En titt in i spåkulan

  Framtiden är alltid svår att förutspå

Med tanke på att det börjar bli allt mer oroligt inom jakt- och sportskyttehobby så får även Airpang frågor om vad man tror att framtiden kan bära med sig. I sak så är det naturligtvis helt meningslöst att spekulera men eftersom det ändå finns en önskan om detta så ska jag kika lite i kristallkulan och dra till med mina egna högst personliga gissningar.

Sannolikhet 80%

Femårslicenser är jag tämligen övertygad om att vi kommer att drabbas utav. Vi har redan systemet för helautomater och flerskotts enhandsvapen så systemet som sådant är redan väl inarbetat. Att tillämpa tidsbegränsade licenser är inte ovanligt heller i övriga Europa. För att kunna lösa detta rent praktiskt, vilket man inte klarar av ens med nuvarande (relativt fåtaliga) femåringar, så kommer man förmodligen att höja licensavgifterna. Då klarar man uppgiften och kan förhoppningsvis också korta ner handläggningstiderna. Sverige har ju internationellt sett en låg licensavgift om 250 kr, England har i jämförelse betydligt högre £55. Allmänheten ser säkert inget problem med att licenser omprövas på regelbunden basis och RPS kommer naturligtvis att hävda fördelen med att man blir av med skrivbordsvapen och vapeninnehav hos åldringar där vapnen bara ligger kvar av gammal vana tills vederbörande går ur tiden.

Sannolikhet 30%

Mentaltester är jag mycket tveksam till rent praktisk och om det ändå skulle komma, vilket jag håller som betydligt mera tveksamt, så kommer det förmodligen att handla om en vanlig hälsokontroll, ungefär som när man förnyar ett körkort med högre behörighet. Jag känner mig ganska trygg i att man kommer att låta befintligt vapeninnehav ligga kvar på evighetslicenser, precis som man gjorde 2000 då de först infördes.

Sannolikhet 50%

Vad gäller automatvapen så är jag också mera tveksam, min spontana känsla är att det kan gå fifty-fifty. Blir det förbud så kommer det förmodligen också bara att gälla framöver (som med kortpipiga vapen på jaktlicens innan 2003), så att befintligt bestånd inte påverkas. Det känns som att det balanserande kriteriet blir huruvida man ska förbjuda alla automater eller bara sådana med löstagbara magasin.

Sannolikhet 45%

Det föreslagna förbudet mot distanshandel är också en sak som kan falla ut precis hur som helst, en klen tröst i sammanhanget är att det förmodligen bara kommer att gälla licensvapen (=vapen som kräver vapenhandlartillstånd). Även här ser vi att ett liknande regelsystem tillämpas utomlands, mest känt torde 2007 VCR-Act  i England vara.

Sannolikhet 60%

Inget positivt då? Jo, jag tror på bättre regelverk för ljuddämpare och vissa signaler om detta har redan hörts. Dämpare är ju tillståndsfria i många jämförbara länder, inte minst här i Norden, så förhoppningsvis så får vi också åtnjuta detta framöver. Redan nu är ju lagstiftningen mer avslappnad jämfört med för bara några år sedan och nu kan man ju enkelt få ut licens för dämpare på vissa vapen, liksom att många luftvapen ignoreras.

Ringar på vattnet..

Nationellt sett så vet jag att RPS är sugna på en kaliberbegränsning, så att man bara kommer att tillåta 177 som licensfria. Då blir man av med skenstrypta vapen med grov kaliber liksom Airsoft, som man har ett extra horn i sidan mot. Likaså vill man att tårgasvapen och elchocksvapen även fortsättningsvis ska ligga på licens. Har vi någon öppning att vänta här så är det sannolikt på kaliber 177 som i den bästa av världar endera blir obegränsad eller höjd till 16 joule. Har vi däremot otur så blir det ingen effektförändring alls eller en sänkning mot 7.50 joule.

Även om kaliber 177 inte är tillåten för jakt så är ändå snabba 177 en spännande vapentyp...

Sannolikheten här är enormt svår att bedöma. Enklast vore ju en ren kaliberbegränsning utan att blanda in anslagsenergier, detta har ju fungerat bra i andra jämförbara länder och gör bedömningen på fältet om vapnet är licensfritt eller inte betydligt enklare, snabbare och billigare. Detta skulle ju också möjligtvis kunna lugna upprörda handlare och entusiaster som får begränsningar för de mer grovkalibriga vapnen, liksom sportskytteförbund och liknande intresseorganisationer.

Hur vår hobby skulle komma att påverkas är naturligtvis ännu svårare att förutspå eftersom det helt och hållet beror på vilka lagförändringar som kommer att genomföras. Här kan allt slå från klar förbättring till en klar försämring.

En udda jätte!

  Det är nu 14 år sedan den kom ut på marknaden..

Under de senaste åren så har ju Gamos sortiment nästan totalt dominerats av överstarka fjäderluftgevär kännetecknade av plastigt utförande, primitiv finish och råa skjutegenskaper. Hela den inriktningen av sortimentet började på allvar 2002 med lanseringen av Gamo 1250 Hunter, eller Hurricane som den kallades på vissa marknader. Modellen ersattes sedan delvis 2007 av en utvecklad variant benämnd Hunter 1600 Extreme, som enkelt uttryckt var en 1250 men med en lång slank pipvikt istället för den kortare originalvarianten som dessutom hade öppna riktmedel och med ännu högre angiven effekt.

I korta ordalag så kan man beskriva 1250 som gigantisk! Detta är i sanning ett riktigt fullsize-bössa med 119 cm totallängd och en vikt på 4600 gram, utan optik ombord. Att anspänna vapnet kräver trots den långa pipan en högst ansenlig kraft - Gamo själva uppgav 58 lbs (jmfr HW80 - 34 lbs och HW30S - 18 lbs), vilket är 2 lbs mindre än den luftfjäderdrivna Theoben Eliminator (Mk III) på fullt tryck och 10 lbs mer än Webley & Scott Patriot. 

Översatt till vanlig svenska så krävs det en ordentlig insats för att spänna vapnet och alla klarar det helt enkelt inte. Med vana, rätt teknik och god fysik så är det naturligtvis fullt görligt men det är såpass tungt att man inte gärna skjuter ett skott extra då anspänningen näst intill avskräcker från användandet av vapnet. Jag fann själv anspänningen som enklast (nja, minst tung) om man hade lite sving i anspänningsrörelsen. Detta funkar bra eftersom spiralstålslagfjädern är förhållandevis progressiv, till skillnad från hos de överstarka luftfjädervapnen.

Modellen har lyckligtvis antibeartrap och tur är väl detta för skulle man lyckas avfyra vapnet i anspänt läge så är det nog bud på att hela vapnet hade flugit ur händerna!

 En slagfjäder av episka dimensioner!

Det intressanta med modellen är emellertid inte bara dimensionerna och den enorma drivkällans anspänningskaraktäristik utan modellen har faktiskt en del brittiska värden, passning, finish och den övergripande känslan av kvalité upplevs som milsvid ifrån det övriga samtida Gamosortimentet. Hela bössan känns faktiskt premium på detta sätt. Nästa positiva överraskning var avtryckarsystemet, en del av Gamos vapen som sällan renderar alltför positiva omdömen. Avtrycket har visserligen ett traditionellt släp men känslan är inte lika grusig som brukar vara fallet med Gamos. För att vara en grov dunderfjäderbössa så får man nog hålla Gamos avtryck på den här modellen som något av de bättre i kategorin.

Det exemplar jag sköt hade kaliber 22 och det var naturligtvis med en viss fruktan som man avlossade det första skottet, potenta Gamo är ju inte direkt kända för någon form av silkesmjuk avfyrningscykel. Så inte i detta fall, kan jag avslöja! En rejäl spark i rekylen, kanske inte lika illa som de Webley & Scott Patriot som jag har haft (det tvivelaktiga) nöjet att bekanta mig med, men ändå. Värst var nog ändå fjädertwaaaanget, som var bland de värsta jag hittills har upplevt, en subjektiv känsla som vapnet ägare också bekräftade från sin egen erfarenhet.

Effekten var emellertid inget som gjorde någon besviken! Den stora Gamo spottade ut 16 grains JSB Exakt med (förbluffande jämna) 275-278 mps och det innebär nästan exakt 40 joule! Det är riktigt hett för att vara en fjäderbössa med kaliber 22 och inte långt ifrån vad Webley & Scott Patriot klarar med kaliber 25.

Den praktiska precisionen var tyvärr inget direkt att skriva hem om. Ägaren som var väl inskjuten på modellen kunde samla fem skott inom en femkrona på 30 mätta meter och där någonstans var nog gränsen för vad detta exemplar kunde prestera. Själv så var jag inte i närheten av så goda resultat med samma vapen och dito ammunition så detta är onekligen ett vapen som kräver att skytten van vid vapenexemplaret med en hel del övning i bagaget.

  Inte tillgänglig på alla marknader - nä, 1250 Hunter är inte för alla..

Sammanfattningsvis så är jag ingen vän av Gamo överlag men den här modellen hade faktiskt en viss karisma eftersom den hade en helt annan känsla än vad man vanligtvis förknippar med detta fabrikat. Passningen, finishen, känslan av kvalité samt dess avtryck bröt tydligt av mot mina tidigare erfarenheter av potenta Gamos. Anspänningen var emellertid närmast avtändande och såväl effekt som avfyrningskaraktäristik var tyvärr alltför typisk för Gamo i mindre smickrande sammanhang. 

Trots detta så tror jag nog att denna Gamo över tid kommer att ha ett visst intresse hos framtidens samlare. Den är lite som en modern variant av 1980-talets Gamo Hunter men en generation senare och två format grövre. Dessutom så är den den första varianten/versionen av Gamos nuvarande generation monsterbössor  och kanske även den sista med traditionella värden i bagaget när det gäller finish och vapenkänsla.

Kort sagt ett vapen man minns, både på gott och ont...

Crosman Super Pell

  Performance Pellets kräver goda sellingpoints för att kunden ska öppna plånboken

Diaboler har som bekant ett stort ansvar för den praktiska precision som man kan utvinna ur ett luftvapen. En gång i tiden så var emellertid dåtidens luftvapen tämligen primitiva med dagens mått mätt. De hade tunga avtryckarsystem, grova och diffusa öppna riktmedel och relativt varierande kvalité på piporna. Med sådana förutsättningar så var det inte så noga med vilka diaboler man använde - även relativt dåliga diaboler upptäcktes så att säga inte av användaren i skenet (mörkret?) av vapnets övriga begränsningar. Av den anledningen så var oftast priset den faktor som avgjorde vilken diabol som köparen valde, förutsatt att det överhuvudtaget fanns flera varianter att välja mellan.

Många amerikanska tillverkare hade upptäckt att en del luftvapenköpare använde utländska lågprisdiaboler till både utländska, främst brittiska, vapen likväl som inhemska amerikanska dito. Detta var inte bra av två anledningar, dels förlorade man marknadsandelar på ammunitionsfronten och dels så levererade inte de amerikanska vapnen optimal precision med främmande skräpammunition.

  Super Pells hade ett distinkt udda utseende med ribbad midja

Detta problem beslöt man sig att angripa igenom att tillverka en bättre diabol, en diabol som förvisso skulle kosta lite mera (o vara mer lönsam dessutom) men som i gengäld skulle vara påkostat tillverkad med råvaror av hög kvalité. Till att börja med så valde man så rent och ocirkulerat bly som möjligt där många andra tillverkare körde med lite vad som helst, inte sällan återanvänt bly från alla möjliga tidigare ändamål. Sedan körde man med fräscha pressar, man beslöt sig för att trumla diabolerna efteråt och slutligen så begöt man dem med en form av olja för att motverka oxidation. 

Rent antomiskt sett så förlängde man diabolerna relativt de samtida brittiska diabolerna av typen "bulldog" och fick därför en tyngre diabol med lite annan formfaktor som sannolikt också ökade deras BC samtidigt som den högre vikten gav en bättre bibehållen anslagsenergi, inte minst med tanke på att många av dessa diaboler kom att användas i de amerikanska pumpvapnen, vilka likt dagens PCP, fungerade effektivast med tyngre diaboler. 

  Sin tids superdiabol, i alla fall vid lanseringen..

Trots det lite högre priset så blev Super Pell en mycket uppskattad diabol och kom att bli en storsäljare på den amerikanska marknaden under flera decennier, ända fram till 1990 då efterföljaren Premiers började representera en helt ny tid och dito teknologi där gamla Super Pell ända sedan 1970-talet hade tappat uppskattning i skenet av allt bättre importerade diaboler från länder som Tyskland och Japan.

De nya Premiers var ett ordentligt paradimskifte för Crosman, dels så skickade man av de gamla pressarna som nu länge hade levt på övertid och som sedan flera decennier hade producerat allt sämre diaboler och dels så började man använda en betydligt hårdare legering. Med den nya legeringen så fick man färre transpor/hanteringsskador och dessa nya diaboler kom också att fungera betydligt bättre i de allt mer populära repetervapnen. Ursprungligen så var tanken att ärovördiga Super Pell skulle kvarstå som ett budgetalternativ till de då ordentligt dyra Premiers men den idén övergav man ganska fort eftersom Super Pells helt enkelt hade blivit så dåliga att de inte längre förmådde att konkurrera ens med de importerade lågprisdiabolerna.

Min egen stalker

Förmodligen så är bilden tagen under senhösten 2003 eftersom rimfrosten täcker det gröna gräset. Vapnet var en FX Airguns Cyclone med kaliber 22 som inköptes i form av en Cutlas under våren 2003 och blev konverterad till Cyclone under sommaren när de första valnötstockarna från Schultz & Larsen hade lanserats. Lång blank tub, varbygel i mässing från W&S liksom ett Simmons ProAir 4-12/40 Ao var en tidstypisk utrustning för perioden

Under det senaste dygnet så har det flutit upp en samling äldre foton på ett känt forum och för mig så blev det ett nostalgisk resa långt tillbaka i tiden. Syftet med republiseringen var emellertid inte bara att roa mig personligen med tillbakablickar utan snarare tvärtom, allt var riktat som ett intrikat försök att i avsändarens ögon misskreditera mig som person.

Med bakgrund av detta så tänkte jag därför lämna lite kommentarer till saken då åtminstonde en läsare av Airpang har kontaktat mig för att förhöra sig hur det förhåller sig med bakgrunden till detta.

Det hela har sin upprinnelse i en period för tiotalet år sedan då jag var aktiv i en grupp luftfantaster som då och då träffades för att jaga skata, kaja och nötskrika – och, med handen på hjärtat, inte alltid under helt perfekt lagliga förhållanden i avseende på erfoderliga tillstånd och liknande. Det hela var emellertid mycket trevligt och vi brukade dela foton och kommentarer/berättelser runt detta på en sluten arena där vi som en outtalad hedersöverenskommelse lät våra eskapader vara begränsade.

Problemet var att en av oss inte ärade detta utan lät bilder från våra träffar cirkulera långt utanför vår egen arenas gränser. Detta tog ytterligare fart när jag mer aktivt började ta avstånd ifrån vad vi hade pysslat med och istället lade fokus på att försöka representera vår hobby på ett helt och hållet legat sätt, vilket för min del innebar att jag slutade att ägna mig åt tveksamma aktiviteter och innehav av föremål utan vederhäftiga tillstånd.

Detta var mitt eget och högst personliga beslut och sedan snart ett decennium så har jag enbart förespråkat att vår hobby ska skötas helt och hållet inom lagens ramar, något som naturligtvis åt andra hållet också har inneburit en hel del kritik av och till.

Nåväl...

Det förgångna kommer alltid ikapp en och så naturligtvis även i mitt fall. Det som har skett kan man inte göra något åt, eller skylla över, utan det enda man kan göra är att göra om och göra rätt. Idag är mitt innehav sedan länge 100% lagligt, liksom på det sätt som mina saker används – och så har också varit fallet i åratal tillbaka.

Självfallet önskar jag att man i ett historiskt perspektiv alltid hade haft samma hållning, men så var inte fallet och därför så existerar dessa bilder än idag. Det är inget som jag i sak vill framhålla men det är inte heller något som jag kan förneka. Jag kan bara konstatera att jag har haft fel, jag har vunnit bättre insikt och numera så försöker jag istället göra så rätt jag kan av den tid jag har i min framtid framöver.

Detta är sannolikt taget på vintern 2004. Sheridan är född 1 april 2003 (och ännu i skrivande stund vid god vigör) men ser ut att fortfarande vara unghund vid fototillfället. Kikarsiktet är ett AGS 3-12/50 med parallaxjustering via sidohjul, vilket många då aldrig hade sett i verkligheten. Senare samma år skulle jag komma att sälja Cyclonen och istället köpa ett ex av den då helt nya Typhoon, vilken också blev den första bössan i modern tid som jag tog ut licens för under våren 2005. Den bössan såldes sedermera och ersattas av en BSA Ultra som jag fortfarande har kvar.

Konsten att fylla..

  Potenta PCP förbrukar stora mängder luft..

Alla vi som använder PCP ställs naturligtvis inför problemet att anskaffa tryckluft i lämplig mängd för att kunna driva våra vapen. Använder man sedan ett vapen på hög effekt eller en bössa som förbrukar luft i snabb takt så blir naturligtvis anskaffningen av luft ett ännu större problem eftersom man får en större åtgång.

Idag fick jag ett mail som relaterar till detta problem:

Hej
Jag, gammal pensionär som ej orkar pumpa upp min Revolution, vill ej investera i dykartub eller kompressor. Varken Hurricane eller Hammer Arms vill byta in Reven. Fx i Hova svarar ej på mina mail.
Kan du ge mig ett råd?

Här har vi ett flertal frågor i samma frågeställning. En Revolution tenderar till att förbruka luft i hög takt eftersom den har hög effekt och dessutom en automatisk repetering. Till detta kommer att den också har en förhållandevis stor tub som gör vapnet ännu mer kraftkrävande att handpumpa. Tyvärr så ser jag ingen genväg här, vill man skjuta med den här typen av vapen så måste man dessvärre satsa på en dykflaska, en investering på från ca 3000 kr som fabriksny.

Känner man för att byta vapen så kan man naturligtvis med fördel byta mot ett vapen som har lägre effekt, mindre tub och inte automatisk repetering. Då torde det vara enklare att fortsätta med handpumpandet. Generellt sett så har emellertid vapen som en Revolution ett mycket begränsat andrahandsvärde eftersom de alltid är licenspliktiga. Då det dessutom i nuläget tyvärr är oklart om automatvapen överhuvudtaget kommer att vara tillåtna framöver så är det sannolikt ganska svårt att överhuvudtaget hitta en köpare för ett sådant vapen. Mitt råd är därför att behålla den, bruksvärdet torde vidare dessutom vida överstiga dess ekonomiska värde. 

Historiskt sett så har FX Airguns visat sig vara usla på att svara via mail, jag rekommenderar därför varmt att man istället kontaktar dem via telefon.

De licensfria ljuddämparna

Det verkar lovande i fråga om ljuddämpare i den nya övergripande vapenlagstiftningen som EU nu håller på att bearbeta. Här nedan så kan man läsa lite mera om detta: 

Länk: http://www.jaktojagare.se/kategorier/aktuellt/licensfria-ljuddampare-foreslas-20160406/

Slitstyrka?

  Diana 48 - en mäktig och enkel men ändå elegant fjäderbössa med stor karisma och brutal kraft!

Tidigare i veckan så fick jag ett mail från en entusiast som funderade över vilken vapentyp som var mest slitstark, fjädervapnet eller de moderna PCP som idag dominerar fantasternas vapenkollektioner. Själv så har jag inte fått frågan tidigare och då blir den naturligtvis ännu mer intressant att fundera runt.

I min egen erfarenhet så har både fjädervapen och PCP fungerat imponerande klanderfritt men ska jag verkligen hårddra saken så har fjädervapnen onekligen haft en edge, rent funktionellt.

När PCP har krånglat för min egen del, bortsett ifrån skjutna ventilsäten på grund av vårdslöst trimmning, så har det som regel varit packningar som har fallerat, företrädelsevis på grund av ålder eller rena fabrikationsfel. Fördelen med dessa haverier, om man nu kan tala om fördelar i sammanhanget, är emellertid att dessa vapen har varit väldigt enkla att reparera, förutsatt att rätt delar har funnits tillhanda.

Fjädervapen och framförallt riktigt potenta sådana är betydligt svårare för vanliga entusiaster att få skjutbara igen efter exempelvis ett fjädervapen, detta eftersom vissa specialverktyg kan behövas - typ en fjäderkomprimator.

Vilka fabrikat och modeller är bättre eller sämre?

Svårt att säga men som alltid så innebär en större komplexitet också en större risk för haveri och dessutom är komplexa vapen till sin natur svårare att reparera. Likaså är konstruktioner som är tänjda till sin yttersta gräns, exempelvis med extremt höga effektuttag, mer benägna att haverera och, som fjädervapen med kraftfulla slagfjädrar, både farligare och mer kunskapskrävande att få i skjutbart skick igen.

Nästa faktor som påverkar är naturligtvis produktens pris. Vapen som är billiga är också billiga av en anledning, oftast på grund av att tillverkaren har valt enklare komponenter och en lägre kvalité än hos de produkter som har en tung prislapp och en mer generöst tilltagen konstruktionsbudget.

Ett vapen av ett bra varumärke och inte billigast tänkbara variant som ägaren själv dessutom inte micklar med i onödan och som därtill har ett sansat effektuttag i relation till sin konstruktion har därför de bästa förutsättningarna att fungera länge utan krångel eller andra oväntade överraskningar - förutsatt att ägaren är aktsam i sitt hanterande och kunnig i sin skötsel av detsamma.

Riktigt billiga dyra vapen...

  Visst har Royale utvecklas till ett riktigt vackert vapen med den nya stocken och dito kolfibertub?

Idag tänkte jag dela en intressant test och den kommer att förklara pradoxen hos inläggets rubrik. Objektet för detta test är den för många säkert mycket välkända modellen FX Airguns Royale 400 med kaliber 22. Inget märkvärdigt säger ni? Vilket ni naturligtvis har helt rätt i eftersom de allra flesta av er är just svenskar.

Som svenskar så är vi naturligtvis nationellt bekanta med modellen, eftersom den är svensk, men vi är också bekanta med den eftersom vi är välbeställda. I Sverige så kostar en dylik bössa ca 9000 kr och den anses numera som någon form av medelvapen eller referensgevär om man så vill, kostnadsmässigt sett. Ett vapen som kostar mindre anses allmänt som billigare och ett vapen som kostar mer brukar betraktas som ett dyrt vapen. Det är denna gemensamma referensram som gör att vi ser en Snowpeak 900 som billig och en Air Arms 900 som dyr - relativt vårt nationella normvapen.

Att vi har just denna mindset beror ju dels på prissättningen på detta vapen i landet och dels på vårt allmänna välstånd.

Här kommer länken till testen och notera prisbilden samt referenserna till denna: 

http://hardairmagazine.com/reviews/airgun-test-reviews/fx-royale-400-air-rifle-test-review-22-cal/

I USA så betingar bössan $2063 USD, vilket i svenska pengar motsvarar 17.700 kr, här betalar vi ju dessutom moms på våra 9000 kr så själva vapnet kostar ju egentligen bara 7200 kr, en liten nätt skillnad på ca 10.000 kr. Nu vet jag att det finns goda skäl till skillnaden i fråga om omkostnader och liknande men just det resonemanget ska vi lämna därhän denna gång.

Ponera nu att den glade luftvapenentusiasten bor i USA och arbetar på Walmart för minimilönen, han är vuxen och har ingen tidigare erfarenhet av handeln utan tillbringar dagarna med enklare butiksarbete som varuplock och kassajobb med mera. Då kan han räkna med en lön runt $7.25 per timma eller 62 kronor.

Ska man då förvärva bössan i dagens inlägg så krävs det alltså 285 timmars arbete.

Även i Sverige så finns det en luftvapenentusiast som även han är vuxen och arbetar under samma förutsättningar på ett ICA Maxi. Han är emellertid lite nöjdare eftersom han tjänar 83 kr varje timma enligt Handelsavtalets minimilön. 

Han får då arbeta 108 timmar för att kunna köpa den här trevliga bössan med momsen och är förmodligen bra mycket mer glad över detta än vad som är fallet för sin amerikanska kollega.

Många som gillar luftvapen tänker ibland på USA som lite av det förlovade landet. En vapenälskande nation med stora utrymmen och ett enormt vapenutbud, helt fria från politiska pålagor som vapenskåp, vapenlicenser och liknande. Vad vi emellertid ofta missar är att jämföra kostnadsbilden - tyvärr så är vi i Sverige ofta så upptagna med att gnälla över såväl verkliga som inbillade brister i vårt eget samhälle för att reflektera över hur bra vi egentligen har det.

Sverige är nämligen, globalt sett - ett mycket rikt land.

Nu vet jag att många läsare rent instinktivt protesterar och påpekar att de inte alls är speciellt välbeställda, eller de uppfattar i alla fall inte saken som sådan. Innan man funderar vidare i dessa kretsar så rekommenderar jag varmt att man besöker The Global Richlist:

Länk: http://www.globalrichlist.com/

Detta är en mycket intressant sida som vanligtvis väcker en hel del tankar hos de flesta. Jag hade exempelvis en kollega på jobbet som reagerade på det orättvisa faktum att blott 1 procent av befolkningen äger 40 procent av världens samlade resurser.

Detta innan denne plötsligt insåg att han själv tillhörde denna rikaste procenten i världen - utan att tänka på det själv...

Så, tjänar du 295.000 kr om året innan skatt, alltså motsvarande ungefär 24.600 i månaden brutto så tillhör du den rikaste procenten av världens samlade befolkning. Nu ska vi inte fördjupa oss mera i fördelningspolitik eller andra globala problem utan bara konstatera att Sverige faktiskt är ett helt utmärkt land för oss luftvapenfantaster. Vapnen vi kan köpa är förhållandevis billiga, internationellt sett, jämfört med de inkomster som de flesta av oss disponerar.

En annan sak som kan förundra läsaren av vapentestet i dagens inlägg är precisionstestet. Testaren (Stephen Archer) genomför sina provskjutningar på 9 meters avstånd (!) med ett PCP i kaliber 22 som ger 45 joule. Föga förvånande så levererade den testade Royale bra resultat med samtliga diaboler. Detta är naturligtvis lika delar lustigt som oanvändbart som resultat för mer normalt användande då de flesta köpare av ett sådant vapen med den effekten troligtvis kommer att skjuta på avstånd som vida överstiger futtiga 9 meter.

En del av bakgrunden för detta är de vapen som HAM utvecklade sina tester för en gång i tiden, nämligen diverse kinesiska budgetvapen av en typ som faktiskt kunde göra det svårt för testaren att hålla alla skotten inom själva tavlan på detta avstånd! På en $50 USD kinesisk fjäderbössa så var dessa testformer helt utmärkta och lagom lämpade men när man tillämpar exakt samma testprocedur på PCP i prisklassen över $2000 USD så blir resultatet ungefär lika irrelevant som bisarrt.