Lite är lagom!

I samband med inlägget om det allt färre antalet tävlingar i HFT och BR så reagerade någon med förvåning och någon med löje över att jag skjuter 10J/177. Som de trogna besökarna på bloggen säkert vet så är detta inte någon nyhet. Faktum är att jag bedriver säkert 90% av allt mitt skytte med just 10J/177, detta trots att jag äger ett par tillståndspliktiga PCP med effekter som vida överstiger detta.

Att skjuta 10J/177 har jag gjort länge. För tiotalet år sedan så sköt jag ett par Weihrauch HW30S vilka sedemera ersattes av ett par AA/CZ200, där jag faktiskt ägde den sista så sent som 2012. Skälet till bytet var att jag helt enkelt är mer intresserad av PCP än fjädervapen samt att en 200 är mer lättskjuten än en HW30S. På en tävling så råkade jag dock få pröva en Crosman Challenger och med en gång så insåg jag att jag därmed hade hittat ett vapen som skulle passa mig bättre än mina 200. Främsta skälet till detta var främst ett betydligt bättre avtryckarsystem, lågtrycksfyllning och en straight-pull repetering istället för 200-seriens mer gammaldags upp-bak-fram-ner repetering. Detta tyckte jag vägde tyngre än 200-seriens starkare sidor i form av bättre finish, nättare format och demonterbara tuber.

Ska sanningen fram så är jag såpass nöjd med att skjuta 10J/177 att jag lätt skulle välja den här typen av vapen om jag hade varit tvungen att bara hålla mig till en enda kaliber och en enda effekt resten av livet. Anledningen till detta är helt enkelt mångsidigheten - den här kalibern och effekten är såpass bred att man kan göra i princip allt man rimligen kan begära ifrån ett luftgevär och därtill mycket som kraftfullare vapen inte klarar. Egentligen så finns det bara två begränsningar, för jaktbruk och vid skytte bortom 40 meter utomhus och/eller under tuffa yttre omständigheter (främst blåst). I gengäld så kan man skjuta bra inomhus och på kortare avstånd med billigare ammunition, lägre ljudnivå, fler skott på fyllningen och utan att kulfången blir skrot. Med 10J/177 så räcker även korta distanser för att skapa ett meningsfullt skytte. En annan stor fördel är att man slipper allt krångel med licenser och det absoluta föremålsansvaret. Just licenser medför ju stora kostnader, enorm frustration och en hel del bökande, förutom att man får ett icke ringa antal begränsningar till hur man får använda och förvara sitt vapen.

Ett exempel på detta är ägaren till en revolver som i en artikel publicerad av Expressen häromdagen berättade hur han hade drabbats av avslag på sin yrkan att få vapenlicensen förlängd. Anledningen till detta var att han bara hade kunnat påvisa 5 stycken tävlingar under två säsonger. Med ett så litet antal genomförda tävlingar så ansåg inte tillståndsenheten att han längre hade något sakligt behov av detta vapen.

Nu har vi ju "evighetslicenser" (ännu) på våra vapen men notera tillståndsenhetens nyttjande av sitt tolkningsföreträde - något som kammarrätten fastslog när vapenägaren överklagade - med bara 5 tävlingar på två säsonger så erhåller man ingen licens. Att han sedan hade en klubbkamrat som hade tävlat i exakt samma tävlingar (o placerat sig sämre!) fick sin licens förnyad hjälpte inte. Kammarrätten avslog överklagandet ändå.

Har man otur och får "fel" handläggare så är det alltså inte osannolikt att man måste ha tävlat i minst fem tävlingar utöver klubbtävlingsnivån under minst två säsonger för att få ut en licens. Detta har kammarrätten nu fastslagit igenom sitt utlåtande och möjligheten att vinna ett framtida överklagande av samma typ torde på grund av detta vara helt utsiktslösa. Så, som ni nu håller på att söka en licens, bli inte förvånade om det blir avslag trots att ni har ert föreningsintyg och ert "gröna kort" i ordning. Tillståndsenheten kan och får även efterfråga tävlingsaktivitet utöver rena klubbtävlingar.

Nu kan man naturligtvis fundera över hur tävlingsreslutat kan erhållas när man inte har något vapen för tävlingsformen men där är hänvisningen att man alltid kan låna vapen ifrån klubben eller, som i vårt fall, tävla flitigt några år med tillståndsfria vapen innan man kan anses kvalificerad nog för ett tillståndspliktigt dito. Likaså finns det en skillnad i sak mellan flerskotts enhandsvapen och våra luftgevär, för flerskotts enhandsvapen (o fullautovapen) så ska det krävas "synnerliga skäl" vilket inte krävs för övriga vapen ("evighetslicensvapen") men jag tror inte att alla handläggare ser eller respekterar den skillnaden till vår favör. Alla tecken, som jag ser saken, tyder på att utvecklingen går mot större restriktivitet i fråga om licensbifall och detta helt oavsett vapentyp/ändamål.

När sedan licensen har ordnats så kvarstår ansvaret för vapnet, både under transport och förvaring. Här finns en del begränsningar, det är till exempel inte helt problemfritt om man behöver smita in på ICA på väg hem från en tävling och lämnar vapnet i bilen etc. Ska man sedan skjuta så står man fri att nyttja sitt licensfria vapen i princip överallt där man endera äger marken eller har markägarens uttryckliga tillstånd (helst skriftligen) och där fara/olägenhet för annan inte kan antas föreligga. Ett luftvapen på målskyttelicens däremot får i praktiken bara användas på en skjutbana. Visserligen så finns brasklappen "skjutplats" men räkna inte med att en vanlig ordningspolis känner till detaljerna runt detta och även om man får rätt i långa loppet så är det aldrig kul att ha sitt vapen omhändertaget under det att en tidskrävande utredning runt ärendet pågår. Livet är alltså betydligt smidigare med licensfria vapen än tillståndspliktiga motsvarigheter.

Slutligen så har vi då kostnadsdelen. Ett vapenskåp är ett måste, räkna med från 2000 kr och uppåt. En förstalicens kostar i nuläget 750 kr. Sedan krävs några hundra i klubbavgift, 300 kr i tävlingslicens och i alla fall fem-sex hundra i olika startavgifter för att man ska känna sig hyfsat trygg i att man har tävlat tillräckligt mycket för att licensen ska beviljas. En femtiolapp för det "gröna kortet" är alltså nästan gratis i sammanhanget. Budgetera med andra ord minst vapenskåp + 2000 kr och bered dig sedan på en lång väntan. Först minst sex månader, kanske ännu längre om man har otur och tillståndsenheten kräver in diverse tävlingsresultat som tar tid att producera, därefter lika lång tid i handläggningsväntan. Till sist gäller det att välja "rätt" vapen, där lurar också en grav ekonomisk smäll om man väljer att sälja bössan och byta/sluta. Ett PCP för 10K har inte många kronor kvar om man tar den på licens och bor i ett distrikt med en stram tolking av licensreglerna ifrån tillståndsenheten.

I skenet av allt detta så är det kanske inte så konstigt att jag ser den ljusaste framtiden för tillståndsfria vapen även när det gäller våra olika tävlingsformer. Nu kan man lätt frestas att se allt i moll efter ovanstående redogörelse av läget i landet men faktum är att om man bara ger vapen av typen 10J/177 en chans så tror jag att de flesta entusiaster hittar en hel del skjutglädje även i dessa vapen.

Det har i alla fall jag alltid gjort.

En tanke...

Med anledning av gårdagens inlägg så satte jag mig ner och funderade lite runt hur en alternativ tävlingsform skulle kunna tänkas se ut om man primärt satsade mot att få in så många deltagare som möjligt att pröva vår form av luftvapenskytte.

Som bekant så är det ju alltid enkelt att klaga på något befintligt snarare än att försöka skapa något helt nytt så betrakta detta bara som tankar på pränt i dess mest lösa form.

Jag började med att fråga mig varför vi tävlar? Jag tror att vi tävlar eftersom vi vill ha roligt. Detta uppnår vi igenom att träffas och tävla på ett sådant sätt att vi vill mäta vår skicklighet som skyttar mot andra. Det vi inte vill göra är egentligen att jämföra prestandan hos vår utrustning. Vi vill låta kombinationen av utrusningsval och den skicklighet som en skytt under träning med sin valda utrusning kan uppnå jämföras mot andra skyttekamraters dito.

Tankegodset som sådant är inte nytt, när jag har spånat här hemma så gick främst tankarna till allstartävlingar. För er som inte känner till denna tävlingsform så kan man lite kort och vårdslöst förklara den med att man smälter samma två på pappret udda tävlingsformer till en och utformar den med syftet att den ska vara så underhållande som möjligt både för deltagare och åskådare. Ett exempel är motorcykelsporten Supermotard. Här tävlar man på en bana som inte är olik en gokartbana, alltså tekniskt krävande, kort och förhållandevis långsam, som delvis innehåller grus och slät asfalt om vartannat. Motorcyklarna blir då en hybrid mellan en roadracingmaskin och en motocross. Ibland så korsar man in vitt skilda sportformer till en, vår mest publika skytteform (skidskytte) är ett exempel på detta där man mixar skidåkning med salongsgevärsskytte.

Det jag tänker mig är att man utvecklar en skytteform som väver in de tävlingsformer som tidigare har visat sig vara populära ibland oss entusiaster. Man mixar alltså HFT med BR och lägger in silhuetteskytte därtill. Självklart så måste tävlingsformen vara så enkel som möjligt, både för arrangerande klubb och deltagarna. Ett vapen ska räcka och det ska av praktiska och juridiska skäl vara under 10 joule (valfri kaliber). Ett minium av rekvisita ska räcka för arrrangören, till skillnad ifrån dagens FT-tävlingar som kräver mängder med (dyra) fallmål och en hel del planering. Alla tävlingsformernas utfall räknas sedan samman för en totalplacering, alltså ungefär som i triathlon.

Det jag tänker mig är fem olika delmoment som ska reflektera vitt skilda delar av de skytteformer (användningsområde) som vi kan tänkas använda våra vapen för hemmavid.

Fallmål

En tävlingsform liknande HFT, maximalt 10 fallmål ska krävas - valfritt antal stationer. Få antal fallmål för att få fram en låg investeringskostnad och valfritt antal stationer beroende på arrangörens lokala förutsättningar att skapa en intressant bana. Saknas tillgång till fallmål så kan man använda spinners istället med då får man justera poängberäkningen. Avstånd 10-40 meter. Två poäng för fällning, en poäng för plåtträff och noll poäng för miss. Ingen rumpa i marken, annars valfri skjutställning. Resultatet flyttas över som startvärde till nästa gren.

Tavelskytte

Skytte från bord med fullt stöd. Tillåtna stöd är sådana som man endera har fästa på vapnet eller som man bär runt i samtliga grenar som en del av sin utrustning (ryggsäck etc). Detta gör BR ("servicesstöd") otympliga men möjliggör ändå mindre beanbags, bipod etc. Enkel tävlingsgradering; tio skott ska avfyras på 25 meters avstånd mot tio ringar som är 25 mm i diameter (en enkronas storlek). Träff inom ringen ("obrutet ringstreck") ger 1 poäng, utanför ger -1 poäng ifrån den tidigare ihopsamlade kvoten.

Silhouette

Samma regler som HFT-delen, ingen rumpa i marken men valfri skjutställning, inga skjutstöd får användas, förutom den egna kroppen. Kyckling på 20 meter, kalkon på 30 meter, gris på 40 meter och och får på 50 meter. Två skottförsök på varje mål. Varje fällt mål ger 3 poäng. Finns inte tillgång till metallsilhouetter så använder man skalenliga utskrifter (måltavlor) från internet istället.

10 M skytte

Fristående rakt upp och ned, 10 st tomma 22 LR hylsor ska fällas med tio skott. Varje träff ger 2 poäng, varje miss ger -2 poäng på den totala ställningen.

Long range

Samma som tavelskyttet tidigare. Avstånd 50 meter och målen tillverkas av vanliga lock från diabolaskar (lilla typen). Klädnypor håller fast dem så att de kan stå upp på ett plant underlag. 10 mål med ett skott på varje för 3 poäng per träff.

Nu ska jag inte fördjupa mig i fler detaljer, jag tror ni förstår själva principen – egentligen så krävs det inte några enorma resurser eller arbetsinsatser för att skapa en bra tävling bara man vågar tänka lite okonventionellt. Samma sak gäller tävlingsplatsen. När jag började tävla organiserat för runt 15 år sedan så gick många tävlingar på Hova fältskyttebana och dess största tillgång var att den låg perfekt geografiskt placerad – precis mitt emellan Stockholm och Malmö. Även de dåtida tävlingarna som SLUG arrangerade på Spillepengen (Malmö) och Dalby stenbrott låg bra eftersom tillgängligheten var god med tåg, både från Göteborg och Stockholm.

Vidare så säger inget att man måste tävla på en formell skjutbana. Jag har tävlat på de mest underliga urbana platser, ifrån Fagerlids sågverkshallar inomhus till på en stängd bilskrot (!).  En säker och avskild plats med tillåtelse av markägaren är allt som behövs eftersom vi använder licensfria vapen.

Man får helt enkelt använda fantasin.

Vad drar?

Jag har funderat lite över vad som attraherar en besökare till våra tävlingar. Jag tror att det finns vissa huvudsakliga komponenter som krävs för att en tävling ska kunna bli välbesökt.

En bra dag

Rätt tid på året, alltså inte tidigt på våren eller sen på hösten när vädret är oförutsägbart. Ingen dag som krockar med något annat stort evenemang (VM-final i fotboll etc). Helst en söndag eftersom folk tenderar att arbeta i större utsträckning på lördagar än på söndagar. Bra väder är viktigt, därför krävs det en reservdag ifall den planerade dagen exempelvis innebär regnrisk. I ett sådant läge så kan man ta söndag som huvuddag och lördag som reservdag.

Bra geografisk plats

Ju längre bort besökarna får färdas desto större risk är det att de inte färdas alls. Man bör försöka tänka sig en radie på ca 20 mil, det är ett avstånd som folk kan tänka sig att åka i normalfallet. Bra kommunikationer underlättar, alltså bra vägar eller tillgång till järnväg. Bra och fria parkeringsplatser faller också under den här punkten.

Låga kostnader

Vem vill egentligen betala 100 spänn för en klass? Kör man tre klasser så är det 300 spänn bara i deltagaravgifter. Till detta kommer bränslekostnader, förtäring och liknande. Låga eller inga avgifter attraherar naturligtvis mer besökare än höga omkostnader.

Fritt deltagande

Alla välkomna utan att behöva uppvisa en mängd formalia, alltså medlemskap i diverse föreningar, innehav av skyttekort, jägarexamen eller andra kvalifikationer som automatiskt kan tänkas diskvalificera en antal tänkbara deltagare.

Skytte hela dagen

Vem vill åka 20 mil för att skjuta 1 timma och vänta ut resultat i 6 ytterligare timmar? En besökare ska kunna hållas sysselsatt hela tiden så att dagen inte känns seeg. Här finns också behovet av att en skytt ska kunna delta i flera olika tävlingsmoment med ett och samma vapen. Man ska inte behöva ha bilen full med olika vapen för att kunna tävla i flera olika klasser eller grenar.

Låga utrustningskrav

Elitism måste bekämpas. Alla ska kunna ha en möjlig möjlighet att vinna med en förhållandevis enkel utrustning. Det är inte kul att delta i en tävling när man på förhand vet att möjligheten till en placering är obefintlig.

Vad tror ni andra?

Prisvärda måltavlor !

  Ett hundra tavlor för 49 kr - inte dumt.

I helgen så besökte jag Jula där de saluför förpackningar om 100 st måltavor till bra pris - 49 kr/fp. Jämfört med XXL som säljer 50 st för 39 kr så var detta ett klart bättre pris. Tavlorna håller standardiserade 14 x 14 cm och är tillverkad av kartong som håller hög kvalité i form av hålstabilitet och våtstyrka. Man erbjuder två spegelsidor, endera 5 riktpunkter eller en traditionellt enringad variant. Ett mycket bra köp.

Inga tävlingar denna säsong!

Idag kom så besked om att Laxå inte kommer att köra några BR tävlingar detta år. Även när det gäller HFT så kommer det inte att annordnas någon tävling inom Laxås regi, som det ser ut i skrivande stund. De enda två tävlingarna som jag hittils har sett påpannonserde är SM i BR hos Vittsjö och några tävlingar HFT hos Piteå.

För de som bor i närheten av PLVK så är det bara att gratulera, för oss andra som bor mer centralt så avskräcker förmodligen tyvärr de långa avstånden. Det som återstår är FT och det programmet är ju sedan länge spikat vilket de invigda troligtvis redan har konstaterat via FT Sveriges hemsida.

Tyvärr så verkar alltså 2014 bli ett mellanår i hopp om att någon klubb kan fånga upp intresset till nästa år.

I begynnelsen...

Idag blir det en gammal artikel ifrån tiden då allt började...

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/FT1_zps57294645.jpg

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/FT3_zpsc0559d2d.jpg

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/FT5_zps36a1b300.jpg

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/FT4_zpse51e4e3e.jpg

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/FT2_zpscaa7436b.jpg

Den nya projektilbanan..

  En riktigt trevlig projektilbana.

Idag kommer projektilbanan ifrån den, för vapnet, nya inställningen med JSB Heavy 10.30 gn. Med den här projektilen så levererar vapnet en genomsnittlig utgångshastighet av 178 mps med ett spann på 175-180 mps. Inskjutningsavståndet valde jag till 25 meter och då ligger jag inom 2 cm diameter mellan 7.20 och 28.10 meter. Den andra centrerade träffpunkten hamnar därför här på 10 meter.

Byte till JSB Heavy

  Min Challenger nu laddad med JSBH.

Idag skiftade jag över från Defiant, som sköt överlägset bäst vid 7.50 joule, till JSB Heavy - som nu vid 10 joule har visat sig skjuta helt klart bäst. Det är märkligt hur ett vapens ammunitionspreferenser kan förändras så dramatiskt när man förändrar effekten, låt vara att de sker med nästan 30%.

  Trettio meter till målet med x9 förstoring...

Med den tyngre ammunitionen så krympte träffbilderna ordentligt vid mitt nuvarande effektuttag. Den här skillnaden blev än tydligare när man sköt på längre avstånd, alltså i det här sammanhanget mellan 30-40 meter.

  Visst krympte träffbilderna även på 25 meter men skillnaden var inte SÅ stor, här 10 träffar...

Efter att ha ställt in siktet på 25 meter så klickade jag upp åtta steg och då hamnade jag på en lämplig inställning för 30 meter. Nackdelen med JSBH på "bara" 10 joule är att utgångshastigheten blir låg och bantiden lång. Det gäller med andra ord att hålla bra koll på avståndet - den här diabolen är inte speciellt flackskjutande vid 175 mps.

  Fyrtio meter till målet med x9 förstoring...

Här ute vid 30 meter så samlade den nuvarande setupen helt godkänt, trots ett stilla regn framför pipan. Lyckligtvis så var det relativt lugna vindar och det kändes spontant som "goda förhållanden" för lite precisionsskjutning.

  Tio skott på 30 meter, en hyfsat representativ träffbild på avståndet..

Efter att ha skjutit lite på trettio meter så var det dags att pröva den yttersta gränsen för 10 joule. Efter att ha gått upp ytterligare 24 (!) klick så kunde jag hålla (i princip) rakt på vid 40 meter..

  Tio skott över 40 meter, trycket i tuben började sjunka - därav den fallande träffbilden..

Överlag så var det en trevlig dag där man i lugn och ro kunde skjuta över lite varierande avstånd. Enda otrevliga överraskningen var att en skruv ramlade ur avtryckarmekanismen. Exakt var den satt och vad den gjorde var svårt att utreda på plats men väl hemma och med avtrycket i handen under en stark lampa så kunde jag lokalisera den. Det visade sig vara skruven som ställer in tryckpunkten för avtrycket. Efter lite finlirande med inställningen där så fick jag till ett kännbarligen ännu bättre avtryck än vid skyttet ovan tidigare under dagen.

Nu räcker det sannerligen bara att nudda avtryckaren för att skottet ska gå. Om detta är på gott eller ont återstår att se framöver..