Ekon ifrån det förgångna..

American Airguns är en sida som kanske inte så många känner till nuförtiden. Det intressanta med den här sidan är dock att den är tämligen oförändrad igenom åren och därför ger en intressant inblick i luftvapenmarknaden (i USA) för sisådär tio år sedan.

Länk: http://www.airguns.net/reviews.php

En liten och en stor..

I länder med luftvapenjakt så är kaliber 25 ett ypperligt val för långa avstånd...

Som de flesta vet så gillar jag PCP med 10J och kaliber .177. Hade jag bara ägt ett enda vapen så hade valet tveklöst varit just ett sådant. Nu har jag dock förmånen att kunna äga fler vapen och bortsett ifrån nyss nämnda 10J/.177 så är mitt andrahandsval ett PCP med just kaliber 25. Detta trots att jag både äger ett vapen med kaliber 22 och ett med kaliber 25. På många sätt så är tyvärr kaliber 22, den onödiga kalibern, på ungefär samma sätt som den obsoleta kaliber 20 var på sin tid.

Anledningen beror till stor del på våra licenseregler. Det är precis exakt lika lätt (eller svårt) att få ut licens på ett 13J/.177 som en 110J/.30, lagstiftningen gör ingen skillnad här. Ska man då ha ett andravapen, utöver 10J/.177, så bör då detta vapen kunna komplettera det förstnämnda på ett så bra sätt som möjligt.

Grovt räknat så finns det tre situationer då ett 10J/.177-vapen inte räcker till. Det handlar då om jakt, skytte på avstånd bortom 40 meter samt när det råder ofördelaktliga omständigheter för skyttet, exempelvis blåst och nederbörd.

Det är i dessa lägen ett PCP med högre effekt och grövre kaliber är motiverat.

Men varför inte kaliber 22?

Jo, det är nämligen så att kaliber 25 klarar precis allt som kaliber 22 också klarar - fast bättre.

Visst har kaliber 25 också nackdelar jämfört med kaliber 22, det är främst en marginellt högre ammunitionskostnad, (.22 - 500 st för 105 kr (21 öre/st) mot .25 - 350 st för 105 kr (30 öre/st) )men även en mindre tillgång på olika sorter. Det sistnämnda är dock sällan ett problem i praktiken då även om det finns X antal sorter så brukar man ändå bara använda 1-2 st som går riktigt bra i det aktuella vapnet. Det kvittar ju hur många sorter som finns om de ändå inte fungerar i den unika vapenindividen.

I övrigt så har kaliber 25 bara fördelar, den skjuter flackare igenom bättre BC, den fäller levande mål med större marginaler, den ger bättre träffmarkering vid plinking, den är enklare att hantera rent fysiskt och den utnyttjar luften som drivmedel på ett effektivare sätt.

Men visst borde då kaliber .30 vara ännu bättre än kaliber .25?

Jovisst är det så, teoretiskt sett. Samtidigt så finns det en fin gräns där även andra nackdelar börjar slå igenom på ett än mer tydligt sätt. Till att börja med så är ammunitionspriset märkbart högre (150 st för 115 kr (77 öre/st)), här närmar vi oss bra 22LR ammunition. Skillnaden mellan 22 till 25 är alltså bara 9 öre där skillnaden mellan 25 och 30 blir 47 öre. Nu kan man ju tycka några ören hit eller dit men räkna på 6000 skott per år...

Sedan så har vi ett ännu mer begränsat utbud av ammunition (två sorter!). Nu är ju detta sällan ett praktiskt problem, men ändå. Sedan har vi en högre luftförbrukning (nästan dubbelt upp mot 25) samt högre ljudnivå (främst flykt och anslagsläte) liksom slutligen ett än större problem med bra kulfång och långa flyktsträckor hos diabolen.

Så visst, kaliber 30 ÄR tekniskt sett bättre än kaliber 25, men den är inte praktiskt bättre, för de flesta skyttar. Det är bara om man har ett mycket smalt (specifikt) behov (ex jakt) som kaliber 30 rent konkret kan kännas överlägsen kaliber 25.

När det gäller skytte över längre avstånd så tenderar (enl Fuller mfl) gränsen ligga runt 100 yard, det är främst bortom den gränsen som kaliber 30 börjar dra ifrån kaliber 25, även om tendenserna kan börja märkas redan vid 75 yard. Vid avstånd mellan 50-75 meter så håller däremot kaliber 25 ett stabilt övertag mot kaliber 22 där det på 40-50 meters avstånd spelar en ganska ringa roll under normala skjutbetingelser huruvida man väljer 22 eller 25.

Allt sammanvägt så hade mitt givna val varit (o är) kaliber 25. Jag kunde fritt välja vilken kaliber jag skulle regga min Elite på och då var kaliber 25 mitt beslut, något som jag definitivt inte har ångrat. Särskilt inte nu när kaliber 45J på sikt även försvinner som tävlingsklass.

För vem vill egentligen skjuta Field Target med 16 joule i kaliber 22? Handlar det sedan däremot om BR så vem vill då skjuta 22 jämfört med 25 på 50 meter, eller bortom detta?

Skjuter man däremot fjädervapen, då kan kaliber 22 fortfarande ha ett berättigande eftersom mycket få fjädervapen (om något) kan få anständig fart på en kvarttumsdiabol med bibehållen skjutbarhet. Där har kaliber 22 en möjlighet att fortsätta överleva, inte minst för skadedjursjakt.

De senaste tävlingarna

Med anledning av gårdagens tävling i Laxå så tänkte jag idag sammanfatta läget för de två senaste tävlingarna, dels i Falun 29/6 och Laxå 17/8.

Överlag så fortsätter det låga deltagarantalet. Falun lyckades attrahera 11 st tävlanden och årets formellt sett största och viktigast tävling - själv Riksmästerskapet - i Laxå lockade blott 18 st tävlanden.

Nu ska vi dock betänka att RM detta år hamnade i riktigt uselt väder, vilket ju alltid bromsar intresset något, i synnerhet ifrån de mer sporadiskt engagerade entusiasterna. Sant är dock att vi ligger väldigt långt ifrån sportens storhetstid i Sverige när vi drog 50-70 tävlanden.

I dagens perspektiv med all den formalia som numera krävs så får vi nog anse 20 stycken deltagare som en bra uppslutning och allt över 25 stycken deltagare som en synnerligen god deltagarmängd. I praktiken så får vi förmodligen räkna med att allt fler tävlingar kommer att hamna närmare Faluns nivå än Laxås när det handlar om mindre klubbar (Fuxerna, Falun etc) eller under tävlingsdagar med sämre väderförhållanden, alltså runt tiotalet deltagare.

Till glädjeämnena hör dock att Laxå i alla fall fick fulla klasser, alltså minst 3 st deltagare i varje klass, undantaget Fri Klass med bara två deltagare. Största klassen i Laxå var PCP 16J med inte mindre än 6 st deltagare, i Falun var största klassen tvärtom Fri Klass med 4 st deltagare. Det finns fortfarande alltså en konkret risk att inte lyckas erövra en pokal i tävlingen, såvida man väljer någon av de deltagartätaste klasserna där det kan vara ända upp till 5-6 deltagare.

Den omdiskuterade klassen PCP 45J mönstrade in två deltagare i Falun men hela 5 st i Laxå, vilket gjorde den till den näst största klassen, i deltagare räknat. Lite kort så kan man konstatera att 5-6 deltagare innebär en välbesökt klass och 2-3 st en normal klass. Även här är perspektivet nedslående då en välbesökt klass förr hade 15-20 st deltagare och en normal klass 5-10 st.

Sammanfattningsvis så är det klena deltagarantalet det absolut störst hotet som finns mot sportens fortlevnad i Sverige. Vi måste helt enkelt få in fler deltagare och för att lyckas med detta så finns det bara en enda lösning - att sänka trösklarna och göra det enklare för fler att komma med. Hittils så har tyvärr utveckligen gått åt helt motsatt håll och det är detta som vi nu ser resultatet utav.

Ännu ett vapen till i arsenalen

En tidlös klassiker med rötterna till 1950-talet..

Som de minnesgoda läsarna av bloggen kanske kommer ihåg så gjorde jag i ordning en gammal Diana 23 till min grabb för ett par år sedan. Krucet med denna trevliga bössa är att han helt enkelt inte gillade den och därför inte heller sköt med den. Istället så lade han raskt beslag på mina vapen. Nu har dock önskan om något eget kommit upp igen så jag sålde Dianat och beslöt istället att spendera pengarna på något annat, som han önskade.

Önskemålet var ett vapen som är enkelt att hantera och enkelt att skjuta bra med, alltså lätt att anspänna och utan rekyl. Det ska dessutom vara möjligt att förse med olika riktmedel samt litet i formatet. Då huvudsyftet var plinking så varför då inte en pistol? 

Crosman 2240 är enkelt uppbyggd..  

Ska man sedan ha en pistol och man tänker plinking så är ju Crosman ett av de givna valen. Sålunda så föll valet på den klassiska 2240. Ett litet trevligt vapen vars enda och största nackdel är att den blir dyr i drift igenom Co2-förbrukningen, ett mindre miljöbra alternativ dessutom. Trots den uppenbara nackdelen så började jag omgående att hålla ögonen öppna för tänkbara objekt. En ny 2240 kostar 995 kr på Hurricane (billigast i landet?) men då bara 750 kr fanns i budgeten så beslöt jag mig för att scanna av begagnatsidorna på Blocket och Tradera mfl.

Slutligen så dök till sist "rätt" objekt upp i en av grupperna på Facebook och affären blev ett faktum. För 700 kr så kom en 2240 i nyskick samt 16 st Co2-patroner och en full ask .22 Milbro Select. Ifrån mina gamla gömmor kunde jag därfter fiska fram ett par ProBlox-fäste samt en tub Pelloil. Kort sagt, nu fanns allt som behövs för att börja skjuta.

Nu får vi se hur det hela utvecklar sig. Får han intresse så kan man alltid bygga ut 2240 med en Powermax HiPac så att den kan köras på vår dykarflaska istället, liksom en axelstock (mod 1399). Sedan på med ett kikarsikte så..

The Gamechanger!

JSB Rapid Speed - fabriken garanterar en batchprecision på 12 mm CTC för 5 skott på 45 meter..

Ni har säkert någon gång stött på en Gamechanger, en produkt eller en företeelse som hastigt, inte sällan över en natt, ändrar spelplanen, de fundamentala förutsättningarna, för någonting på ett sådant totalt sätt att man börjar tala om tiden före eller efter någonting.

Ford lyckades med sin Mustang, Honda med sin CB750, Apple med sin Iphone och ifrån internets värld så känner vi alla till fenomen som Youtube och Facebook.

Något kommer synbarligen ifrån ingenstans och är totalt okänt bara för att en kort tid efteråt ha spritt sig som en löpeld och därefter finnas på allas läppar bara för att slutligen betraktas som en institution som alltid har existerat. En referens som i sin solida tyngd används som ram för att mäta alla nykommande konkurrenter av sitt slag.

En gång för länge, länge sedan så kom jag i kontakt med JSB första gången. På den tiden, runt milleniumskiftet, så var Accupell diabolen som gällde. Den hade nyligen etablerat sig som förstahandsval före de tidigare legendariska Superdomes från RWS. Jag hade precis köpt en FX2000 och den sköt gudomligt med just Accupell, enligt dåtidens referensramar. Allt var med andra ord frid och fröjd. Jag var utomordentligt nöjd med min setup och kände mig nöjd, tacksam och ödmjuk inför den enorma precisionen som min kombination av vapen och diabol kunde prestera.

Då började det plötsligt cirkulera rykten om en engelsk superdiabol som dessutom var lite tyngre. Den salufördes under namnet Air Arms Field och var tydligen helt revolutionerande. Nu vet de flesta att revolutionerande i brittiska luftvapenblaskor kan betyda precis vadsomhelst men denna gång så kom uppgifterna ifrån det då helt nystartade AirgunBBS och därför kändes nyheten som klart mera trovärdig.

Nyfiken som jag är så skakade jag runt hos de då aktuella handlarna i Sverige och endast en visste överhuvudtaget vad jag pratade om. Jodå, de var dessutom billiga, nästan halva priset jämfört Accupell, så det hela kändes lite för bra för att vara sant.

Ett par dagar senare så damp ett litet vadderat kuvert ner i brevlådan och när jag öppnade det så fanns det minsann ingen Air Arms Field utan en liten ful grå ask med tafflig grafik som förkunnade att densamma innehöll en tjeckisk lågprisdiabol!?

Vad ända in i *******...?!?

Tur nog för handlaren så var hans telefonlinje kroniskt upptagen den dagen och jag funderade på vad som egentligen hade hänt. Förmodligen så hade mitt paket blivit förväxlat med någon annans, en annan rimligare förklaring kunde jag inte hitta. När jag hade lugnat mig lite så började jag studera asken mera ingåeende. Underligt nog så vägde dessa diaboler precis lika mycket som de eftersökta Air Arms Field - vilket sammanträffande!

Då asken bara kostade typ 49 kr så tänkte jag att, vad katten - jag öppnar den och prövar ändå.

Vid en närmare besiktning så visade sig dessa diaboler vara exceptionellt rena, inte bara jämfört med Accupell men även jämfört mot Superdomes. Märkligt! Dessutom så föreföll de vara exceptionellt homogena.

Idag, nästan 15 år senare, så kan det låta märkligt men på den tiden så var Tjeckien lite av ett obekant territorium för svenska skyttar. Detta var före 200-serien och JSBs genombrott så att köpa prylar ifrån Tjeckien lät ungefär som om man idag hade fått fatt i något ifrån Bulgarien eller Indonesien.

Jag begav mig iväg till grustaget där jag sköt på den tiden. Det var en vacker och helt vindstilla aprilkväll, en underbar vårafton. Jag började på 30 meter, vilket ansågs vara ett respektingivande avstånd på den tiden, även för en ostrypt PCP med kaliber 22. Idag hade det nog motsvarat ungefär 50 meter eftersom dåtidens diaboler inte alls kunde dra nytta av potentialen hos ett då toppmodernt PCP.

I rask takt så tömde jag ett magasin och kunde besviket konstatera att inte en enda diabol hade träffat tavlan. Som väntat, skitskräp från Tjeckien konstaterade jag. Usla handlare!

När jag sedan travade fram för att hämta tavlan så hade den faktiskt ett hål, precis under tian i det svarta fältet, det var därför jag inte hade sett det med min låga förstoring som jag hade inställd på mitt Tasco 2-7/32. Frågan är var det andra sju skotten hade tagit vägen.

Styrkt av framgången så prövade jag 40 meter eftersom detta var det enda sättet att sätta målhållaren så att träffarna tog i en fin sandhög bakom måltavlan. Då kunde jag enkelt se hur "off" som jag hade träffat vid sidan om måltavlan. Jag sköt ytterligare ett magasin och inte en enda träff kunde jag notera i sandhögen. Ändå hörde jag att diabolerna lämnade pipan.

Märkligt!

Förvirrad så gick jag muttrande fram och hämtade måltavlan. Till min stora förvåning så satt det ett betydligt större hål på ungefär samma plats som tidigare och sakta började insikten sjunka in - jag hade helt enkelt satt alla åtta skotten i ett och samma hål!

Va f*n ?!

Jag testade igen, o igen, o igen. Jodå, jag hade bara igenom att gå över ifrån Accupell till den tjeckiska budgetdiabolen JSB mer än halverat mina grupper och det hur enkelt som helst. Dessutom smidigt utan att behöva varken tvätta eller olja in diabolerna, som var brukligt med Accupells. Faktum var att jag sköt bättre på 50 meter med JSB än på 30 meter med Accupell, vilken i sin tur sköt märkbart bättre än Superdomes.
Plötsligt ringde min Nokia 3310 och handlaren hörde av sig. Lyrisk berättade jag om min upptäckt och han förklarade att han själv hade gjort samma konstaterande. Den beryktade Air Arms Field var helt enkelt den tjeckiska JSB Exact men i originalutförande. Han hade nu beställt en hel pall av dessa och började aktivt rekommendera dem som förstahandsval till alla de som behövde ammunition till FX2000, Air Arms S410 och alla andra då toppmoderna PCP.

Resten är, som ni vet - historia.

Det har kommit många diaboler sedan dess men ingen annan diabol har en sådan förkrossande respekt i branschen som just JSB. Fråga efter ammunitionsråd på vilket forum som helst, i hela världen, och jag lovar er att någon av de första svaren på vilken ammunition en nybörjare ska pröva på sitt nyinförskaffade vapen kommer att vara JSB.

Detta lilla okända diabolfabrikat har likt ett expresslok formligen krossat allt vad konkurrenterna har kunnat erbjuda när det gäller om total precision i grenar som exempelvis Field Target. Det spelar ingen roll om de andra aktörerna var gigantiska och väletablerade storföretag med sekellång historia som HN, RWS eller Crosman - när JSB gick till attack så vek alla skyttar ner sig ögonblickligen och skiftade över till JSB.

Jag har själv skjutit JSB i princip ända sedan de kom till Sverige och ofta försökt hitta andra alternativ, nästan aldrig utan att ha lyckats. Det enda konkreta undantaget har varit Exterminators ifrån Defiant som presterar lika bra eller bättre i vissa vapen, men till en betydligt högre kostnad än JSB.

Idag så fick jag åter igen möjlighet att avnjuta fredagskvällen med skytte inomhus och till sist så har jag nu tagit steget att byta från JSBH till JSB RS för min Challenger och resultatet lät inte vänta på sig. Precis som de hastiga ammunitionstesterna har visat den gångna veckan så har RS en klar edge över JSBH när allt vägs samman.

  Först 50 skott över 30 meter..

  Sedan 20 skott över 40 meter..

Mera Field Target

   Nu är det dags för Fuxerna SG att bjuda in till tävling!

Så har tiden då kommit till Fuxerna SGs tävling, den näst sista officiella tävlingen i landet för året. Inbjudan finns på FT Sveriges hemsida (se länk nedan) men notera att den här tävlingen kommer att äga rum på en LÖRDAG, alltså inte på en söndag (som de flesta övriga tävlingar). Det är alltså lördag 140830 som gäller.

Låt oss nu hoppas på bra väder och en god uppslutning. Klubben är betydligt mer centralt placerad än exempelvis Laxå och Onsala vilket även borgar för smidiga transporter med kollektiva färdmedel.

Länk: http://www.ftsverige.org/

"Varför ska man vara med i en skytteklubb?"

Atherton Indoor Range, England

Tidigare i helgen så fick jag frågan varför man ska vara medlem i en skytteklubb. Egentligen ingen märkvärdig fråga men tänkvärd eftersom det är precis samma fråga som styrelsen i en skytteklubb måste ställa sig själva för att kunna värva medlemmar och växa.

Generellt sett så finns det fyra skäl till att vara medlem i en skytteklubb;

1) Man behöver få ut en vapenlicens..

Licensen har tidigare ofta varit den främsta anledningen till att man söker sig till en skytteklubb. Om man inte bedriver tävlingsskytte i organiserad form så kan man nämligen inte längre få ut någon vapenlicens för målskytte.

2) Man behöver en bra plats att skjuta på...

De som bor i lägenhet eller på andra sätt där man inte har möjlighet att hitta en bra skjutplats har ofta en lösning i en skytteklubbs regi. Här finns en säker, rymlig och legitim skjutplats och då även för tillståndspliktiga vapen.

3) Att tävla känns lockande...

Man tävlar kort och gott. De allra flesta klubbarna som sysslar med vår typ av luftvapen har tävlingar i Field Target. Det finns dock klubbar som också har Hunter Field Target och Benchrest på sina program. Att tävla kan för många människor vara ett rent egenvärde och då är skytteklubben det naturliga navet för verksamheten.

4) Det sociala umgänget...

Kraften av en gemenskap ska inte underskattas. Många gillar helt enkelt att hänga på en skjutbana för att dryfta allt möjligt och omöjligt. En del kan till och med vara så roade av samhörigheten med de likasinnade att de överhuvudtaget inte skjuter där speciellt ofta utan avnjuter endast sällskapet.

Så långt så tror jag nog att de flesta klubbar känner igen sig. Jag skulle nog vilja påstå att i princip alla deras medlemmar har sökt sig till deras verksamhet på grund av ett eller fler av de ovanstående skälen. Som aktivt tävlande så måste man ju vara med en klubb för att kunna tävla, där finns ju inget val, men hur lockar man de entusiaster som inte tävlar eller som inte uppskattar den förhärskande tävlingsformen som klubben bedriver?

Tidigare så har ju behovet av en licens varit en drivkraft att gå med i en klubb och sedan förhoppningsvis "fastna" men i takt med att licenserna blir allt mer krångliga och tidskrävande att få ut så minskar också intresset för att lägga sitt vapen på licens och därmed också ett av skälen till att söka sig till en klubb.

Återstår gör då de två starkaste "korten" för att locka medlemmar i framtiden, en plats att skjuta på samt det sociala umgänget med andra skyttar. Om vi börjar med det sociala umgänget så sker en allt större del av detta på sociala medier, alltså forum, Facebook, Instagram, Twitter och liknande. Människor arbetar på allt mer olika tider och det finns massor med andra förpliktelser i tillvaron som gör det svårt att hitta naturliga tillfällen då alla av en slump träffas på banan samtidigt. För många så är det nog helt enkelt så att man umgås mer med sina klubbkamrater framför skärmen än live framför näsan.

Slutligen så har vi skjutbanan, alltså en plats att skjuta på. I takt med urbaniseringen och det faktum att allt fler människor bor i lägenheter och att våra allt större hus får allt mindre tomter samtidigt som de också byggs allt tätare inpå varann så kommer tveklöst behovet av bra skjutplatser att öka. Här tror jag att skytteklubbar har en möjlighet att suga upp nya entusiaster. Har man bara möjlighet att skjuta, ja - då skjuter man mera. Liksom omvänt. Ju mer man skjuter, desto starkare blir hobbyn och desto mer fast förankrade blir entusiasterna i densamma.

Här har också luftskyttet som koncept en stor fördel över exempelvis krutvapen. Vi kan skjuta inomhus, något som är sällsyntare än hönständer för krutskyttar. Det finns ytterst få inomhushallar för krutvapenskyttar med lite längre avstånd inom rimliga köravstånd ifrån de flesta av oss. Då halva året är vinter så betyder vårt klimat att vi oftast är hänvisade till att skjuta på helger eller enstaka lediga veckodagar under den bistra årstiden. Inte sällan då dessutom hackandes tänder i bister snålblåst under hot om snö och regn.

Som de flesta förstår och inte minst jag själv som numera åtnjuter följande förmån så är det en underbar situation att ha möjlighet att bedriva sitt skytte inomhus, skyddad ifrån mörker, kyla, vind och nederbörd.

  Inomhusskytte är ett under av bekvämlighet..

Komfort och tillgänglighet är därför två nyckelord som kommer att känneteckna den framtida framgångsrika skytteföreningen. Historiskt sett så har mycket av klubbarnas fokus legat på tillståndspliktiga vapen, och detta är helt naturligt eftersom dessa hade den absolut största delen av alla tävlanden i sina led. Nackdelen med detta, förutom planerna att stryka ur 45J ur Field Targets reglemente här i Sverige, är att man också har varit tvungna att tillse så att skjutbanor uppfyller de krav som myndigheterna ställer på dessa. Krav som inte sällan är skapade med betydligt kraftfullare krutvapen i tankarna.

Skiftar man istället nu fokus över på de allt populärare licensfria vapnen under 10 joule så kan man bryta sig fri ifrån alla dessa konventioner och hitta lämpliga skjutplatser på ett betydligt friare sätt. Kan man pyssla med så skrymmande och till synes utomhusbundna aktiviteter som exempelvis Gocart inomhus så borde även detsamma vara möjligt med skytte? Vi har ju mängder med klubbar som skjuter Int 10M inomhus så varför skulle man inte kunna skapa en klubb som även pysslar med andra tävlingsformer på ett likartat sätt?

Kreativt tänkade och dito problemlösning krävs emellertid. Att köpa eller ens hyra en lagom stor inomhuslokal exklusivt för vår typ av luftvapenskytte skulle bli tokdyrt, speciellt när man inväger kostnader för värme, el och alla andra kostnader. Den enda rationella lösningen är att "köpa in sig" i tid hos någon annan verksamhet. Att alltså utnyttja den tid som övriga verksamheter i den tänkta lokalen inte utnyttjar.

Här får man tänka i vida banor, allt ifrån strukturerade idrottshallar till kulvertar/källargångar eller rena industifastigheter. Kanske en bondes maskinhall? En uppställningshall för fritidsbåtar och husvagnar vintertid? Faktum är att det finns förvånasvärt många uppslag om man tänker efter och vågar tänka till lite utanför lådan. Jag tror att en centralt placerad byggnad, inom 2-3 mils avstånd ifrån en större stadskärna, skulle kunna vara en riktigt bra magnet för många av de skyttar och blivande skyttar som inte skjuter så mycket som de egentligen önskar på grund av tids- och platsbrist. En bra inomhushall med god tillgänglighet tror jag skulle kunna vara ett riktigt bra "försäljningsargument" både för den lokala klubben och för vår hobby som sin helhet.

En annons ifrån lokalblaskan (Kungälvs-Posten) idag 140812

Som synes så behöver man ibland inte ens själv leta upp lokaler utan de annonseras ut, till ett relativt rimligt pris dessutom. Är man 5-6 st stycken och hyr två timmar en regnig och blåsig novemberkväll så landar ju kostnaden här på 25 per person och det kan ju kanske vara överkomligt? I alla fall en av hallarna man utannonserar plats i här ovan lär vara minst 60 meter eftesom man tävlar i 60 meter löpning där. Den borde fungera perfekt för en skyttekväll på 50 meter med 10J, eller hur?

Startlistan till tävlingen i Laxå!

Idag kom startlistan på de föranmälda deltagarna ut och det visar sig att man har fått intresse ifrån inte mindre än 19 stycken tävlanden - mycket gott. Med lite tur så kan man kanske få in några spontanbesökare också, trots det förväntade vädret, och komma förbi förra tävlingens 25-tal tävlanden, det är ju trots allt ett RM. 

Länk: http://www6.idrottonline.se/ImageVaultFiles/id_618179/cf_69694/Start_ordning_RM_2014_ver_140811.PDF

Av de fyra klasserna på licens så ser det ut som följande;

PCP FP - 4 st

Fjäder FP - 3 st

PCP 16J - 6 st

Fjäder 16J - 3 st.

För 10J så har man tre klasser;

PCP 10J - 5 st

Fjäder 10J - 3 st

Fria klassen 10J med 3 deltagare.

Som det ser ut nu så kommer den verkliga trängseln att finnas i FT-klassen No 1 - 16J PCP.

Här mönstrar man in hela 6 deltagare och frånsett PCP 10J med 5 deltagare och PCP FP med 4 deltagare så är detta de enda klasserna som inte kommer att ge siste man i klassen en pokal...

Man får se det positivt, överlever sporten så kan det bara bli bättre o det lär inte bli någon större väntetid på stationerna.