FX Airguns Bobcat & FX Airguns Independence Xtreme

Helt nya Bobcat - FX Airguns första bullpup

  Notera den udda placeringen av manometern samt extra förvar för två magasin... 

Även en ny version av Independence kommer ut - skapad för jakt... 

Givetvis så finns den även som Xtreme med pilpipa.. 

Nya versionen av FT-modellerna...

(Samtliga foto från Teds Hold Over.com)

100 meter benchrest i Holland

En intressant resultatlista ligger ute nu:

http://www.luchtbuks.net/index.php?app=core&module=attach&section=attach&attach_rel_module=post&attach_id=117407

Två decennier..

BSAs lineup för 20 år sedan...

Ibland så kan man inte undgå att slås över hur tiden går. Ovanstående sortiment var allt som BSA hade att erbjuda för prick 20 år sedan, våren 1993. Ännu var deras första PCP flera år bort och sortimentet toppades av flaggskeppet Goldstar, en trevlig modell och ett givet samlarobjekt på 2010-talet.

Prislappen var emellertid saftig - £233, vilket grovt räknat var fyra gånger priset för den billigaste modellen, klassiska Meteor Mk V som kostade £65. Idag kostar dagens Meteor 3000 kr så med samma prisförhållande så skulle en modell som Goldstar rycka loss på ca 12.000 kr! 

Här kan man tydligt se varför antalet dyra fjäderbössor ifrån Europa är sällsynta numera och varför ingen tillverkare hittar lönsamhet i att bygga dylika. De få som idag finns kvar tillverkas ännu i gamla (läs, billiga) verktyg, sedan länge betalda och prispressas så mycket som möjligt i fråga om finish, passning och annat som går att snåla in.

Sista gången jag såg en Superstar till salu ny, då hos Normark, så kostade den 5600 kr och det var gott och väl tio år sedan nu. Utvecklingen har gått framåt och konkurrensen med dagens PCP samt lågprisvapen ifrån U-länder har effektivt dödat den inhemska (Europeiska) produktionen av mer påkostade fjädervapen. Det enda undantaget från regeln är Walthers nya LGV men denna modell börjar vid 5200 kr i skrivande stund och är sålunda inte heller någon storsäljare. Ändå är jag imponerad över att den överhuvudtaget kan existera...

Bara några år efter dagens annons så skulle BSAs lineup rensas ordentligt, borta var då Goldstar, Stutzen samt de båda Airsporter-modellerna (notera att säkring var pristillägg mot +£10 vid denna tid). Gamla Meteor försvann också, liksom lyxversionen av Supersport...

In style...

    En unik Theoben Rapid - Theoben Elan, här Mk I...

Idag handlar bloggen om en mans vision om något väldigt udda, en teknikers dröm. Ben Taylor hade, liksom många andra intresserade (JB mfl), fängslats över effektiviteten hos små tuber. En liten tub har ju den obestridliga fördelen av att vara oerhört effektiv i relation till sin storlek. Tankekonceptet byggde på idén att skapa en elegantare och effektivare modell av Rapid, riktad specifikt för hemmamarknaden.

Kort och gott så monterade man på en blott 64 cc stor (jmfr BSA Ultra - 78 cc) tub, parad med en ny vapenventil och en kort 16 tums pipa i en helt ny stock som "byggde in" luftbehållaren - vilken inte var demonterbar utan som fylldes via en quickfill undertill. Unikt är även att man utrustade modellen med en för sin tid ny och avancerad ljuddämpare, benämnd DC (Dual Concept). Detta var helt enkelt en fysiskt stor dämpare som kombinerade en traditionell "fjäder och baffeldämpare" med en reflexkonstruktion med en expansionskammare som byggde bakåt, över pipans utsida. Resultatet blev en mycket låg ljudnivå samt ett lite personligt (läs, udda) utseende.

Rent praktiskt så fick man ett vackert (nåja), kompakt och robust vapen som därtill var bekvämare än orignal Rapid att fylla (via quickfill). Luftmängden räckte till imponerande 50 skott inom 25 fps på 12 fpe och vapnet fanns enbart med kaliber 22. Modellen lanserades i februari 1999 och sålde inget vidare, den ansågs då udda och prismässigt sett så låg den för nära den klassiska Rapiden. Redan ett månader senare avbröt man produktionen och till 2001 så var de sista exemplaren såda...

  Likt fågel Fenix - här Elan "Mk II", BTAS Elan

En del fans gillade dock Elan och modellens största tillkortakommanden, den usla skottmängden, borde man enkelt kunna åtgärda, resonerade Ben. När Ben hade sålt sin del av Theoben 2003 så skapade han "Ben Taylor & Son", förkortat BTAS och under detta namn så gav han åter igen ut sin Elan - denna gång i en kraftfullt förbättrad version. Nytt var en klart större tub, vilken sträckte sig nästan ända fram till förstockens avslut. Volymen blev 134 cc och nu fick man tack vare en tubmonterad regulator och 230 Bars fylltryck hela 140 skott i kaliber 22 samt 110 skott med kaliber 177. Udda var också att modellen kunde erhållas med kaliber 20, som gav 120 skott. Effekten angavs till mellan 11-12 fpe. Förutom fler valmöjligheter så kunde man även erhålla modellen med 12-skott magasin istället för föregångarens 7-skott.

Vad kan man då säga om Elan?

Tja, idén är inte så befängd som man först lätt kan tro. Man måste ju betänka att modellen var helt skapad för UK-marknaden och med 12 fpe som absolut gräns så fungerar de särdrag utmärkt, som vi här anser som udda. Med en given låg effektgräns så är en kort pipa inget problem, en liten tub räcker då utmärkt och även kaliber 20 är en helt utmärkt lösning för allroundbruk.

Elan (ordet betyder närmast stil eller elegans) har en personlig design, en i grunden sund (men gammal) grundkonstruktion. Optimerad för UK och givet detta som förutsättning för sin existens så borde Elan (i skenet av BSAs framgångar med Ultra etc) ha givit bättre försäljningssiffror. Troligtvis så var även här prisbilden ett bekymmer, en BTAS Elan gick på slutet loss för inte mindre än £1100 - vilket var mycket pengar för en i grunden ganska enkel modell redan 2007...

Mer läsning: http://bentaylorandson.co.uk/images/agw_0407.pdf

Hatsan Galatian II

Ny design och nya tankebanor ifrån luftvärldens copycat...

Som ni kanske har sett på det svenska luftvapenforumet, Luftvapeninfo, så har Hatsan lanserat en delvis egenkonstruerad nyhet - Galatian! Här finns nu en modern sidelever, samt ett rejält magasin som ändå tillåter ett lågt montage av kikarsiktet. Formgivningsmässigt sett så påminner vapnet mest om Diana P1000 och i viss mån även koreanska Career.

Ett fysiskt långt och främst tungt vapen men tillgängligt i tre kalibrar (177, 22 & 25) med 16, 14 och 13 skott kapacitet. Modellen är, liksom BT-65, utrustad med en rostsäker aluminiumcylinder men den angivna prestandan bör sannerligen tas med en stor nypa salt.

För kaliber 25 (den för PCP mest "gynnsamma" kalibern) så anger man 60 (!) skott ifrån 255 cc med 54 fpe - dessutom ifrån låga 200 Bar starttryck!

Som en jämförelse så ger min egen Elite (med regulator, märk väl) 70 skott ifrån 400 cc med 50 fpe och då ifrån 235 Bar. Skillnaden är naturligtvis att mina siffror ifrån Elite är mätta i verkligheten, inte påhittade av en broschyrförfattare som använder penna snarare än kronograf för att ange vapnens prestanda.

Ironiskt nog så börjar Hatsan sin egen 2013 års katalog med att beskylla andra tillverkare för "fusk" igenom att de anger sin utgångshastighet med blyfria projektiler i särdeles lätta legeringar, vilket Hatsan frånsvär sig.

Vem vet - om ett par år så kanske Hatsan blir ännu ärligare och börjar ange verkliga antal skott på sina egna fyllningar också...

Länk: http://www.hatsan.com.tr/pdf/pcp_air_rifles_2013.pdf

Storleken spelar roll...

  Det är alltid enklare att fälla ett levande mål med en grövre kaliber...

På Luftvapeninfo pågår just nu en intressant diskussion om vilken kaliber som är bäst för jaktbruk med luftvapen. Ämnet är inte nytt men känns nästan alltid angeläget och klart intressantare att läsa om än motsvarande topptråd på Airgun som just nu domineras av funderingar på vad folk gör så här års istället för att skjuta...

Man kan alltså med andra ord välja om man vill se och diskutera ett problem eller se och diskutera en lösning..

Nåväl, om vi lämnar de därhän som inte vill se möjligheterna att skjuta bara för att det är minusgrader ute, så är diskussionen om lämpliga kalibrar för luftvapenjakt alltid spännande. Min åsikt, som så många gånger tidigare torgförd här, är att ju grövre kaliber - desto bättre.

Anledningen är lika enkel som självklar, två grova hål i någonting tömmer alltid ut innehållet fortare än ett eller två små hål. Bortsett ifrån detta så innebär även den rena energitransfern att man inte sällan rent fysiskt sett kan slå omkull målet direkt på skottplatsen. Har man exceptionell tur, o detta händer sällan, så kan man därtill få till en terminalt ballistiskt instabil träff med projektilfragmentation.

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/facebook_295898437_zps523af22f.jpg

(Obs - bild som kan verka anstötlig)

Hur en dylik träff ser ut kan man studera på fotot ovan. Där har vi en duva påskjuten av en diabol i kaliber 25 med ca 900 fps Vo. Diabolen träffar duvan mer eller mindre på tvären eftersom dess instabilitet gör att den vobblar på färden till målet. Förutom detta så fragmenterar den sig, alltså delas i flera delar, som var och en för sig fortsätter ut igenom duvan på olika håll men ändå i en relativt samlad svärm. Effekten är spektakulär och hela målet förefaller mer eller mindre explodera i en solfjäderformad kaskad bakåt.

Den typen av händelse är naturligtvis exceptionell och inträffar ytterst sällan, även om den är mycket iögonfallande när det väl sker. Viktigare är vetskapen om hur de vitala träffområdena förändras i storlek beroende på vilken kaliber som används, något som framgår av den första bilden i dagens inlägg. En grövre kaliber ger här då större marginal, man behöver alltså helt enkelt inte träffa lika exakt för att ändå fälla målet på skottplatsen. Alternativt omvänt - den som jagar med en klen kaliber måste alltid få en betydligt bättre skottplacering. Kombinerar man detta högre krav på skottplacering med det faktum att klenare kalibrar dessutom är mer känsliga för yttre vindpåverkan så tror jag de flesta läsare inser att de grövre kalibrarna är självklara förstahandsval för den etiske luftvapenjägaren.

Tänk på..

Ni är väl medvetna om att Airpang bjuder på mycket mer än bara nya inlägg? I spalten till vänster så kan man lätt hitta dagens inlägg för samma dag både två och tre år tillbaka i tiden. Glöm inte heller att frågelådan innehåller fler än 500 besvarade frågor och funderingar vilka alla kan vara en bra källa till både kunskap och förströelse.

Dampa Mount

Dagens klassiska DM 60

Det numera saligen avsomnade företaget Theoben, en gång ett av de ledande namnen ibland premium luftvapen, hade sin begynnelse hos fjädervapnen, närmare bestämt de gasfjädervapen som länge var ett signum för varumärket. Man öppnade portarna redan i juli 1982 och deras första produkt, den långlivade Theoben Scirocco, presenterades samtidigt. Ursprungligen så var Sciroccon en ren 12 fpe-bössa men det fanns en del marknader, liksom FAC innehavare, som önskade en version med bättre blås och därför kom en FAC-version av modellen i mars 1985. Detta vapen gav då i sitt första utförande, för den tiden imponerande, 20 fpe (.22).

Scirocco FAC sålde bra och blev uppmärksammad i USA varpå Theoben bestämde sig för att tillverka en kraftfullare modell, en storebror direkt designad för hög effekt. Resultatet blev Eliminator Mk I som ramlade ut på marknaden till sommaren året därpå. Effekten för kaliber 22 angavs då till 24 fpe - vilket i praktiken var klassledande! Marknaden i USA gillade resultatet och modellen sålde såpass bra att Beeman tog den under sina vingar i form av en dedikerad specialversion - Crow Magnum Mk I.

Mäktig! Ett mer passande ord för Eliminator/Crow Magum kan man nog inte hitta...

Några år förlöpte och snart så började Beeman ropa efter mera effekt, inte minst sedan Beeman under 1989 hade börjat lansera sin R1-modell med kaliber 25. Nog borde Theoben även kunna göra en 25-version av Crow Magnum? Theoben tvekade, mer effekt skulle onekligen stressa konstruktionen till dess gräns men man ville ju ändå gå Beeman till mötes så version Mk II lanserades, då toppad till hela 30 fpe. Versionen sålde bra men nu började det även komma klagomål.

Dels så var avtryckarmekanismen obekvämt hård och okänslig, den hade ju rötterna hos Webley & Scott Omega, i princip samma som Webley Patriot, men för att kunna hålla över 30 fpe ifrån en gasfjäder så var man helt enkelt tvungen att av rena säkerhetsskäl ställa den relativt hårt. Värre var att den här versionen började gå hårt åt de kikarsikten som monterades. Theoben hade förvisso mildrat påkänningen på kikarsiktena igenom att lansera sitt HE-system till MK II med en "fördröjningsvikt" som åt upp lite av pistongens massakrafter men det var nu uppenbart att man tangerade det möjligas gräns lite obekvämt nära..

Till 1994 så var det dags för en Mk III version och då skrotade man det tidigare avtryckarsystemet och gick över till ett för den tiden helt modernt och klart mycket bättre system, kallat Evolution. Detta löste ett av de två stora klagomålen, det andra adresserade man med hjälp av ett helt nytt kikarsiktesfäste som hade utvecklats av John Ford på Sportsmatch i samarbete med Gerald Cardew - en produkt som skulle komma att bli känd som Dampa mount.

Theobenversionen med enkla överfall på ringarna

Konstruktionen var enkel och genial. Theobens vapen hade en skena lödd på cylindern på vilken fästet skruvades fast med två skruvar som i sin tur isolerades ifrån själva fästet med hjälp av små metallcylindrar med ett gummiskikt emellan. Kapslade bussningar helt enkelt, ungefär som på ett motorfäste. Theoben fick där sin lösning samtidigt som Sportsmatch kunde sälja fästet löst till övriga vapen på marknaden där man då skickade med en lös bottenskena som skruvades över vapnets kilbas på konventionellt sätt.

Teoretiskt sett så skulle gummibussningarna absorbera den dubbelriktade rekylen ifrån vapnet och sedan alltid återgå till exakt samma läge efteråt - en förutsättning för att undvika zeroshift och tillhörande träffpunktsvandring. Fungerade det hela då? Tja, det brukar bero på vem man frågar..

Min personliga erfarenhet, utav de totalt 3 stycken Dampa mount som jag själv har ägt, så förefaller detta variera. Ett av mina fästen fungerade helt perfekt, ett gav mindre zeroshift och en gav lite mera. Troligtvis är det så att monteringen av detta fäste är en smula känsligt, både för åtdragningsmomentet och för kombinationen av kikarsiktets egen vikt och vapnets rekylkraft. Allt måste dras harmoniskt, alltså man ska dra "lagom" mycket för att bussningarna ska verka på avsett sätt. Drar man för hårt så riskerar bussningarna att "nypa" och fästet "stummar", drar man för löst så rör sig bussningarna för mycket - i båda fall så får man zeroshift. De Dampa som är monterade på Theoben förefaller dock vara mindre känsliga, troligtvis eftersom "ett led" saknas där, dessa fästen har ju en nedre ankringspunkt som är lödd fast direkt i vapnets cylinder, snarare än åtdragen med skruv.

Ett visst tålamod och en fallenhet för systematisk utforskning är alltså goda egenskaper för den som vill para ett Dampa mount med en potent fjäderbössa. I övrigt så brukar dessa fästen fungera som utlovat. Visst, de är klunsiga och dyra, men det är också dyrt att köpa nya kikarsikten - även om detta problem inte är så stort numera som för sisådär 20 år sedan. Man får ju inte heller glömma att dagens kikarsikten är betydligt mer rekyltåliga än förr om åren och detta gäller i synnerhet för de billigare versionerna.