Mera P700W

En video som inte hann med i gårdagens inlägg..

Idag så kom en fundering runt avsaknaden av öppna riktmedel, typ korn och skåra, för P700W. Själv så har jag faktiskt inte ens reflekterat över saken men nog verkar det så att man får skjuta den enbart på sedvanligt sätt med rödpunktsikte eller kikarsikte. Dåliga nyheter för nostalgiker med andra ord men ett tillkortakommande som förmodligen de flesta entusiaster inte har något problem med.

För precis som med andra typer av PCP så kommer förmodligen ägaren ändå att plocka av de öppna riktmedlen av typen korn och skåra mot bättre optiska riktmedel ändå - sannolikt per omgående dessutom.

Nytt från Snow Peak !

  Snow Peak 700

Snow Peak har ju här i Sverige haft en fin försäljning på sin Co2-pistol importerad av Fondprodukter i Karlstad, en modell som man har kallat CP-1. Nu i dagarna så har en motsvarande lågprispistol från samma fabrikat kommit ut som PCP med benämningen 700W.

Pistolen är en enkelskottare med rejäl fjutt så den klarar våra 10 joule i båda kalibrarna och den är dessutom utrustad med en shroud. Oberoende tester har visat att denna modell utan vidare även också klarar 16 joule med kaliber 22. Kanske en riktigt trevlig modell att konvertera till ultrakarbin eller pistolkarbin?

Förväntat pris i handeln här i Sverige kommer sannolikt att bli under 3000 kr, vilket känns som ett bra pris med tanke på utrustning, finish och effekt. Vill man läsa mera om modellen så finns det en bra tråd om modellen på följande länk: http://www.luchtbuks.net/index.php?showtopic=100468&st=0

Här finns också en test av modellen från Air Gun World:

Brittiskt och bisarrt...

  Air Arms TDR har en konstruktion som gör att modellen bara ger 6 fpe när axelkolven är avtagen.

I Sverige så fungerar vår luftvapenlagstiftning egentligen ganska enkelt. Vi har en tydlig effektgräns på 10.00 joule E4 och denna gräns gäller numera för samtliga luftvapentyper, oavsett funktionssätt och kaliber. Mycket enkelt och mycket konsekvent.

I England däremot så har man två gränser, antingen 12.00 fpe E0 eller 6.00 fpe E0.

När man har två såpass olika effektgränser så måste man därför på något bra sätt definera vilket vapen som hör hemma inom vilken effektbegränsning. Detta kan man tycka verka vara ganska enkelt och vanligtvis så brukar man enkelt säga att luftpistoler har den lägre gränsen och luftgevär den högre. 

Kruxet är bara att lagen där inte är skriven på det sättet och det skapar i sin tur en del fallgropar, som kan vara förbluffande djupa om man råkar ha maximal otur. Något förenklat så har ett luftvapen (oavsett typ) en gräns på 12 fpe förutsatt att dess pipa är längre än 12 tum och att vapnet i sitt kortaste utförande är minst 24 tum långt.

Uppfylls inte båda dessa krav så ligger gränsen automatiskt vid 6 fpe och vapnet räknas då som en luftpistol, rent juridiskt sett - även om det i övrigt ser ut som ett gevär i dess fysiska form.

Här finns alltså ett tänkbart problem för den som exempelvis har ett tävlingsgevär med en pipa på 10 tum omsluten av en 18 tum lång shroud. Är vapnet konfigurerat på det sättet så gäller sålunda 6 fpe och inte 12 fpe.

Inhemska tillverkare har löst detta udda problem med diverse tekniska klurigheter. Mest känt exempel på detta är förmodligen Air Arms TDR, som har en axelkolvskoppling som släpper av på hammarfjäderns anspänning när kolven är är avtagen. När kolven däremot är påmonterad så trycker ett par pinnar in ett bleck som ökar hammarförspänningen till vapnets avsedda 11+ fpe när kolven är monterad och vapnets totallängd därmed överstiger de stipulerade 24 tummens längd.

Vidare så är konsekvensen av saken den att ett luftgevär kan erhållas på vapenlicens över 12 fpe då ägaren skaffar ett så kallat Fire Arms Certificate, populärt förkortat FAC. Med ett sådant så kan luftgeväret ha hur hög effekt som helst, fullständigt lagligt. En luftpistol däremot får aldrig - under några som helst omständigheter - överstiga 6 fpe. Det finns alltså inget motsvarande FAC för en luftpistol över 6 fpe. Dessa klassificeras som prohibited weapon och hamnar därmed i samma kategori som kulsprutor och maskingevär! 

Per logik så är skillnaden i straffvärde monumental, eller rättare sagt - kan vara. Har man ett 12 fpe-vapen över 12 fpe så kan man få 5 år bakom galler, har man däremot ett prohibited weapon (oavsett slag) så bör man få minst 5 år. I praktiken så brukar oavsiktligt innehav av ett 12 fpe-vapen på mer än 12 fpe ge dryga böter samt konfiskation av vapnet och motsv skyddstillsyn/samhällstjänst där innehav av ett prohibited weapon i praktiken alltid ger fängelse, även om det sker oavsiktligen och av i övrigt sedan tidigare ostraffade förövare.

Gränsen är med andra ord mycket skarp och det kan därför vara klokt att betänka detta innan man tar med sig vapen till England för exempelvis tävlingar etc.

Diana 56 TH

  Är det världens mest lättskjutna fjäderbössa i relation till sin anslagsenergi?

Så, då har Diana äntligen låtit sin gasfjäderteknologi från N-TEC-serien hamna hos sidospännarmodellerna i 48-serien och mest intressant är naturligtvis då denna drivkälla används i det semirekylfria chassiet från 54/56-serien. Inte oväntat kanske så blir det toppmodellen som får den här tekniken först och modellen kommer då att benämnas 56 TH.

Nu återstår bara lite mer finslipningar av avtryckarsystemet, lägre vikt samt en Weaverskena för kikarsiktesmonteringen så är nog snart Diana hemma med uppgiften att ha tillverkat en av de bästa fjädervapnen någonsin i relation till sin anslagsenergi.

Den här modellen kommer att bli mycket spännande att följa och visst är det roligt att det äntligen börjar komma ut lite nya fjädervapen på marknanden?

I en liten förpackning

  Väskan med en penna som storleksreferens

När vintern ligger tung med mörker, kyla, regn eller snö samt en hel del blåst då är det smidigt att kunna skjuta inomhus och då är en möjlighet att diskret kunna transportera sin utrustning mycket värdefull, inte minst om man färdas med kollektiva färdmedel eller/eller till fots.

  Första våningen, när man lyfter på locket..

Ska man färdas igenom en storstad med mängder av människor runtomkring eller färdas via ett tvåhjuligt fortskaffningsmedel så är ett vanligt 120 x 40 x 15 cm både iögonfallande och otympliga.

  Andra våningen som innehåller den största delen av kringutrustningen.

Nu ska jag pröva ut inredningen och kompositionen av vad jag behöver eller inte innan jag beställer nästa inredning. Lärdomen är att veta säkert vad man önskar ha med för saker innan man beställer en inredning, det blir dyrt annars.

  Ska man få med mycket så får man förvara saker i saker, här diabolrör och pipvikt inuti kolvröret..

Slutligen så har jag landat i vad jag tror att jag behöver. Här finns vapnet, måltavlor, hållare för måltavlor, laseravståndsmätare, diabolrör, diverse verktyg, manometer/överfyllningsnippel mellan buddybottle och dykartub, själva vapnet och buddybottlen, axelkolven och en bipod.

  Innehållet i sin helhet..

Snaran dras åt..

Som de flest förmodligen har noterat nu så har det kommit ut förslag till en ny FAP: 

file:///home/chronos/u-54b4ab3798a2a3b58234117a71d60b7524a88910/Downloads/Remiss%20FAP%20551-3%20FAP%2020160121.pdf

Lite kortfattat så kan man säga att man i denna FAP mer noga definerar vad som är ett aktivt deltagande i en skytteförening och här beskriver man konkret vad ett minimumengagemang innebär. Man ska då vara medlem i föreningen och i genomsnitt ha tävlat/tränat i klubben minst två gånger per månad under minst 9 månaders tid. 

Så långt enhandsvapen - men vad berör då detta våra luftgevär?

Jag tror att om den här fappen går igenom så kommer man förmodligen inte att behålla praxis med 6 månaders klubbmedlemskap för en typ av tävlingsvapen och 9 månader för andra typer. Sannolikt så kommer tillståndsenheten att arbeta för att 9 månader kommer att gälla överlag. Det finns ju inget skäl att ha två tidsgränser egentligen, utifrån tillståndsenhetens perspektiv. 

Likaså tror jag att engagemangskravet (2 gånger per månad under minst 9 månader) förmodligen också kommer att bli praxis för alla målskyttelicenser framöver. Åter igen - vad skulle tillståndsenheten tjäna på att INTE göra detta?

För att förvärra saken ytterligare så kommer självfallet också alla dessa krav att gälla även för förnyelser av enhandsvapen och en inte alltför avancerad gissning är att man på sikt strävar efter att lägga alla vapen inom målskyttelicenser på femårslicenser - helt i linje med ambitionen av att avveckla civilt ägande av skjutvapen i landet.

Så allt är alltså nattsvart?

Så behöver det naturligtvis inte alls vara. Många hängivna skyttar ruttnar på byråkratin men har fortfarande ett levande skytteintresse vilket gör dem till givna måltavlor för oss som vill få luftvapenhobbyn att växa. Vill man skjuta krångelfritt och under radarn för tillståndsenheten så är luftvapen en mycket bra väg att välja.

Här kan vi nå en riktigt bra tillväxt framöver. 

Plötsligt så blev det en rejäl vinter..

  Vackert men ohyggligt kallt - det är ytterst sällan som vi får temperaturer på -20 grader här omkring

Under den gångna veckan så har skyttet varit en smula sporadiskt, totalt sett så blev det bara en session på min externa skjutplats och en gång här hemmavid. Jag tänkte dessutom skjuta utomhus en gång bara för att uppleva lite vinterkänsla och testa vapnet i en extremt låg temperatur, något som jag snabbt ställde in när jag fick uppleva saken i verkligheten snarare än igenom bilfönstret.

  För första gången någonsin så registrerade bilen över en halv liter bensin per mil, kylan slår igenom..

Förutom lite praktiskt skytte så har jag mestadels bevakat Shotshow i USA som detta år visade sig vara väldigt tunnt på riktiga nyheter. Det känns som att allt fler aktörer sparar på krutet till IWA snarare än till Shotten så vi får väl se nu i början på mars vad Nuremberg har att bjuda. Den enda riktigt spännande nyheten som blev omtalad var Air Arms superfula Galahad, dock mycket sällan i positiv dager. En joker kan möjligtvis vara Umarex Throttle, vars konstruktion säkert kommer att recenseras på olika entusiastsidor. Har man verkligen en nyskapande konstruktion så hade detta varit riktigt roligt då rejäla nyheter på fjäderfronten numera är mycket sällsynta.

  Här så fick vi runt 40 cm snö överlag när det låg som djupast..

En sak som jag också har pysslat med i veckan var att borra ett hål i min metallförstock så att jag där kunde fästa en remdubb från Hurricane, Vittsjö. Med hjälp av denna så kan jag montera min gamla Outers Rockmount, en Harrisklon från Kina som nu har följt med mig i drygt tiotalet år på diverse olika vapen. Av någon outgrundlig anledning så visade sig undersidan av min förstock vara exakt på millimetern precis lika bred som basen på bipoden - en helt perfekt passning!

  Bipoden i uppfällt läge!

Efter att ha gjort monteringen och prövat i praktiken med lite skjutande fram och tillbaka så var jag utomordentligt nöjd. Det problem som då uppstod var att jag nu naturligtvis också vill ha med bipoden i min väska, vilket fick föranleda en hel del ommöblering i densamma. Efter en hel del funderande och trixande hit och dit så kunde jag till sist göra om inredningen på ett vettigt sätt för att kunna få med bipoden också. Min pelletpouch fick sådeles utgå för att bipoden skulle få plats och diabollogistiken sköts istället med en liten tub som ryms i röret till kolven, kombinerat med magnetremsan på sidan av tuben som håller 10 diaboler nära till hands.

  Skytte hemmavid, varmt o skönt.

Som läget ligger nu så får jag med vapen, kolv, div verktyg, tavelhållare, måltavlor, laseravståndsmätare, buddybottle, diaboler, pipvikt - ja, allt som jag kan tänka mig att behöva ha med ut på en skyttesession för ett par hundra skott utan problem. Inte dumt för en liten låsbar väska med bara 44 x 31 x 12 cm som lätt kan tas med överallt utan att omgivningen reagerar, ett mycket diskret sätt att frakta allt man behöver på ett ställe och i synnerhet när man åker kollektivt, färdas med cykel/motorcykel eller likande.

Rekommenderas varmt!

The Spitfire !

Ett spännande koncept som egentligen förtjänade ett bättre öde...  

Sleepers är en underhållande företeelse, en av mina favoriter på temat med fyra hjul är en anspråkslös Opel, en Omega typ 104. Idag så är modellen 25 år gammal och det handlar om en stor femsitsig fyradörras sedan på 1600 kg som utseendemässigt inte är helt olik en samtida SAAB 9000 CD. Omegona var inte helt ovanliga i början på 1990-talet så mycket få personer reagerade över just en typ 104. En mycket diskret uppenbarelse med andra ord.

Saken är dock den att modell 104, som mera blev känd under benämingen Lotus Omega, är en riktig best under den försynta kostymen. Med dubbla turboaggregat så klarade den 3600 cc stora sexan av att pumpa ur sig över 380 hkr med 560 Nm vridmoment. Tack vare en sexväxlad låda som lånades ifrån koncernsyskonet Chevrolet Corvette ZR-1 så kunde denna vardagsvagn hålla jämnt tempo med en dåtida Ferrari Testarossa, både i fråga om acceleration och toppfart. Ska sanningen fram så höll modellen epitetet världens snabbaste femsitsiga bil en antal år därefter med obereonde tester som påvisade 285-290 km/h i verklig fart.

Så - vad har detta med luftvapen att göra?

Jo, faktum är att luftvapenmarknaden har en gång för länge sedan också innehållit en riktigt sleeper. Alltså en modell som såg ut som en sak men som var en helt annan och som också hade en enastående prestanda jämfört med den modell som de flesta betraktare tog den för att vara.

En av de mest udda och roliga PCP som har kommit ut på marknaden lanserades alltså i slutet av förra seklet av BSA när de 1999 presenterade en av JBs riktigt annorlunda modeller, ett vapen som kom att gå under den klassiska benämningen The Spitfire.

Jag kom själv i kontakt med modellen första gången hos JGs Jakt & Fiske i Sävedalen på en jippodag när den dåvarande importören av BSA i Sverige, Normark Scandinavia, var medverkande. Man hade helt enkelt gjort en liten skjutbana och den då helt nya och relativt okända Spitfire var vapnet som användes. Christian visste att jag var luftvapenfantast så han var naturligtvis snabb att sticka bössan i handen på mig och uppmana till ett provskott.

Jag blev lite överrumplad av det hastiga erbjudandet och trodde spontant att han ville att jag skulle visa någon slags framstående skicklighet i att skjuta en erkänt sprattig fjäderbössa offhand, självklart så tog jag den rent instinktivt för en Supersport men jag minns att jag reagerade över att den kändes oväntat tung, jämfört med de Supersports som jag själv hade ägt och använt tidigare. 

Så, med en lätt anläggning så kunde jag naturligtvis med stor förvåning konstatera att bössan var helt död vid avfyrningen - som sig bör för PCP - men det grova kulfånget tio meter bort fick sig en smäll så att plåten bångnade. Självklart så hade jag fått en ostrypt 22 att pröva och kontrasten mot en dito Supersport var därför monumental.

  Ett tidlöst vackert vapen som HF och Carbine

Visst, jag hade läst någon notis i en brittisk luftvapenblaska om modellen, men att få bekanta sig med den i praktiken såpass snabbt efter lanseringen i England var jag inte riktigt beredd på. Det hela blev en mycket trevlig bekantskap och dagen förflöt med en hel del skjutande.

Precis som med många andra ovanliga och roliga saker så är Spitfire skapad av en entusiasts dröm snarare än av en företagstuktad ekonoms beräknade kalkyler.

Vad vi hade var helt enkelt ett PCP som byggdes runt den intressanta frågan - "Vad händer om man bygger in ett PCP i ett fjädervapen?" JB svarade på saken igenom att presentera ännu en BSA Supersport, men denna gång med en miniatyrmekanik ifrån ett PCP under skalet. Visuellt sett så var nya Spitfire förbluffande identisk med en samtida Supersport, men dock något tyngre. Det enda som avslöjade den var ett litet rött plastlock under förstocken liksom en udda utformad rekylklack framtill på kilbasen.

Vapnet var egentligen tänkt att fyllas ifrån en buddybottle och när luften fylldes på igenom ventilen under det röda locket undertill så reste sig en stång framtill på kilbasen, en detalj som många misstog för ett rekylstopp. Därefter så var det bara till att börja skjuta, vapnet laddades igenom att man bröt pipan precis som på ett brutvapen men bara i blott 15 graders vinkel. Detta räckte för att spänna hammarfjädern, via en underliggande spännarm, identisk med den som sitter på fjädervapen. När man sedan hade skjutit ett antal skott så sjönk markörpelaren framtill på kilbasen ända tills den låg jämns med kilbasen varpå vapnet var redo att fyllas om med luft igen.

Grundkonstruktionen var emellertid tänkt för England och Spitfire var tänkt att bara använda en ytterst liten del av en naturliga kruvan hos ett PCP. Detta i kombination med en mycket liten inbyggd lufttub gjorde att man fick ett fåtal skott på fyllningen varför ständiga överfyllningar till vapnet var nödvändiga. Det är av den anledningen som buddybottlen kom in i bilden. Det var alltså tänkt att ägaren skulle bära med sig en buddybottle i fickan och regelbundet toppa upp sitt vapen med ständiga och små fyllningar. En annorlunda approach till konceptet PCP. 

  Spitfire hade en udda och delvis ganska komplicerad konstruktion med en hel del barnsjukdomar därtill..

I England så funkade idén hyfsat men utomlands så blev modellen till en början svalt mottagen. Den lilla tuben och det smala intervallet av systemtryck gjorde att modellen inte fungerade bra med högre effekt, luften tog helt enkelt slut förfärande snabbt samtidigt som PCP-köpare generellt sett inte gillade tankarna på att bära med en buddybottle och ständigt fylla över.

Lösningen blev en systermodell som man benämnde HF (High-Fill), varvid ursprungsmodellen, som fick vara kvar i tillverkning för exempelvis effektbegränsade marknader, benämndes SF (Standard Fill). Maximalt systemtryck angavs till 2900 Psi för SF och 3300 Psi för HF.

Nya HF vitaliserade modellen ordentligt, även om man frångick den ursprungliga tanken bakom konceptet. Nu ersattes det röda plastlocket med en vridbar bricka av mässning under vilken man satte in en fyllningsnippel och därefter så var det bara att fylla på, precis som med vilket annat PCP som helst. Max systemtryck ökades som sagt till ordentliga 232 Bar och detta tripplade ungefär antalet tillgängliga skott på en fyllning vid 12 fpe. Den intressanta lösningen med en stång som rörde sig upp och ner beroende på systemtrycket slopades.

HF fyllde på konventionellt sätt.

Med detta så öppnade sig också modellen för en högre effekt och antalet skott på fyllningen blev vettigt även om man tog ut hög effekt. Max effekt på kaliber 22 landade vid ungefär 21 fpe, vilket är betydligt mer än vad fjäderkusinen Supersport mäktade med. På den här effekten så kunde man räkna med ca 10-15 bra skott. Sänkte man effekten till runt 16 fpe så ökade antalet skott upp runt 30 skott där UK-varianten klarade 60 skott på sina 12 fpe. Om inte detta räckte så fanns modellen även med kaliber 25 där runt 24-25 fpe var möjligt. Man kunde välja mellan kort karbinpipa på 14 tum (OAL=97 cm) eller långpipa på 18 tum (OAL=103 cm), vilkten låg på 3200-3300 gram naken, beroende på pipa och ev pipvikt/dämpare.

Tyvärr så hade Spitfire-serien också några ökända tillkortakommanden - de var kroniskt benägna till att läcka, de var dessutom förhållandevis svårskruvade och nivån på maximal effekt förmådde inte att imponera på köparna hos viktiga exportmarknader som exempelvis USA. Till råka på allt så såldes Spitfire billigt, ofta i ett så kallat Spitkit som bestod av vapnet, ett enkelt kikarsikte och lite andra tillbehör för den redan då facila summan av £249. Trots det så hade den svårt att klara av konkurransen mot den samtidigt lanserade S200-serien ifrån Air Arms, som kostade precis lika mycket.

Den underbara lilla 200-serien lever som bekant än idag och är fortfarande en riktig storsäljare i budgetklassen där Spitfire bara fick hänga med fram till 2002 och den avlöstes sedermera av BSA Hornet och dess utveckling den enormt populära Ultra-serien. Fyra år är inte lång tid och visst borde denna udda skapelse ha fått vara med ytterligare några år och inte bara bli en udda parentes i luftvapenhistorien...?