En kul bössa - lookalike eller inte?

  Lookalikes är något som man ibland lite nedlåtande kallar luftvapen som avser att imitera krutvapen.

Det handlar alltså inte om airsoft utan om traditionella luftvapen som skjuter diaboler snarare än de större rundkulorna av plast. Syftet bakom dessa är inte sällan att man försöker sälja ett luftvapen till en köpare som egentligen önskar ett krutvapen men som av olika skäl inte kan förvärva eller använda ett sådant.

I det perspektivet så blir en lookalike ofta det närmaste man kommer det önskade krutvapnet.

För många luftvapenfantaster - inklusive mig själv personligen - så anser man emellertid snarare tvärtom, att flirten med krutvapnen känns en smula pubertalt tramsig och detta är kanske inte så egendomligt då många av oss riktiga entusiaster skjuter luftvapen just av den enkla anledningen att de är just luftvapen – och inget annat.

Jag vill helt enkelt inte att mitt luftvapen ska misstas med ett krutvapen!

Liksom många andra så är jag stolt över att skjuta just luft och hade jag istället haft lust att skjuta krut så hade jag naturligtvis skaffat det aktuella krutvapnet snarare än bara ett simpelt surrogat.

Emellertid är det ju dock så att många features, designdetaljer och rent tekniska lösningar som luftvapentillverkarna tar till sig utan tvekan kommer just ifrån krutvapenvärlden och - de visar sig sedan vara minst lika praktiska och smarta även på luftvapen.

Ett bra exempel på detta är AR-systemet, som ju ursprungligen härrör från en känd krutvapenserie. Många av dess attiraljer är ju oberoende av drivkällans typ och utgörs av fästen, kolvar, bärhandtag och liknande. Alltså saker som luftvapen har lika stor nytta av som krutvapnen. Till skillnad ifrån repliker på Winchester 94-någonting och falska patronutkast (HW40) eller imiterade patronmagasin (Twinmaster) så är med andra ord AR-detaljerna inte avsedda att få luftvapnet att likna ett krutvapen utan de finns där för att tillföra en konkret funktion.

Sedan, som en bieffekt av detta, så kommer vissa vapen utan tvekan att råka se ut lite som ospecificerade (utan förlaga) krutvapen, typ FX Airguns Impact. Detta kan jag dock leva med, i skenet av de fördelar som exempelvis AR-systemet ger för den modellen i det här fallet. En modell som är ett annat exempel på detta är Röhm TM Trainer Combat Rifle, en spännande pistolkarbin som mycket väl kan vara ett perfekt val för den svenske urbane luftvapenfantasten.

Länk: http://www.muzzle.de/N6/CO2/TM_Trainer_Combat_Rifle/tm_trainer_combat_rifle.html

American Air Arms

  .30 American Air Arms EVOL

Under de senaste åren så har det dykt upp en lång rad tillverkare av luftvapen i skuggan av de stora och välkända verksamheter som idag dominerar branschen. I dessa tider så är det ju enklare och biligare än någonsin att börja serietillverka ett vapen då CNC-maskiner är allt mer talrika (o billigare) samtidigt som det globala sortimentet och utbytet av komponenter och råmaterial har blivit riktigt omfattande. 

En av alla dessa nya aktörer är Tom Costan som har skapat och driver American Air Arms, ett luftvapenföretag som fokuserar helt på den växande amerikanska entusiastmarknaden för high-end PCP. Kännetecknande för fabrikatet är att man satsar på en 100% amerikansk produktion där de allra flesta delarna också framställs in house.

Andra särskiljande detaljer är valet av titanium för tuberna liksom ett unikt anti-bounce system patenterat av Bob Sterne. Återstår gör nu att se om detta är ett varumärke som dör sotdöden inom ett fåtal år eller om det kanske rent av etablerar sig till att själv bli en av de riktigt stora aktörerna i framtiden.

Mycket att göra..

TX-serien är en evig evergreen!

Som en del skarpögda besökare kanske har noterat så har uppdateringarna av Airpang blivit tämligen sporadiska den senaste veckan. Anledningen till detta är helt enkelt tidsbrist där jag inte har haft utrymme att spendera så mycket engagemang i bloggen som jag egentligen önskar.

Jag är alltså - såvitt jag vet - fullt frisk och det finns inga planer på att lägga ner eller ta bort bloggen, jag har helt enkelt inte bara möjlighet att arbeta med den i samma takt som jag har gjort tidigare.

Förhoppningsvis så är detta bara ett bekymmer av en temporär karaktär så när allt har planat ut framöver så kommer jag förmodligen att åter igen kunna uppdatera den tätare. Nya inlägg kommer alltså att dyka upp även fortsättningsvis men med mer oregelbundna och längre intervaller.

Förutom detta så finns det förhoppningsvis ett och annat äldre inlägg som fortfarande kan vara intressant att ta del av igenom arkivet, till vänster.

Gammal är äldst..

  FX AIrguns Bobcat har hängt med länge ännu men kan fortfarande skåpa ut konkurrenterna!

AirgunDepot kör med jämna mellanrum egna tester mellan de olika produkter som de saluför. Denna gång så kom turen till FX Airguns Bobcat Mk II vs Ataman M2R och den konkurrenten var ingen större match för den nu tämligen ålderstigna Bobcat.

Länk: http://www.airgundepot.com/head-to-head-ataman-m2r-bullpup-vs-fx-bobcat-mkii-article.html

A solid case !

  En hård väska av enkelt utförande.

Något som man förr eller senare måste skaffa sig är en väska och i regel så är det då ett val mellan två alternativ som man står inför – vill man ha en hård väska (en ”case”) eller en mjuk väska (”fodral”)?

De allra flesta entusiaster kommer att välja endera av dessa två val men även mer udda alternativ finns, de vanligaste är ”kamouflerade” väskor och väskor av udda material (oftast trä).

Lite kort så erbjuder hårda väskor ett bättre skydd för innehållet men de är i gengäld både dyrare, tyngre och mer skrymmande. De mjuka fodralen är billigare och kan dessutom vikas ihop för att ta mindre plats när de inte används men erbjuder tyvärr också mindre skydd för vapnet och dess tillbehör. Hårda väskor har ofta inbyggda lås på kläpparna där mjuka väskor får förses med ett litet löst hänglås mellan dragkedjans draglänkar. I allmänhet så tenderar de flesta att välja hårda väskor om de ofta transporterar sitt vapen, exempelvis tävlingsskyttar och skyddsjägare, där mjuka fodral prioriteras av de som mer sällan förflyttar sitt vapen utanför sin hemvist men som ändå behöver något utifall att..

De väskor som man kallar kamouflerade är i sammanhanget inte naturmönsterfärgade, som man lätt kan tro av benämningen, utan de är helt enkelt väskor som ser ut att innehålla något helt annat än just ett skjutvapen.

    Vem kan ana att den här väskan innehåller ett gevär istället för en gitarr? 

Även här finns två basvarianter, antingen neutrala väskor som har en så anonym framtoning som möjligt, alternativt väskor som egentligen är avsedda för ett distinkt annat ändamål men modifierade för vapentransport (ex gitarrväskor). Dessa kamouflerade väskor har fördelen att de tillåter diskreta transporter, något som naturligtvis är välkommet om dess ägare ägnar sig åt förflyttning med allmänna kommunikationsmedel.

Än mer udda är de oftast konstnärligt utformade väskor som är tillverkade av trä eller läder för att förvara och transportera klassiska vapen och som därför är utformade för att matcha eller vara tidstypiska med sitt innehåll.

Vilket ska man då välja?

De allra flesta fantaster väljer idag hårda väskor, inte sällan efter att man har haft erfarenhet av mjuka motsvarigheter. Förmodligen så har behovet av en bra väska tilltagit varpå man konstaterar att den mjuka billiga väskan som man köpte först inte längre håller måttet och då tar man ett omtag (i plånboken) och förvärvar en mer rejäl tingest. En rejäl hård väska är överlag alltid ett bra val. För de som lever mer urbant och inte minst de som förlitar sig på kollektivtrafiken för transporter till och från skjutplatsen så har emellertid kamouflerade väskor ökat i popularitet och jag får titt som tätt frågor om tänkbara lösningar för den här typen av speciella behov, allt ifrån pokerväskor till mätinstrumentfodral.

Om man har ett riktigt skrymmande vapen så kan man av rent fysiska skäl ha svårt att hitta lämpliga och tillräckligt stora väskor för ändamålet och då är musikfodralen idealiska (men kostbara!) lösningar. Få luftvapen är så stora att en koffert för en bastuba eller harpa inte sväljer dem.

Tänkvärt är dock helhetsbilden, åker man spårvagn så kan man ändå vara rejält iögonfallande om man transporterar ett blankt och fint, nästan manshögt, cellofodral iklädd en riktigt smutsig och väl använd gillesuit (vilket faktiskt har hänt - bakläxa där, Mr X om du nu läser detta).

  Ett klassiskt mjukt vapenfodral.

För den som använder luftvapen av mer blygsamma dimensioner eller rent av en luftpistol så finns det myriader av verktygsväskor/dataväskor och liknande att välja mellan i högst varierande prisklasser. Om en vanlig pendlare sitter på tunnelbanan med exempelvis ett laptopfodral i knät så torde typ ingen notera detta som varken udda eller ovanligt. Mindre vapen är ju till sin natur avsevärt enklare att transportera och i synnerhet så på ett mera diskret sätt.

Oavsett väskval så finns det ett par saker att beakta, bortsett ifrån självklarheten att väskan ska vara oöm och låsbar. Väskan bör ha en ändamålsenlig inredning där alla föremål hålls fast på ett betryggande sätt, endera igenom tryck av skumgummi/skumplast eller igenom att de hålls fast av kardborreband etc. Lösa objekt som kan skramla löst kommer ofelbart att finishskada övriga föremål i väskan så en bra inredning är ett måste. Vattentäthet är kanske inget jättekrav men det är självklart en trevlig bonus, inte minst här på västkusten vintertid.

Slutligen så bör väskan vara försedd med bra och alternativa bärmetoder, ett ergonomiskt vettigt bärhandtag men gärna också en rem som tillåter bäraren att hänga den över axeln eller bära den som en ryggsäck. Tyvärr är det ju så, som med all annan packning, att man tenderar till att bära runt på ett flertal föremål som man aldrig eller sällan använder i praktiken utan som bara följer med ”utifall att” men som ständigt stjäl utrymme och skapar onödig vikt. Försök alltså att hålla väskan så lätt som möjligt.

Vapenväska -the classic British way  

Om man avser att transportera väskan på ett öppet transportmedel (biltakräcke, pakethållare för cykel/moped/mc etc) så bör väskan vara försedd med förankringsmöjligheter för den här typen av förflyttning och då ökar naturligtvis även kraven på vattentäthet. Tillse att väskan inte sticker ut onödigt långt utanför fordonet och förankra det ordentligt.

Det kan låta självklart men att efter att personligen ha bevittnat en trafikolycka där en bilist valde att transportera en ansenlig mängd cementsäckar ifrån den lokala bygghandeln inuti en takbox på en personbil så kan mycket få saker förvåna mig numera. Överrumplad blev emellertid nyss nämnda bilist då takräcket med boxen inte stannade då han själv hastigt bromsade bilen vid ett övergångsställe – en förvåning som möjligtvis bara kan överträffas av fotgängarnas - vilka hals över huvud fick kasta sig undan den veritabla torped som takboxen plötsligt utgjorde.

För att undvika dylika intermezzon med åtföljande mindre trevliga diskussioner runt ämnet sunt förnuft tillsammans med trafikpolisen så är en bra förankring med andra ord synnerligen värdefull.

En konventionell klassiker eller ett klassiskt konventionellt vapen?

Johans första egna FX produkt i en trevlig video.

 Licensbehov eller inte?

  Projektilbanan för in egen sub10 - här har vi blott 8 joule men det räcker ut till 35 meter ändå..

bland får jag frågor om hur man går tillväga för att söka en vapenlicens för ett luftgevär. Som regel så brukar jag då motfråga varför frågeställaren vill ha ut en licens och ibland så får jag goda argument för detta men förbluffande ofta så vet faktiskt inte frågeställaren varför denne egentligen vill ha en licens, bara att man söker vissa möjligheter med ett luftvapen som man tror att enbart ett licenspliktigt vapen kan uppnå.

Många som säger sig vilja söka en licens är alltså glada nya entusiaster som vill ha ett vapen som skjuter "hårdare" i största allmänhet, utan något specifikt syfte, eller som vill skjuta över länge avstånd. En del vill faktiskt bara ha det eftersom vapnet då i deras föreställningsvärd blir ”bättre”.

Som regel så brukar de sistnämnda önskemålen mynna ut i ganska långa (men trevliga) diskussioner runt luftvapen och dess varierande prestanda.

I de allra flesta fall så brukar samtalen landa i att betydligt fler människor än vad som själva tror det faktiskt klarar sig helt utmärkt med ett vanligt licensfritt vapen, varpå man slipper alla kostnader och allt krångel med både licensansökan och licensvapeninnehavet.

Egentligen så har vi ju faktiskt bara två omständigheter som ”kräver” licenser och det är tävlingsdeltagande i Field Targets licenspliktiga klasser liksom legal skyddsjakt. Tilläggas bör kanske att det är ytterst få frågeställare som har endera av dessa ändamål i tankarna vid sin behovsformulering, det närmaste torde ju vara en rent illegal jakt (”skjuta skator runt husknuten”).

Faktum är att jag har fått frågan ibland om hur man enklast får ut en målskyttelicens för att kunna jaga… 

Nåväl.

Precis som vid all illegal verksamhet så är licenskraven obefintliga, tänker man pyssla med exempelvis illegal jakt så gör det varken till eller från om man har vapnet rent på en målskyttelicens, man blir rökt i rätten ändå.

Om man däremot tänker tävla så har Field Target i Sverige licensfria klasser som bara kräver den övriga formalia (skyttekort, diverse medlemskap etc) så där är inte en vapenlicens inte heller ett krav, det går utmärkt väl att tävla ändå.

Detta ger oss slutligen de som undrar hur man får ut en licens utan att behöva varken jaga eller tävla.

Där är det enkla svaret – ”-det får man inte”, för just så simpelt är det. För att få ut en licens i Sverige så krävs ett adekvat ”behov”. Om detta kan man naturligtvis tycka väldigt olika, men sådan är lagen som vi alla måste förhålla oss till. Istället så försöker jag i det här läget vända frågeställningen, när behöver man egentligen ha ett vapen bortom 10 joule?

Tja, det finns väl två rimligt vettiga skäl till detta, endera så vill man förstöra olika skjutmål så destruktivt som möjligt (plinking) eller så vill man beskjuta mål på långa avstånd.

Första steget här är att jag förhör mig vilka avstånd som finns disponibla och hur ofta? Den som bara har en radhustäppa eller som betraktar 25 meter som ”långt avstånd” har missförstått själva definitionen av saken.

Ska man ha ett rimligt behov av ett vapen bortom 10 joule så får man nog regelmässigt skjuta bortom i alla fall 40 meter. Den som fler än färre gånger än färre skjuter bortom än inom 40 meter, den kan behöva mer än vad 10 joule levererar, annars fungerar 10 joule helt tillfredsställande.

Fjäderkomprimatorn?

  En fabrikstillverkad fjäderkomprimator av hög klass!

Tidigare i veckan så fick jag en fråga om huruvida en HW30S behöver en fjäderkomprimator för montering av ett tuningkit samt lite om fjäderkomprimatorer i allmänhet. Generellt sett så kan kan man säga att fjäderkomprimatorn är en typ av skruvtving i en ställning där man monterar ett fjädervapen för att på ett enkelt sätt kunna avlasta slagfjäderns förspänning och därmed kunna arbete med vapnets drivkälla.

Då olika vapen har slagfjädrar med olika längd och förspänning så varierar behovet ifrån modell till modell vilka av dessa som kräver en fjäderkomprimator.

Överlag så råder principen att ju kraftfullare vapen, desto större blir behovet av en komprimator. Små vapnen med måttlig effekt (Weihrauch HW30S, Webley Tracker etc) är enkla att arbeta med utan komprimator, vilket faktiskt också kan vara fallet med vissa kraftfulla vapen (Air Arms TX-serien), även om dessa tillhör undantaget. Gemensamt för dem är att de har korta slagfjädrar eller sådana med mycket måttlig förspänning (mjuka fjädrar).

De vapen som är svåra eller omöjliga att arbete med utan komprimatorn är på motsatt vis sådan med väldigt långa och styva slagfjädrar, liksom vapen där bakstycket måste manipuleras på ett särskilt sätt för att kunna återmonteras. Exempel på detta är större och äldre Weirauch som har ett skruvat bakstycke där hela bakstycket måste gängas på samtidigt som slagfjädern hålls hoptryckt. Än värre är gamla Airsporter från BSA där bakstycket därtill är sluttande och därför väldigt svårt att få ett stabilt grepp runt.

En del modeller som har måttlig effekt (Feinwerkbau Sport) kan vara förrädiska eftersom man tror att dess låga effekt och skenbarligen enkla låsning av bakstycket (tvärställd låsskruv) gör dem enkla att hantera men i verkligheten så är de närmast jättesvåra att bearbeta utan en bra komprimator.

Monstervapen som Webley Patriot med långt över 100 kg förspänning är i praktiken omöjliga att på ett säkert sätt demontera utan komprimator och i synnerhet så om de är konverterade till en gasfjäder där det inte är möjligt att dränera ur trycket innan demonteringen. Gasfjädrar saknar nästan helt den progressivitet som kännetecknar en vanlig spiralstålslagfjäder och är därför avsevärt hårdare att komprimera.

Är ni som nybörjare det minsta osäkra på handhavandet så chansa inte, ett bakstycke som tappas fri vid demontering/återmontering och som är belastad med slagfjäderns fulla kraft är en veritabel projektil och kan lätt slå sönder tänder eller ögon på den som arbetar ifall denne är lutad över vapnet vid olyckan.

Oavsett hur duktig man är på att skruva så gör alltid en komprimator arbetet både snabbare, smidigare och avsevärt säkrare, för både små och stora vapen.