AR som standard?

  Crosman Armada var tidigt ute med ett AR-kompatibelt chassie.

Modularitet är något som de flesta luftvapentillverkare eftersträvar. Igenom att ha en begränsad mängd komponenter i sitt förråd men ändå utifrån dessa kunna bygga ihop en lång rad skenbart olika modeller så finns det stora samordningsvister att göra i fråga om inköpskostnad, lagerkostnader och tillgänglighet av komponenter till produktionen.

FX Airguns var pionjärer runt detta inom luftvapenvärlden när man skapade Cyclone-serien 2002, vilken baserade sig på en enda låda som sedan låg till grund för ett flertal olika modeller/varianter.

Det finns emellertid möjligheter att gå ett steg längre, nämligen att själv inte hålla alla erfoderliga delar i eget lager. Det man gör då är att man använder någon form av given standard varvid vapenköparen själv kan komplettera sitt inköp efter egen smak och budget. Tanken är då att man erbjuder en mekanik till ett vapen eller ett komplett vapen med enklaste tänkbara komponenter och sedan så kan kunden själv färdigställa vapnet med hjälp av eftermarknadens breda sortiment, lite ungefär som Ruger gör med sin magnifika lilla 1022.

Kollar vi på FX Airguns Impact så har man där valt att använda pistolgrepp från AR-serien så att köparen enkelt kan välja ett eget pistolgrepp ur ett minst sagt enormt utbud av varierande material och former. En framtida vapenmodell skulle också kunna tillämpa samma princip med kolvdelen, där det också finns ett sanslöst stort utbud av olika modeller som följer AR-standarden - från enklaste budgetmodeller till.....motsatsen.

Igenom modulariteten så får vapenägaren också möjligheten att komma i besittning av ett verkligt oömt vapen eftersom en skadad del enkelt kan ersättas individuellt utan att hela stocken behöver ersättas eller renoveras.

Skulle man exempelvis kvadda kolven på Armadan högst upp på dagens inlägg så är det bara att köpa en ny del, från 39 kr och uppåt. Skulle man vilja måla om eller på annat sätt förändra utseendet på sitt vapen så är naturligtvis billiga komponenter som är lätta att hitta och som kan förändras utan att man riskerar originalsakerna.

Det är nog inte omöjligt att vi kommer att få se fler tillverkare som följer exemplen från FX AIrguns och Crosman.

American Airgun Hunter presenterar Brocock Compatto!

En liten trevlig presentation, det ska bli spännande att se hur det går för Compatto i USA.

Den bästa diabolen?

  Ett testpaket är alltid en bra och ekonomiskt fördelaktig början..

En av de äldsta och fortfarande populäraste frågorna som kommer till Airpang är vilken diabol som är bäst. Alltså - jag ska köpa den bästa tänkbara diabolen till vapen X och vilken ska jag då välja?

Av många skäl så går det inte att ge ett konkret och korrekt svar på den frågan bara rakt upp och ned. Till att börja med, vad är ”bäst”? Talar vi bara praktisk precision eller väger vi in andra aspekter också, såsom pris, tillgänglighet och övriga sekundära egenskaper?

Om jag ändå ska drista mig till att rekommendera något rakt ut i mörkret så är JSBs diaboler alltid en bra start.

Dessa är lätta att hitta, de har ett överkomligt pris och de erbjuder inte sällan även den bästa tänkbara praktiska precisionen i ett stort flertal vitt skilda vapen. Ska jag välja utifrån sannolikhet så skulle jag säga 4.52 mm 8.44 grains JSB Exact men även 4.52 mm RS med 7.33 grains eller den något tyngre Express på 7.90 grains som de första varianterna att pröva. Hittar man inte rätt där så kan man sedan fortsätta med lite understorlekar som 4.50, 4.51 osv. För kaliber 22 och 25 så skulle jag också peka mot JSBs produkter fast då i nämnd ordning 22 Jumbo Exact, 22 RS och 25 King.

Allra smidigast är att börja med ett provsortiment med ett antal olika varianter på JSBs diaboler i ett sådant antal att man i alla fall enkelt kan välja bort de absolut mest olämpliga. En mycket sund investering. Skulle man mot förmodan inte hitta det optimala valet hos JSB, utan kanske bara någon på topp tre eller topp fem, så får man söka vidare. De fabrikat som då är aktuella blir Crosman med sina Premiers (heter Benjamin Domes med kaliber 25), liksom HN och RWS. Detta är alla kända och väl etablerade varumärken med stora sortment att välja ur.

Crosman Premiers (o Domes) är ofta (på goda grunder) betraktade som wild cards. Det är sällan som dessa är det bästa valet för det enskilda vapnet men i vissa fall då dessa diaboler verkligen ÄR det optimala valet så levererar de inte sällan en otroligt fin teknisk precision. Får man inga riktigt bra resultat med JSB så ska man överväga att pröva någon av Crosmans diaboler. De är dessvärre dyra och synnerligen ofräscht smutsiga, varvid de med fördel kan tvättas och smörjas innan användningen.

Haendler & Natermann Sport GMBH - mera känt som HN - är en tysk tillverkare med ett otroligt stort sortiment. Vid sidan om JSB så är HN den ledande diaboltillverkaren på de västerländska marknaderna. Här finns en hel del spännande diaboler att bekanta sig med och om man mot förmodan inte har hittat rätt diabol hos JSB så är HN det logiska andrahandsvalet att söka igenom.

När man pratar om HN så tänker tyvärr många entusiaster direkt på diaboler som Field Target & Trophy som var heta på den tiden som fjäderluftgevär dominerade tävlingsbanorna. Utvecklingen har emellertid inte stått stilla och HN har mött framtidens utmaningar igenom att köpa in andra projektiltillverkare med bättre sortiment. Ett exempel på detta är Defiants miniéprojektiler som man nu saluför under benämnigen Sniper.

  Även RWS erbjuder olika ekonomiskt fördelaktiga provpaket. 

En annan stor tillverkare är RWS som för några decennier sedan var riktigt heta. Idag är man främst en volymsäljare ett pinnhål ner från JSB och HN vilket dock inte utesluter att det unika vapnet kanske kan ha sin favoritdiabol ifrån just detta anrika fabrikat. Generellt sett så har man förmodligen hittat rätt hos JSB, gör man inte det och inte heller finner någon lycka hos HN då har man sannolikt ett större problem hos vapnet än bara att försöka hitta rätt diaboler..

När vi har lämnat JSB, HN, Crosman och RWS så finns det dessvärre inte så mycket kvar, bortsett ifrån spridda skurar av uddaprojektiler som inte sällan har kul namn och som saluförs med fantasifull reklam till låga/måttliga priser. Precisionspotensialen är därefter. Av de riktiga skräpfabrikaten så jag själv haft bäst framgång med Gamos TS-10, som faktiskt sköt förvånansvärt bra med ett flertal olika vapen. 

Tävlingarna 2016

  Field Target är en mycket speciell materialsport som är högt uppskattad av de invigda.

Under tidigare år så har jag refererat en del i bloggen runt tävlingar i Field Target och inte minst sådana där jag själv har deltagit. Detta år så har jag emellertid inte haft uppe den här typen av tävlingar och detta har i alla fall två läsare noterat som därför har frågat hur det kommer sig att jag har förbigått att exempelvis rapportera om de tävlingar som är på gång inför den kommande säsongen?

Anledningen är den att jag har funderat lite runt utvecklingen av fallmålsskyttet i Sverige och konstaterat att den verksamheten allt mer har utvecklats mot renodlad formell Field Target. Inget ont om detta, tvärtom. Det är alltid roligt när människor hittar en tävlingsform som man finner givande och utvecklande.

En konsekvens är dock att man allt mer fjärmar sig ifrån helt vanliga luftvapen av den typ ("Sporting Airguns") som Airpang är skapad för att innehålla.

Precis som jag inte bevakar tävlingar i andra luftvapenrelaterade tävlingsformer som Airsoft, 10M Int eller övriga grenar där skytteformen på väsentliga sätt avviker ifrån normalt luftvapenskytte, så ser jag inget skäl att skriva om ännu en specialiserad skytteform som egentligen inte har så mycket med vanliga luftvapen att göra.

Detta sagt så innebär det inte att tävlingar som sådana eller material runt tävlingar överhuvudtaget är uteslutna framöver, dörren kan mycket väl öppnas för andra tävlingformer som är mera riktade till vår typ av luftvapen där det inte krävs exklusiva eller högt specialiserade vapen.

Äntligen kan något vara på gång...

  Många, liksom jag, skjuter gärna inomhus

Blydamm är något som bloggen här har berört tidigare men då främst i samband med kraftfulla vapen som är utrustade med shrouds, vilka riktar blydammet bakåt. Här finns en länk till ett inlägg som jag skrev om detta för några år sedan:

http://airpang.bloggplatsen.se/2012/04/17/7748494-tankvart/

Många med mig skjuter ju mycket inomhus, inte minst vintertid, och då är det naturligtvis en fördel om man kan minska exponeringen av blydamm så mycket som möjligt. Även vapen med lägre effekt och utan shrouds sprider ju blydamm, även om det inte rör sig om lika extrema mängder som kraftfullare vapen med airstrippers riktade bakåt.

Tyvärr så har blyfri ammunition ofta haft medioker, för att inte säga rent ut usel, teknisk egenprecision. Därför är det mycket glädjande att ta del av en hoppfull recension, som den vilken Tom Gaylord levererade i ett av sina inlägg på Pyramid Airs blogg under den gångna veckan:

http://www.pyramydair.com/blog/2016/03/sig-match-ballistic-alloy-target-pellets-part-1/

Jag är själv egentligen inte så enormt orolig för min egen exponering för blydamm men samtidigt så vill man ju naturligtvis undvika att utsätta sig för fler risker än nödvändigt. Vidare så kan bly utgöra ett problem av många andra skäl, exempelvis vid framställning/tillverkning och under transporter på grund av sin förhållandevis höga vikt. 

Det kan med andra ord finnas vissa miljövinster att göra med blyfri ammunition och får vi bara fram en ammunitionssort som är lika väl fungerande som den bästa blyammunitionen så hade jag själv inte fortsatt med bly för dess egenvärde.

Under veckan så har jag med ljus och lykta försökt hitta någon bra handlare i Europa som saluför dessa diaboler för de skulle vara utomordentligt intressant att pröva dessa i min egen 1701 för att jämföra med den bästa diabolen för detta vapenexemplar hittills, JSB RS. Även om en blyfri flatnosdiabol kanske inte fungerar lika bra bortom 20 meter eller utomhus så hade den ändå haft ett berättigande eftersom jag ofta skjuter inomhus och inte sällan på kortare avstånd, ut till kanske max 20-25 meter. Mot den bakgrunden så spelar det ju ingen roll om en sådan diabol skjuter sämre än RS på 30-40 meters avstånd.

Mer bekymrande kan det dock vara att dessa diaboler är extremt lätta med blott 5.25 grains. Lätta diaboler brukar ge ett högre skottljud och det är jag naturligtvis inte alls intresserad av inomhus. Den ballistiska koefficienten däremot har ringa eller ingen betydelse under de vindfria förhållanden som råder inne i byggnader så där kan jag leva med plattnosformen och den höga utgångshastigheten.

Återstår gör bara problemet var man köper dessa, är det någon som vet så tar jag gärna emot ett tips om saken.

Vapenlagen i Tyskland

Visst är det spännande att notera skillnaderna mot Sverige?

Hur ska man räkna?

  Liten bössa med stort villebråd..

Under de senaste dagarna så har jag följt en intressant diskussion om vad som egentligen är lämpligt att fälla som villebråd med luftvapen som har måttlig eller rent av låg anslagsenergi. Just anslagsenergi är ju den storhet som vi alla använder som en referensram för att i någon mening kunna avgöra vad som är lämpligt (o lagligt!) eller inte i frågan om effekten hos en projektil i relation till formatet hos ett villebråd.

Skaparen av bilden högst upp fällde en tvättbjörn som väger 7500 gram med ett vapen som har 8 joules anslagsenergi och drog vid publiceringen på sig en hel del kritik för sitt tilltag. En invändning som uppstod i diskussionen därefter var dock att en annan skytt som fällde en förvildad gris på 55 kg med ett vapen som gav 27 joule slapp samma mängd kritik trots att denne de facto hade använt ett proportionellt sett klenare vapen i relation till villebrådets vikt.

Om vi leker med tanken på att vi anser det vara legitimt att fälla en älg (500 kg) med ett vapen som ger 3000 joule så fäller man alltså 0.16 kg villebråd med varje joule. Tillämpar vi samma princip på ett luftvapen med 10 joule så får vi omvänt 1600 gram villebråd med samma proportioner. Räknar vi med att det krävs minst 16 joule för att nå kravet om "180 mps med en diabol som har kaliber 22" så betyder detta 16 x 0.16 = 2560 gram.

Tittar man på tänkbara villebråd så väger en normal fiskmås ca 500 gram, en stadig gråtrut väger in på 1200 gram. En riktigt välgödd korp kan komma upp till 1600 gram och på den här nivån hittar man också änder som gräsanden. Man måste allså upp till gäss i storlek för att hitta en fågel som ligger på 2500 gram eller mer. Ibland däggdjuren så har vi skogharen runt 3000 gram med ytterligare ett drygt kilo på fältharen.

Visst väcker det intressanta tankar?

Nu vill jag naturligtvis inte på något sätt uppmana till illegal jakt utan man ska nog snarare reflektera inte över vilken kapacitet som de facto finns även i de luftvapen som vi alla nästan överlag betraktar som "svaga". Många entusiaster anser ju att 10 joule i princip inte är något alls och att 16 joule är mycket lite och bara obetydligt mera.

Om man däremot kan fälla en tvättbjörn med 8 joule, vad kan då inte hända med 40-60 joule om olyckan är framme?

Ett okänt guldkorn

  Trist klunsig 70-talsdesign och en krämigt äcklig bajsbrunt lackad stock av bok - kan detta ändå vara något?

Under 1973 så presenterade Feinwerkbau sin numera berömda Sport-serie och modellen blev raskt en mycket lönsam produkt för Feinwerkbau. Av den anledningen så kom detta gevär att hänga med ända in till 1989 för att sedan återuppväckas ytterligare ett par decennier senare till en andra sväng på marknaden. Feinwerkbau kunde ta duktigt bra betalat för modellen, trots att den i grund och botten var en högst konventionell pipspännare, men kunderna knorrade ändå sällan utan handlade med god aptit.

Anledningen?

Feinwerkbaus Sport-serie var naturligtvis välbyggd och  den presterade bra i skenet av den dåtida konkurrensen - men, den hade också ett mycket gott anseende bara i kraft av sitt varumärke allena. Alla som kan något om sportskytte någonstans i världen vet också att om det står Feinwerkbau på ett vapen så kan man aldrig skoja bort vapnets förmåga till att leverera den yppersta tekniska egenprecisionen. Detta gjorde att entusiaster med ett brinnande luftvapenintresse gärna betalade lite mera för detta varumärke eftersom man visste att även om inträdesbiljetten kanske var hög så blev ägandet ändå en fröjd över tid.

Enormt bra pipor, bra grundkonstruktion och i övrigt en vettig produkt gjorde modellen universellt populär.

När pengarna började ramla in hos Feinwerkbau så gick detta naturligtvis inte övriga konkurrenter obemärkt förbi. Andra tillverkare som också egentligen hade sitt primära fokus på just tavelskyttevapen började även dessa att fundera lite. Om Feinwerkbau kunde göra en extra slant på sin avstickande serie mer konventionella fritidsgevär, nog borde detta också fungera precis lika bra för andra aktörer?

En tillverkare som snabbt förstod detta var Anschutz som raskt började skissa på en egen "Sport-serie" och minsann så dröjde det inte speciellt länge innan också denna ramlade ut på marknaden, då under modellbeteckningen 335.

  I början så var man fortfarande hårt låst vid sitt stolta tävlingsarv

När nya 335 ramlade ut på marknaden så var den köpande allmänheten till en början lite frågande. Bössan var någonstans mitt-emellan en Weihrauch HW35 och en Feinwerbau Sport i storlek men utan att kunna leverera varken utgångshastighet eller anslagsenergi i närheten av någondera. Vidare så envisades Anschutz med förevisa nyskapelsen ihop med tavelskyttesutrustning och benämnde även en variant av dem som Target.

I USA så blev mottagandet minst sagt ljumt. Dyr men ändå varken ett tävlingsgevär eller försedd med dundereffekt, köparna förhöll sig kallsinniga. I England däremot och då med kaliber 22 så lossade det för modellen som sakta men säkert började klättra i försäljningslistorna. Hemma i Tyskland så gick det också bra men då främst som tillståndsfri med 7.50 joule och kaliber 177 för den vuxne och medvetne entusiasten som prioriterade ypperlig precision men ändå inte ville ha ett renodlat tävlingsgevär. På de brittiska öarna så hittade man hos 335 ett vapen med kaliber 22 som låg nära 12 fpe men som ändå träffade där man siktade utan att vara så oversize som en Weihrauch HW35.

    Aktivt piplås är inte så vanligt numera..

Konstruktivt sett så fanns det egentligen inget att klaga på. Cylindern var omsorgsfullt honad eftersom pistongen var försedd med läderpackning. Pipan var av ypperlig kvalité, som sig bör från en Anschutz, och avtryckarsystemet var ett fint tvåstegssystem typ Rekord som därtill erbjöd en lång rad justermöjligheter. Blånering, passning, sammansättningskvalité och finish var utan tvekan mycket hög och fullt jämnbördig med exempelvis dåtida Feinwerkbau och Weihrauch. En udda detalj var det aktiva piplåset som förr var betydligt vanligare på fjäderbrytgevär även om det nu har fått en liten renässans hos Walters nya LGV-serie.

Ändå så var och blev den också i ett historiskt perspektiv nästan fullkomligt anonym och okänd.

Idag vet de flesta fjäderfantaster vad en Weihrauch HW35 är för någonting, de flesta känner också till Feinwerkbau Sport men vem har ägt eller ens skjutit med en 335? 

  Legal limit och 12 fpe påstår reklamen, runt 10 och kanske 11 fpe är nog snarare sanningen..

Mycket få, är förmodligen svaret. Men jag vet en entusiast som blev frälst för modellen. För runt 15 år sedan, när jag själv sköt Feinwerkbau Sport, så blev jag kontaktad av en nybliven luftfantast som nu ville köpa en fin fjäderbössa med kaliber 22, naturligtvis kraftfull och välskjutande. Han hade två heta kandidater, dels en "Tracker med lång pipa", vilket var en Webley & Scott Viscount för 2500 kr samt en "bössa tillverkad i Västtyskland och med ett namn som låter som en nysning(!)" för blott 500 kr. Vilken skulle han välja?

Trackern hade ju han hört mycket gott om och det var väl egentligen hans drömvapen men dessa kostade regelmässigt minst 3000 kr och inte sällan även över 4000 kr, vilket var en försvarlig mängd pengar runt milleniumskiftet. Då Viscounten ju var en Tracker, låt vara med längre pipa, så lät det som att han över telefon var mest tänd på denna. Dock så fanns ju nyfikenheten där, tyska prylar är ju oftast bra så vad trodde jag om det alternativet?

Ett vapen "vars namn jag har glömt men som lät som en nysning" var emellertid inte enkelt att identifiera bara på den beskrivningen. De tre "bra" tyska fabrikat som jag på rak hand hade i tankarna hade alla namn som med lite fantasi kunde tänkas låta som just nysningar men inte ens en sliten Weihrauch (prosit!) kunde ju vara fel för 500 kr. Jag föreslog därför på rak hand att han skulle ta den tyska bössan, vore den inte till belåtenhet så var den i alla fall lättare att sälja. Att däremot lägga mycket pengar på ett vapen som man nästan vill ha (Viscount vs Tracker) var under alla omständigheter inte en lika bra idé.

  De sista exemplaren man gjorde hade lite mera snits på stockdesignen inte inte lika grov täcklack

Köpet blev också verklighet och jag fick året därpå förmånen att provskjuta detsamma på Hova-träffen. Då hade ägaren svarvat till en egen bakre fjäderguide, köpt en slagfjäder från England vars fabrikat jag har glömt samt fräschat upp original läderpackning. Resultatet blev ett vapen som sköt utomordentligt bra med en snabb och distinkt avfyrningscykel utan störande rekyl eller fjädervibrationer. Precisionen var, som sig anstår en Anschutz, ypperlig. Utgångshastigheten låg på lite drygt 170 mps med 14.30 gn diaboler och ägaren var naturligtvis synnerligen nöjd med sitt köp. Blåneringen såg nästan ny ut och det var bara några mindre rostprickar som han hade behövt avlägsna med olja och OOOO-stålull. Stocken var slipad och oljad för att få lite mer fräschör än det kantstötta och tjockt lackerade utseende som mötte honom vid köpet. 

Jag tror inte att någon som jag känner har köpt bättre bössa för mindre pengar än vad han gjorde...