Mera 12 footpound..

   Nu är hålet betsat och färdigt...

Idag så betsade jag hålet som jag borrade igenom pistolgreppet på min CZ200T i syfte att kunna justera hammarfjäderns förspänning utan att behöva demontera själva kolven. Vidare så fortsatte jag att pröva modellen som 12 fpe igenom att skjuta på lite olika avstånd. Det hela mynnade ut i en rad olika måltavlor:

 Genomsnitt: 14.40 mm

Genomsnitt: 15.60 mm

 Genomsnitt: 15.40 mm

Genomsnitt: 25.60 mm

Som synes så håller den träffbilderna bra ända ut till och med 40 meter, bortom detta avstånd så öppnar grupperna upp rejält. Tavlan för 50 meter var av praktiska skäl frihängande på en spik, därav de avlånga hålen om någon nu skulle fundera på detta.

Jämfört med tidigare lägre effekuttag så är diabolerna nu betydligt mindre vindkänsliga och detta märks mest mellan 30-40 meter, där jag hittar den största förbättringen i resultaten jämfört med 10 joule. Ett gammalt talesätt säger ju att man räknar 30 meter som effektiv räckvidd för ett vapen i kaliber 177 på 10J och till detta skulle jag nog vilja påstå att ökningen till 16J i samma kaliber adderar 10 ytterligare meter.

Lite raljant så kan man säga att en ökning av 60% effekt ger en vinst av 33% längre räckvidd.

Alternativt så kan man påstå att fördelen av en effekthöjning normalt ger en ganska ringa utdelning i praktiska termer så länge man bedömmer detta efter räckvidden.

Vad krävs då för att få samma stabila resultat på 50 meter som på 40 meter?

Ökar vi räckvidden med ytterligare 25% så får vi, enligt tumregeln att dubbla procentuella effekten krävs för räckviddsökningen, ett effektbehov av +50% och det höjer effektkravet från 16J upp till 24J. Mätt i utgångshastighet med 8.44 gn JSB Exakt så betyder detta från 800 fps (244 mps) till 973 fps (296 mps).

Ska man sedan bortom 50 meter så märker man snabbt att projektilen börjar slå i hastighetstaket runt ca 1000 fps (lite beroende på temp, projektil osv). Lösningen där är att öka projektilvikten för att hålla ner hastigheten till samma effeknivå och nästa steg där inte heller detta räcker är att öka kalibern.

Detta visar tydligt på hur svåra de där sista fem eller tio metrarna är fram till målavståndet jämfört med om målet hade varit dessa antal meter närmare. Några meter hit eller dit på långa avstånd, som exempelvis bortom 80 meter, innebär en dramatisk skillnad i svårighetsgrad att träffa.

Vänder vi på resonemanget så inser man också hur lite effekt som krävs för de första metrarna. Med 30 meter som längsta komfortavstånd för 10J 177 så kommer vi runt 20 meter redan med låga 7.50 joule. I skenet av detta så är ju ytterligare 10 meter bra betalning för ytterligare 2.50 joule upp till 10J.

Detta visar också varför de tävlande i klasserna 10J så gärna vill ligga så nära 10J som möjligt och inte nöja sig med 7.50J Skillnaden i effekt kan låta försumbar men skillnaden i räckvidd är desto större och mot de längsta målen på 35-50 meter så blir skillnaden i projektilbana och svårigheten att bedömma densamma avsevärt svårare om man har 20 meter i grundräckvidd jämfört med 30 meter.

Räkneskapens dag

Så, nu har jag använt Clearidge flitigt under veckan och speciellt passat på att jämföra detta sikte mot Leupold EFR, vilket de flesta ser som en naturlig konkurrent då deras layout är snarlik.

Som vi kan läsa av tidigare inlägg så är de fysiska dimensionerna snarlika, de mest påtagliga skillnaderna är utformningen av rattarna samt hårkorset. Frågan är då hur stora skillnader som eventuellt finns i själva optiken?

Jag har försökt att jämföra på olika sätt och även fotografera men det är svårt att översätta de intryck man har av respektive sikte i form av fotografier. Sedan så spelar alltid väderleken en påtaglig roll vid fotograferingen, vilket jag naturligtvis helt rättvist har fått mig påpekat.

Lösningen blev därför att jämföra dessa sikten sida vid sida under varierande ljusförhållanden och göra en subjektiv bedömning utifrån detta.

Min slutsats är att åtminstonde jag har väldigt svårt att se någon praktisk skillnad rent optiskt sett. Det är möjligt att Leupolden är bättre i optiska egenskaper under riktigt svåra förhållanden men då har vi troligtvis lämnat all form av normal tillämpning för luftvapen. Likaledes så tror jag att Leupold har en edge när det handlar om riktigt rejäl rekyl men även här handlar det om extrema förhållanden.

Dessa "fördelar" för Leupold har jag emellertid inte kunnat notera eller återskapa själv utan är slutsatser noterade av andra användare under riktigt tuffa förhållanden som exempelvis jakt efter skogsbuffel nattetid i regnskogen och säljakt i norra Alaskas iskalla och blåsiga vidder där Leupold har visat sig tillverka robusta och vädertåliga kikarsikten även i relativt låga prisklasser. I detta hänseende så har alltså Leupold ett gott accumulerat förtroendekapital.

För luftvapen så tycker jag nog att vi helt kan räkna bort både dessa båda egenskaper för normalt luftvapenbruk. Min uppfattning är därför att jag skulle bedömma det som likvärdigt mellan dessa modeller i fråga om optik. Clearidge är inte sämre som jag kan notera men jag kan inte heller påstå att det är bättre. Detta innebär dock sammantaget ett mycket gott betyg för Clearidge som ju är avsevärt billigare än Leupold EFR.

Rattarna är helt klart bättre än Leupolds. Här finns fingerjusterbarhet med skön men inte optimalt gedigen känsla, Leupolds inre mekanik (drev etc) känns rent subjektivt som bättre mekaniskt sett. Fingerjusterbarheten och rattarnas låga och smidiga format (obetydligt högre än Leupolds) anser jag överväger den subjektiva skönare känslan av Leupolds mekanik.

I fråga om riktmedel så är Clearidge enda valet om man vill ha Mildots, visst går det att få den typen av riktmedel även för Leupold men då blir det DYRT. Clearidges duplex har jag inte testat men Leupolds är mycket tunn och fin. Jag skulle säga att detta är oavgjort, såvida man inte är ute efter Mildots, då är Clearidge ett bättre val och Mildots ÄR faktiskt en bra idé till luftvapen.

Slutligen så har vi då prisläget, en EFR kostar mellan 5000-5500 kr här i Sverige men kan privatimporteras för runt $360 om man kan hitta någon bra källa i USA. Ett Clearidge kostar motsvarande $250 så med $110 så talar priset helt klart till Clearidges fördel.

Slutsatsen som jag drar är därför att Clearidge, i skenet av sitt bättre pris, är ett bättre val för de flesta luftvapenskyttar.

Detta såvida inte kikarsiktet nödvändigtvis bara måste heta Leupold eller om det förmodas användas under riktigt extremt tuffa förhållanden då det troligtvis är ett bättre val.

I fråga om rattar, riktmedel och pris så är Clearidge en vinnare, vilket den även blir overall om man väger in just prestanda i relation till priset. Det är helt enkelt väldigt mycket kikarsikte för väldigt måttliga pengar.

I dagsläget så skulle jag ranka den före min Leupold (mest pga rattarna) men efter min Night Stream (pga dess medförstorande riktmedel). Optiskt sett så har jag faktiskt svårt att även se Night Stream (för 7000 kr) som märkbart bättre! Att den visuellt sett faktiskt är det under vissa förhållanden beror troligtvis på dess större linser.

Om jag hade stått helt utan kikarsikte idag så hade jag definitivt gått på Clearidge. Night Stream må vara bättre men det är också tre gånger pengarna. Med tanke på de små skillnader jag kan hitta till Leupold så hade den definitivt inte motiverat sin prisskillnad till Clearidge RM.

Tio dagar i rad över 200 besökare/dygnet

Airpang behåller sin popularitet och nu har vi passerat 10 dagar i följd med över 200 besökare varje dygn. Likaså tangerar vi nu 3000 unika besökare varje månad.

Stalker Air Rifles

  Adrian himself..

En något udda tillverkare, eller egentligen förädlare, av luftgevär är Adrian Hartley som drev Stalker Air Rifles under slutet av 1990-talet. Affärsidén för honom var att köpa loss system ifrån BSA och Daystate som han sedan skruvade ihop och passade in för hand varefter han sänkte ner dem i mycket vackra stockar av fina träslag. Därmed så skapade han lite De Luxe-versioner av annars ganska vardagliga modeller.

En av de absolut mest kända modellerna var Tiger Ten, baserad på BSA S10, samt en ännu mer påkostad version av densamma, Tiger Ten LE:

  Den enklare Tiger Ten

  Tiger Ten Limited Edition (LE)

Båda dessa vapen förekom ganska flitigt i brittiska luftvapentidningar på sent 90-tal men Stalker Air Rifles hade en lång rad andra modeller i sin reportoar. Denna lineup sträckte sig ifrån fjädervapen baserade på Webley Tracker (!) till relativt potenta big bores. När inte BSA stod för grundmaterialet till PCP modellerna så använde man skäligen enkla mekanismer ifrån Daystate, ofta skapade ifrån LR90 samt Huntsman.

När BSA sedan förändra sitt sortiment så följde Stalker med och en av de absolut mest udda och minst sålda modellerna var Lion Cub, baserad på BSA Spitfire. Då inte Spitfire blev någon större succé så sålde inte heller lilla Lion Cub något vidare men idag, efter ett decennium senare, så börjar den naturligtvis bli intressant för samlare. På den tiden det begav sig så var dock luftvapenpressen lite skeptiska, något som dagens artikel klart visar:

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2135.jpg

Då modellen blev en budgetbössa/instegsmodell i Stalkers sortiment så prissattes den blygsamt jämfört med de övriga modellerna, bara £395. Detta tyckte dock många köpare var rätt saftigt med tanke på att en vanlig Spitfire betingade £249. För mellanskillnaden så fick man i princip en snyggare stock av valnöt, dock bara amerikansk valnöt klass II samt ett täcklock av mässing till fyllhålet. Det sistnämnda blev dock standardutrustning till Spitfire direkt ifrån BSA lite senare..

MAC-1 Airguns borta ifrån Yellow Forum

Tim McMurray som äger och driver MAC-1 Airguns har tydligen råkat ordentligt i luven på Steve, som driver Yellow Forum. Efter diverse mailande och samtal så hittade Steve följande på sin telefonsvarare:

http://www.box.net/shared/3ri62sj14onu0arovumk

Här är lite mera om ämnet:

http://www.network54.com/Forum/79537/message/1315927812/EDITED

MAC-1 Airguns: http://www.mac1airgun.com/index.htm

Lite pyssel..

Senaste inkarnationen av min CZ200T 

Idag så har jag tröttnat på att behöva ta av kolven hela tiden på den tvådelade stocken till min CZ200T så därför borrade jag helt enkelt ett hål igenom pistolgreppet. Igenom detta så kan jag nu justera hammarfjäderns förspänning igenom hålet utan att behöva demontera de två skruvar som håller kolven fast vid lådan.

  En dålig bild men den visar principen..

Tyvärr så fick jag inte till någon bra bild men hålet blev desto bättre. Hålet blev helt rakt och symmetriskt samtidigt som det är diskret. Eftersom jag inte har betsat hålet ännu så är det fortfarande trävitt. Jag ska putsa det lite med en motorsågsfil och sedan ska jag betsa hålet svart varpå det sannolikt blir nästintill osynligt. 

   Några blandade träffbilder på 30 meter

Slutligen så testade jag några träffbilder på 30 meter, tyvärr så hade jag ont om luft i tuben så det blev bara 4 träffbilder istället för 5 stycken. Först sköt jag centrumserien, sedan uppe höger, uppe vänster och slutligen nere höger. I takt med att luften ebbade ut så kunde man notera en märkbar skillnad i höjdled.

Airpang på Facebook

Idag har jag skapat en grupp på Facebook för bloggen. Här kan man naturligtvis diskutera bloggen som sådan men främst så kan jag använda medlemmar där för en mailinglista, dels om bloggen skulle ligga nere och dels för framtida bruk som att exempelvis fördela ut lösenord till låsta inlägg etc.

Ni har ju alltid lätt att nå mig medan jag har svårt att nå er, annat än igenom bloggen som sådan och då meddelar jag ändå ut i tomma etern så att säga.

Den som vill och har lust kan alltså ansluta sig på gruppens sida.

Säkerhet

På LuftvapenInfo så går det just nu en intressant diskussion om vapensäkerhet och säker vapenhantering på våra tävlingar. Hedrande nog så har undertecknad framhållits som ett gott exempel på detta och då ämnet är både angeläget och berör oss alla så tänkte jag delge några reflektioner runt detta.

När det gäller brytvapen så är det hela ganska enkelt, man färdas mellan stationerna med vapnet brutet. Luftgevär på tävling eller hagelgevär på jakt spelar ingen roll - ett brutet vapen är ett säkert vapen. Detta brukar de flesta vapenkunniga utan större omsvep hålla med om.

Knepigare blir det på vapen där man inte kan ta ur slutstycket eller på något annat visuellt sätt kan visa omgivningen att vapnet är ofarligt. Min egen lösning på detta är att konsekvent röra mig eller stå med vapnets mynning riktad uppåt, både av säkerhetsskäl och för att signalera ofarlighet med vapnet.

En del människor vill komplettera eller ersätta dessa beteenden med olika tekniska föremål, allt från konventionella plastpluppar till mer fantasifulla uppfinningar som exempelvis blindpluggar som skruvas fast på den gänga som de flesta PCP har längst fram på mynningen.

Själv är jag skeptisk, är man bara helt konsekvent till att alltid ha pipan riktad uppåt samt inga fingrar i varbygeln så ska ingen extern säkring eller fysiskt tillbehör behövas.

Varför då just uppåt med pipan, en del förespråkar ju nedåt?

Jag har själv alltid valt uppåt eftersom jag inte vill skjuta mig själv i foten, eller någon annan heller för den sakens skull. Likaledes så kan ett skott i marken, med ett kraftfullare vapen än luftvapen, orsaka splitter 360 grader runt anslagsplatsen. Vidare så är det lättare att hålla bössan ifrån att slå i saker samtidigt som man hela tiden har varbygeln framför ögonen och kan påminnas sig om att den är tom på fingrar eller andra kroppsdelar.

Något som jag dock ser mer besvärande, än att man kan vara oense om uppåt eller neråt på pipan, är en del deltagares beteenden inför själva skottet. Förhoppningsvis så är det ju få som de facto slarvar så gravt att man travar omkring mellan stationerna med ett skarpladdat vapen. Däremot så är det inte helt ovanligt att se en deltagare som först laddar upp sitt vapen och sedan därefter börjar försöka hitta en bra skjutställning igenom ett antal mer eller mindre akrobatiska manövrar. Detta då medan denne har sitt skjutredo vapen i famnen, förhoppningsvis någorlunda riktad åt målet.

Med tanke på att vi skjuter i slänter, inte sällan fuktiga sådan, eller ibland stenar, rötter och undervegetation så är det lätt hänt att man snavar och står på näsan. Detta då både vid förflyttning i skog och mark likväl som vid själva skjutstationen. Vad som kan ske om man med yviga rörelser försöker återfå balansen med ett skjutredo vapen i högsta hugg och kanske även med fingret på avtryckaren kan man lätt föreställa sig.

Man kan naturligtvis tycka att detta känns långsökt men jag har själv sett en tävlingsdeltargare som i sin iver att nå över en skymmande gren sträckte sig så till den milda grad att han föll raklång som en fura rakt framåt samtidigt som han vägrade flytta någon av fötterna ifrån stationsplattan.

Denne fick sedan ägna sig åt att viska igenom sin pipa med en lång smal gren i hopp om att åtminstonde hyfsat kunna avlägsa en del av omgivningens jord och lera ifrån mynningen.

Kallast var nog annars skjutledaren då, vi hade faktiskt sådana som hängde med varje skjutgäng från station till station, som krasst konstaterade; -"helmiss 0 poäng, skottlängd 2 meter", helt utan att röra en min för övrigt...

Anmärkningsvärt nog så berör inte vårt regelverk detta i någon större utsträckning, där stadgas det bara att vapnet enbart får vara laddat när det ska skjutas vilket ger utrymme för tolkningar. Personligen så hade jag nog helst sett att man tog som vana att ladda/spänna sitt vapen när man väl hade hittat önskad skjutposition, detta snarare än i det ögonblick man travar fram mot plattan för att därefter börja välja eller åla runt..