Ett enkelt och billigt bygge

  Det behöver inte kosta en förmögenhet att bygga ett kul PCP

Att bygga om PCP är roligt, men dyrt. Det går dock att komma (relativt sett) billigare undan och dagens bössa är ett bra exempel på just detta. Basen är en kinesisk QB78 och denna har försetts med en HiPAC från PowerMax. Förutom detta så har man också kostat på skapelsen en customstock inspirerad av saligen avsomnade Beeman C1.

Skyttespecialisten saluför QB78 här i Sverige och tar 1190 kr för dessa (valfritt 177 eller 22). En HiPAC kostar $85 USD + frakt ifrån USA. Summan för mekaniken blir alltså ca 1900-2000 kr.

Till detta kommer då den specialtillverkade stocken.

Vapnet är sedan kompletterat med en pipvikt och ett kikarsikte med dito fästen - även dessa av lågpriskaraktär och kan köpas via Ebay för 5-800 kr.

En ny intressant grupp!

En skärmdump ifrån den nya gruppen..

Vi har sedan ett tag tillbaka en ny grupp på Facebook som vänder sig speciellt till de som vill köpa och sälja luftvapen och dito tillbehör. En del har ju klagat på att exempelvis Tradera inte tillåter försäljning av luftvapen med annan kaliber 177 etc. Här finns ett bra alternativ, därtill kostnadsfritt och riktat direkt mot entusiater.

Välkomna att utnyttja möjligheten!

Test av HM1000 - lika bra som man tror?

Ett vackert vapen i alla fall...

Som ni säkert har sett på diverse forum och liknande så har det precis kommit ut en bra videotest av RAWs nya TM1000 med kaliber 357. Förutom en mycket välgjord video så finns det en del intressanta aspekter som kan vara värda att belysa.

Till att börja med så är 357 en udda kaliber i luftvapenvärlden och den kalibern lider, precis som kaliber .30, av bristen på bra ammunition. I videon så har har man lyckats få tag på 3 sorters projektiler, vilket är en prestation i sig självt, men bara en enda av dem skjuter acceptabelt bra. Vi har, som sagt, samma fenomen med kaliber 30 och visst - hittar man en bra sort som fungerar perfekt så finns det naturligtvis inget skäl att byta men om den sorten försvinner ifrån marknaden, vad gör man då? Man är helt enkelt väldigt utsatt. Den principen gäller även prisbilden. En tillverkare kan ta mycket bra betalt för en udda kaliber, med hänvisning till att den är just udda, och konkurrensen är dessutom obefintlig.

Prestandamässigt sett så kan vi se att på 30 yards saknar kalibern helt relevans, där presterar en klenare kaliber precis lika bra precisionsmässigt sett. Så även på 50 meter faktiskt och det är nog därifrån och längre som det kan vara vettigt att överhuvudtaget överväga en "large medium bore". Detta är helt klart en modell som vänder sig till den som inte bryr sig om prisbilden på ammunitionen och som litar på framtiden för kalibern samtidigt som man regelbundet skjuter på avstånd bortom 50 meter. Har man inte dessa mycket speciella behov och förutsättningar så försvinner mycket av argumentet för den här modellen i denna kaliber.

Tittar vi på drivkällans kapacitet så visar man upp 50 skott, vilket naturligtvis är mycket imponerande i relation till effekuttaget men mellan raderna så kan man också notera en spridning på hissnande 73 (!) fps! Räknar man en vettigt normal spridning, säg 20 mps, så ser man självfallet bara en bråkdel av skotten - kanske ett tjugotal. Anledningen är naturligtvis att man saknar en regulator och grundkonstruktionen har svårt att självregulera effektflödet.

Konstruktivt sett så är alltså skillnaden stor mot exempelvis FXs vapen som ger en stor mängd skott även inom en låg spridning tack vare regulatorn. Fördelen med kaliber 30 kontra 357 är dessutom att man får upp utgångshastigheten lite och därmed också en kortare bantid. Visst, man tappar effekt med den klenare kaliber 30 - den ger 78 fpe mot 87 fpe - men samtidigt så får man hos BOSS ut minst 45 skott med max 20 fps spridning!

Skillnaden är stor..

  Det är kallt och vinter, trots att snön är borta - men skjuta måste man ju..

Idag var vädret klart och kallt men trots detta så tog jag en sväng till banan. Då jag har beställt lite nya prylar till min Elite så passade jag på att rasta Challengern lite istället. Ämnet för dagen blev att skjuta på lite längre avstånd än de distanser som jag vanligtvis har tillgång till när jag skjuter inomhus nu på vintern.

  Utsikten ifrån skjutbordet

Väl på plats så började jag vid 35 meter. En stilla bris rullade lite ojämnt över området under den timman som jag var där. Detta är lika intressant som det kan vara frusterarande, man ser fort hur mycket vinden påverkar de små 177-diabolerna på dessa förhållandevis långa avstånd.

  Här har vi 35 meter igenom kikarsiktet

Jag passade på att dra upp kikarsiktet till maximala x9 för dessa lite längre distanser. Vidare så kunde jag konstatera att det är väldigt fippligt att ladda 177-diaboler jämfört med förra gången då jag använde min Elite med kaliber 25 och dess stora klumpar till projektiler.

  En closeup på målområdet

Som ni säkert vet så har olika skjutbanor olika regler och på Fuxerna så förväntas man använda ett uppsamlande kulfång när man volymskjuter på andra avstånd än de 50 meter där vallen finns. Klubben har träsnickrade uppfångande kulfång som passar i de träramar som man ser utspridda här och där över skjutbanan men jag brukar istället ta med mig ett litet smidigt kulfång i plåt från Hatsan till Challengern. Det är i sig uppfångande och den tunna plåten räcker gott för en såpass måttlig effekt som 10 joule. När jag skjuter med min Elite så brukar jag nästan uteslutande använda 50 meter då kortare avstånd inte känns meningsfulla, liksom för 22 LR. Det är egentligen bara när jag skjuter Ultran så jag kör med klubbens träkulfång då diabolerna förmodligen ganska enkelt skulle slå igenom Hatsan-kulfånget.

  Här är avståndet 35 meter

Ni som har sett mina träffbilder ifrån inomhusskyttet med Challengern känner nog inte igen så mycket av dagens träffbilder. Jag sköt 40 skott och samtliga är redovisade i dagens inlägg. Som ni ser så ÄR det en helt annan sak att skjuta inomhus än att skjuta utomhus och det visar sig direkt igenom klart mer öppna träffbilder utomhus. Den mycket milda brisen låg för övrigt på åt höger, något som också framgår på en del av träffbilderna.

  Träffbilden för 40 meter

Träffbilden på 40 meter är intressant. Inomhus så skjuter man ibland ett enda hål på detta avstånd när det är absolut vindstilla och +20 grader. Utomhus vid nollgradig temperatur och lite vind så ser saken ut på ett helt annat sätt. Notera särskilt flyern på sexan - den visar tydligt varför jag personligen är tveksam till jakt med kaliber 177, bortsett ifrån att det inte är tillåtet överhuvudtaget i Sverige. Utomlands så läser man ofta om entusiaster som skjuter relativt stora villebråd också på väldigt långa avstånd med kaliber 177, låt vara för att de nästan alltid har betydligt mera effekt än 10 joule. Risken är emellertid att man drabbas av en flyer och med den här lilla kalibern så brukar dessa bli synnerligen vida.

  Hela 45 meter är långt för 10J/.177

Nyckfullheten såg man tydligt också på 45 meter vars träffbild blev proportionellt sett sämre än för 50 meter nedan. Två flyers även här och dessutom ett helt oförklarligt slängskott långt ute till vänster på femman? Man brukar säga att gränsen för att praktiskt utnyttna ett 10J/.177-vapen går vid 30 meter och även om jag personligen snarare hade sagt 40 meter för ett bra vapen så händer det onekligen något från 40 meter och bortåt. Det är ifrån denna gräns som den här typen av vapen börjar tappa sin praktiska precision i sådan utsträckning att en hel del nyckfullhet uppstår under skyttet.

  Dagens längsta avstånd blev fulla 50 meter

Träffbilden på 50 meter blev ännu konstigare, de fyra första skotten i tur och ordning träffade oproportionellt sett mycket högt upp och jag vet inte varför. Här hade det varit otroligt intressant att se kronografsiffor på just dessa skott. Kanske gav vapnet som här borde ligga mitt i sin sweetspot några absoluta toppnoteringar i utgångshastighet eller så hade projektilerna helt enkelt medvind? Det kan också ha varit något med kikarsiktet eller temperaturen. Kanske en samverkan med allt ovanstående. De sista sex skotten i den här serien träffade i alla fall väldigt bra med tanke på vapnets effekt och avståndet. Som en lustig parantes kan nämnas att trots den måttliga effekten så räckte den kvarvarande anslagsenergin för att välta kulfånget borta vid 50 meter när jag bara lät det stå fristående. Man tycker att 10J inte är mycket och att 50 meter är långt för effekten men ändå så var jag tvungen att backa upp kulfånget med något bakom för att slippa ännu en promenad fram- och tillbaka.

En helt amerikansk rigg - kikarsikte, fäste & vapen, möjligtvis undantaget pipan - men bra ändå.

Slutligen så blev det till sist dags att bege sig hemåt igen. Sammanfattningsvis så är det alltid kul att skjuta med Challengern. Visst, det är absolut inget fel på min Elite (eller Ultra) men de saknar mycket av Challengerns mångsidighet och karismatiska känsla av just luftgevär. Den är tyst, lättskjuten och känns väldigt liten. Trots den smala tuben med sin ringa volym så får man ändå ut såpass många skott att man nästan aldrig funderar på om de kommer att räcka eller inte. Skulle man ändå så göra så kan man alltid ta med sin lilla buddybottle som lätt ger hundratals skott till Challengern tack vare vapnets lågtryckssystem. Själva känslan hos Challengern och dess EQ värde tilltalar mej också enormt. Den är 100% tillverkad av matall och trä, helt utan plast, och dess låga, slanka och enkla stock utan nätskärningar och andra ordnament för onekligen tankarna tillbaka till barndomens Dianor.

Transferportstunnlar

  FX Airguns Elite (foto: Airpang)

I samband med att Air Arms nya FTP900 har lanserats av Air Arms så har fråga om transferportstunnlar aktualiserats på olika forum och liknande. Likaså har också jag fått lite frågor runt nödvändigheten av dessa.

Som de flesta av er vet så kan den expanderande luften vid en avfyrning levereras på lite olika sätt ifrån ventilen till projektilens drivspegel. Det absolut vanligaste är att man på dagens PCP har en matarpinne som skyfflar in diabolen ifrån laddpositionen och vidare in i pipan. För att inte läckage ska uppstå bakåt så har man vanligtvis två olika former av tätningar. Antingen så har man en O-ring placerad runt matarpinnen eller så har man en O-ring placerad inuti själva pipan, vilken då tight omsluter matarpinnen när mekanismen är sluten. Vilken lösning av dessa som är "bäst" är naturligtvis också omtvistat men O-ringen placerat på matarpinnen har obestridligen fördelen av att skytten lätt kan se i vilket skick som O-ringen är och dessutom så är den som regel även en enklare att byta ut och i synnerhet så om själva matarpinnen därtill är enkelt demonterbar.

Nackdelen med båda systemen, oavsett var O-ringen är placerad, utgörs av det blotta faktum av att man använder en matarpinne. Denna princip betyder att projektilen, när skottet går, inte kan utnyttja hela sin drivspegel (vanligtvis kjolen/stjärten på en diabol) för luften att verka mot. Dessutom så finns det i dessa konstruktionen en transferport placerad i pipan och riktad nedåt vars vassa kanter som diabolens känsliga kjol måste pressas över. Den kraft som används för att pressa in diabolen i loppet är dessutom ofta förvånansvärt hög i relation till mjukheten i diabolens kjol eftersom hävstångseffekten i repetermekanismen liksom hastigheten/kraften i skyttens rörelse ofta är betydande. Hela situationen förvärras därtill ytterligare om vapnet har ett magasinsystem som utöver detta cokså kräver att projektilen ska pressas igenom ett magasin med dess kanter och vinklar innan den slutligen knuffas in i pipan.

  Air Arms FTP 900 (foto: Air Arms)

För att lösa hela detta dilemma så har man kommit fram med den så kallade transferportstunneln, som idag närmast är norm på de mest avancerade tävlingsvapnen för Int 10M-skytte. Här har man ett riktigt stort uttag i blocket och där rör sig ett grovt rör vilket tjänstgör som överföringskanal för den dekomprimerande luften vid avfyrningen. Skytten laddar alltså projektilen för hand direkt in i pipan och därefter så sluter man transferportstunneln vilken omsluter början av pipans utsida. I transferportstunneln så finns det då en kanal nedåt mot transferporten och en inre böjning som tillåter luften att vinklas så att den påverar hela projektilens drivspegel helt symmetriskt rakt bakifrån. Systemet gör alltså att man här inte behöver ha någon matarpinne överhuvudtaget och konstruktionen blir då per automatik enkelskott.

Nackdelen med det hela är att konstruktionen ställer mycket höga krav på tillverkningstoleranserna och blir därför tämligen dyr att ha i produktion. Om man däremot som Steyr kör samma lösning på i princip alla sina vapen och dessutom har en acceptans av kunderna för en prisklass runt 15-20.000 kr så är detta problem inte oöverstigligt. Tillverkare som FX Airguns och Air Arms har tonvikten av hela sin produktion lagd på konventionella mekanismer med matarpinne och för deras del så skulle ett one-off block med transferportstunnel bli fruktansvärt dyrt att producera och därför också utomordentligt svårsålda när man generellt sett har svårt att få ut mer än kanske 10.000 kr för sina färdiga produkter - oavsett konstruktionslösning.

Är det dock en stor teknisk fördel med transferportstunnel?

Det är en fördel, naturligtvis. Sedan så får man fråga sig om fördelen är värd kostnaden och de övriga nackdelar som dessa konstruktioner för med sig, exempelvis inkompatibliteten med magasinsystem etc. Generellt sett så är det så ju så att de allra flesta köpare av Air Arms och FX Airguns produkter föredrar vapen med magasinsystem framöver enkelskottsladdade vapen. De som inte gör detta är renodlade tävlingsfantaster, vilka är en liten del av den totala mängden köpare. Dessutom väljer många av dessa köpare andra och dyrare fabrikat i första hand eftersom de inte är lika priskänsliga som de "vanliga" köparna av dessa fabrikat. Slutligen - den relativt marginella nytta som transferportstunneln medför är det ganska få skyttar som kan utnyttja fullt ut.

Redan ett vanligt, basalt och billigt PCP som exempelvis en FX Airguns Typhoon eller Air Arms S400 har en inneboende teknisk egenprecision som förbluffande få skyttar är skickliga nog att utnyttja 100% fullt ut. Med andra ord så kan man rättvist påstå att dessa vapen skjuter bättre än en förkrossande majoritet av de skyttar som äger dem. Det kvittar alltså om ett vapen är 80 eller 90% perfekt om skytten själv bara är 60-70% perfekt. Skillnaden mellan dessa 80 eller 90% kommer alltså aldrig att framgå i praktiken för den genomsnittlige köparen.

Talar vi sedan om den yttersta eliten av skyttar så är saken naturligtvis en helt annan. Det finns faktiskt en liten selekt skara som skjuter utomordentligt bra, vi kunde exempelvis under säsongen 2014 se en skytt som bara missade en enda fällning i sin klass på tre kompletta tävlingar i Field Target! Denne skytt och hans handfull gelikar, de har däremot ett relevant behov av de yttersta som konstruktionerna kan leverera. Det är där i den skaran som marginalfinesser som transferportstunnlar fyller en konstruktiv funktion. För glada amatörer, som undertecknad, så är de helt enkelt bara en ball finess som är kul att ha.

Luftvapenvärdens motsvarighet till horologins tourbillon.

Flipp o flopp

Nu när 2014 har gått till sin ända så brukar det alltid dyka upp flipp och flopp-trådar på diverse forum och andra platser där entusiaster träffas. Vissa fjädervapen och vissa PCP har tilltalat köparna och andra....mindre så. Med andra ord - vilka nya produkter har då rosats på marknaden och vilka har mötts med besvikelser?

En kommande storsäljare?  

Walther LGU - Flipp

Detta vapen har fått unisont god kritik och inte minst på grund av sin lyckade prissättning. Runt $570 USD på den viktiga USA-marknaden borgar för att LGU kan börja stjäla marknadsandelar ifrån den redan väl etablerade TX-serien som där kostar $630. I England så är läget ungefär detsamma, LGU betingar £349 mot TX £389. Rätt pris och naturligtvis också ett mycket bra vapen rent tekniskt sett gör att LGU blir väl förtjänt av ettiketten Årets Flipp.

Feinwerkbau Sport - Flopp

Så kom den, Feinwerkbaus andlige efterträdare till legenden Sport och visst är det så att en uppföljare aldrig blir riktigt lika bra som originalet? Även här så blev prissättningen flitigt diskuterad av entusiasterna, om än inte alls i samma positiva dager som för Walter. Med $899 på prislappen så hamnade nya Sport i en klass för sig självt. Nästan $300 upp jämfört med erkänt kompetenta TX-serien och för detta så fick man - i princip en 40 år gammal konstruktion i nytt utförande med vissa detaljförbättringar. Maximal antiklimax med andra ord. Inte blev saken heller bättre av att Pyramid Airs hustomte Tom Gaylord körde en besynnerlig test av modellen där han av någon märklig anledning fyllde mekanismen med växellådsolja (!) i hopp om att den inte skulle twaaanga lika illa som direkt ur kartong. Detta var inte vad de hugade spekulanterna ville höra ifrån ett fjädervapen för nästan $900.

Inte vacker, men populär..  

Bullpups - Flipp

När det gäller PCP så blev den absolut starkaste trenden bullpups. Bobcat, Cricket och allt vad de nu heter blev plötsligt glödheta på marknaden och vapentypen som alla måste ha. Att ergonomi, balans och avtryckarsystem ofta får stryka på foten när vapen blir bullpups bortsåg marknaden unisont ifrån 2014. Även halvdana konstruktioner och bisarra utseenden förmådde inte att bromsa köplusten och vips så kom den ena tillverkaren efter den andra ut med just bullpups, även sådana som tidigare hade svurit att inte producera dylika skapelser. Visst är det kul med mångfald men frågan är hur andrahandsvärdet utvecklar sig när marknaden sakta svalnar?

Walther Rotax & BSA Buccaner/Gamo Coyote - Flopp

Systermodellerna Coyote och Buccaneer har hittat en del köpare även i Sverige, inte minst igenom XXLs lockande prislapp på 4995 kr för Buccaneer. Tyvärr så har den praktiska precisionen lämnat mycket övrigt att önska och i synnerhet med kaliber 177 - vilken olyckligtvis också är ett populärt kaliberval här i Sverige. Walthers Rotax har också mottagits svalt ifrån den köpande allmänheten, kanske lite som Cometa Lynx - ett vapen som det egentligen inte är något fel på sett till "på pappret" men som ändå saknade argument för att hitta köpare.

Tävlingar 2015

Idag kom listan ut på alla tävlingar säsongen 2015 som ingår i rankingen.

* 25 april              Mörrum

* 10 maj               Onsala

* 24 maj               Vittsjö

* 13 juni               Fuxena   Anm. Riksmästerskap 2015

* 28 juni               Laxå

* 13 sep                Onsala

Vinterskytte!

  Bistert kallt men ändå väldigt kul..

Idag blev det en sväng till skjutbanan och för första gången sedan i september så passade jag på att ta med Eliten för att damma av den en smula. Vapen mår ju alltid bäst av att användas så då och då får man ta sig tid att skjuta även med de vapen som annars ser en mycket sparsam användning.

  Laddat och klart ifrån skjutbänken

Som vanligt så körde jag med Hurricanes Defiant Exterminator samt JSB King. Båda dessa projektiler levererar goda resultat i min Elite. Exterminator ger mer anslagsenergi men är dyrare, King är snabbare och billigare men båda skjuter som sagt bra, King har en edge under vindstilla förhållanden och det omvända förhållandet råder vid blåst då Exterminator dominerar.

  Vyn ifrån kikarsiktet (Bushnell Legend) på 9 gångers förstoring över 50 meter

Vapnet är utrustat med ett Bushnell Legend 5-15/40 Ao, ett numera utgånget kikarsikte som har ett genuint gott rykte på marknaden, inte minst i USA. Mycket kikarsikte för lite pengar även om jag själv tycker att det är en smula stort och skrymmande, personligen så använder jag mycket sällan en förstoring över x9 ens på avstånd runt 50 meter eller mer. Kikarsiktet sitter i FX egna No Limit fästen vilka jag främst använder för att de är takedown. En synnerligen praktisk egenskap på ett stort vapen när man har en måttligt stor vapenkoffert.

  Fem skott river upp rejäla hål även i frusen sand..

Som vanligt så slår Elite ordentligt hårt! Med över 65 joule anslagsenergi vid mynningen så river de grova och tunga kvarttumsdiabolerna upp hål stora som pingisbollar vid varje träff, även i frusen sand. För de som jagar med sina vapen så finns det ingen som helst tvekan - ju större kaliber desto större måleffekt. 

  En typisk 5-skotts träffbild över 50 meter.

Den praktiska precisionen är inte att klaga på. Elite är otroligt lättskjuten, lätt att anspänna, angenämnt låg ljudnivå och nästan ingen som helst rekyl. Det enda som hörs är ett "fooop" när skottet går, ett "swooosh" när projektilen klyver lufthavet åtföljt av ett ljudligt "smack" när projektilen laddar av all sin burna energi i målet. 

Idag så sköt jag 16 mm (King, fotot på bilden), 11 mm (King), 28 mm (Exterminator), 26 mm (King), 12 mm (King) samt slutligen 19 mm (King). Genomsnittet för dessa 5-skottsgrupper på 50 meter blev alltså: 18.66 mm,

  Ett klassiskt vapen som definitivt kommer att bli ett framtida samlarobjekt..

Som ni säkert vet så har FX Airguns Elite utgått ur produktionen hos FX Airguns. Detta gör den unik på grund av att FX aldrig tidigare har lagt ner en plattform ("block") förrut med så liten produktion, rena prototyper (typ MicroBurst) oräknade. När jag talade med Fredrik om saken för några månader sedan så kunde han berätta att minst 30 exemplar har tillverkats, men förmodligen ett gäng till - kanske ända uppåt 50 exemplar.

Störst antal verkar vara de som är byggda som Royale, alltså Theoben Rapid-stuk med 400 eller 500 cc tubflaska framtill. Dock så har man även tillverkat ett antal Elite på Independencebas, alltså som en vanlig Independence men med Elites unika block. Vidare så är vissa tillverkade med block som är oborrade och därmed oförberedda för det senaste avtryckarsystemet "Match". De senare är dock borrade och gängade för nyss nämnda avtryckarsystem. De flesta är sålda som original full power, mot licens eller för export där ett mindre antal såldes strypta till lägre effekt. 

Vidare så har vissa i efterhand modifierats (borrats & gängats) för Matchavtrycket, trots att de egentligen är Mk I. Likaså vet jag om i alla fall ett exemplar där ägaren har byggt en "Bobcat" baserad runt ett modifierat Eliteblock. Det antal omodiferade Elite som existerar minskar alltså ännu, en del byggs om till bullpups eller BR-vapen där andra bara stukas till enligt ägarnas eget tycke och smak. Ifrån denna lilla skara av 30-50 exemplar (ska försöka klämma fram exakt antal av Fredrik vid tillfälle), så kommer det snart inte att finnas så många exemplar kvar över tid.

  En hel del snö och -7 grader denna decembereftermiddag..

Det är med andra ord givna samlarobjekt framöver. FX Airguns är en etablerad tillverkare som har producerat betydelsefulla modeller under lång tid. Förutom detta så ger man generellt sett inte ut förproducerade "samlarobjekt" såsom exempelvis Daystate, vilka här verkar tillämpa "Franklin Mint-principen" känd av bland annat Winchester som i tid och otid gav ut femtioelva varianter av Limited Edition-versioner i mässing (!).

Då FX är attraktiva på marknaden så är det därför inte en alltför avancerad gissning att många samlare framöver kommer att få upp ögonen för Elite som rent samlarobjekt - FX första modell med fullpower regulator och med sin unika laddning-rakt-in-i-pipan.

För att försöka få koll på vilka Elite som återstår på marknaden så har jag försökt upprätta ett register på FX Owners Clubs forum: http://www.fxoc.info/viewtopic.php?f=20&t=2670

Där och via FB ska jag försöka spåra fram och notera upp så många Elite som jag kan hitta.