Barreldroop!

  Att bota barreldroop på rätt sätt...

Barreldroop är ett fenomen som drabbar en del vapen och idag ska vi lite kort titta på detta. Det man vanligen avser när man talar om barreldroop är att pipan har en annan vinkel, vanligtvis mellan 4 till 14 grader nedåt, i relation till vapnets cylinder eller block. Teoretiskt sett så kan emellertid vinkeln vara både större och ett annat håll så i strikt mening som åsyftar barreldroop även andra avvikelser av pipans riktning i relation till huvuddelen av mekaniken.

Anledningen till fenomenet kan vara många, vanligtvis så bottnar dock de flesta i de avvikelser som finns vid dagens rationella serieproduktion. Hos äldre vapen där man också har dessa problem så kan även anledningarna vara slitage eller de sämre metallegeringar som man ibland använde tidigare. Många tror att barreldroop enbart förekommer på fjädervapen med brytpipa men det kan även finnas på vapen med fast monterad pipa och olika PCP, vilket trots allt är ovanligare.

Förr i tiden så fäste man sällan någon vikt vid att pipan hade en annan vinkel än den övriga mekaniken eftersom man då vanligtvis sköt med öppna riktmedel där både kornet och själva siktet satt monterade på samma enhet – pipan. I det läget så spelar barreldroop ingen roll. När sedan kikarsikte blev vanligare och man därmed placerade riktmedlet på en annan komponent än pipan, då blev problemet mer påtagligt och därmed allmänt bekant.

Generellt sett så finns det två sätt att lösa problemet; endera så justerar man om pipans vinkel (där detta är praktiskt möjligt) eller så gillar man läget och anpassar sig igenom att använda speciella kikarsiktesfästen som har en inbyggd kompensation för (oftast) nedåtvinklade pipor.

Det man INTE bör göra är att shimsa kikarsiktets ringar på ett vanligt kikarsiktesfäste. Gör man detta så är risken stor att man skadar kikarsiktet och/eller fästet. Att justera om en pipa är ett delikat arbete som oftast fungerar bäst om man har en speciell jigg för ändamålet eller om man har stor känsla för arbetet och ett vapen med förhållandevis tunn pipa. Jag har själv exempelvis justerat om en Diana 23, som blev helt perfekt efter genomfört arbete med endast en snickarbänk i trä som hjälpmedel.

Ännu en videoreview av Wildcat!

Kanske ett av FX Airguns mest intressanta vapen för den svenska marknaden..

Ett litet ess med dålig lönsamhet!

  Ungdomsvapen från 1940-talet byggdes definitivt på ett annat sätt än idag!

Då Airsportern dröjde på med sin lansering så kom den andra stora efterkrigsnyheten ut två år tidigare, till vintern 1945. Det var då ett litet vapen med brytpipa som man benämde Cadet. Detta var också ett välbyggt litet vapen, med betoning på litet så redan året därpå så kom en fysiskt större Cadet Major.

Just det här med formatet är faktiskt ganska intressant. Den vanliga Cadet var blott 95 cm långt, vilket ju är ganska kort. Den större modell Major däremot var hela 106 cm lång och det är mer en decimeter längre. Den längden uppfattade nog många som märklig med tanke på att båda dessa vapen normalt sett aldrig gav mer än 4-5 fpe som bäst. Speciellt Major var alltså ett rejält stort vapen med mycket låg effekt.

  Det är sällan som tillverkarna numera anger maximal skottvidd hos sina produkter...

Båda modellerna var synnerligen välbyggda, precis som den större, kraftfullare och betydligt dyrare Airsporter. Även hos Cadet-serien så gällde valnötsstockar och en genuin mekanik helt uppbyggd av smidda delar. Det var alltså riktigt välbyggda och påkostade vapen vilket kan te sig lite märkligt med tanke på prisbilden och den tänkta kundgruppen. I skenet av den låga effekten så hade BSA dessutom låst sig mot ungdomsmarknaden, trots att kronografer var tämligen okända så insåg de flesta vuxna att dessa båda vapen var väldigt effektsvaga och ingenting som man köpte för jaktbruk precis.

  Valnöt ger en annan känsla än hårdplast!

De två syskonmodellerna utgjorde BSAs sortiment av luftvapen riktat till yngre skyttar under den största delen av 1950-talet. Försäljningssiffrorna var förvisso goda men marginalerna inte likaså och den totala lönsamheten blev med andra ord inte imponerande. Illa nog för BSA var dessutom att Diana hade börjat äta marknadsandelar i ett alarmerande tempo och inte minst igenom Milbros distribution. I takt med att Tyskland sakta hämtade sig efter kriget så stod det snart klart att Diana under sina diverse varumärken och generalagenturer minsann skulle vara en kraft att räkna med även i framtiden.

Under mitten av 1950-talet så slogs därför näven i bordet hos BSAs ledningsgrupp och ett allmänt beslut fattades att en ny modell måste fram. Ett helt nytt luftgevär som ska fungera både för tonåringar och vuxna skyttar, ett vapen som ska kunna säljas riktigt billigt för att konkurrera med andra aktörer men som ändå måste ge en bättre lönsamhet än Cadet-serien.  

Nu var tärningen rullad…

En genuin skapelse!

  The BSA Airsporter Mk I

De byggs inte längre på samma sätt som förr, brukar det heta och i synnerhet så hos vår hobbys entusiaster. Många menar på att luftgevären ifrån förr var mycket bättre än idag. Då var det stål och trä, ett riktigt handarbete och inte bara plast, aluminium och vitmetall.

Känns tongångarna igen?

Men ska sanningen fram så kunde man göra skäligen enkla skapelser även förr i tiden och en modell som blev en riktig vattendelare var BSAs kanske mest klassiska modell, Airsporter får ursäkta, nämligen den formidabla budgetbössan Meteor. För att se bakgrunden till Meteors udda konstruktion så är det två andra modeller som också måste studeras i skenet av sin samtidshistoria, nämligen Meteorens direkta föregångare Cadet och den magnifikt tillverkade Airsportern.

The Airsporter - en ny branschstandard!

Som ni säkert känner till så hade BSA tillverkat en rad olika luftgevär under nästan ett halvt sekel när andra världskriget tog slut. Dessa vapen hade ett genuint gott rykte för solid kvalité men var visuellt sett tämligen gammalmodiga med en spretig design som inte hade förändrats märkbart under flera decennier.

Under 1930-talet så hade emellertid strömlinjeformen slagit igenom stort inom industriell formgivning när Art Deco blev designskolan på modet och spåren av detta kunde ses överallt. Studerar man exempelvis en personbil ifrån 1930 med en ifrån 1940 så ser man lätt en enorm skillnad just i strömlinjeform. Slanka, långa och strömlinjeformade linjer var ledordet inom den samtida formgivningen.

Efter kriget och med en hel del pengar i kassakistan därav så beslöt sig BSA för att uppdatera sitt luftvapensortiment och man arbetade då utifrån två linjer, en billigare brytbössa för yngre skyttar och en fullsize modell för vuxna som gärna skulle föra tankarna till ett rimfirevapen, där man hade hoppats kunna stjäla lite försäljning.

När Airsporter så presenterades 1947 så var det ett oerhört välbyggt vapen där pipan och mekaniken var smidd i ett enda sömlöst stycke! Den traditionella tvärställda laddtappen passades in för hand och hela vapen försågs med en finish och blånering som inte stod den dyrare Webley & Scotts toppmodell långt efter.

  En mycket effektiv och elegant utformad underspännarmekanik med utsökt precision i detaljerna

Under skalet så hade man en ny geometri på den i förstocken infällda och dolda spännarmen vars sluga utväxling gjorde vapnet mycket lätt och bekvämt att anspänna. Små lustiga detaljer är för övrigt att laddtappen öppnade sig automatiskt när vapnet anspändes och att pistongen drogs, snarare än pressades, till startläget av underspännarens länkage. Stocken som sådan var naturligtvis tillverkad i prima valnöt, något annat var helt otänkbart, samtidigt som den tillverkades av två delar som laminerades ihop för att ge den relativt godstunna förstocken en ypperlig slitstyrka och hållbarhet. På samma sätt så säkrades kolvhalsen med en grov bult som gick igenom densamma för att reducera risken för kolvhalsbrott.

Inuti drivkällan så utrustades modellen med The Power Piston, vilket var marknadsföringssvada för ett koniskt pistonghuvud med en extra läderpackning samt en motsvarande konvex form på själva kompressionskammaren vilken dessutom försågs med en centralt placerad transferport. Det är inte för inte som att många fjäderfantaster i England ser Air Arms Pro Sport som Airsporterns andlige efterträdare, vilket också var tanken från Air Arms sida. Det som blev slutresultatet av denna BSAs nya toppmodell var en strålande modern, potent och utomordentligt vackert vapen som väckte såväl åtrå från kunderna som respekt ifrån konkurrenterna och en stor stolthet från BSA själva.

  Mycket av skönheten sitter i detaljerna..

Det var alltså inte utan anledning som modellen levde vidare under mer än fem decennier och skapade ett odödligt modellvarumärke i branschen. Naturligtvis så var Airsportern inget billigt vapen, tvärtom – den ansågs i vissa led till och med oförskämt dyr för att ”bara” vara ett BSA – men handlarna hade här en solid konstruktion där man direkt kunde peka på flera konkreta företräden som direkt kunde motivera prisbilden. Det kostade, ja – men det smakade också, om detta var alla förbluffande överens. Slutresultatet lät inte vänta på sig, Airsportern började direkt att generera bra med pengar och även BSAs ekonomer kunde sträcka på sig.

En ovanlig storsäljare!

  Milbro Cougar som 100% oanvänt originalskick, komplett med alla tillbehör!

Ända sedan 1973 så hade BSA med framgång tillverkat och salufört sin megapistol Scorpion med god framgång. Inför 1977 så började det dessutom ryktas i branschen att BSA skulle ta ett steg ännu längre och börja tillverka en karbinvariant av densamma, ett vapen som sedermera skulle bli känt som Buccaneer.

Detta noterades av Millard Brothers i Motherwell, Lanarkshire, mer kända som Milbro, som naturligtvis ansåg att det vore synd om BSA helt ensamma skulle få bearbeta en såpass stor tänkbar marknad.

När man började arbeta med diverse prototyper så insåg man också att fjäderdrivna luftpistoler som tangerade den legala effektgränsen i England, alltså 6 fpe, blir till sin natur tämligen svårskjutna skapelser. Det var därför än mer logiskt att försöka dubblera sin skapelse som just ett karbingevär. Om man gjorde detta så hade man inte bara de kunder som önskade en maximalt kraftfull luftpistol säkrade utan även de kunder som ville ha ett litet smidigt luftgevär med måttlig effekt, typ yngre skyttar och liknande. Den nya skapelsen skulle alltså vara en pistolkarbin.

Den slutgiltiga skapelsen blev en relativt kraftfull (ca 5 fpe) pistol med förbluffande bra teknisk egenprecision vilken dock solkades något på grund av ett trögt och diffust avtryckarsystem. Som tiden förespråkade så valde man liksom BSA med Buccaneer att satsa på pistolgrepp och förstock av plast. 

Precis som hos många andra kraftfulla fjäderdrivna luftpistoler så hade man även här en förlängning av pipan som underlättade anspänningen. Som regel så såldes pistolen i ett kit, komplett med en axelkolv av grov ståltråd, ett Milbro-märkt lågpriskikarsikte med 3 gångers förstoring samt lite annat smått och gott. Då produkten hade vunnit direktionens gillande visade det sig att priset kunde sättas attraktivt och konkurrenskraftigt varpå det enda som återstod var en bra reklamkampanj och att ge skapelsen ett coolt namn - som blev Milbro Cougar!

  Den här affischen blev lite för mycket och redigerades sedermera..

En reklambyrå lejdes in för uppgiften att skapa en bra poster som skulle ansätta tonen i marknadsföringen och positionera den nya pistolen i entusiasternas medvetande. Medarbetarna på reklambyrån hade ingen direkt koll på varken luftpistoler eller skytte i allmänhet men såpass mycket förstod de att den tänkta kundgruppen rimligtvis borde till stor del bestå av unga killar och vad gillar då dessa förutom vapen - jo brudar...

Snabbt och lätt så började man med en affisch där en ung kvinna, en flickvän till en av de anställda på reklambyrån,  poserade med brett leende och med den nya pistolen i handen. Förutom jeans så hade hon också en tight topp där man till och med ganska tydligt kunde skönja hennes styva bröstvårtor. Det hela kryddades med uppfordrande floskler; -"If looks could kill, you woulden't need to load up!" respektive -"If you wanna join the cool cats you better get your claws on the new Cougar!" samt -"If you're going to be a marksman you got to have gear you trust".

Det här med reklam kan vara ganska svårt. Under 1970-talet så var reklamen på många sätt liberalare än idag och sexism betraktades sällan som något större problem ur marknadsföringsynpunkt men detta gällde framförallt i länder på kontinenten och i Skandinavien.

Så var inte fallet i samtida England...

Nu föll det sig emellertid så illa att av någon outgrundlig och oklar anledning så kom aldrig korrekturet själva direktionen till handa utan någon yngre kille på kontoret gjorde hastigt tummen upp istället (o bad om en egen kopia på bilden) varvid annonsen gick i tryck.

När ledningsgruppen några dagar senare såg annonsen för första gången så....ja, nöjda blev de INTE.

Det visade sig att flera av herrarna här var engagerade med olika enklare förtroendeuppdrag inom den Angelikanska kyrkan och de ansåg att skyttet - som ju var navet i deras affärsverksamhet - är något som de betraktade som karaktärsdanande och moraliskt fostrande samt rötterna till ett gräsrotsförsvar om forsterlandet åter igen skulle komma att hotas i framtiden.

Att skyttet skulle förknippas med lust och lättja samt porträtteras med något som man närmast betraktade som en glädjeflicka fick dem att nästan bokstavligen gå i taket.

Snabbt så fick man retuschera alla annonser och affischer (för hand) varpå den andra utgåvan av annonsen (på bilden ovan) har vita fläckar på de två ställen som var mest iögonfallande hos den unga kvinnan. Snopna blev säkert många av de unga grabbar som beställde en storformatsaffisch på annonsen ("Free Poster") bara för att få den retuscherade varianten i verkligheten..

  Kompakt och slagkraftig men plastdetaljerna hade en förmåga att spricka med tiden

När allt hade lugnat sig och Cougar hade kommit ut på marknaden våren 1978 så steg humöret hos Milbro eftersom den nya skapelsen visade sig vara en riktig dundersuccé och man fick på kort tid iväg 20.000 exemplar! Det handlade ju om en ganska vettig konstruktion till bra pris och den var dessutom för sin tid modern med lite paramilitärt stuk i framtidsmaterialet plast. Gamo hade en fin försäljning på sin modell 68, Norica sålde en motsvarande modell som man kallade "Commando" sedan 1973 och även om dessa egentligen var korta gevär med pistolgrepp och/eller vajerstock så tilltalade de ungefär samma kategorier köpare som Milbro Cougar, liksom då även BSA med sin Buccaneer.

  Bra och storsäljande konstruktioner går ofta på export - så även Milbro Cougar - här som Barnett Hellfire!

Att Cougar sålde fint var en nyhet som uppmärksammades både här och där. Plötsligt så kom det en förfrågan ifrån Barnett (de med armborsten, ni vet) i USA som hade börjat pyssla lite med luftvapen. De åtog sig på stående fot att köpa en rejäl batch mot ensamrätten på sin inhemska marknad och Milbro kunde bara tacka och ta emot. Deras önskemål var emellertid att vapnet skulle vara svart istället för brunt och dessutom ha en lite annan vajerkolv eftersom de ansåg att originalets var lite väl klen och svajig. En korrekt analys eftersom det visade sig att de flesta kunder klagade på just detta och ytterst få sköt sin Cougar som bara pistol. Vidare så gjorde man om lite i den sats som vapnet levererades med - kikarsiktet utgick och istället så inkluderade man en vapenrem.

   Även på amerikansk mark så gick försäljningen riktigt bra..

Den nya skapelsen fick namnet Barnett Hellfire, som Barnett ansåg lät representativt. Då tog det åter igen hus i helsike (om uttycket tillåts), Milbros ledningsgrupp ville definitivt inte att någon av deras produkter skulle heta "helveteseld" varvid en glödande (!) diskussion om detta vidtog. Man ville absolut inte förnippas mera med helvetet än vad man ville förknippas med lättjefullt sex och därmed basta!

Kruxet var bara att Barnett hade inte insett att namnvalet kunde vara så känsligt så man hade redan tryckt upp olika publikationer och släppt namnet halvofficiellt så det var med andra ord inte hur enkelt som helst att bara byta namn, även om en del frontfigurer hos Milbro ångade av ilska.

Efter mycket tjafs och förmodligen en hel del vånda så fick Barnett till slut använda namnet när själva affären som sådan hängde på gärdsgården vid sista raden. Barnett fick en hyfsad försäljning av sitt nytillskott och Milbro behövde nu få in varje peng som gick till företaget, hela Milbro hade nämligen börjat knaka i fogarna.

Ekonomiska problem hopade sig - England var i lågkonjunktur; strejkerna stod som spön i backen och försäljningen gick allt sämre. Till slut så landade det hela överstyr och 1983 gick det ursprungliga Milbro i konkurs, bara några få år innan sitt hundraårsjubileum. Modellen Cougar fick vara med ända till slutet även om den verkliga produktionen avslutades 1982 på grund av att en del underleverantörer inte ville leverera komponenter när företaget svajade och framtiden såg osäker ut.

Med facit i hand så var Cougar en bra och modern produkt som såldes av ett konservativt företag som fick kämpa hårt i motvinden under slutet av sin existens. I Sverige så är Cougar/Hellfire ovanliga men i England så förekommer de ganska så talrikt i priser mellan £30-200, beroende på skick. Många entusiaster började sina dagar med en dylik tingest och modellen har därför ett visst nostalgiskt samlarvärde för de berörda. 

En intressant modell, inte minst på grund av en rad anekdoter runt sin tillkomst och paradoxen i att ett så pass anrikt och ålderdomligt företag lyckades få ut något så populärt och innovativt vapen med god förtjänst. Ett vapen som kanske inte räddade Milbro men som definitivt köpte tid åt verksamheten inför det ofrånkomliga slutet. En modell som egentligen förtjänar att vara mer en än bortglömd udda tingest i luftvapenhistoriens dunkel.

Piptillverkning !

BSAs hemsida är nu uppdaterad med en video som visar hur de tillverkar sina pipor.

Länk: http://bsaguns.co.uk/

Billiga Måltavlor !

Idag så fick jag följande tips:

Hej!
Jag vill bara tipsa om att just nu säljer XXL Sport luftvapentavlor till REAPRIS för endast 15:/50 styck. Gäller även 5-pricks modellen, den finns dock ej med på deras hemsida. Har själv köpt och provat och kvaliteten är extremt bra och papperskvalieten är tjock och stabil. Mvh Peter

Det kanske är något som kan vara till gagn även för andra entusiaster?

Vändpunkten !

  Webley & Scott Vulcan Mk I - brittisk innovation ifrån ett krisande 1970-tal..

En gång i tiden så satt Webley & Scott riktigt illa till. Kanske inte riktigt lika rejält som i när man kursade och blev uppköpta, men faktiskt inte heller speciellt långt därifrån. Hela 1970-talet var en turbulent tid i England och allt blev i princip sämre eller mycket sämre inom bara loppet av ett fåtal år. Man drabbades hårt av oljekrisen i början av 1973, man började ransonera elektriciteten, arbetslösheten tredubblades på bara några få år och de sociala skyddsnäten utsattes för en stor prövning samtidigt som inflationen skenade.

Webley & Scott hade kört sin urgamla Mk III under 28 års produktionstid och konkurrenter med såväl billigare som modernare konstruktioner började äta marknadsandelar på ett allt mer påtagligt sätt. Man hade sina pistoler, som man nu förenklade och förbilligade för att hålla uppe efterfrågan, och man hade sitt juniorgevär Jaguar som tyvärr hade svårt att hålla sin ställning mot såväl BSA som Dianas motsvarigheter. 

När Mk III gick i graven 1975 så lanserade man istället modellen Hawk som egentligen var en ersättare till Falcon som tackade för sig 1971 efter nästan tio års produktion. Hawk var med under tre Mks och detta eftersom modellen drabbades av en lång rad tekniska bekymmer. Sida vid sida med Hawk så körde man Osprey och dess syskon Osprey Supertarget som var sidospännare med måttlig effekt och en allt mer tveksam praktisk precision ju längre som produktionen förlöpte. 

Lineupen var alltså baserad på en strulande Hawk-serie och en tung såväl som klen Osprey-serie med tveksam praktisk precision - inget bra läge för att klara ekonomin med mitt under en krisande lågkonjunktur precis..

Föga förvånande så började det gå allt sämre för företaget och något måste därför göras.

  När nykomligen lanserades så körde man naturligvis en påkostad reklamkampanj!

Snabbt så beslutade man för att skrota Hawk-serien och istället satsa allt på en riktigt bra efterträdare. Ett modernt gevär för den vuxne entusiasten men som ändå var modulärt nog för att kunna utvecklas vidare till andra mer specifika användningsändamål vartefter. Det skulle vara ett kraftfullt, lätt och modernt vapen bestående av så få delar som möjligt men med högsta tänkbara kvalité för sin prisnivå. Det var dags för Webley & Scott att lyfta sig i håret eftersom denna modell skulle komma att vara vinna eller försvinna inför 1980-talet.

Harold Resugglan och hans team fick till uppgift att tänka nytt och deras helt nya skapelse var på många sätt en mycket innovativ konstruktion för att tillhöra brittiskt 1970-tal. 

En sak som hade utvecklats intensivt under 1970-talet och som var direkt avgörande för effektpotentialen hos fjäderluftgevär är pistongens packning. Fram till 1970-talet så hade det gängse packningsmaterialet varit läder, vilket faktiskt är ett både bra och ändamålsenligt materialval för ändamålet. Nackdelarna var dock två, dels så var man tvungen att noga hona cylindern för bästa tätning och dels så klarade sällan läderpackningarna höga effektuttag i långa loppet. 

Läderpackningarna är fuktigare av sitt smörjmedel är de efterkommande syntetpackningarna och dessutom mjukare i sin struktur. När pistongen komprimerar luften i slutet av rörelsen framåt så stiger temperaturen ordentligt framför pistongpackningen, ibland så högt att packningens smörjmedel värmeantänder - vapnet dieslar. Detta är naturligtvis inte bra för någon packning men synnerligen inte för läderpackningen och den bär dessutom med sig mer "bränsle" på grund av sin mer absorbenta karaktär. 

Nästa problem är att trycket hos luften stiger i slutet av kompressionen, detta skapar då också ett riktat tryck mot packningen "bakåt" vilket sliter på packningen då den tenderar till att vilja "vränga" sig bakåt runt dess kanter av detta.

Ville man få upp utgångshastigheten ordentligt, då var man tvungen att prioritera adresseringen av pistongpackningen och detta var precis vad man insåg hos Webley & Scott. Ett helt nytt packningssystem måste vara prioritet nummer ett. Under början och mitten av 1970-talet så började de första syntetpackningarna dyka upp på marknaden, med varierande framgång. Ofta var de skapade från diverse former av nylon och det skulle komma att ta några år innan den moderna syntetpackningen i sina olika former hade hittat sina slutgiltiga recept på de optimala materialvalen.

  Enkelt byggd av få delar med hög kvalité och utsökt brittisk känsla - Vulcan blev en milstolpe!

Den väg som Webley slutligen valde byggde på en syntetpackning med en typ av O-ring strax bakom. Tanken var att när kompressionen äger rum i slutet av pistongslaget så uppstår en luftkudde framför pistongen. Tack vare den relativt löst monterade kompressionspackningen så kunde densamma svikta bakåt eftersom O-ringen tillät ett visst flex. Den här bakåtrörelsen hos packningssystemet tillät då att man absorberade en del av luftkuddens motstånd varvid man vann en mjukare avfyrning med mindre kännbara rekylkrafter i slutet av pistongslaget. 

Själva kompressionspackningen tillverkades av Polytetrafloureten, mera känt som PTFE. Detta material har en lång rad intressanta egenskaper:

• Det mest kemikaliebeständiga av alla kända plastmaterial.
• Kan användas inom ett brett temperaturområde, (-200 - +260 °C).
• Har extremt låg friktionskoefficient.
• Har de bästa elektriska isolationsegenskaperna av alla plastmaterial.
• Har en vaxliknande yta som praktiskt taget ingenting häftar vid.
• Är självsmörjande, vilket innebär att lager och dynamiska tätningar kan arbeta fullständigt torrt.
• Är vävnadsvänligt och påverkar ej människokroppen.
• Dielektricitetskonstanten är låg och oberoende av temperatur och frekvens.
• Absorberar inte vatten.
• Bryts till skillnad från andra termoplaster inte ner av UV-ljus, ozon eller syre.
• Åldras inte.

En del av dessa egenskaper var naturligvis inte intressanta just för luftvapenbruk men just halheten och tåligheten, liksom det faktum att den inte åldrar eller absorberar vatten gjorde den i vissa aspekter överlägsen de tidigare så dominerande läderpackningarna. 

Man hade i mitten av 1970-talet lärt sig att använda PTFE-plast av olika grader av "halhet". Man börjar då med att göra ytan ojämn, och genom att tillföra vissa ämnen i plasten kan man få det lite klibbigare. Man sprayar på en sådan klibbig variant som grund, sedan följer ett mellanlager av något mindre klibbigt PTFE, och slutligen en yta bestående av riktigt PTFE-plast, oftast med iblandade korn av ett keramiskt material som ger det en mera tålig yta. Denna konstruktionen möjliggörs av att PTFE sitter bra ihop med PTFE, om de bara smälts samman korrekt.

Resultatet blev att man kunde skräddarsy ett packningsmaterial för just de belastningar som materialet förväntades konfronteras med i sin aktuella applikation och idag så tillverkas de flesta pistongpackningar på ett snarlikt sätt, även om formgivningen oftast kan variera. 

I ett historiskt perspektiv så kom man nästan ända fram. Materialvalet var korrekt och synnerligen innovativt, utformningen av packningen var kanske inte helt optimal och tanken bakom att köra dubbla packningar där den bakre O-ringen agerade flexdämpare visade sig vara överarbetad med tveksam funktionalitet i praktiken.

Det skulle på sista raden bara ta några få år innan Webley skippade den helt och körde sedan bara med en enkel konventionell packning - utan att speciellt många nackdelar uppstod av detta, jämfört med ursprungstanken.

Det man slutligen fick fram vid presentationen 1979 var ett lätt, kompakt och riktigt slagkraftigt vapen.

  En udda detalj var att man konade början av pipan kraftigt och den delen fick en udda men karaktäristisk utseende

Idag är det inte så märkvärdiga prestanda men att skicka av en diabol på runt 14 grains med kaliber 22 till drygt 190 mps var riktigt respektingivande på 1970-talet. Tyvärr så kom Vulcan lite i skuggan av Weihrauchs HW80 året därpå men om man betänkte det näpna formatet mot HW80s jättedimensioner så framstod Vulcan snabbt som riktigt potent till sitt smidiga format. 

Modellen visade sig sedan vara välbyggd av hög kvalité med enastående passning och finish. Avtryckarsystemet var förvisso primitivt med dagens mått mätt och klart underlägset Weihrauchs Rekord men i skenet av sin samtid så ansågs det ändå som klart acceptabelt, ja till och med riktigt bra enligt en del oberoende tester ifrån den här tiden. Vapnet hade naturligtvis kilbas men utan hål för rekylpinnar, något som få kännare påpekade någonting emot då förbluffande många entusiaster ännu huvudsakligen enbart sköt med öppna riktmedel!

I allt väsentligt så kan man nästan säga att Vulcan var motsvarande en modern Weihrauch HW95, minus avtryckarsystemet men i gengäld med en helt annan finish och även en del vackra valnötsstockar, kompletta med attribut som rembyglar och riktigt nätskärning. 

Naturligtvis så sålde Vulcan riktigt bra, den var vettigt prissatt och inspirerade BSA att fasa bort sin äldre Mercury-serie till förmån för Supersport, som var distinkt inspirerad av just Webley & Scott Vulcan. När åren gick så började Vulcan knoppas av till en lång rad undermodeller, baserade på samma mekanik. Först ut blev Victor, som sedan delvis ersattes av Excel - Victor var en budget/juniorversion av Vulcan där Excel blev en mer renodlad budgetmodell. Beeman i USA köpte en karbinvariant som blev Beeman C1, vilken med annan stock ersattes av Beeman Bearcub.

  Tidlöst eleganta vapen med en underbar blånering för sin prisklass - här en Mk III

Totalt så tillverkade man tre successivt förbättrade Mks innan Vulcan gick i graven 1995, där nya exemplar faktiskt fanns till salu ända fram till 1997. Tre år senare lagom till millennieskiftet så kom dess andlige efterföljare Stingray, som faktiskt till stor del bygger på just 1970-talets Vulcan. Den modellen var med i sortimentet fram till 2005 men budgetvarianten av Stingray - Xocet - levde vidare till 2009 och nya exemplar fanns att köpa när Webley slutligen gick i konkurs 2011.

Det är ett ganska bra betyg på ett äkta brittiskt vapen som konstruerades i all hast i en mycket turbulent tid..