Lite oväntat..

      En liten ask på väg till min brevlåda..

Under de gångna dagarna så har jag rivit isär min Challenger för lite vinteröversyn. I samma veva så passade jag på att inspektera tuben, så att den som tillverkad i stål, fortfarande höll sig rostfri. Jag lackerade även tuben mattsvart med en vanlig sprejburk för att få ett bättre korrosionskydd än vad bara en enkel blånering kan erbjuda.

Efter detta så återstod en återmontering. Det enda som jag missade att ha koll på när jag demonterade var exakt hur mycket jag drog åt det bakre pipbandets översta skruv, alltså hur mycket pipbandet påverkade pipan. Utan tagna referensramar så fick jag helt enkelt dra dem lite på känn och när jag efter återmonteringen provsköt så kunde jag konstatera att träffbilden var lägre än innan demonteringen. 

En snabb kontroll i kronografen gav dock vid hand att hastigheten var oförändrad sedan innan och att jag därmed alltså förmodligen har dragit åt skruven lite hårdare än vad som var fallet tidigare, eftersom detta pressar pipan nedåt. Egentligen var detta inget större problem då jag har targetturrets på kikarsiktets höjdjustering som jag enkelt kan flytta + det antal steg som skilde så att min avståndstabell ("fusklappen") på linsskyddets utsida fortfarande stämde. 

Det som emellertid var intressant i sammanhanget var att träffbilden i alla fall inte blev sämre..

  Utgångsläget innan rivningen

Sedan tidigare så har ju Challengern skjutit riktigt bra med RS men nu känns den ännu mera stabil. Tyvärr så hade jag bara 15 meter att skjuta över idag så det ska bli väldigt spännande att se om den här trenden står sig även på lite längre avstånd framöver. Med ett bra stöd så hade säkert träffbilden blivit ännu bättre, nu var jag tvungen att skjuta med armbågarna som stöd lutad över en byrå.

På tal om bättre praktisk precision så föll jag för frestelsen att pröva nya Exact Premium så jag köpte på mej en ask för att testa om det möjligtvis kan vara något för min Challenger. Dyra som attans var de i alla fall, totalt med frakt så gick asken på 152 kr för 200 diaboler - de dyraste diaboler jag någonsin har köpt!

  Första tavlan efter ihopsättningen - även här 5 JSB RS på 15 meter

I brevlådan så hamnade också ett rejält paket ifrån USA med godis till Eriks lilla 2240 - ja, det är svårt o låta bli att modifiera dessa charmiga små vapen. En uppdatering av hans bygge kommer här framöver och precis som tidigare så går det här projektet på en tight budget vilket naturligtvis kommer att innebära ett fokus på kostnadsbilden. Hittills så har hans 2240 i nyskick kostat 700 kr för vapnet, 16 Co2-patroner och en ask ammunition. Till denna har jag nu köpt en fräsch begagnad 1399-stock för 100 kr - summa 800 kr. Nu återstår lite andra tillbehör samt ett kikarsikte. Därefter så ska jag försöka jaga med honom på en tävling till säsongen..

I en annan skala..

  Det tar nog ett tag innan vi får uppleva den här typen av uppslutning i Sverige..

Idag så fick jag en inbjudan till en tävling i England. Inget som direkt intresserar mig men själva skalan på tävlingen var fascinerande. Första året (2013) så deltog 75 startande och 71 st fullföljde tävlingen trots att det föll 30 cm snö (!) timmarna innan själva tävlingsstarten - i England. 

"They dident see that one comming..."

Till 2014 så kunde man mönstra in 134 st startande och nu till 2015 så kan man ta emot upp till 500 st deltagare!

Det intressanta med detta är att tävlingen sker i mars månad, med synnerligen instabilt vårvinterväder på de brittiska öarna. Snöar det inte, vilket sannerligen hör till undantagen, så regnar det nästan alltid och är allmänt rått o kallt. Tävlingen är därtill inriktad mot ENBART äkta fjäderskyttar, alltså inga PCP eller semirekyfria fjädervapen.

Så, titta ut igenom fönstret där ni sitter o läser detta nu, tänk om man under dessa väderförhållanden skulle kunna ragga upp flera hundra entusiaster till en tävling med bara fjädervapen..

Mest prisvärda PCP under 5000 kr...?

  Kungen av lågpris!

Idag så fick jag mail av en blivande entusiast som undrade över vilket PCP som var mest prisvärt under 5000 kr. Min spontana fundering var om det överhuvudtaget fanns PCP under 5000 kr numera men när jag började fundera lite så hittade jag trots allt några intressanta alternativ - nu i de tider då fler vapen snarare kostar över än under 10.000 kr.

Om vi fokuserar på vapen som säljs över disk här i Sverige så har vi förutom, S200 ovan (4995;-) även tre modeller ifrån FX Airguns som ligger runt dessa pengar; Typhoon Std (4250;-), Typhoon valnöt (5295;-) samt Typhoon T12 (4995;-). Ett mera udda alternativ några kronor upp är S400 från AA (5395;-), som är oförtjänst anonym i Sverige.

Tittar man på ännu mer udda modeller så finns Brocock AimX (4995;-) liksom deras Hunter (4795;-). Ett annat lite udda namn för PCP i Sverige är Crosman som erbjuder Marauder som pistol (4995;-), som dock bör kompletteras med en axelkolv för ett par hundra.

Hatsan brukar vara ett kärt samtalsämnen på olika forum och den enda modell som känns rimligt prisvärd är AT44LW som erbjuder LW-pipa samt trästock (4650;-).

Vilket ska man då välja?

De allra flesta här i Sverige väljer sannolikt en Typhoon. Ett vapen med många starka sidor och inga direkta svagheter numera. I dagens perspektiv en beprövad modell som har finslipats under åren och som har en enastående support ifrån en tillverkare här hemma i Sverige. Ett säkert kort. vilken undermodell som man väljer är en smaksak. Gillar man magasin så tar man T12, gillar man enkelskott så tar man detta alternativ istället. Känner man sig bekväm med en syntetstock så kommer man billigt undan samtidigt som att stocken håller riktigt hög kvalité. Om inte så finns det en valnötsstock som tillval.

Air Arms S200 är också populär inte minst på våra Field Target-tävlingar. Ett fysiskt mindre vapen med stor karisma och mer uttalad tävlingsdesign. Välbyggt och genomtänkt och med mängder av tillbehör ifrån eftermarknaden. Erkänt god praktisk precision och acceptabelt avtryck. Ett billigt val om man måste ha trästock (bok). Är plånboken lite tyngre och man har svårt för S200s formgivning så finns det fysiskt större vapnet S400 ifrån samma tillverkare, då utrustad med LW-pipa. En mycket populär modell internationellt sett men mer udda här på hemmaplan.

De övriga nämnda modellerna ovan är mera wildcards. De har egentligen inte lika goda allroundegenskaper som storsäljarna men det är ändå acceptabla vapen som naturligtvis kan tilltala den invidviduelle entusiasten som vill vara lite annorlunda.

The Boss!

En ny video av hög kvalité från Airguns of Arizona

Nya FX Airguns Bobcat Mk 2

  Bättre - o dyrare - än någonsin

Så, idag så ramlade då nyheten om FX Airguns Bobcat Mk 2 ut i offentligheten. Nytt på denna Mk 2 är att man har utrustat vapnet med en regulator som standard. Modellen är dessutom försedd med två manometrar, en i stocken och en längst fram på tuben. Den ena visar trycket i själva tuben och den andra det utgående trycket, efter regulatorn. Under skalet så är kopparledningen borta och manometern är monterad direkt i blocket.

Den främre manometern är kombinerad med en ny luftpåfyllning av Cyclone-typ och försedd med ett vridbart dammskydd. Vidare så har man en förbättrad spännarm för repetermekanismen. 

Lite elakt kan man alltså säga att Bobcat är nu vad den borde ha varit redan ifrån början. Nackdelen med förbättringarna är att prisbilden singlar iväg över 10.000 kr strecket. Nya Bobcat betingar nu 10.200 kr.

Hur prisvärd är den då?

Jämför man Bobcat med Royale-seriens instegsmodell, Royale 200 för 7595 kr så handlar skillnaden om 2600 kr. Det man då måste betänka är att i Bobcat så ingår regulatorn (värde ca 1000-1200 kr) liksom matchavtrycket. Trots att det handlar om mycket pengar så måste man också betrakta Bobcat i skenet av konkurrenternas prisbilder. En Cricket betingar 14.500 kr och Edgun Matador landar på 17.000 kr.

Ser vi i ett historiskt perspektiv så köpte jag mitt första vapen ifrån FX Airguns under våren 2001 och då betalade jag 5995 kr. En snikmodell med bokstock kostade samtidigt 5495 kr, den bör vara närmast jämförbar med Bobcatens syntetstock. Vi ser en ökning på ungefär 100% på 14 år men då har min lön också dubblerats under samma tid.

Samtidigt så har vapnet blivit otroligt mycket bättre. Vi har en effektiv, laglig, shroud, vi har ett betydligt vassare avtryck, en större tubvolym trots en kortare totallängd och ett bättre repetermekanism. Detta då oräknat alla mindre förbättringar i form av materialval, konstruktionsmetodik och liknande.

Jag tror därför att Bobcat med all rätt även i fortsättningen kommer att bli en storsäljare för FX Airguns.

Snap-on-gauge !

  Manomentern påklickad för inspektion av kvarvarande tryck i buddybottlen.

Idag så kom det ett litet paket ifrån Kina i brevlådan. Där hittade jag en lågprismanometer samt en hona Fosterkoppling med 1/8" NPT i andra ändan. Anledningen till beställningen var att jag ville ha en manometer till min buddybottlesetup. 

  Baksidan när manomentern är monterad.

Visserligen så har jag en manometer på alla mina vapen men det kan ju vara bra att kunna se kvarvarande tryck i buddybottlen också ibland. Inte minst om den har stått länge och man kan misstänka att tryck eventuellt har försvunnit. Det vore ju inte kul att åka långväga till exempelvis en tävling och komma fram med en tom buddy som hade läckt ut innan man tog med sig den.

  När manometern är borta så sitter det ett dammskydd på plats.

Själva enheten består av fyra delar, manometern, fästet för manometern, en adapter och ett dammskydd för den sida som manometern inte sitter. Adaptern används också när jag fyller buddyn ifrån dykarflaskan.

  Den kompletta enheten.

En 500 cc är en bra kompromiss av format och luftmängd om man skjuter ett vapen med 10 joule och måttlig till liten tubstorlek. Dessa Luxfertuber är mycket portabla och godkända för 250 Bar. De har dock en rejäl säkerhetsmarginal och klarar även 300 Bar om man skulle få en oavsiktlig överfyllning. Därav att jag också valde en manomenter med bra marginal.

  Från vänster, manometer, adapter och dammskydd.

På min dykarflaska så sitter alltid en Foster hona som passar rakt på min Elite och min Challenger. När jag ska fylla Ultran så använder jag en annan adapter som är Foster hane i ena ändan och BSA fyllnippel i den andra. Den fungerar självklart även bra ihop med buddybottlen.

  Dammskyddet till den löstabara manometern.

Adaptern och dammskyddet hade jag sedan tidigare men manometern och fästet till densamma kostade mig totalt strax under 100 kr inklusive frakt. Högst överkomligt känns det som.

Royale-serien med laminatstock

  Foto: Hurricane

Nu kommer FX Airguns med en laminatstock för Royale-serien. Ingen dum idé med tanke på prisutvecklingen för valnöt och många kunders ovilja att gå mot syntetstockar. Laminat är enkelt att framställa o obegränsad mängd till rimliga priser och ger ändå mer känsla för många än den sterila plasten. 

I nuläget så förefaller man ha gått på en grå/svart nyans men med lite tur så kanske vi även får en traditionell vetekulör i framtiden..

Discovery eller Challenger?

Crosman Discovery 

En hel del har under årets lopp misstagit min Challenger för en Discovery när jag har lagt ut foton på Instagram, Facebook eller olika forum. Anledningen till detta är naturligtvis att jag har monterat en 2260-stock på min bössa vilket gör den visuellt sett snarlik en Discovery. Tittar man dock på den ekonomiska aspekten så är skillnaderna mellan dessa två vapen himmelsvid - en Discovery kostar numera 3995 kr där en Challenger betingar 6995 kr, till vilket man då får räkna en trästock som jag köpte ny för 800 kr via eBay. Grovt räknat så kan man alltså säga att en Challenger är dubbla pengarna jämfört med en Discovery och frågan är naturligtvis om den är värd detta?

Jag har ju som sagt en Challenger och jag har dessutom ägt en Discovery i samma kaliber för några år sedan då modellen kom ny på marknaden. Lite enkelt så kan man säga att modellerna skiljer sig åt på 4 väsentliga punkter:

Pipan

Crosman tillverkar normalt sett egna pipor. Jag har ägt lite 22XX-vapen med dessa egna pipor och de är ärligt talat lite av ett lotteri. Vissa pipor är acceptabelt bra och andra är helt enkelt usla. Undantaget är pipor med kaliber 25 som Crosman köper in utifrån (Green Mountain) liksom vissa 177-pipor som man köper ifrån tyska Lothar-Walther. Den pipa som jag hade till min egen Discovery sköt inte bra, i relation till vad man har rätt att kräva ifrån ett modernt PCP även i budgetklassen. 

  På 30 meter så är inte detta acceptabelt - detta var de fyra bästa diabolern..

Crosman Discovery har däremot en matchpipa ifrån Lothar-Walther och där fick jag dessutom en bra sådan. Jag har haft LW-pipor tidigare ifrån både FX Airguns (på en Cyclone) och CNC Process (Logun Axsor Carbine) och ingen av dessa har imponerat på mig. De bästa 177-piporna jag har prövat tidigare var faktiskt CZs. MIna 177-pipor på BSA har förvisso varit acceptabla men inte på CZs nivå. Denna LW-pipa på Challengern däremot skjuter kusligt bra!

  Samma avstånd som för Discovery ovan (30 meter) med Challengern och 10 st JSB RS.

Att man har en bra pipa ÄR otroligt viktigt. Kan man inte träffa där man siktar så försvinner ju mycket av idén med skyttet. Sannolikt så betalar Crosman en hel del extra för att utrusta sina vapen med LW-pipor och på forumet GTA så påstår man att Crosman därtill har betalat ett premium för att få hålcentrerade och extra prima pipor. Mina egna erfarenheter motsäger inte det påståendet.

Avtryckarsystemet

Här har vi den näst största och viktigaste punkten som skiljer Discovery ifrån Challengern. TIll Discovery så använder man samma avtryck som till Co2-geväret modell 2260 där Challengern använder avtryckarenheten ifrån Crosmans Marauder. Det enklare avtrycket ifrån 2260 är betydligt simplare men faktiskt väl fungerande i all sin plastiga enkelhet. Det känns billigt, det är billigt men det fungerar ändå acceptabelt. Till Challengern så är avtrycket helt i metall och inställbart för 1) avtryckarvikt, 2) avtryckarbladets position, 3) första steget utlösningslängd samt 4) andra stegets utlösningpunkt.

  Avtryckarsystemet för Discovery/2260

Som framgår av bilden ovan så har 2260s avtryckarsystem ingen egentlig inställningsmån. Mitt avtryck ovan modifierade jag dock och det är enkelt eftersom hela huset är gjort i plast. Jag borrade och gängade ett hål framför varbygeln som lättade upp avtryckarvikten liksom två hål bakom varbygeln. Det övre för att korta ner utlösningspunkten och det nedre som ett overtravelstop. 

  Man kan justera Challengerns avtryckarsystem på många sätt..

Avtrycket ifrån Marauder är något helt annat. Förutom de fyra punkternas inställningsbarhet så är detta ett riktigt tvåstegs matchavtryck helt i metall med härdade kontaktytor och en utsökt passning mellan komponenterna. Original så har avtrycket en begränsningsfjäder som gör att man inte kan ställa ner avtrycket för lätt. Detta då i enlighet med en amerikansk tävlingsform Om man däremot kapar av nyss nämnda fjäder så kan man justera in Marauderavtrycket så lätt att det löser ut när man i princip bara nuddar avtyckarbladet. Riktigt kusligt fjäderlätt helt enkelt.

Repetersystemet

Även i fråga om repetersystemet så skiljer sig modellerna åt radikalt. Discovery har en stålbreech med ett traditionellt repeterhandtag monterat på höger sida om lådan. Det är enkelt, gediget och känns rejält. Challengern däremot har ett T-handtag som gör repeteringen helt ambidextriös och lådan är tillverkad av aluminium. När Challengerns system fungerar som det ska (som det har gjort för mej hittills) så är det kortslagigt, hyfsat distinkt och känns behagligt modernt. Om det däremot krånglar så påstås det vara en mardröm att meka med. Discoveryns repeterhandtag må vara primitivare men jag var mycket nöjd med det och hade även Challengern haft ett sådant så hade det varit helt okej också.

  Min Crosman Challenger, som ibland misstas för en Discovery

Slutligen så har Challengern en annan liten praktisk finess som Discovery saknar, en liten ratt för fininställningen av utgångshastigheten. Denna lilla ratt sitter baktill på hammarhuset under T-handtaget och med dess hjälp så kan man justera 10-15 fps på utgångshastigheten så att man hamnar precis på eller under en given utgångshastighet. Då slipper man ett vapen som ligger på 11 joule och man får inte heller en bössa som hamnar på 9 joule, man kan justera in helt exakt.

Gemensamt

Bortsett ifrån de fyra skillnaderna så finns det detaljer som skiljer, exempelvis placeringen av manomentern samt antalet pipband etc, men det finns också stora likheter - vilket är logiskt med tanke på att modellerna delar en lång rad väsentliga komponenter som tub, stock och liknande. Två riktigt smarta detaljer är Duelfuel-systemet som tillåter ett behagligt lågt systemtryck samt degasser-möjligheten så att man säkert och bekvämt på ett lätt sätt kan tömma ur all luft ur vapnet. Detta är två värdefulla detaljer som tyvärr saknas på många andra dyrare PCP.

Bra köp?

Är de då värda att köpa? Nej, egentligen inte. Detta är entusiastvapen som kräver att man uppskattar dess unika detaljer (ex duelfuel) för att man ska kunna betrakta dem som bättre köp än bredare modeller som Typhoon eller AA S400. Just Typhoonen betingar 5295 kr och en S400 kostar 5395 kr mot Discoveryns 3995 kr - en skillnad på 1500 kr. Typhonen är här en smartare konstruktion och har valnötsstock där S400 har en bättre finish, i båda fallen tror jag de flesta anser att detta motiverar prisskillnaden upp mot Discoveryn.

I USA däremot så kan man köpa en Discovery för $249 vilket motsvarar 2020 kr, att jämföra med Typhoon på $849 eller S400 på $899 så där är saken en helt annan. Till detta måste man också väga in att man inte kan fylla dykartuber på samma sätt som i Sverige så duelfuel-konceptet blir än värdefullare.

En Discovery är alltså byggd med fokus på USA och är ett lika smart köp där som ett udda val här.

Challengern går på 6995 kr och den naturliga konkurrenten blir AA MPR FT för 7995 kr, en tusenlapp upp som jag tror att de flesta svenska entusiaster lätt betalar för AAs starkare varumärke och bättre passning/finish. I USA så är skillnaden dock halva priset på Challengern, $499 mot $999 och då blir saken en helt annan.