Udda BSA

En specialorder..

Få tillverkare gör så många udda specialvapen för sina kunder som BSA. Här ovan så ser vi en T10 Scorpion med 7.50 joule, kaliber 177 och dioptersikte avsedd för 10 m Int. tävlingsskytte. Lite udda med grön stock kanske..

En dag i skogen...

  BSA Ultra Mk III i sitt rätta element...

Idag var jag ute en sväng nere vid sjön där jag har fått tillstånd att skjuta lite. På grund av tidsbrist och många andra mer praktiska göromål samt diverse olika omständigheter så har jag inte kommit iväg tidigare men idag så blev det en liten stund över..

  Vägen dit var klart mer vattensjuk än i sommras..

Tyvärr så var åkern dåligt dränerad eftersom den ligger i träda och vägen dit hade också samlat på sig en hel del vatten och dy. Det blev med andra ord till att ta sats med treans växel och slå på torkarna - full fart! Diffen hackade i bakaxeln, bilen tappade fart och viftade yvigt med bakdelen men fram kom jag, om än nätt och jämnt..

  Det är smidigt att ha en bil att skjuta ifrån och den korta Ultran kommer här helt till sin rätt...

Väl framme så ställde jag upp mina tavlor med hjälp av BSAs smidiga och ihopfällbara måltavelhållare, sedan var det bara till att börja skjuta...

  En genialisk tavelhållare...

Trots den guppiga och lerslirande vägen fram till min skjutplats så blev inte bilen fullt så brun som jag befarande när jag forcerade de djupaste dynghålen..

  Inte illa alls med tanke på mängden hjulspinn...

Platsen ligger, som sagt, i utkanten av en trädesåker och ett vattendrag går rakt igenom. En mycket fin och rofylld plats om det inte vore för de mycket talrika och högljutt skräckande nötskrikorna som flög runt för glatta livet..

  Vattendraget brevid min nya skjutplats..

Hur gick då själva skyttet? Jo, jag sköt några tavlor på trettio och på fyrtio meter och de bästa för dagen blev följande, skjutna med improviserat stöd:

  Trettio meter..

  Fyrtio meter..

EV2 går i graven...

  Efter fyra Marks så modellen nått vägens ände...   

Enligt rapporter från BAR så kommer EV2 att försvinna ifrån Air Arms lineup till årsskiftet och ersättaren står redo att presenteras i februari. Den nu kraftigt åldrade EV2 förvinner alltså bara ett par år efter att Air Arms äntligen fick hyfsad ordning på modellen med dess trislkande regulatorer och antika laddpinnematning. 

Vi får väl hoppas nu att Air Arms tar sig i kragen och skapar något mer kreativt, paradoxalt nog ungefär som föregångaren Pro-Target, som på många sätt var en modernare och bättre konstruktion än den förbilligade efterföljarna i EV-serien.

Den onödiga kalibern?

  Ingen diabol är väl mera förknippad med .20 som Crosmans Premier

Idag så ska jag hålla låda om den minst vanliga och mest udda kalibern till våra luftgevär, den idag tynade kaliber 20 eller 5.05 mm. Detta är som sagt inget vanligt kaliberval och relativt få vapen tillverkas i den här kalibern. När man sedan studerar utbudet hos en så välsorterad handlare som Hurricane, Vittsjö, så hittar vi blott 7 olika sorter.

Detta ska då jämföras med den näst mest udda kalibern, nämligen .25, med klart bredare utbud - 20 olika sorter. De absolut vanligaste kalibrarna, lilla 177 och klassiska 22, har ett utbud på en helt annan och väsensskild nivå.

Varför har man då ett så smalt utbud av diaboler och dito vapen?

Idag så tillverkar bara ett fåtal tillverkare vapen med kaliber 20; Daystate och Weihrauch är de mest kända. Stora tillverkare som BSA, FX Airguns, Air Arms och Diana har inte längre någon produktion i kaliber 20 eller har aldrig tidigare haft det.

Till att börja med så kan kaliber 20 vara en fördel under vissa speciella förutsättningar. Vanligtvis så handlar det då om effektsvaga vapen eller vapen under en speciell effektgräns där drivkällorna har svårt att hantera den tyngre kaliber 22. Ett annat mer udda skäl kan vara att vapen med kaliber 22 och större är licensbelagda eller av andra skäl svåra att komma över för köparen. Slutligen så finns det påkostade entusiastvapen för de fantaster som bara måste ha just denna lite udda kaliber - på gott och ont.

Hur bra är då kalibern rent tekniskt sett, exakt vad tillför den i praktiken?

Ingenting! Elakt talat. Jämfört med kaliber 177 så kan den naturligtvis vara bättre enligt devisen att grövre kalibrar som regel erbjuder högre BC men jämfört med kaliber 22 hamnar kaliber 20 nästan alltid i skuggan. Detta då räknat med diaboler av hyfsat likvärdig vikt. Om man däremot använder en rejält tung diabol för kalibern, säg 14-15 gn för kaliber 20, så kommer den att slå en normalviktig diabol med kaliber 22 och likvärdig eller lägre vikt. Men detta förhållande gäller naturligtvis för alla kalibrar och deras inbördes förhållande till varann.

Anledningen till att kaliber 20 har fått sådant gott och ihärdigt rykte som flackskjutare ligger främst hos marknadsföringen av Crosman Premiers, en legendarisk diabol som salufördes med i princip samma vikt hos både kaliber 20 och 22. Resultatet av detta var naturligtvis att kaliber 20 blev ballistiskt överlägsen och många entusiaster antog därför att detta förhållande var legio mellan kaliber 20 och 22.

En annan faktor som tveklöst bidrog till att popularisera kaliber 20 var den alltid så vakne Robert Beemans propaganda för kalibern under mitten av 80-talet i USA. Hans marknadsföring var, som alltid, genial och anknöt till det goda rykte som kalibern bar sedan flera decenner tillbaka tack vare Sheridans berömda pumpgevär. När hans arbete för att sprida Adult Airguns hade börjat ge frukt så övergav han fokuset på kaliber 177 och dess säljande höga utgångshastighet till fördel för den "nygamla" kaliber 20.

Igenom att han hade större kontroll över importen av diaboler till kaliber 20 än till de vanligare kaliber 177 och 22 med dess fler marknadsaktörer så kunde han snabbt bygga upp bättre marginaler för "sin egen" kaliber, till stor del via sitt samarbete med HN. Dessa modernare diaboler med kaliber 20 blev också en tillgång för alla Sheridanvapen och med detta en extra bonus. Samtidigt så uppstod ju ett "behov" för de kunder som hade köpt ett av hans vapen med kaliber 177 att komplettera med ett dito i den nya kalibern. 

Beemans skickliga marknadsföringsarbete samt Crosmans fina Premiers skapade alltså ryktet och legenden runt kaliber 20 och detta kollektiva minne lever kvar och nedärvs från generation till generation av nya entusiaster.

Testvärde från 200 Bar

Från 200 Bar och ner till 140 Bar

Idag så testade jag Ultran från 200 Bar och nedåt, detta då till skillnad ifrån förra gången då jag bara körde från 180 bar. Resultatet lät inte vänta på sig, effekten ökade ohälsosamt mycket samtidigt som antalet skott ökade. Som synes så planade kurvan ut nedåt vilket tyder på att jag faktiskt kan börja med ett ännu högre starttryck.

Lite problematiskt kan ju effektpeaken runt 610 fps vara eftersom detta då innebär 11.60 joule (186 mps) eller E4 på hela 11.20 joule - klart över vår licensfria gräns! Nästa test blir att starta på 210 eller rentav 220 bar och då hoppas jag få 40 skott där samtliga ligger inom 20 fps utan att gå över den licensfria gränsen. Om inte annat så får jag börja om från första rutan igen och sänka förspänningen på hammarfjädern.

Genomsnittet ska dock sägas vara 599 fps, alltså 182 mps och 11.30 joule med E4 vid 10.77 joule.

Till saken hör också att jag skjuter med 10.30 gn JSB Heavy vilket är en synnerligen effektiv diabol hos de flesta PCP med kaliber 177. Man får alltså ut maximal effekt från drivkällan med en sådan här diabol. Med lättare diaboler, till exempel 8.44 gn eller till och med 7.90 eller 7.33 gn så kommer naturligtvis energin att sjunka betänkligt.

I en smidig förpackning...

  Hur många bössor får man in i en väska från FX Airguns...?

Idag trixade jag lite med mina två Ultra och kunde förnöjt konstatera att båda går in i en och samma vapenväska, förutsatt att jag bara har stock på den ena. Detta är dock inget problem eftersom stockarna är sinsemellan utbytbara, trots att Mk III har en längre lufttub än min gamla Mk I.

  Mk I med stock från Mk III

Tack vare att stockarna passar mellan varann så kan man enkelt transportera båda vapnen, samt konverteringskoppling mellan std FX och BSA tillsammans med två askar ammunition i samma väska.

Det enda tillkortakommandet är nog snarast bristen på luft. Som det ser ut nu så kan jag ta ut 25 skott ur Mk I och 40 skott ur Mk III, det förstnämnda en smula knappt för att duga till en vanlig tävling med 30 fallmål. Som ni säkert har sett så är emellertid Mk III försedda med en större tub än föregångarna, en skillnad på 18% volym, något som borde ha givit Mk I ytterligare 5 st skott.

Egentligen så borde det alltså var smidigare att byta tub så att jag får +5 skott på Mk I och -8 skott på Mk III. I så fall så skulle utfallet bli 30 respektive 32 skott istället för dagens 25 och 40 skott.

En annan tid och andra kriterier...

  Bara för ungdomar?

Många har under åren jämfört BSAs formidabla modell Meteor med den klassiska Webley & Scott Tracker och då har man inte sällan omnämnt Meteoren som ett "juniorvapen". Just den benämningen har ibland förvirrat då vi vanligen betraktar ett juniorvapen såsom ett fysiskt litet vapen med oftast mycket måttlig effekt. Alla och envar som har prövat en klassisk Meteor (Mk I - Mk V, pre-94) vet att dessa vapen både är fysiskt stora och därtill förbluffande effektstarka.

Med en längd av 104-107 cm samt en vikt på 2700 gram så är de åtminstonde 10-15 cm längre och ett halv kilo tyngre än traditionella juniorvapen, typ Diana M/23 etc. Effekten runt 13-14 joule för kaliber 22 är också rejält mycket högre än de 7.50-10 joule med kaliber 177 som de flesta mindre juniorvapen presterar.

Så, på vilket sätt är då Meteoren ett juniorvapen?

Jo, just den termen har haft lite olika innebörd. På brittiskt maneér så var förr det främsta kriteriet för ett juniorvapen dess prisklass och utförande, snarare än dess fysiska format och effektnivå. Ett vapen som var dyrt och påkostat ansågs vara ett seniorvapen där ett billigt konstruerat och enkelt utfört vapen var att hänföra till juniorvapnens skara. Med den betydelsen av definitionen så blir det hela enklare att förstå...

  En vanlig trästock till en vanlig Webley & Scott Mk III - självfallet europeisk valnöt..

Tittar vi lite krasst på Meteoren så har den egentligen bara en enda påkostad komponent och detta är BSAs legendariska kallhammrade pipa. Resten är skäligen enkelt grovsmide. Cylindern är egentligen en plåt som har pressats till en rundel och sedan punktsvetsats på undersidan, dolt av stocken. Själva stocken är en tillfräst klump av bok med tjock täcklack av typen skolbänk. Övriga detaljer är även dessa av pressad och stansad plåt, enkelt och billigt att framställa i stor skala. Slutligen så målar (!) man hela mekaniken i en tjärliknande emaljlack för att ge en tålig och rostsäker yta.

Billig men välskjutande o robust..  

När man sedan jämför mot en BSA Airsporter eller en W&S Mk III så är kontrasterna slående. Här har en sömlös cylinder, ett kalldraget rör, som stomme. Pipan är svetsad på plats, man har borrat, fräst och svarvat fram vapnets grundläggande mekanik. Laddtapparna var inpressade och tillputsade för hand, stockarna var av oljebonad valnöt som även dessa putsades till för hand. Blåneringen var krämigt blåskimrande och helt enkelt avgrundsdjup, inte sällan förarbetade med omfattande handpolering. Nivån av hantverksmässigt arbete var alltså helt väsensfrånskild från de simplare maskintillverkade vapnen - liksom prisbilden. Ett seniorvapen betingade inte sällan 4-6 gånger priset av ett lite enklare juniorvapen. Översatt ifrån tidigt 60-tal så hade vi talat om 2-3000 kr jämfört med 8-10.000 kr i dagens prisvärde. 

Den här typen av luftvapen tillverkas inte längre...  

Det intressanta med detta är att man på den tiden hade helt andra kriterier än idag. På den tiden så var utgångshastigheten ointressant, effekten var, oavsett vilket (med dagens mått mätt), måttlig och ingen kunde mäta den ändå. Den praktiska precisionen var på många sätt högst diskutabel och gränsen sattes inte sällan av högst mediokra diaboler. Tävlingsformer för icke tävlingsgevär existerade inte, typ dagens FT/HFT, så det fanns inget direkt skäl för tillverkarna att förbättra precisionen. Dög vapnen för jakt och allmän plinking så räckte detta.

Något som däremot var betydligt mera påtagligt var finish, passform och kvalité. 

Den spegelblanka blåneringen, den vackert marmorerade valnötsstocken, den perfekt inpassade mekaniken var helt uppenbar för alla och det var dessa egenskaper som utgjorde nycklarna till kundernas plånböcker. 

FX Airguns Boss

  Nu ute i produktion

I dagarna så har FX Airguns släppt nya .30 på USA-marknaden under namnet FX Airguns Boss. Den första rapporten ifrån en entusiastisk ägare ligger nu ute på ett internationellt forum.

Länk: http://www.network54.com/Forum/79537/thread/1351907688/....1.....2......30cal+FX+Boss+in+the+House%21%21%21

Prestandan verkar lovande, åtminstone jämfört med Daystates motsvarighet Wolverine, detta vapen visar en kurva på 15 stycken mycket jämna (12 fps) skott ifrån ett undertryck på bara 200 Bar. Laddat ifrån 250 Bar så kan man säkert förvänta sig runt 40 skott inom en max spridning på tjugotalet fps. Effekten med den lättaste diabolen för kalibern hamnade på 73 fpe. Det ska bli spännande att se vad den kommer att göra med riktigt tunga diaboler. 

Tyvärr så lär man dock inte komma upp till de för Sverige nödvändiga 120 fpe..