultat är alltid spännande och tenderar fort till att silja agnarna från vetet och i synnerhet på ett såpass drygt avstånd. 

Sammanfattningsvis så ser jag detta som Henriks mest läsvärda artikel hittills och ett gott tecken på att kvalitén av hans artikelförfattande successivt ökar, vilket naturligtvis är gagnfullt för alla parter.

Den optimala tubstorleken?

"Hur stor tub ska jag välja till mitt vapen?"

Detta är en fråga som dök upp i mailen under den gångna veckan. Rent spontant så brukar många besvara den med ”så stor som möjligt” men jag skulle snarare påstå motsatsen, eller lite omformulerat ”så stor som man behöver”, alltså att ändamålet för användningen bör styra formatet.

En stor tub kostar nämligen och det inte bara i monetära termer utan främst i vikt och format.

Bortsett ifrån det så är en stor tub mer arbetsam att fylla samt mindre effektiv sett i antal skott på en fyllning. Den stora tuben har emellertid en obestridlig fördel, den ger i regel en jämnare effektkurva igenom den stora volymen som den håller.

  Med två tuber om vardera 500 cc så har man stora mängder luft tillgängligt.

 Det man bör göra är alltså att fundera över hur långt avstånd man vill skjuta över och vilket effektuttag som vapnet ska ha. Utifrån detta så kan man enklare bestämma en lämplig och lagom tubvolym.

Den som exempelvis skjuter på kortare avstånd (tillståndsfria vapen) drabbas inte lika illa av en större variation i utgångshastighet ifrån skott till skott och blir därför inte så beroende av den mindre tubens nackdel av en mera pendlande effektkurva.

  Crosman 1701 har en tub på bara 45 cc men det räcker vanligtvis gott för dess ändamål.

Personligen så har jag en garderob där tubstorleken skiljer sig högst väsentligt, ifrån 45 cc och upp till 500 cc, beroende på effektuttag och användningsområde. I fallet med den minsta tuben så räcker dessa 45 cc till 30 skott med 8 joule och den största tuben kan leverera runt 100 skott med 65 joule.

Vi kan alltså bara här tydligt se att en högre effekt direkt ger en högre luftförbrukning och att den dessutom är disproportionell mot räckvidden. Alltså – ett relativt sett få antal extra meters räckvidd ger en markant ökning av luftförbrukningen.

Hos många PCP så kan köparen själv välja tubstorlek vid beställningen och då är det viktigt att noga tänka igenom vilken storlek som man behöver efter det tilltänkta användningsområdet.