Sand

Sand anses allmänt som ett ypperligt projektilfång. Sedan hundratals år tillbaka så har sandsäckar varit en populär metod att skydda sig ifrån projektiler. Ända in till dagens konfilkter så används sandsäckar som skyddvallar och dagligen så använder USAs ökenkrigare Hillbilly Armour, improviserade dubbla skyddsväggar tillverkade av masonite/plywood med ett lager sand emellan, som ett enkelt och billigt sätt att skydda sig ifrån fiendens eldgivning.

Förutom att vara lätt och billigt att hitta samt tillgängligt världen över så är också sand en helt ypperlig barriär mot projektiler - men varför då? Jo, sand bygger på principen att så fort en kropp (läs, ett sandkorn) påverkas av energi så uppstår det en energiförlust när energin överförs till nästa kropp. Ju fler kroppar (enheter, sandkorn här) som det finns på ett givet utrymme - desto fler energiöverföringar äger rum och desto större blir energiförlusten. Det är på detta sätt som sand suger ut rörelsekraften ifrån olika projektiler.

Test av USAs försvarsmakt har visat att blott 6 tum (alltså 15 cm) sand stoppar i princip alla förekommande handeldvapen, ifall det sedan handlar om 357 Mag ifrån en revolver eller en helmantlad 223 ifrån en M16 spelar ingen roll - inte ens stora slugs från räfflade hagelvapen förmår att focera så mycket sand som 6 tum.

Förbluffande! Eller hur?

Det jag är nyfiken på är om den här principen även fungerar i den mindre skalan? Vad händer om man exempelvis fyller en tom diabolask med sand, kommer den då att kunna stoppa projektilen ifrån ett potent luftvapen? Min numera välbekanta Lonestar ger 60-65 joule och har naturligtvis inga större problem att passera en vanlig diabolask - helt oavsett avstånd. Men vad händer om jag fyller den med sand? Funkar det?

Prima mursand ifrån barnens sandlåda

Sagt o gjort, jag fyllde snabbt en gammal tom ask med sand ifrån ungarnas sandlåda och fick nogranna instruktioner av Malin, 3 år; -"Man måste platta bra". Erik, 6 år, börjar dock bli mera förhärdad och frågade istället; -"Ska du skjuta på den med storabössan?" Efter att ha lovat Erik att beskåda experimentet så skred vi till verket. Så, vad tror ni? Avståndet blir 20 meter och asken ser ut som ovan, enda skillnaden är att jag kommer att tejpa ihop kanterna på askens skarv, precis som när ammunitionen är oöppnad, detta för att den inte ska flyga isär vid träffen såvida inte projektilen orkar dra rakt igenom. Asken kommer att stå lutad mot staketet, alltså inte fristående och mängden sand som Baracudan ska försöka gå igenom är 20 mm.

Så, vad tror ni? Gissningar i kommentarsfältet som vanligt.

Edit: The Box of Truth #7 granskar samma fenomen: http://www.theboxotruth.com/docs/bot7.htm

Moment of truth...

Ett centrerat och bra skott...

Då var det alltså dags att kolla lite närmare på utfallet i gårdagens frågeställning; håller en tåhätta godkänd för 200 joule för ett luftvapenskott om bara 60 joule?

Tyvärr så kunde jag inte filma sekvensen eftersom min hustru hade den kameran borta på en hundutställning men lite stillbilder fick det bli istället. Diabolen träffade precis där den skulle och kraften av 60 joule var avsevärd, skon är ju inte så tung. Nu satt det ett skoblock inuti skon och detta block satt i sin tur ordentligt fastskruvat på en käpp nedkörd i gräsmattan. Rejält, tyckte jag. Ändå fick kraften i träffen hela anordningen att darra fram och tillbaka på ett oroväckande sätt och jag började själv bli lite orolig för att jag kanske ändå kom att bli tvungen att förklara varför det fina skoblocket i äkta päronträ plötsligt hade ett hål i sig.

Den oron visade sig vara obefogad..

Closeup på ingångshålet..

Försiktigt så lirkade jag ut skoblocket och det var faktiskt helt oskadat! Jag körde in handen och kunde faktiskt inte ens känna en konvex buckla på insidan. Tåhättan hade alltså klarat testet - men hur såg den ut under ytskiktet?

Ytskiktet avskalat och tåhättan blottad...

Av diabolen fanns inget spår, förutom lite blystoft på insidan av ytskiktet. Själva tåhättan var tydligt komprimerad med en konkav buckla på utsidan men - som sagt - inte en skråma på insidan! Det verkar som att tåhättan är tillverkad av någon slags legering av lättmetall för kraften hade givit den sprickor likt spindelväv på ytan men sprickorna verkade bara vara mindre än millimeterdjupa, snarast liknande revor eller skrapmärken. Att använda skon efteråt var absolut inga problem, de kändes helt normala.

Min gissning är att godset är ganska grovt, kanske 2-3 mm, eftersom det är tillverkat av lättmetall och detta försvårade för diabolen att penetrera. Hade man haft en ståltåhätta som därmed hade varit tunnare så kanske resultatet hade blivit på ett annat sätt? Om inte hela anordningen hade svajat av träffen så kanske sprickorna hade blivit större och mera omfattande?

Den här typer av tester väcker onekligen fler frågor än vad de ger svar. Den främsta frågan som gnager mitt sinne nu är naturligtvis - hur står sig en sådan sko mot en 22 LR...??

En kopparpläterad Federal American Eagle om 180 joule som träffar dojan med över 380 mps - hade den räckt eller inte...?

Tur att det är en luftvapenblogg som man slipper finna visshet även i den typen av frågor, eller hur...?

Skon (handsken?) är kastad  !

"This is my shoe. There are many others like it, but this one is mine..."

Här kommer ett foto på min sko. Såvadå? undrar ni säkert, varför fota en doja? Tja, detta är inte vilken fotbeklädnad som helst, förutom att den är min. Detta, mina vänner, är en Arbesko Modell 855 av 2007 vintage. En prima arbetssko helt enkelt. Svensk ingenjörskonst när den är som bäst. Slitstark, komfortabel och försedd med en prima tåhätta av metall, en tåhätta som minsann är certfierad enligt EN 345-1, S1.

Vad betyder då EN 345-1, S1? Jo, detta innebär att stålhättan ska klara av en belastning av minst 200 joule innan innehållet (läs, tårna) skadas. Intressant, eller hur? Man talar om joule, storheten för energi och jag råkar också ha några roliga prylar som utvecklar massor av joule...

Jag antar att ni börjar förstå nu vad skon har i bloggen att göra....

Så...

Om nu den här tåhättan ska klara 200 joule så borde väl 60 joule inte vara några problem, eller hur? Ni har väl hört talas om talesättet om att skjuta sig själv i foten? Nu ska vi inte göra det, men nästan. Foten ska ersättas av ett fotblock, placerad på en pinne och 10 meter ifrån denna rigg tänker jag parkera min BSA Lonestar med en frivillig HN Baracuda som testpilot.

Frågan är - peneterar den projektilen på det avståndet tåhättan?

Marginalen är ungefär x3 på pappret, 200 joule mot blott 60 joule - men inget jag kan hitta i certifieringsnormen talar om vilken yta som belastar tåhättan med de normgivande 200 joulen. Min gissning är att dessa 200 joule belastar tåhättan på en klart större yta än en cirkel med en diameter om blott lite drygt 6 mm.

Därav frågeställningen, tror ni att det blir en penetration eller inte?

Hade ni vågat ha foten i skon...?

Lägg era gissningar i kommentarsfältet så ska vi se hur det hela faller ut under morgondagen - det är alltid skoj att skjuta sönder saker, åtminstonde när man själv har tänkt så i förväg...

80 meter !!

Första serien, skotten kom nedifrån och upp vartefter siktet justerades..

Alltid kul att skjuta på lite längre avstånd men mindre kul att gå upp klockan 06.00 en ledig dag för att göra det. Tyvärr så är de tidiga morgontimmarna en absolut förutsättning för att få vindstilla och ju längre avstånd - desto större behov av vindstilla väder för att få så bra resultat som möjligt.

En grov kartong med vikt i botten fick tjänstgöra som ställ så att tavlorna höll sig synbara ovanför vegetationen. Därefter att vandra över en vattensjuk åker i träda för att rigga upp allt samtidigt som man konstaterar att träskorna tar in vatten...

Andra serien, lite skottvariation, en diabol tar lågt av någon anledning..

Lagom hemma med dyblöta fötter upplyser en nyvaken hustru var stövlarna var ställda och frågar förvånat varför man är ute och traskar igenom morgondimman så här tidigt en söndagsmorgon.

Konstaterar att kameran har laddat ur och att man inte kan filma som man har tänkt...då undrar man egentligen vad man pysslar med bara för att kunna få skjuta 15-20 skott med ett luftgevär - låt vara på ett lite udda avstånd.

Perfektion - här stämmer allt!! Under 10 mm ctc för 5 skott på 80 meter..

Fulla 80 meter kan verka långt men med dagens PCP och framförallt - med kaliber 25 - så är dessa avstånd inte alls så långa som de en gång var när beväpningen utgjordes av en rekylerande fjäderbössa med kaliber 22.

Det är med stor förväntan jag ser fram emot att pröva FX Airguns nya ST-pipor med kaliber 25. Kommer de att förbättra mina resultat ännu bättre än vad BSA klarar av med min Lonestar här ovan så kommer jag att bli mycket imponerad...

Benchrest

På Airgun så förlöper det just nu en intressant diskussion om stationärt skytte med fullt stöd, så kallad benchrest. En tävlingsform som lokalt är väldigt populär och som innebär att man med fullt stöd precisionsskjuter på en tavla istället för de traditionella fallmålen som annars används på våra tävlingar.

En rad praktiska frågeställningar runt detta har uppstått och jag tänkte ägna dagens blogginlägg åt att presentera min egen personliga syn på saken.

Klasser: Det naturliga är nog att man kör samma koncept som för FT/HFT. Alltså en klass på 10J och en klass för obegränsad effekt. Enda skillnaden torde vara att på obegränsad effekt så kan man verkligen ha full effekt och inte bara 45J som är den begränsade faktorn vid fallmålsskytte bara för att skona målen.

Avstånd: Jag föreslår 80 meter för 10J och 150 meter för full effekt. Anledningen till detta är att 50 meter ÄR inte så långt eller svårskjutet med ett modern PCP på 10J. Jag kan själv i genomsnitt räkna med runt 20 mm på 50 meter med mitt budgetvapen och ett tekniskt sett ännu bättre vapen med en därtill ännu bättre skytt kan lätt minska dessa grupper med ytterligare 30 procent, något som bland annat Tomaz tydligt har visat med sin Steyr. För att slippa korvstoppningen med millimeterdiskussioner och tidsödande tråkiga särskjutningar så tror jag att ett direkt utslagsgivande avstånd är att föredra.

Tittar vi sedan på full effekt så presterar man ganska lätt träffbilder under 20 mm på 100 meter redan med kaliber 22 och full effekt, Sandstig skjuter exempelvis relativt enkelt 15-16 mm på detta avstånd med en Royale. Kom då också ihåg att skillnaden i resultat på långa avstånd är betydligt större mellan kaliber 22 och 25 än mellan kaliber 177 och 22. När kaliber 25 slår igenom så kommer den att vara den helt dominerande kalibern för detta ändamål och då lär 100 meter inte vara någon större match. Därav att lite längre avstånd behövs.

Materialsport? Jag tror inte det. All tävlingsverksamhet hittils har tydligt visat att vapen över 10k inte ger någon större teknisk fördel jämfört med vapen som kostar hälften så mycket. Detta kan man se bara av resultattabellerna ifrån FT/HFT. När det gäller benchrest så kan en Lonestar (6000kr) och en CZ200 (5000 kr) lätt hävda sig bra i de två ovanstående förslagna tävlingsklasserna även om konkurrensen heter whatever.

Nästa säsong...

Till 2011 så tror jag att kaliber 25 kommer att slå igenom på bred front även här hemma i Sverige, inte minst hos de entusiaster som tycker om att skjuta på lite längre avstånd. FX Airguns kommer att erbjuda kaliber 25 och detta, tillsammans med fler nya olika sorters diaboler för kalibern och att man numera kan få ut licenser på ett enklare sätt än bara för ett par år sedan, gör att jag tror att kalibern som sådan står inför ett stort genombrott.

Tekniskt sett så har kaliber 25 oerhört mycket att erbjuda utöver kaliber 22 och en tydlig illustration av detta fick jag häromdagen när jag läste ett mycket intressant inlägg på ett forum om saken.

Ämnet var hur BC förändras och försämras i takt med tilltagande hastighet och principen framgår tydligt av nedanstående graf:

Tack till Bob Beaton.

Som man kan se på grafen ovan så ökar BC för en diabol bara upp till en viss hastighet. Går diabolen fortare än så då försämras BC många gånger till en betydligt lägre nivå än vad man antar för sorten. Ju klenare diabol man har, desto mera framträdande förefaller detta problem vara. I exempelbilden ovan så matchas 22 JSB RS 13.40 gn mot JSB Express 14.30 gn och JSB Jumbo Exact 15.90 gn mot JSB Heavy 18.10 grains.

Gemensamt för dem alla är att när hastigheten ökar över en viss gräns så faller BC - drastiskt.

Tittar vi däremot på JSB Monster med 25.20 grains så ökar däremot BC i takt med hastigheten och därmed också skillnaden i BC mellan den och syskonen med kaliber 22. Den större kaliberns större yta blir alltså viktigare ju fortare diabolen färdas.

När man skjuter 22 diabolerna över 800 fps (ca 240 mps) så börjar de falla och då är deras fina BC om 0.030 inte längre aktuella. Skjuter vi 1000 fps (alltså 300 mps) så har deras BC fallit med 30 procent! Nu har de BC runt 0.020 Samtidigt så ÖKAR kaliber 25 med sitt BC, ifrån 0.030 vid 800 fps till imponerande 0.040 vid runt 1000 fps.

Plötsligt så har alltså kaliber 25 ovan en BC som är dubbelt så hög som kaliber 22!

Inte så konstigt kanske att man skjuter såpass mycket bättre med kaliber 25 än med kaliber 22. Jag har alltid uppfattat min 25 Lonestar som överlägset allt som PCP med kaliber 22, inklusive den annars mycket välskjutande Independence som jag lånade några månader i våras. Skillnaden sitter alltså uppenbarligen inte i vapnet utan just i kalibern. En dubbelt så hög BC kan utan vidare förklara att kaliber 25 är så brutalt mycket mera lätt att skjuta bra med än kaliber 22.

Det ska bli mycket spännande att pröva en Royale 500 med kaliber 25 pipa framöver..

Vindens väder..

Blåst är alltid retligt när man skjuter. I bästa fall så är det störande och i värsta fall så blir helt omöjligt att skjuta på ett vettigt sätt. Men vad är egentligen vind och när ska man planera in sitt skytte för att drabbas av vinden så lite som möjligt?

Vind är flödet av luft i atmosfären. Skillnader i lufttryck får luften att röra sig, från områden med högtryck till områden med lågtryck. Om du står med vinden i ryggen så har du lågtryck till vänster och högtryck till höger. Ju större tryckskillnad desto kraftigare vind.

Vindar kan röra sig i alla riktningar - horisontellt, vertikalt och i virvlar. Vind uppstår av tryckskillnader i atmosfären. Luften rör sig från ställen med högt tryck mot ställen med lågt tryck. Ju större skillnad det är i lufttrycket, desto kraftigare blir vinden.

I Sverige är de blåsigaste månaderna november-december och de minst blåsiga juni-augusti. Vindriktningen är oftast mellan syd och väst, men vinden vrider allt eftersom lågtryck och högtryck passerar, så även andra vindriktningar är relativt vanliga. Under vår och sommar är dessutom sjöbrisen vanlig runt landets kuster.

Vid tillfällen med vackert väder så blåser det mer på dagen än på natten. Det är solen som är orsak till detta. När solen värmer upp markytan, värmer denna i sin tur upp de lägsta luftlagren.

Eftersom varm luft är lättare än kall luft, leder detta till att luften blir mer lättrörlig, vilket visar sig i att marknära luft börjar stiga uppåt och i att vindhastigheten och byigheten ökar. Under natten avkyls markytan genom värmestrålning ut mot världsrymden, och därmed avkyls också de lägre luftlagren, med ökande stabilitet och lägre vindhastighet som följd.

Att vinden avtar framåt kvällen/natten är typiskt för dagar under sommarhalvåret då molnigheten är liten eller åtminstone minskar under kvällen. I sådan vädersituation blir markytan kallare (detta kallas inversion) mot kvällen, därför att soluppvärmningen minskar och den långvågiga värmestrålningen ut mot världsrymden tar överhanden.

Det leder till att även luften närmast markytan blir kallare, och eftersom kall luft är tyngre än varm luft betyder det i sin tur att de lägsta luftlagren inte så lätt sätts i rörelse. Högre upp däremot på en höjd av minst 200 m från markytan kan det fortsätta blåsa. Det är till och med så att vinden i detta luftskikt i regel ökar på natten.

Under dagen är förhållandet det motsatta, då är den varma och därmed lätta luften närmast markytan mycket lättrörlig, och eftersom vind är just luft i rörelse är då också vinden kraftigare. Under mulna dagar och under vinterhalvåret är solinstrålningen mindre och då är inte heller vindavtagandet mot kvällen så tydligt.

Rattar och dottar

Vanligtvis så skjuter man ju in sitt kikarsikte på det avstånd som man i de flesta fall skjuter över. Ibland uppstår dock den situationen att man önskar skjuta på ett längre avstånd och då måste man förhålla sig till detta på två olika sätt för att ha en rimlig chans att träffa målet; man måste endera hålla över eller justera om kikarsiktet till det nya längre avståndet.

Vilken metod är då bäst?

Sedan början av 2000-talet så har Mildots, alltså hårkors med små prickar på axlarna, slagit igenom stort inom luftvapenhobbyn. Tanken bakom dessa små prickar är att man som skytt får referenspunkter som är pålitliga nog att använda som utgångspunkter för att hålla över. Skjuter man rakt på vid inskjutningsavståndet på kanske 25 meter så kan man också kanske fastslå att en dot under blir 30 meter och två dottar under blir 40 meter osv.

Det är enkelt, genialiskt och fungerar faktiskt ganska bra.

Nackdelarna är främst att det inte är en lika exakt metod som att klicka sig uppåt, liksom att det ibland ganska så grova hårkorset kan skymma målområdet i större eller mindre utsträckning. På långa avstånd och med vapen som inte är speciellt flackskjutande (exempelvis 10J) så kan man dessvärre hamna i situationer då målet befinner sig mellan två dottar och då skjuter man nästan i helt i mörkret, bildligt talat.

Till fördelarna hör dock att det är en snabb metod för att förändra riktbilden samt att det fungerar bra även på billiga kikarsikten då metoden inte är beroende av mekaniskt pålitliga mekanismer.

Har du ett flackskjutande vapen och skjuter mot mål som är relativt stora, säg som en 33 cc läskedrycksburk, så fungera metoden utmärkt på alla för luftvapen rimliga avstånd.

Att klicka upp och ner kräver att man har ett kikarsikte som är utrustat med en pålitlig repeterbar funktion. Träffpunkten måste alltså alltid återvända till riktpunkten även om man har klickat fem steg upp och sedan klickat fem steg ner. Detta då inte bara en gång utan alla gånger, så länge kikarsiktet ska användas. Det säger då sig självt att den typen av mekanism kan inte återfinnas i billiga kikarsikten under tusenlappen med drev och andra komponenter tillverkade av kinesisk plast - helt oavsett vad tillverkaren påstår.

Har man dock ett premiumsikte med drev av metall osv så kan man klicka tusentals gånger hit och dit samtidigt som man vet att man alltid kommer att hamna rätt på slutet. Igenom att arbeta med sitt kikarsikte och föra nogranna anteckningar om antalet klick upp och ner, höger och vänster, så kan man snart färdigställa en tabell som låter skytten träffa sina mål med en förbluffande precision även på både långa och okända avstånd, givet att skjutsituationen ger tillräckligt med tid för att man ska kunna ägna några ögonblick att klicka runt sig.

Med den här metoden så kan man lätt skjuta ett vapen i kaliber 177 och 10J med fem skott inom enkronan på 20 meter för att därefter klicka upp till 50 meter varpå det första av ytterligare fem skott direkt träffar inom enkronan på det längre avståndet. Sedan kan man på motsvarande sätt klicka sig nedåt och lägga den sista serien om fem skott inom enkronan på exempelvis 35 meters avstånd.

Metoden är alltså betydligt effektivare och mera precis men den är mer tidskrävande och den kostar mer pengar eftersom den förutsätter ett bättre kikarsikte.

Vilket man sedan väljer blir upp till köparen men mitt stalltips är att använda Mildot om man kör med budgetsikten och spara klickandet tills man har ett bättre kikarsikte som tål den typen av mekanisk belastning i längden.