Harmoni hos fjädervapen

Weihrauch HW 95 - sinnebilden för att lagom är bäst  

Många gånger så hör man såväl tillverkare som hängivna entusiaster tala om vapnens harmoni. Man talar om harmoniska setups och harmoniska drivkällor. Ibland så hör man också en diskussion om att vissa vapen har harmoniska kalibrar – men vad är detta? 

Lite förenklat så kan man säga att harmoni är balans. Alltså ett jämnviktsförhållande där man får ut så många positiva egenskaper som möjligt till kostnaden av så få nackdelar som möjligt. Detta är naturligtvis olika svårt, beroende på de förutsättningar som råder. En extremt kraftfull fjäderbössa av magnumtyp är till exempel nästan alltid mer svårskjuten än ett i övrigt likvärdigt vapen men med mindre effekt. Man kan alltså säga att ju mer extrema egenskaper man försöker få ut, desto större är risken att man rubbar vapnets harmoni och därmed drar på sig ett antal nackdelar.

Då vapnen i första hand är tillverkade för att sälja bra och i en värld där främst hög utgångshastighet är det främsta försäljningsargumentet så är det därför ganska sällan som man hittar vapenmodeller som är medvetet konstruerade för att vara just harmoniska. Det är emellertid dessa guldkorn som är värdefullast och absolut viktigast att kunna identifiera om man vill bli nöjd med sitt vapenval över tid. Ett bra indikator för att hitta ett harmoniskt vapen är tyvärr ofta priset.

En tung prislapp är alltså ofta en god indikator eftersom en generösare tillverkningskostnad ger tillverkaren större marginaler att bygga in vettig kvalité i sin konstruktion. Likaså vänder sig dyrare vapen till färre köpare och mer kräsna sådana vilket minskar risken att tillverkaren frestas att använda det högre priset till att stärka sina marginaler snarare än att öka vapnets värde för pengarna, ifrån konsumentens perspektiv.

Förutom pris så är också varumärket ett säkert kort att gå efter. En tillverkare som har varit i branschen länge och som har gott renommé för premiumprodukter (ex Air Arms) är mindre troliga att ge ut en skrapande och twaangande skräpkonstruktion än en relativ nytillkommen lågprislirare som Hatsan.

Svårast att gradera är emellertid alla de tillverkare som ligger mitt emellan dessa ytterligheter och som dessutom agerar över hela spannet, ifrån lägsta lågpris upp till påkostad premium. Här har vi exempelvis aktörer som Weihrauch och till viss del även BSA. Alltså tillverkare som har ett stort sortiment, ett respektabelt rykte men som ändå då och då skickar ut mindre bra produkter på marknaden. Kända exempel här är ju BSAs precisionstrassel med .177 Buccaneer (PCP-modellen) liksom HWs första HW57 med den dåligt inpassade laddkassetten. Sådant är ju alltid trist och inte minst då för tillverkaren själv, liksom självfallet även köparen.

 En mycket lyckad konstruktion - speciellt med kaliber 22

I andra ändan av spektrat så finns det desto trevligare upptäckter att göra, vapen som faktiskt blev bättre än vad tillverkaren själv trodde ifrån början. Varje tillverkare har nämligen en och annan modell som igenom sin konfigurativa setup blir betydligt mer harmonisk i en specifik kaliber (eller utförande) jämfört med övriga tillgängliga alternativ. Ett känt och mycket uppskattat exempel är HWs kaliber 20. Ett flertal modeller i den här kaliber ifrån den här tillverkaren är nämligen exceptionellt bra. Mest kända torde HW97 och HW95/98 vara. Här stämmer konstruktionen ihop med just den här kalibern på ett nästan magiskt sätt och dessa vapen blir speciellt i den här kalibern oerhört harmoniska, behagfulla att skjuta och inte minst kraftfulla. Av någon anledning, fråga mig inte varför, så funkar HWs pipor grymt bra just i kaliber 20, en kaliber som annars knappast förmår att imponera på undertecknad.

Andra kända exempel är Dianas mäktiga sidospännare, vapen ursprungligen skapades för USA-marknaden och torgförda som de första fjäderbössorna över 1100 fps, en enorm fart vid tiden för sin lansering (1987). Självfallet så laddade många entusiaster ner farten igenom att välja för kalibern tunga diaboler och landade då runt 850-900 fps med tillhörande fördelar av bra projektilbanor och högre kvarvarande anslagsenergi downrange men konstruktionen blommade verkligen ut till sin fulla potential när man istället valde kaliber 22. Kontrasten här blev nästan övertydlig när dessa modeller sedermera försågs med den grova kaliber 25. Det visade sig nämligen att kaliber 22 blev exceptionellt kraftfull ifrån dessa vapen, faktiskt kraftfullare med kaliber 22 än med kaliber 25! I praktiken så fick man nästan samma hastighet med normaltunga 22-diaboler som med tunga 177-diaboler och, som sagt, märkbart mycket mera fart än även lätta diaboler med kaliber 25.

 En billig plåtbössa, javisst - men förbluffande potent för sin tid..

Många av oss äldre entusiaster kommer säkert ihåg paradoxerna runt klassiska Webley Tracker och lågprisbössan BSA Meteor. En Tracker gjorde sällan de 185-190 mps som många av oss trodde i en tid då kronografer ännu inte hade blivit var mans egendom utan snarare runt 160-165 mps – i sak högst rimligt med tanke på att W&S själva uppgav 550 fps (170 mps). Remarkabelt nog så gjorde dock samma vapen lätt 240 mps och ibland ännu mer därtill med kaliber 177. Denna modell, givet allt lika, var i allmänhet alltså kraftfullare med kaliber 177 än den grövre kaliber 22. För BSA Meteor så var det precis tvärtom. Många 177-versioner här kämpade för att komma över 210-215 mps när de med kaliber 22 inte sällan klarade 180 mps och stundom ytterligare något mera. Här var två vapen vars konstruktiva setup påtagligt gynnade en specifik kaliber, räknat i ren effekt.

Samma förhållande gäller naturligtvis också skjutbarhet, även om detta på grund av egenskapens subjektiva natur är svårare att konkretisera jämfört med anslagsenergi som ju numera är enkel att mäta fram. Vissa vapen levererar helt enkelt en högre skjutbarhet och dito bättre praktisk precision i en speciell kaliber jämfört med i de övriga kalibrar som finns valbara. Är man alltså spekulant på ett speciellt vapen, försök då att testa och även mäta det med alla tillgängliga kaliberval mot varann.

I vissa fall, här är Crosman Marauder ett paradexempel, så använder tillverkaren olika underleverantörer på väsentliga komponenter. I detta fall så kör Crosman egentillverkade pipor i kaliber 177 och 22 där man köper in 25-piporna ifrån Green Mountain. Entusiasterna upptäckte då därför snabbt att 177 i allmänhet sköt bra, bättre än 22, men att 25-piporna sköt fullkomligt lysande och på en helt annan nivå. En iakttagelse som ju fick sin tydliga förklaring när leverantören av respektive kalibers pipa avslöjades.

Just pipor är annars rena häxkonsterna. Vissa tillverkare (ex BSA) tillverkar ypperliga pipor med kaliber 22 och 25 men då och då mindre bra sådana med kaliber 177. Theoben, på sin tid, körde pipor ifrån HW, Anschutz och LW. I allmänhet så sköt alla där bra men ammunitionspreferenserna var synnerligen smala och distinkt olika mellan kalibrarna.

Bortser man alltså ifrån pris och varumärke så är alltså forum och liknande kanaler värdefulla att använda som informationskällor för att hitta guldkornen i de olika tillverkarnas sortiment. Viktigt att tänka på dock är att man måste väga alla åsikter mot varann för att hitta konsensus. Det går alltså inte bara att lita på åsikter och erfarenhet ifrån ett enda forum utan man måste kolla åsikter på ett flertal dito för att hitta en balanserad sanning – som alltid, om allt.

Nytt från HN !

  HNs nya Sniper Magnum

Den kända tyska diaboltillverkaren HN har i dagarna lanserat en ny diabol, främst riktad mot PCP. Liksom den senaste tidens relanseringar av Defiant-produkter så har även denna diabol sina rötter i arvet efter Hugh Earl. Formen, snarare minié än diabol, visar tydligt sina rötter och den intressantaste kaliber för vårt vidkommande blir 22 där vikten hamnar, vid för kalibern för fullfartsbruk ur ett PCP, helt lagom 18.00 grains. Återstår att se om denna produkt kan komma att äta in lite på JSBs ställning som förstahandsval för vapen i effekterna 30-50 joule.

Självfallet kommer även Sniper Magnum i kaliber 177 och väger då rekordtunga 15 grains. Detta kan göra den intressant för den skytt som har ett PCP på 16J men som ibland maxar ut vapenet utanför tävlingsarenorna och vill få fram så mycket kraft som möjligt ur den lilla kalibern. HN uppger BC = 0.035 resp 0.037 för 177 och 22.

Det ska bli intressant att se hur marknaden kommer att ta emot dessa.

Vinterskytte!

  Inomhusskytte hör vintern till på våra breddgrader

När värmen lyser med sin frånvaro så är det en underbar räddning för skyttet att kunna skjuta inomhus. Idag på söndagen har vi fyra plusgrader, friska vindar runt 8-10 m/s och ihållande regn här på västkusten. Att då kunna gå in i en varm, torr och absolut vindstilla maskinhall för att kunna skjuta i lugn och ro är minst sagt en välsignelse.

Har ni möjlighet så försök då få chansen att hitta någon liknande plats själva så att inte ert skytte avstannar under den här perioden på året. Hör med grannar, vänner, bekanta och arbetskamrater om inte någon, någonstans, har en lämplig plats att låna eller hyra ut för ändamålet. Det kan vara lite bök att hitta rätt plats men när man sedan har gjort det så lovar jag att det är mödan väl värt. Att få tillgång till 30-40 meter istället för kanske 8-12 meter i sitt boende gör en enorm skillnad för upplevelsen av meningsfullhet i skyttet.

Det är ett par tunga månader nu, men i mars blir det ljusare och varmare varpå vi har en helt ny säsong framför oss.

Fem år har gått..

Airpangs historia i reda siffror

Nu i dagarna så har bloggen två anledningar att fira jubileum. Dels så är det fem år sedan Airpang publicerades första gången och dels så passerar vi snart 2000 inlägg. Räknar vi åt andra hållet så har vi alltså 400 inlägg per år, vilket gör något över ett inlägg varje dag i genomsnitt. 

Antalet besökare kan vi se av grafen ovan. Intressant är att under i princip alla år (utom 2011) så har antalet besökare märkbart ökat under just mars månad. Vi kan också så att de tre senaste åren har varit väldigt stabila med jämna antal besökare varje månad. De två första åren var däremot mer svajiga innan bloggen blev riktigt etablerad i den svenska luftvapenvärlden.

I början så fick jag otroliga mängder kritik för bloggen, att publicera den var tydligen förvånansvärt kontroversiellt. Inte minst folk ifrån etablerade forum (ingen nämnd, ingen glömd) gjorde verkligen sitt yttersta för att motarbeta och uttrycka sitt förakt för mitt lilla hobbyprojekt. Om ni bara visste hur många gånger jag fick höra att bloggen bara var en "dagslända" som (liksom de flesta andra bloggar) bara kommer att vara igång ett kort tag och sedan tunnas ut för att helt försvinna. 

Visst har det många gånger varit svårt, det sticker jag inte under stolen med. Jag har bytt arbete, bytt boende, hamnat i skilsmässa, förlorat nära anhöriga, gift om mig och upplevt många andra av livets skeenden samtidigt som jag har försökt vika i alla fall någon timma varje dag åt Airpang - förutom att därtill ha tid att själv skjuta lite mellan varven. Att få ihop allt detta tillsammans med ett familjeliv och två barn, ett intensivt arbete och många andra omständigheter har inte alltid varit så enkelt.

Målsättningen har dock alltid varit klar och två ting har jag försökt att hålla heliga; bloggen ska alltid uppdateras kontinuerligt (helst dagligen) och den ska aldrig kosta något - varken att besöka eller att bedriva. Vidare så ska den alltid ha högt i tak och välkomna de mest skilda synpunkter, även sådana som utgör direkt kritik mot densamma. 

En del har hört av sig med två synpunkter som jag särskilt vill adressera. Dels har man ansett att kvalitén har varit för låg, jag har använt länkar till exempelvis videofilmer och liknande istället för egenförfattade inlägg, och dels så har man ansett att utgivningen har blivit allt ryckigare med tiden.

Båda dessa påståenden är i sak helt korrekta. Jag har ingen anknytning till någon handlare eller tillverkare och jag har därför begränsat med föremål att testa/publicera och diskutera. Allt som figurerar i bloggen (med få undantag) har jag själv fått inköpa över disk precis som alla andra. Detta då till skillnad ifrån exempelvis Tom Gaylords blogg där en stor handlare ständigt lånar och skänker honom föremål för utvärderingar och därmed också material för hans blogg. 

Vad gäller utgivningen så hänger detta ihop med att jag faktiskt har ett liv också utanför luftvapenvärlden, tro det eller ej. Det betyder att jag helt enkelt inte alltid har tid att skapa material i den takt jag själv önskar och detta blir ofrånkomligt läsarna drabbade av eftersom utgivningen blir ryckig.

Slutligen så har en del frågat sig hur länge Airpang ska fortgå. Svaret på detta är att jag kör bloggen så länge jag är intresserad av luftvapen. Jag började i hobbyn 1982 och har skrivit om luftvapen (i början mest på forum) sedan 1998. När den dagen kommer då jag lämnar bloggen så kommer den i alla fall att finnas kvar, som den är då - om jag inte hittar någon annan lämplig person att förvalta den vidare i rätt anda.

Detta ligger dock i en fjärran framtid ännu, framför oss ligger 2015 och ännu en säsong i vår underbara hobby.

En tragisk olycka...

  Resterna av vapnet..

På Facebook cirkulerar det just nu bilder på en luftvapenolycka som påstås har inträffat i Thailand. Man hävdar att ägaren till vapnet har fyllt en Co2 bulkflaska (max 60 Bar) med HPA till okänt tryck. När skytten sedan sköt med sitt vapen och vilade kinden på flaskan rupterade den och detonerade.

Enligt de uppgifter som cirkulerar så överlevde skytten mirakulöst (i nuläget) men påstås ha förlorat ett öga (vilket ska ha återfunnits en bit bort ifrån olycksplatsen). Som synes en mycket otrevlig händelse.

Det finns naturligtvis en hel del att lära av detta. Viktigast torde vara att alltid respektera de maximala tryck som gäller på de kärl som man fyller. Står det exempelvis 60 Bar så ÄR det fullkomligt livsfarligt att fylla till 250 Bar. Likaledes så är det precis lika farligt att fylla tuberna med annat än ren luft, i synnerhet trycksatta svetsgaser, ren syrgas och liknande. Tänk också på att tuber åldras och att gamla kärl lättare brister än vad nya dito gör. Har man gamla slitna tuber med 15-20 år på nacken så är det en sund idé att uppgradera dessa till nya motsvarigheter.

Använder man HPA till Co2 - vilket man endast bör göra om man vet vad man pysslar med - så är det ytterst viktigt att regulera kärlets utgående tryck till vad konstruktionen tål. Även om man har en "säker" tub som klarar X Bars tryck så behöver inte det innebära att själva vapnet gör detsamma. Detta är i synnerhet viktigt att tänka på med Crosmans Co2-vapen som har breecher och liknande i plast.

Även om kärlet håller så vill man ändå inte ha andra fragment flygande i luften i närheten av ens ansikte.

TX-serien igenom åren..

  Air Arms .22 TX200 Mk I - serienummer 0086, tillverkad i juni 1991 (pre-92 hehe)

Med tanke på mitt senaste inlägg där jag mellan raderna grymtade lite över TX-seriens förfulning igenom åren så tänkte jag att det kanske kan vara på sin plats att redovisa de skillnader som finns och kanske också varför jag tycker som jag göra om dessa.

Överst så har vi en Mk I, den absoluta ursprungsversionen. Den absolut tydligaste skillnaden mot alla andra versioner är avsaknaden av antibeartrap ("knappen" bakom laddluckan). Vidare så har man en liten pipvikt och man har en nästan helt rak och dessutom volymös förstock. Nätskärning finns bara på pistolgreppet.

Här är en Mk II tillsammans med en sen (nuvarande) Mk III

Med Mk II så kom nätskärning på förstocken samt en antibeartrap (med tillhörande "knapp"). Mk III har en rak pipa utan pipvikt samt två olika former av nätskärning. Den senare har laserskuren nätskärning med "blommotiv" i dess utkanter liksom en pistolgreppsbotten i mörkare träslag.

En tidig Mk III med nätskärning typ Mk II, detta är en HC - därav den korta pipan.

Till skillnad ifrån föregångarna så finns alltså Mk III med två utföranden på stocken. Dels den klassiska Mk II (som tilltalar mej personligen) och dels den nya Mk III med sin laserskärning.

  Snyggast av dem alla - SR

Min absoluta favorit är dock SR med sin karaktäristiska formgivning precis framför varbygeln. Här syns det tydligt att det inte handlar om någon vanlig TX...

TX200

En review på TX200

Den var länge ohotad som kung av de precisionsinriktade fjädervapnen men har de senaste åren mött stark konkurrans ifrån Walther med sin LGV/LGU-serie. Fortfarande så är den dock ett tekniskt sett mycket bra vapen och kommer säkert att kunna hitta köpare i många år till framöver.

En hel del dyrare än LGV/LGU men lite mer brittisk trots en tysk pipa och bara detta betyder ju att den automatiskt kommer att tilltala vissa grupper av köpare. Att designen stadigt har gått utför ända sedan MK I påverkar ju inte vapnets rent tekniska egenskaper - en klassisk bössa.

Razor BDC

Kanske något för Field Target också...?

Många har säkert prövat att klistra på olika små lappar på vreden till sina kikarsikten i hopp om att man enklare ska kunna hålla ordning på olika avståndsinställningar. Som de flesta har konstaterat så är detta lättare sagt än gjort och om man väl får till det på ett bra sätt så kan det vara svårt att ändra markeringarna ifall man byter diabolsort eller förändrar vapnets utgångshastighet.

Här kommer en intressant lösning på problemet.

Man ersätter toppen av kikarsiktesvredet med en speciell topp som har fästen för färgade markörer runt hela sin perferi. Dessa markörer kan sedan flyttas på valfritt sätt i takt med att behoven förändras, exempelvis byte av utgångshastighet eller diabolsort. En färg markerar alltså exempelvis 10 meter, en annan 15 meter, en tredje 20 meter osv. 

  Standard till vänster, Razor BDC till höger.

Om man sedan har två helt olika utgångshastigheter på samma vapen (ex 16 & 45J) eller om man använder samma kikarsikte på två helt olika vapen/kalibrar så kan man enkelt köpa extra lösa överdelar till vreden som hela tiden kan behålla sina markeringar. Byter man vapen/effekt så byter man bara toppen på vreden och vips så är kikarsiktet inskjutet och klart. En intressant lösning i kombination med exempelvis FX Unlimited fäste eller Leupold QRW. Ett bra sikte som enkelt kan användas på flera vapen, bara det har två basfästen för siktesfästet och två vredtoppar för kikarsiktet.

Framöver planeras även motsvarande lösning för stora sidohjul till parallaxen. Då kan man enkelt jämföra färgmarkören på parallaxhjulet med färgmarkören på kikarsiktets vred och sekundsnabbt veta att allt är korrekt inställt. Visst finns det underbart många roliga och praktiska tillbehör till vår hobby numera?