Udda underspännare!

  Webley & Scott Eclipse - här med den udda laddluckan öppen.

I ett tidigare inlägg så tittade vi närmare på Webley & Scott Omega och i samband med detta så fick jag ett antal förfrågningar och önskemål om ett liknande inlägg som behandlade den Webley & Scott-modelll som, möjligtvis med Trackern undantaget, ligger de flesta svenska entusiaster närmast om hjärtat - jag talar då naturligtvis om den innovativa och i Sverige storsäljande Eclipse!

I denna tid, långt innan Webley & Scott började namnge sina olika modeller efter ballistiska missiler, så var själva namnvalet för modellen synnerligen tilltalande, man kallade modellen för Eclipse och alla insåg direkt varför. Ända sedan 1983 så hade Weihrauch HW77 blivit den fixstjärnan som alla tillverkare ville rikta in sig mot. En helt ny och stark trend mot underspännare hade skapats av HW77 och dess försäljning var något som alla konkurrenter avundades. Här ville också Webley & Scott vara med de ville också gärna vara konkurrenten vars egna produkt var "to eclipse the HW77", alltså lite fritt och vårdslöst översatt - "Överträffaren", (underförstått av HW77).

Ett symboliskt starkt laddat namnval alltså med en tydlig vink åt konkurrenten i Västtyskland och i ungefär samma klass som Toyotas minibil IQ, som såldes med devisen "Smartare än Smart" (den blott tvåsitsiga konkurrenten).

Nåväl, ett stort självförtroende och en kaxig attityd i kombination med viss verbal krativitet och en alert marknadsföringsavdelning säljer inte allena ett lite dyrare luftgevär så under ettiketten så var man även tvungen att kunna leverera och på den här tiden, då kunde Webley & Scott också detta - med besked.

Redan 1984 så börjades arbetet med Eclipse, man hade relativt gott om pengar och man fick dessutom en del av anslagen för Omegan till sitt förfogande. Tanken var en lansering av Eclipse redan till 1986 men det blev fördröjt till 1987 och den verkliga försäljningen ut till kund kom igång ordentligt först året därpå. Som en konsekvens av en relativ tidspress och besluten att använda delvis ny och obekant teknologi så mötte man också en del problem som under modellens karriär visade sig vara såpass problematiska att livscykeln på modellen dessvärre blev kortare än vad man egentligen hade tänkt ifrån början och dessutom så var man tvungen att facelifta modellen i form av en Mk II-version under resans gång.

Två av de mest udda och kända särdragen hos Eclipse var den ovanliga laddmekanismen med en laddlucka och materialvalet till vapnets cylinder.

Laddning med laddlucka

Den här lösningen hade tidigare använts av Walther på sin första LGV-serie på 1960-talet och visat sig fungera helt utmärkt - på en SSP med låg effekt, vill säga. Med hjälp av ett vred på vänster sida om laddluckan så fällde man upp luckan 90 grader varvid man kunde ladda en diabol direkt in i pipan. Nackdelen var att transferporten blev osedvanligt lång då den löpte längs hela laddluckans längd! Dessutom så fick man inte mindre än två öppningar som man tätade med O-ringar för att trycket inte skulle förändras på sin väg mellan pistongen till diabolen. Systemet var säkert relativt den öppna cylinderladdningen som HW77 tillämpade och man kunde omöjligtvis klämma sig på samma sätt som var möjligt (men ovanligt) med HW77. Jämfört med den äldre och gängsle lösningen med en tvärställd roterande laddtapp så var luckan dessutom enklare och billigare att tillverka.

  Laddluckan med möjlighet att ladda direkt in till pipan.

Nackdelarna var emellertid att konstruktionen hade låg verkningsgrad, man förlorade en hel del effekt på grund av den långa transferporten och detta bekymmer förstärktes ytterligare om O-ringarna till luckan blev dåliga och började smygläcka. Trots ett imponerande format så var därför inte Eclipse speciellt kraftfull utan hamnade på en effektnivå strax under Omegan och idag så får man nog räkna en Eclipse som närmast ett vapen på 12 fpe. De mindre kalibrarna tenderade också till att ge märkbart mer kännbar rekyl än de grövre och modellen blev udda nog mest harmonisk med den grova kaliber 25, trots att konstruktionen egentligen inte var kraftfull nog för denna kalibers tunga diaboler.

Aluminiumcylinder

På nästan alla fjädervapen så tillverkas vapnets fundamentala stomme, cylindern, av stål. Kruxet med underspännare är emellertid att de på grund av sin konstruktion får hög vikt och detta bekymmer plågade exempelvis HW77 som fick en hel del rättmätlig kritik för just sin höga vikt. Här insåg Webley & Scott att man hade hittat en bra angreppspunkt och man beslöt sig därför för att motverka detta problem igenom att tillverka cylindern på sitt gevär av lättmetall. Att de flesta tillverkare avstod ifrån detta föreföll inte ha avskräckt Webley och mycket riktigt så skapade detta materialval en hel del bekymmer.

Bortsett ifrån vissa produktionstekniska svårigheter, aluminium var ju inte lika välanvänt inom industrin i allmänhet som är fallet idag (jmfr cykelramar etc) så fick man också en del andra nackdelar vilka kunde uppfattas som ganska triviala men som utgjorde betydande svårigheter just för Webley & Scott. Ett exempel på detta var kruxet att få till samma jämna ytfinish på aluminiumcylindern som på övriga blånerade delar av stål. Någon form av skiftning i nyanserna eller (hemska tanke!) flammighet var icke acceptabelt hos detta fabrikat, något som ledningen tydligt klargjorde. 

När vapnen slutligen ramlade ut så visade det sig dessutom att aluminiumcylindern kom att utgöra en större problematik för ägarna än för tillverkarna. På grund av den måttliga effekten på grund av den långa transferporten så frestades många att montera vassare slagfjädrar. Den ökade stressen av detta sträckte effektivt ut de hål som håller pinnen bakom bakstycket till eliptisk form. När kikarsikte skulle monteras så ställde detta stora krav på själva montaget och Sportsmatch kom sedermera att adressera problemet igenom att tillverka speciella och unika kikarsiktesfästen för just den här modellen. Använde man billiga generiska fästen och i synnerhet sådana av stål så var det mycket lätt att man skadade kilbasens spår i dess mjuka material.

  En spännande nykonstruktion!

Andra problem som ägarna rapporterade in under åren men som inte var lika frekvent förekommande utgjordes av glappande infästning av pipan i cylindern och oacceptabelt stort slitage i länkaget där underspännararmen fäster mot cylindern. På det hela taget så var detta materialval till cylindern till stor del drabbat av många klassiska problem som tenderar att drabba de tillverkare som först bryter in på oprövad mark.

När modellen till slut var färdig och ramlade ut på marknaden under stort pompa och ståt så var förhoppningarna skyhöga och Webley & Scott var både stolta och hade ett enormt förtroende för modellen, något som man i efterhand kanske borde ha varit lite mer försiktiga med eftersom redan den första batchen blev fördröjd av produktionstekniska bekymmer. De riktigt stora volymerna gick därför ut till kund tidigt 1988.

Som sig bör så var de brittiska luftvapentestarna lyriska - äntligen, menade man, så skulle HW77s dominans brytas. Det var ingen hemlighet i branschen att även BSA hade en motsvarighet på G (vilket sedermera skulle vara bli BSA SuperStar och GoldStar från 1989, men det är en annan historia), dock så var Webley & Scott först ut på plan.

Nu, nu skulle kollegorna i branschen från Västtyskland äntligen bita i gräset!

Eclipse sålde genast bra, modellen var attraktiv eftersom den på pappret var helt rätt. En underspännare perfekt för Field Target samtidigt som den var relativt lätt och smidig trots 112 cm totallängd och 3590 gram vikt, den var helt enkelt väldigt välbalanserad med en stor och bekväm stock. Blotta volymen på stocken gjorde att de flesta faktiskt uppfattade modellen som väldigt lätt och i synnerhet så i jämförelse med den klunsigare och 4100 gram tunga HW77.

  Den berömda (ökända?) laddluckan i sitt stängda läge..

I Sverige gick också försäljningen riktigt bra, Trackern hade öppnat dörren lite för Webley & Scott och tack vare god publicitet i dåtidens facktidskrifter för jakt och skytte så hade entusiasterna ett stort förtroende för varumärket. Ville man nu inte ha en Tracker eller Viscount så fanns här de mer påkostade Omega och Eclipse att välja mellan.

Ett moln på himlen var att även Dianawerke kastat sig in i leken med ett helt nytt formidabelt vapen, deras allra första moderna sidospännare. I England så blev den kanske inte någon större konkurrent då den till och med var ännu något tyngre än HW77 och dessutom med ett enklare avtryckarsystem men i USA, där effekt var nyckeln till framgång och där seriöst stora volymer fanns att vinna - där blev Diana 48/52 kungen av high performance när man önskade något kraftfullare än HW80 men inte hade pengar nog att köpa en Eliminator. I en samtida test av tidnignen  American Airgunner så formligen krossade denna Diana såväl HW77 som Eclipse när tre av dessa vapen prestandatestades med kaliber 22 i kategorin fixed barrel air rifles.

Visst, en HW77 och en Ecplise kunde med kaliber 22 locka fram bortåt 14-15 fpe med kaliber 22 om man offrade en hel del av skjutbarheten. Detta var emellertid inte långt ifrån tomgång för Dianan, jag vill minnas att deras testex frustade fram 22 fpe...

Tyvärr så började svagheterna i övrigt hos Eclipse att bli än mer påtagliga i takt med att tiden gick och 1989 när BSA lanserade sin betydligt smartare SuperStar på samma koncept så blev konkurrensen än mer intensiv. Nu var det inte bara HW77 som jagade samma kunder utan även BSA.

  BSAs fina SuperStar blev en svår konkurrent för Ecplise på den viktiga hemmamarknaden.

Den nya spelaren på marknaden visade sig vara ett ytterst kompetent vapen, dimensionsmässigt sett så hamnade den på 108 cm och vikten stannade vid blott 3630 gram, obetydligt tyngre än Eclipse och dessutom kortare. Skillnaden till HW77 uppfattade de flesta som milsvid. BSAs nya avtryckarsystem höll de flesta som bättre än Eclipse men inte lika bra som HWs Rekord. Laddsystemet hos SuperStar var precis lika säkert som Eclipse men mindre strul med läckage och därtill med en högre verkningsgrad, en SuperStar som FAC var utan tvekan kraftfullare och dessutom trevligare (allt är relativt) att hantera med hög effekt. En del av kritiken mot Eclipse hade också varit en klumpig utforming för låsningen till underspännararmen med två tangenter som skulle skjutas bakåt liksom svårigheten att montera en extern ljuddämpare. Båda dessa problem hade BSA smarta lösningar på. Slutligen så blev dessutom priset ut till kund lägre. Nackdelar då? Tja, inte riktigt samma finish som Webley & Scott men i gengäld så slapp man strulet med aluminiumcylindern. Summa summarum så blev SuperStar en riktig pungspark för Webley & Scott.

Så fort som SuperStar hade landat på marknaden så började Webley & Scott direkt att skissa på en Mk II av sin Eclipse då man inte bedömde den äldre Mk I som fullt ut konkurrenskraftig. Nu gjorde man en ordentlig revision, man skapade bättre infästningar av pipan och underspännarleden, man ersatte tangenterna för underspännaren med en riktig knapp och man försåg mynningen på pipan med en färdig gänga för ljuddämpare. Detta och lite mindre förändringar gjorde att Ecliplise Mk II såg världens ljus 1992, ett betydligt bättre vapen - eller i alla fall ett lika bra vapen som tidigare minus en del kända strulområden.

  TX200 Mk I - ca 3000 ex tillverkades, denna har #0086 och tillverkad oktober 1991 (äkta .22 pre-92!)

Nu då....

Nej, Webley & Scott hade inte turen med sig, förutom HW77 och SuperStar så kom det nu ut ännu helt ny aktör på marknaden och denna gång så hade Air Arms kanaliserat allt tänkbar know-how runt underspännare ner i ett och samma vapen, skapat av fjädervapengurun Ken Turner. Den nya modellen TX200 blev en gamechanger för hela kategorin underspännare, ja - faktiskt för allt vad fjäderluftgevär innebar. 

Här fanns allt som alla någonsin hade önskat sig i ett och samma vapen:

* Utsökt finish, passning, kvalité och detaljutförande

* Ett avtryckarsystem som till och med ansågs som bättre eller likvärdigt med Rekord

* Centrerad transferport och öppen cylinderladdning för optimal verkningsgrad

* Fin ergonomi, riktigt fina valnötsstockar som tillval

* En bättre kilbas för kikarsiktesmontering än både SuperStar och Eclipse

* Syntetiska glidlager för en oöverträffad skjutkänsla

* Smart öppning av underspännararmen och behaglig geometrisk utväxling på anspänningen

Viss kritik fanns dock, tillgängligheten var inte bra i början, priset var något högt och vapnet var en smula tungt. Annars så hade Air Arms fått allt rätt, det fanns till och med möjligheter för en effekt uppåt 16-17 fpe på de modeller som såldes på export till exempelvis USA. Resultet lät inte vänta på sig, TX-serien blev fjäderluftvapnens stora stjärna och en synnerligen långlivad storsäljare som först på de senaste åren har fått allvarlig konkurrens, nu av Walthers LGU-serie. Tillsammans med Dianas sidospännare så blev TX-serien ungefär vad som fortfarande finns kvar från den här perioden.

Långt in på 2000-talet så kunde man snava över ny oanvända exemplar här och där..

Ecplise fortsatte med en relativt sporadisk försäljning under de kommande åren, nu dessutom lite i skuggan av de allt mer populära PCP som så sakta började stjäla uppmärksamheten hos mer köpstarka kunder. Under 1996 så försvann Eclipse från USA-marknaden och Webley & Scott själva uppgav att produktionen officiellt avslutades så sent som år 2000. Sanningen verkar dock vara den att från 1998 så skruvade man ihop lite Eclipse på direkta kundorder av befintligt reservdelslager men trots detta så flöt det upp nya Eclipse ända fram till 2004-2006, vilka förmodligen var gamla lagervapen från handlare som hade satt sig med överlager. Det är nog ett ganska säkert påstående att Eclipse under de sista åren på 90-talet närmast var en kvarleva ifrån en svunnen tid vars marknad redan hade försvunnit och där resterna av densamma totalt dominerades av TX-serien.

I dagens perspektiv, drygt ett par decennier efter modellens glansdagar, så är Eclipse ett nostalgiskt veteranvapen för anglofiler som inte sällan är samtida entusiaster med modellen vilka var unga när den lanserades och därmed tämligen medelålders män dessa dagar. Idag är det inte längre ett drömvapen för Field Target-fantasten med prispallen i siktet utan snarare ett tyngre och kraftfullare komplement till den dammiga Trackern längst inne i vapenskåpet, ett vapen att avnjuta en stilla vacker sommarkväll hemma på villatomten när man vill njuta av äkta brittisk ingenjörskonst på gott och ont.

The Omega !

Fortfarande så kan man hitta helt nya och oskjutna exemplar - detta ex återfanns 2014! 

Att lansera ett nytt luftvapen så att det blir en global storsäljare år efter år är betydligt svårare än vad många entusiaster tror. Man måste inte bara ha en bra produkt och en bra infrastruktur runtomkring som kan föra fram den på marknaden utan man måste även ha tajming samt undvika att hamna i skuggan av de konkurrerande tillverkarnas produkter.

I början av 1980-talet efter 1970-talets svajiga ekonomiska utveckling och ständiga strejker så började hjulen så sakta att snurra igen i Storbritannien. Man hade vunnit kriget om Falklandsöarna, vapenlagstiftningen var fortfarande ganska generös och allmänheten led inte av dagens irrationella vapennoja som numera är så karaktäristisk på de brittiska öarna. Konjunkturen började vända och den ekonomiska tillväxten ökade. Framtiden hade börjat se allt ljusare ut än på mycket länge.  

Under 1980 så skapades Field Target i Sussex, England, och sporten spred sig som en löpeld under den första halvan av 1980-talet. Dåtidens entusiaster började snabbt favorisera vapen som Feinwerkbau Sport, Weihrauch HW35, Anschutz 335 och Diana 45. De brittiska tillverkarna hade främst BSAs Mercury och den relativt nya Webley & Scott Vulcan, den sistnämnda lanserad 1979 - vilket gjorde den till en av marknadens modernaste konstruktioner.

Vulcan blev en nystart för luftvapensortimentet hos Webley & Scott och många luftvapenhistoriker menar på att modellen mer eller mindre räddade företaget ifrån konkurs efter 1970-talets tämligen taffliga och rent utsagt usla modeller, vilka efterträdde den anrika men ack så ålderdomliga Mk III när denna gick i graven 1974.

Under 1979 så lade man ner produktionen av krutvapen hos Webley & Scott så nu gällde enbart luftvapen, därför så måste man leverera för att överleva. I detta läge så visade sig dock Vulcan vara ett lyckokast som gav nödvändigt andrum för verksamheten.

Ett par år in på 1980-talet så började man emellertid notera en svacka i sin försäljning av denna, företagets absolut viktigaste produkt. Till råga på allt så inträffade detta i samband med att försäljningen av luftvapen och i synnerhet lite dyrare sådana ökade. Detta oroade naturligtvis ledningen och att reda ut orsaken till varför blev av uppenbara skäl ett prioriterat ärende. Det var med andra ord dags att titta sig omkring och ta in vad som händer på marknaden, ett agerande som för övrigt inte alltid inträffade direkt spontant i brittisk industrinäring.

Man kunde se att Field Target ökade i popularitet, man noterade att många konkurrenter började sälja bra på en nyvaken amerikansk marknad. Man kunde också se att kunderna var beredda att spendera lite mer pengar på sina vapen så förutsättningarna för att tjäna pengar fanns där - den smärtsamma slutsatsen blev emellertid att kunderna valde andra vapen än just Webely & Scotts modeller.

Något måste alltså göras...

Man förhörde sig om vad kunderna önskade, man interjuvade luftvapenskribenter och andra med någon form av tänkbar insikt i kundernas köpmönster och försökte på så sätt singla fram vilka egenskaper som kunderna eftersökte. Det stod ganska snart klart att många kunder ratade den relativt lilla men kraftfulla Vulcan och den absolut vassade konkurrenten var en då toppmodern och innovativ jättebössa från Västtyskland - Weihrauch HW80. Dessutom, ryktades det, så hade Weihrauch ännu en ny modell på gång inför 1983 och det skulle då röra sig om ett vapen som riktades in speciellt mot Field Target.

Detta var dåliga nyheter. Illa nog att huvudkonkurrenten redan hade en bra och storsäljande produkt ute, vilken dessutom retfullt nog torgfördes i annonser med rubriken "A mans Air Rifle", skulle nu samma aktör komma ut med ännu en befarad storsäljare så blev situationen än mer prekär. Snabbt så försökte man lägga huvudet mot rälsen och lyssna in vad kunderna eftersökte, även detta ett nytt grepp. 

Man ville ha ett större vapen, ett mer vuxet vapen. Man ville ha ett vapen som klarade "full legal limit" även med kaliber 177 och man ville främst av allt ha ett bättre avtryckarsystem, liksom riktigt bra praktisk precision. Detta var relativt gemensama önskemål i ett tvärsnitt av alla tänkbara köpare. Irriterande nog så kunde man på Webley & Scott inse att det kunderna på olika sätt beskrev var mer eller mindre just en Weihrauch HW80.

Man tittade på sin egen Vulcan. Visst, det var ett bra gevär, men fysiskt ganska litet. Tog man ut hög effekt så blev modellen dessutom sprattig och svårskjuten. Dessutom så var avtryckarsystmet från gamla Osprey i ärlighetens namn ingen höjdare. Det kunde kanske duga till jakt för någon som var van vid äldre BSA men om man ställde det mot Weihrauchs Rekord - tja....

Nu vände man på slanten och började förhöra sig om vad kunderna INTE gillade med just HW80. Jo, menade man på - den var kanske lite FÖR stor och inte minst tung, i synnerhet för bara 12 fpe. Vidare så var den tysk och inte brittisk, vilket betraktades som en riktigt stor nackdel i sammanhanget. Man anmärkte också negativt på en lägre nivå av passning och finish, inte minst blåneringen ansågs som närmast medioker. En del köpare saknade även känskan av ett rejält piplås, som ju var så karaktäristiskt för föregångaren, modell 35.

Med all denna information insamlad under 1982 så gick budet ut från ledningen till ingenjörerna - svara upp mot kundernas önskemål med en helt ny produkt och se till att den blir bra!

  En finess att älska eller hata - det aktiva piplåset!

Med en förhållandevis begränsad budget så lyckades man ändå skapa ett riktigt bra gevär. Modellen fick en fullsize dimension på 106 cm totallängd men en förhållandevis rimlig vikt vid 3500 gram, precis mellan en Vulcan och den argaste konkurrenten HW80. Man utrustade den med ett helt nytt avtryckarsystem, ett aktivt piplås och kryddade slutligen anrättningen med traditionell brittisk design med ypperlig blånering och prydlig detaljrikedom. 

Till våren 1985 lanserades den då som Webley & Scott Omega!

Varför man valde just Omega finns det ett antal olika berättelser runt, den historien som jag har hört mest men som på intet sätt är en garanti för att just den råkar vara sann, är att man använde devisen "från A till Ö", alltså i bemärkelsen början och slut - Alfa & Omega. Man vill här anspela på slutet och att Omega var en slutgiltig produkt, det vill säga den bästa man förmår att tillverka, the final solution.

Ett på många sätt konventionellt men ändå en genomtänkt och sund konstruktion.     

På sedvanligt brittiskt manér så blev naturligtvis de brittiska luftvapentestarna i Airgun World fullkomligt lyriska och de samtida testerna dryper av nationalistisk optimism över det nya vapen med talrika anspelningar på gammal fin brittisk vapenkultur. Vilken bössa! Vilken tillverkare! Vilken nation!

När bössan väl ramlade ut till handlarna så svalnade emellertid mottagandet betänkligt. Visst, det var ett fint gevär och en enastående produkt från Webley & Scott men....nu fanns ju inte bara HW80 att tampas mot utan nu hade även den mindre HW85 dykt upp och inte minst den magnifika HW77, vilken drog köpare från Field Target-cirkusen ungefär som flugor till en sockerbit. Till råga på allt så kom BSA ut med sin billiga och nästan lika kraftfulla Supersport och därtill så fanns det kvar en rad äldre kompetenta konkurrenter som Feinwerkbau Sport, Diana 45 och gamla HW35. Vilket getingbo!

Dessutom....

Nu var det 1985 och inte längre 1982, luftvapenmarknaden hade ritas om och plötsligt ville nästan alla ha en underspännare. Dessa tendenser snappade dock Webley & Scott upp redan 1983 när de första uppgifterna om HW77 läckte ut. När denna modell dessutom började sälja succéartat så insåg man att Omegan inte skulle kunna klara av att hålla undan HW77, den var ju riktad mot HW80 från början. Alltså fick man styra om en del av pengarna från projekt Omega under 1984 mot ännu ett helt nyskapande vapen, därav att Omegan blev lite strypt i utvecklingsbudgeten.

  Efter ett tag så kom naturligtvis också en karbinvariant med kortare pipa.

Webley & Scott fick alltså åter igen kavla upp ärmarna men denna gång ge sig ut på helt oprövad mark för att lansera en helt egen underspännare vilken planerades för en marknadslansering till 1987, knappt tre år bort. Detta var en svårare utmaning men utvecklingstiden blev lika kort som för den mer konventionella Omegan. Det kom också ut rykte om att även BSA hade en helt ny underspännare på G som också denna var riktad mot HW77. Samtidigt så ökade luftvapenmarknaden i värde, både den inhemska och inte minst den amerikanska. Webley & Scott gjorde dock ett bra arbete och resultatet av mödan - Webley & Scott Eclipse - blev en storsäljare, vilket i och för sig var fallet för alla underspännare i skiftet runt 1990 då en hel svärm vapen av den här typen dominerade marknaden.

Åter Omega..

Efter ett par säsonger så dök det upp en karbinvariant men de sista fem åren på 1980-talet kom ändå tydligt att domineras av underspännare så Omegan blev därför mest ett syskon i skuggan till Eclipse. Med Eclipse, Omega, Tracker och Vucan så hade emellertid företaget en stark lineup som levererade bra inkomster. Något som dock stod allt mera klart när vi närmade oss 1990-talet var att USA tog större och större plats på världsmarknaden för luftvapen och där var nyckeln till bra försäljning en hög effekt. 

Den amerikanska varianten på HW80, den som importören Beeman kallade R1 sålde bra men hade börjat utmanas av den lite mer exklusiva Eliminator, i USA känd som Crow Magnum från Theoben, vilken också salufördes igenom Beeman. Trots sitt pris så sålde denna dåtidens dunderbössa riktigt bra. Omegan däremot, den platsade inte riktigt i sammanhanget.

En Omega är midsize, större än en vanlig 12 fpe-bössa men ändå inte en riktig magnum. Kanske en förnuftig kompromiss men nu var köparnas fokus fixerat på underspännare och de få brytfjädervapen som sålde bra med en lite bättre marginal var alla riktigt effektstarka - klart över Omegans potential.

Slutsatsen var därför enkel och logisk, under 1990 så togs beslutet om att en större brytbössa skulle fram, inte minst för den viktiga USA-marknaden. Målsättningen var lansering till 1993 och denna gång så skulle det inte handla om något strax över 12 fpe utan en snarare en riktig rökare, en bössa byggd för att utmana Eliminator och ställa HW80 i skuggan en gång för alla. Kraftfulla brytbössor och midsize underspännare förutsågs vara framtidens recept för luftvapenmarknaden vid denna punkt.

Idag vet vi alla facit över vilken väg utveckligen valde. Webley & Scott fick ut sin nya jättebössa - The Patriot - enligt tidschemat och visst blev den en långkörare med fin försäljning men detta hjälpte inte, precis som att Nokia sov när Apple lanserade sin Iphone så var inte Webley & Scott med på tåget när den ena aktören efter den andra så sakta började exeperimentera med den nya tidens luftvapen - Precharged Pneumatics.

Plötsligt en dag så stod den där - Theoben Rapid Seven. Den oväntat starka försäljningen på detta nya koncept blev ett plötsligt hårt slag i magen för Webley & Scott samtidigt som ett litet udda företag som nyligen ombildades från Sussex Armoury fick ut den definitiva underspännaren - TX200, vilken sågade Webley & Scotts storsäljande Eclipse vid fotknölarna. Var Rapiden ett magsugare så utgjorde TX-serien snarare en veritabel halshuggning som snabbt tvingade även ärkerivalen HW att revidera sin klassiska 77 till en modernare inkarnation i form av modell 97.

  Ett liv efter döden?

Hur länge överlevde då Omegan? Här finns det vitt skilda uppgifter och mycket beror på hur man räknar runt saken. På USA-marknaden så började den fasas ut efter säsongen 1992 eftersom ersättaren Patriot stod i kulisserna. I England så tuffade försäljningen på ytterligare ett par år. Den mest tillförlitliga källan jag har sett på produktionen var att de slutade att tillverkas sent 1994 men ännu 1996 så kunde man köpa nya exemplar över disk i Sverige, troligtvis osålt lager som hade legat stilla i England. Importören i Sverige, Arnheim, hade dock köpt på sig ett antal vänstervapen som såldes nya så sent som 2004 igenom exempelvis Vildmarkcity. De absolut sista exemplaren flöt upp i samband med Webleys konkurs och dessa cirkulerade ut på den öppna marknaden 2014!

Bortsett ifrån den "riktiga" Omegan så fanns även en modell som ibland benämns som Omega 2000, vilket i grund och botten var en Webley & Scott Tomahawk och som sattes samman av äldre brittiska komponenter men som såldes av de nya ägarna i Turkiet. Ett fåtal sådana vapen kom ut på marknaden så länge som lagerkomponenterna räckte till. De började dyka upp 2011 och var bara ute några månader till allmän försäljning. Intressant nog så är de präglade med Omega rollmark trots att de bevislingen är just Tomahawks. Idag är de naturligtvis högt skattade samlarföremål då de utgör de absolut sista brittiska Webleys som kom ut och dessutom av en riktigt bra konstruktion, baserade på den kanske mest moderna Webleyn - Tomahawk.

I ett retroperspektiv så var Omegan ett bra vapen som dock sidestepades av utvecklingen och dåtidens aktuella trender. Lite för sent ut på marknaden så hamnade den i skuggan av först underspännarna och sedan marknadens krav på allt kraftfullare fjäderluftvapen, något som efterträdarna Patriot och Tomahawk svarade upp mot. Utvecklingen gick fort där några år och Omegan blev dyr att framställa utan finesser som enhetsavtryck (kom på Longbow & Tomahawk) samtidigt som konkurrensen av PCP började göra sig påmind. Omegan fick tio år på marknaden och idag, två decennier senare, är det förbluffande få entusiaster som överhuvudtaget känner till modellen.

Ett trist öde för ett annars mycket bra och trevligt vapen...

Stora och brutala!

  Vad sägs om 44.75 grains Predator - här i 100 st burk

Nu har Predator International lanserat sina välkända Polymags med kaliber 30, ett mycket intressant val för ägare av kanske främst FX Airguns olika modeller i kaliber 30. För den amerikanska marknaden så förkunnar man följande:

-"The patented Predator PolymagTM (polymer tip pellet) is a premium quality hunting pellet which combines a hollow head with a sharp polymer tip for unsurpassed performance on small game. Whether ridding your garden of unwanted pests or stalking your favorite hardwoods in search of squirrel, experience excellent accuracy and efficiency when hunting with Predator PolymagsTM. The Predator PolymagTM (polymer tip pellet) was designed specifically to be the most effective and efficient airgun hunting ammunition available."

I övrigt så har vi haft ett ovanligt underbart väder här på västkusten under hela den gångna veckan med en kulmen nu precis i dagarna då temperaturen tangerade 29.90 grader under gårdagen! I skrivande stund så har vi 21 grader varmt och helt vindstilla klockan 21.00 på kvällen. Det har med andra ord blivit en hel del skjutande och ganska lite skrivande. Vi får se om det svalare vädret som förväntas framåt helgen kommer att ändra på detta.

Externa regulatorer !

  En smidig och enkel lösning som alla kan lyckas med.

Många entusiaster har funderat lite på att regulera sitt vapen. Man lockas av regulatorns fördelar, man kan förlika sig med prisbilden men sedan faller det lite på att man kanske helt enkelt inte vågar. Att montera en regulator innebär i de flesta fall att man måste riva ner stora delar av vapnet, allt ska sedan ihop och utan att läcka. En del modeller kräver dessutom att man borrar ett ventilationshål i vapnets block (!) eller tub för att överhuvudtaget fungera.

HuMa från Holland har löst lite av detta problemet med sin nya externa regulator för CZs eminenta 200-serie.

HuMa förklarar att deras nya regulator har följande fördelar:

* The regulator housing is made of extremely tough 42Cr steel

* Tested for a working pressure of at least 3x the working pressure of the rifle, for everyone’s safety
* It uses a long stroke piston that gives great consistency
* Because the regbody comes between tube and valve you will get 45 mm extra airvolume
* The regulator body and the housing are one piece, so no chance of the regulator moving inside the cylinder
* The one piece body and regulator housing also reduces the possibility of leaks
* DIY fitting is a real option for the most people
* High quality bluing in the same matte color as the original pressure tube
* Higher accuracy of your rifle due to the elimination of the pelletspeed fluctuations
* A constant pellet speed over the full working pressure range
* It will give you a better shotcount and a full flat shotstring immediately

Rent praktiskt så monterar man regulatorn igenom att tömma tuben på luft, därefter skruvar man loss ventildelen ifrån tuben. Regulatorn skruvas sedan mellan ventildelen och tuben - klart. Två varianter finns, upp till 16 och upp till 30 joule.

Priset för denna är €105 + frakt

Walter LGU Varmint

  Den senaste versionen av Walthers populära LGU-serie

Nu har Walthers LGU anlänt med en syntetstock till det facila priset av 5350 kr. Dessvärre så rör det sig om en traditionell hård plaststock utan gummikänsla, vilket är trist på ett varumärke som gärna vill se sig som premium. I övrigt så är breddningen av sortimentet med hjälp av den här stocken naturligtvis intressant för den som specifikt söker just en mer oöm stock då huvudkonkurrenten TX-serien (ännu) saknar en sådan.

Personligen så tycker jag emellertid att kombinationen av en dålig och ömtålig ytbehandling av metallen iform av en traditionell blånering rimmar dåligt med stryktåligheten hos en plaststock. Ett vapen som i högre utsträckning utger sig för att tåla lite tuffare tag borde naturligtvis ha ett annat skydd för metallytorna, exempelvis fosfatering av typen parkerisering.

Här har Diana till viss del visat vägen och vi får hoppas att allt fler fabrikat följer efter.

Ett Excellent tillfälle?

  Man förefaller tillämpa ett enhetspris - 179 kr för valfritt renoveringssats eller ammunitionsask

Idag så besökte jag Björns Jakt & Fiske i Stenungsund och till min förvåning och glädje så hittade jag ett litet restlager med delar till Excellent. De saker som erbjöds var endera en påse med 250 kopparpläterade rundkulor eller en påse med renoveringssats för Excellentvapnen. 

Enligt säljaren så var detta förmodligen det sista som gick att få fram från Arnheims så här finns ett tillfälle för Excellentfantasten som behöver fylla på sitt förråd. Björns Jakt & Fiske har 0303 - 843 40.

Priskrig på diaboler?

Idag fick jag besked om att Sportec kör en "flyttrea" på sina diaboler från HN. Jag kontaktade dem och fick då fram fraktpriserna och dessa ligger på 50 kr för upp till 2 kg (ca 8-10 burkar) eller 125 kr för upp till 20 kg. Med andra ord förbluffande bra priser på frakten och detta innebär ju att man faktiskt kan räkna hem ett storköp ifrån Sportec även jämfört med Cabom, vilka ju kör fraktfritt på allt över 500 kr.

http://www.sportec.se/Annons?BID=REA3

När vi sedan talar om Cabom så kör de också rea just nu och har sänkt priserna på JSB med drygt 20% jämfört med sina tidigare prisnivå. Detta kan naturligtvis låta enormt bra men jämför man med den ledande aktören, Hurricane, så är priserna fortfarande för höga per burk - även om man i slutändan kan räkna hem en större volym på fraktfriheten.

För enkelhetens skull så ska jag kolla på ett par storsäljare och antagandet här är att man köper 10 burkar.

JSB RS 4.52

Hurricane 69 kr per burk, summa 690 kr + frakt 225 kr = 915 kr

Cabom 79 kr per burk, summa 790 kr + frakt 0 kr = 790 kr

HN Baracuda 22

Hurricane 55 kr per burk, summa 550 kr + frakt 175 kr = 725 kr

Sportec 40 kr per bruk, summa 400 kr + frakt 50 kr = 450 kr

Så gäller det lite större volymer diaboler och de ska skickas via posten så har Cabom alltid ett bra läge igenom sin ständiga fraktfrihet och tack vare säkningen på priserna per burk hos JSB så är det nu enklare än någonsin att räkna hem en lite större order online.

Sportec kör med sin rea så länge som lagret räcker så där gäller det alltså att vara med lite mera och passa på med sitt inköp när detta fönster är öppet. Nackdelen överlag är tyvärr att man bara har HN men för den som har ett vapen som föredrar just HN istället för JSB så spelar ju detta naturligtvis ingen roll.

Hurricane är emellertid fortfarande en aktör som man inte ska glömma bort, i synnerhet inte om man bara ska köpa 3 burkar eller om man vill mixa fabrikat och modeller ur nordens största sortiment. Är man dessutom på plats och kan handla över disk så är Hurricane ständigt den starkaste aktören, även om Sportec för ögonblicket har ett bra erbjudande på just HN.

Så - säsongen står inför dörren, passa nu på att handla upp!

Crosman 1077

  Crosman 1077 RepetAir finns både med syntet- och trästock, välj den senare!

En av de absolut mest älskade automatgevären med kaliber 22 LR är utan tvekan Rugers fenomenala modell 1022, en av de roligaste och mest ikoniska skjutvapnen från 1900-talet. En modell vars tillbehörssortiment endast torde överträffas av AR-plattformen och 1911-konstruktionen. Detta guldägg har utan tvekan varit en av Rugers viktigaste och lönsammaste modeller utan vilken Ruger aldrig hade varit det företag som det är idag.

Självfallet så är en sådan produkt en dröm även för vapentillverkare i andra segment, exempelvis luftvapen. Weihrauch har exempelvis ett antal modeller som tuffar på i nästan oförändrad form decennium efter decennium utan någon speciell marknadsföring och som ändå drar in fin försäljning och god lönsamhet eftersom deras verktygskostnader är betalade sedan åratal tillbaka.

Tittar vi på andra sidan Atlanten så har Crosman också ett antal modeller som rullar på enligt samma princip och sedan 1994 så tillverkar man faktiskt en kolsyredriven karbonkopia på Rugers berömda 22 LR vars blotta modellbeteckning faktiskt också kan tolkas som ett homage till originalet - Crosman 1077.

Visuellt sett snarlik Rugers förlaga så handlar det emellertid om en konstruktivt sett helt väsensskild grundkonstruktion, under skalet så är 1077 nämligen inget äkta semiautomatiskt vapen, såsom Ruger, utan faktiskt en förklädd double action revolver!

  Boxmagasinet liknar kanske mera Mini-14 men magasinbrunnen är mer lik den hos 1022

Japp, det lilla boxmagasinet som utifrån - när det är insatt i vapnet - ser ut precis som Rugers är faktiskt bara en bärare för ett cylindriskt revolvermagasin för 12 stycken diaboler, exakt som i en kolsyrerevolver. Funktionsprincipen är sådan att när magasinet är insatt så idexeras detta när skytten trycker in avtryckaren halvvägs och vid fullt avtryck så går skottet. Man behöver alltså inte anspänna vapnet separat utan både anspänning, indexering av avlossning sker i en och samma rörelse av avtryckaren. Nackdelen med detta är dessvärre att avtryckaren blir ganska tung att använda och fjärran ifrån den mycket måttliga kraft som krävs av vanliga luftgevär.

Just avtrycket är kanske den ena av de två stora nackdelarna hos modellen - den andra är kolsyredriften. Vi vet sedan tidigare att kolsyra har en del begränsningar, den är dyr att använda, bökig att bulkhantera och dessutom synnerligen temperaturkänslig. För just 1077 så är det emellertid en helt annan nackdel hos kolsyra som drivmedel än mer markant hos den här modellen, nämligen dess benägenhet att leverera en allt lägre utgånghastighet för varje skott vid snabbt skytte - man brukar säga att vapnet "fryser".

Självfallet så kan man undvika fryseffekten igenom att ta god tid på sig mellan varje skott, någon minut eller så, men då försvinner ju hela poängen med ett snabbskjutande vapen. Crosman själva uppger 620 fps som utgångshastighet med lätta diaboler vilket pekar på en anslagsenergi runt 7.50 joule, någonstans. Vid normalt snabbskytte med tillhörande frysförlust så brukar de flesta diaboler hamna runt 550 fps.

  Lådans profil är mycket trogen 1022 minus då utkastaröppningen, av naturliga skäl..

Rent fysiskt så är 1077 så nära förlagan som man kan komma med exakt samma totallängd av 94 cm - dock så skiljer sig vikten åt markant, Crosmans 1077 väger in på 1800 gram där en original 1022 blir märkbart tyngre med 2300 gram. Den skillnaden i vikt mellan modellerna ökar dessutom ytterligare när vapnen är fulladdade eftersom 10 patroner med kaliber 22 LR väger klart mera än 12 diaboler.

Till sin karaktär så är Crosman 1077 framtagen som en rolig plinker för skytte av korta avstånd med främst dynamiska mål i tankarna. På korta håll så kan dock den praktiska precisionen var helt godtagbar också för tavelskytte på dessa kortare avstånd och då för rekreativt syfte. För de allra flesta köpare så torde dock den praktiska precisionen räcka helt utmärkt och den bör betraktas som riktigt bra sett i relation till vapnets nypris om 1495 kr ny över disk hos Hurricane (syntetversionen).

Sammanfattningsvis så är det inte frågan om det perfekta endavapnet men ett kul kompliment, både för enskilda sessioner och för att dela med familjen eller varför inte i samband med en grillkväll på sommaren i goda vänners lag? Det är vapen som är billigt att köpa, tyst och mycket underhållande, vilket gör det till ett socialt vapen (om vapen nu kan vara sociala). Ett perfekt vapen för den lilla villa- eller radhustomten att kombinera med exempelvis några små vippmål eller andra improviserade dynamiska mål.

Fungunning!