Läder i alla väder...?

Många entusiaster stöter då och då på läderpackningar i sina äldre fjäderluftgevär och dessa var helt förhärskande inom vår verksamhet ända fram till mitten av 1970-talet. Först då började industrin med Webley & Scott i spetsen utveckla vettiga syntetpackningar för pistongerna hos dåtidens mer potenta luftvapen. Just syntetpackningarna brukar oftast tillskrivas vikten av att vara en förutsättning för utveckligen av de effektstarka luftgevär som etablerade vår hobby inte minst i USA under 1980-talet.

Eftersom syntetpackningarna tillskrivs detta banbrytande generationsskifte så har läderpackningar per automatik börjat anses som motsatsen, alltså en mindre bra teknisk lösning som rättmätligen borde förpassas till utvecklingens skräpkammare. Detta är dock inget som helt och hållet stämmer med verkligheten, åtminstonde inte när vi talar om mindre effektstarka fjäderluftvapen.

Den huvudsakliga fördelen med våra moderna tiders syntetpackningar är nämligen att de tål högt tryck väldigt bra. Man kan därför lätt få ut hög effekt och detta underlättas dessutom av att packningen kan formges på ett optimalt sätt för maximal effektutveckling. Exempel på detta är Zephyr-packningen med sina kanaler riktade mot transferporten samt den äldre parachute-packningen med sin tillbakavikta kantflärp. När det gäller andra egenskaper som exempelvis livslängd, servicevänlighet och liknande så kan bra läderpackningar fortfarande göra sig gällande.

Tillverkningstekniskt sett så har den moderna syntetpackningen många fördelar. Tack vare kantflärpen så behöver man inte alltid nödvändigtvis hona cylinderloppet, den lilla skillnad eller ovalitet som finns kommer syntetpackningen att "äta upp" tack vare sina flärpar. Cylinderns innerväggar behöver inte heller vara absolut släta, tvärtom. Finns det väldigt små bearbetningsmärken inne i cylindern så är detta bara en fördel eftersom de då hjälper till att binda smörjmedel vid väggarna inuti cylindern. Syntetpackningen är också tåligare vid maskinell sammansättning då den klarar vassa kanter och liknande runt håligheter i cylindern bättre än den ömtåligare läderpackningen.

Möjligheten till hög effekt och billig rationell tillverkning har därför slagit ut läderpackningen sedan början av 1980-talet och framåt. Men vad har då syntetpackningen för nackdelar? Först och främst så tenderar syntetpackningar att gå torra då de inte bär sin egen smörmedelsreservoair på samma sätt som läderpackningen. En packning av läder har förmågan att absorbera smörjmedel och portionera ut små lämpliga mängder av detta under enormt lång tidsrymd, inte sällan decennier. Detta förklara uttalanden som exempelvis ifrån den här samlaren:

"Reading this string it just struck me that I've rebuilt at least 50 vintage
springers and never came across a leather piston washer that needed replacing -
I must be really slow to catch on. I replaced them all anyway because I had
already bought the part but what a waste of time, money and effort. Conversely
at least 90% of the springs did need replacing.What an incredible material
leather is..."

När pistongen komprimerar luften framför sig så komprimeras även läderpackningen och då "svettas" den ut smörjmedel längs sin perferi vilket säkerställer en perfekt tätning, detta så då länge som temperaturen i kompressionen inte blir för hög eller trycket så stort att tätningsytan pressas sönder bakåt, alltså längs läderpackningens kanter. Här har vi en stor del av förklaringen till att läderpackningar normalt bara klarar upp till runt 750 fps med kaliber 177.

Syntetpackningen däremot har inte den här möjligheten och det var därför man i början experimenterade runt lite olika lösningar som exempelvis BSAs gummiliknande O-ring eller Webley & Scotts dubbla packningar, i båda fallen så var tanken att mellanrummen mellan packning/pistong eller packning/packning skulle binda lite smörjmedel, precis som hos läderpackningarna. Detta fungerade emellertid inget vidare och idag så finns det två lösningar på problemet. Antingen så gör man som många tillverkare, exempelvis HW, och kletar drivkällan full med fett i hopp om att det kommer att räcka länge, länge eller så använder man små (korrekta) mängder och lever med att man måste "återfylla" drivkällan med smörjmedel regelbundet, alltså med tätare intervaller än för läderpackningen.

Som ni säkert vet så är kraftfullare drivkällor helt beroende av bra smörjmedel för att utveckla maximal effekt, optimal livslängd och minsta möjliga skillnad i spridning mellan skott till skott. En mycket liten del av smörjmedlet "förbränns" nämligen vid avfyrningen och står för en stor del av effektutvecklingen. Vad som sker är att luften värms upp och när den varma luften expanderar ut ut transferporten så får projektilen extra skjuts. Det är detta som gör att alla smörjmedel inte är lämpliga för pistonger och liknande ytor inne i effektstarka fjäderluftgevär. För mycket smörjmedel tynger och bromsar pistongen samt kan minska värmeutvecklingen med lägre effekt som resultat samtidigt som för lite smörjmedel inte räcker till för korrekt temperaturstegring samtidigt som slitaget mångfaldigas.

Har man däremot fel smörjmedel så blir resultatet inte bara för lite effekt utan då riskerar man dessutom rena haverier. Ett smörjmedel med för låg flampunkt kan bokstavligt talat skapa en detonation ("dieseleffekt") inuti drivkällan varvid man kan råka ut för en så kallad "bränd packning" alltså en packning som helt eller delvis har smält. Ännu värre är det om man använder siliconsmörjmedel som skaver (river) på metallen igenom mekanisk nötning eller smörjmedel som fräter. Det absolut bästa är därför att använda lagom mängd smörjmedel av korrekt sort och byta/"fylla på" ofta, ibland till och med årligen.

Läderpackningen har inte dessa problem, normalt sett så räcker en korrekt smörjning vid tillverkningen för vapnets hela livslängd om de skjuts någon gång då o då så att packningen inte stelnar i sitt ytskikt. Att tillverka ett vapen för läderpackning ställer dock långt större krav på både konstruktion och tillverkningsförfarande.

Cylinderloppet måste vara absolut rakt och slätt, kanter och ojämnheter på grund av tillverkade öppningar i cylindern (för spännarm etc) måste avfasas och poleras. Kraven på precision är här mycket större och även om läderpackningen "sätter sig" och kommer att polera cylinderväggarna litegrann efter varje avfyrning så är kravet på toleranser betydligt större än för syntetpackningarna. Detta fördyrar naturligtvis tillverkningen avsevärt och är en av anledningarna till att vi förmodligen aldrig mer kommer att hitta läderpackningar hos framtida fjäderluftgevär.

Något som är väldigt synd, eftersom det är ett mycket charmigt och ändamålsenligt material för fjäderluftvapen..

Ett fynd från Ebay...

Första utgåvan av Airgun Digest

Jag har länge gillat de trevliga böckerna Airgun Digest som huvudsakligen har författas av Ian Galan men det första exemplaret av denna serie, skriven av Robert Beeman, har jag tidigare aldrig ägt. De byter då o då ägare på Ebay och Amazon men oftast så begär man smått horribla priser för dem, inte sällan uppåt $100.

Häromdagen så hittade jag emellertid ett mycket fräsch exemplar för blott $19!

Nu är boken på väg hem till mig och jag kommer att återkomma med en recension av den så snart jag har läst den.

Exempel på Beemans artiklar, denna är dock ifrån en av hans årliga kataloger.. 

England

   Rule Britania...

När ni läser detta så är jag i England och roar mig, nu kan ju alltid gissa vad jag pysslar med just i det landet.

Därav blir det inget blogginlägg idag men i morgon kör vi som vanligt.

Diana 25 - praktisk precision

Under de senaste dagarna så har jag testat den praktiska precisionen i den veteranbössa som jag råkade köpa i tron om att den bara var ett renoveringsobjekt. Förutom att vara oförskämt fräsch exteriört sett så verkade den även lovande som luftgevär räknat.

Dianas sk Tagent-sikte

Min Diana 25 är utrustad med ett skäligen enkelt bakre riktmedel, detta till skillnad ifrån de mer sofistikerade så kallade Micrometersiktet som fanns på efterföljaren, Diana modell 25 från 1964 och framåt. Min modell var ju den sista versionen som hade detta lite lätt ålderdomliga riktmedel. Som man kan se på sprängskissen ovan så är siktet dock mer komplext än vad man först tror och består av inte mindre än 6 komponenter, trots att det inte kan justeras i sidled annat än om man rent fysiskt knackar hela enheten i sitt inkrympta kilspår.

Här finns inte heller något annat än en enkel V-skåra att rikta med, till skillnad ifrån efterföljarens vändbara siktblad. Själva injusteringen i höjdled sköts via en justerbar slid som förs fram i takt med att avståndet ökar. Först av allt så började jag skjuta på uppmätta 10 meter inomhus och var då enormt nöjd med utfallet:

Ja, jävlar...det kanske inte är så svårt med öppna riktmedel ändå...?

Efter att ha fått till ovanstående tavla så kände jag mig lika delar nöjd (läs, självgod) och förvånad. Min erfarenhet av korn och skåra är mycket begränsad då jag tillhör den generationen som kunde börja skjuta med kikarsikte direkt. Efter den tavlan så var det dags för tavla nummer två utav de tre som jag planerade att skjuta:

Okej...jag tappade ett skott på grund av en usel avfyrning men så illa tog det inte ändå..

Efter tavla nummer två så var jag ännu mera nöjd, antingen skjuter bössan grymt bra eller så har jag helt enkelt dolda och oanade talanger. Full av tillförsikt så var det dags för den tredje tavlan, koncentration nu så...

Jodå, visst är jag bara bäst....?

Nöjd och lycklig över detta så kände jag mig närmast oövervinnerlig, nu var det dags för länge avstånd utomhus. Jag började med att sätta upp tre stycken svarta träffpunkter på en vänd 14 x 14 måltavla för att skjuta över uppmätta 20 meter. När detta är gjort så siktade jag noga och konstaterade att jag hade svårt att ens se själv tavlan!

Hmmm...inte kan väl 20 meter vara så långt? Jag skjuter ju ändå PCP på både 50, 80 och till o med 100 meter så 20 meter är ju bara en nysning bort, eller hur? Men...oväntat långt var det i alla fall så jag bet ihop och sköt:

  Uppenbarligen så är 20 meter klart längre än 10 meter...

Faktum är att jag kunde inte se var jag träffade eller ens om jag överhuvudtaget träffade själva tavlan. Först efter att ha skjutit alla fem skotten så kunde jag konstatera en förhållandevis tight träffbild ändå, givet förutsättningarna, den föll ut på blott 30 mm (fyra bästa 16 mm).

Att skjuta o mäta träffbilder med millimetermått är nog inte rätt sak för det är vapnet, eller för mig som skytt. Jag noterar också en viss huvudvärk i ett smalt band ovanför ögonbrynen som troligtvis härrör ifrån att jag spänner musklerna som styr ögonen när jag kisar och flyttar fokus mellan sikte, korn och mål.

Istället så roade jag mig med ett tidlöst nöje, jag hängde upp en vattenfylld 33 cl läskburk i ett snöre från ett träd drygt 20 meter bort och sedan började jag plinka. Här kommer däremot bössan helt till sin rätt, det är förbluffande enkelt att träffa och effekten räcker gott. Det hela är mer roande än vad man tror och det hela fungerar ungefär som när man äter potatischips, det är svårt att sluta..

Dagens erfarenhet förklarar tydligt varför de första enkla och dyra kikarsiktena sålde såpass bra från 50 år sedan och framåt. Även om vi idag skrattar rått åt de då svindyra men idag primitiva sugrörskikarsiktena med bara 4/15 och liknande så visade de ändå på stora framsteg åt rätt håll. I relation till den här typen av öppna riktmedel så torde även det enklaste kikarsikte representera ett stormsteg åt rätt håll när det gäller att utnyttja vapnets fulla möjligheter...

När det sedan gäller jakt med luftgevär så börjar jag allt mer inse varför forntidens entusiaster med herr Dahlman o Co alltid förespråkade mycket måttliga avstånd för skott mot levande varelser. Ett luftgevär med liknande Vo (ca 160-165 mps) men med kaliber 22 borde fungera bra på dessa 15-20 meter men bortom detta så blir allt en chansning om man bara använde dåtidens primitiva öppna riktmedel..

Eget eller annans och konsten att bidra...

Idag så fick jag en hel del sura kommentarer på gårdagens inlägg om min Dianarenovering. Först så kom det en en kommentar på bloggen och sedan ett irriterat PM:

"Jag tackar johnny för denna bloggning där han har fått nästan all info från inlägg på Airgun.se

Vill ni läsa mer om hur man renoverar luftvapen direkt där informationen finns så besök Airgun.se
Där finns mycket mer information än vad johnny har tagit upp här!"

"Skall du vara på forumet och använda material härifrån på din blogg så får du bidra här på forumet också och om du sammanställer info härifrån så anger man källan!"

Så, vad ligger då till grund för denna upprördhet?

Tja, bra fråga egentligen. Produkten som jag prövar är helt ny på den svenska marknaden, enligt Golle på ProGunner som importerar den. Såvitt jag vet så har man aldrig gjort något test överhuvudtaget på just den här produkten på något av våra svenska forum tidigare.

Då den är billig, enkel att använda och fyller ett konkret behov så tänkte jag det var roligt att pröva den.

Allt textmaterial och samtliga fotografier i det inlägget är författat respektive plåtat av mig själv - ändå anklagas jag för att plagiera?! Jag beskylls alltså för att kopiera något som inte existerar, detta såvida man inte tänker på processen som sådan - alltså att blånera som företeelse, snarare än det material och den teknik jag använde i just detta enskilda fall. Om det är detta, alltså att jag visar hur jag blånerar, som väcker ilska så är jag naturligtvis skyldig. Hur man blånerar brukar tillhöra standardtipsen på ett forum, liksom slagfjäderbyte och liknande.

Nu är ju mitt inlägg bara en en kort beskrivning över hur man använder en specifik ny produkt, jag gör absolut inget anspråk på att inlägget ska vara uttömmande och inbegripa allt vad olika blåneringsarbeten innebär. Vill man ha den typen av detaljerad information, ja - då kan man med fördel vända sig till något av våra två fina forum där det finns ett flertal duktiga entusiaster som bevisligen har producerat bra arbeten. Jag tänker då på Leif himself men även Golle och även Peter samt inte minst Mikael Koivisto som förefaller vara händig med precis allt.

Sedan så har vi min brist på bidrag hos Airgun att avhandla. Tydligen så anses min produktivitet vara i lägsta laget för Leif o Co! Förutom att jag besudlade min egen dataskärm av pur förvåning över detta flaganta tillmäle så brukar de flesta anse att min produktivitet är tämligen flitig (på gott och ont förvisso) - betydligt mera sällan att den är sparsamt förekommande, något som inte minst mina drygt 24.000 inlägg borde visa den läskunnige.

Dagens skratt blev jag emellertid bjuden på därav...

Kaliber mot kaliber

Idag testade jag att skjuta en serie om 5 x 5 skott på uppmätta 50 meter med tre olika kalibrar och tre olika effekuttag, bara för skojs skull. Vädret var förhållandevis lugnt med lätt blåst åt höger.

    Genomsnitt: 19.40 mm

Först ut blev Elite med kaliber 25 och 50 fpe. Resultatet blev inget vidare, tavlan ovan hade likaväl kunnat vara skjuten på 80 meter. Av någon anledning så skjuter inte just min Elite så bra på 50 meter, den håller tätt ut till ca 40 meter sedan öppnar den för 50 meter men därefter så fortsätter den i och för sig inte att öppna vidare. Det resultat som man jublar över på 80 meter kan alltså lika sannolikt uppstå på just 50 meter. Varför vet jag faktiskt inte men det kan bero på att diabolen når någon form av kritisk hastighetszon just vid den farten som diabolen har när den slår i målet på precis 50 meter.

  Genomsnitt: 13.40 mm

Royale med 33 fpe är däremot alltid en pålitlig performer vid 50 meter, något som understryks av tavlan ovan. Tyvärr så missade jag att siktet var inställt på ett helt annat avstånd så den första gruppen hamnade väldigt lågt. Royale går väldigt bra ut till 50-70 meter, sedan börjar den succesivt öppna. Vid 80 meter så krävs det tur för att hålla jämna steg mot Elite och dess grövre kaliber. Ju tuffare yttre omständigheter desto svårare får min Royale att matcha min Elite.

  Genomsnitt: 22.00 mm

Med bara 11 fpe så börjar CZ200T ha ett klart handikapp vid 50 meter, precis som tavlan ovan visar. Detta är helt klart den kaliber som är absolut mest vindkänslig och är ser man hur träffarna drar åt höger, något som inte alls är lika påtagligt för Elite och Royale trots att det faktiskt blåste värre när just dessa två vapen sköts en stund tidigare. Ändå är jag imponerad över hur mycket närmare 11 fpe ligger vanliga ostrypta vapen än vad som är fallet med 10J på samma kaliber vid fulla 50 meter.

Vilken är då att föredra på 50 meter? Jag hade i första hand tagit Royale, kanske inte för att den råkade skjuta bäst just nu utan för att den är så lagom. Den är liten, men man behöver inte vika ihop sig bakom siktet som på CZ (trots kolvförlängare monterade) samtidigt är den kompakt så man kan hantera den smidigt utan att behöva tänka på vart all vapenlängd tar vägen, som på den långa Elite. Jämfört med Elite så smäller den dock märkbart högre, dock inte att vara direkt störande, men ljudet av projektilens färd och i synnerhet islagslätet är klart diskretare.

Ska man vandra med vapnet så är den naturligtvis inte lika smidig som den lätta och korta CZ men den är inte lika otymplig som den stora Elite, lagom var ordet. Elite fungerar acceptabelt på 50 meter men det känns lite som att köra Ferrari inom ett parkeringshus, Elite med kaliber 25 och full effekt är tveklöst ett vapen för de stora vidderna. Det är när man kliver bortom 80 meter som Elite börjar "betala sig" och då glömmer man både vikt och längd. Allt inom 100 meter lever farligt när Elite förbluffande diskret skickar av en kvartstumsklump med bra över 900 fps..

Tävling i USA

FX Airguns och Daystate arrangerade en tävling tillsammans med Airguns of Arizona under den gångna veckan och i detta inlägg på Yellow Forum så finns det mängder med bilder och en hel del intressanta kommentarer om de kända profiler som deltog på eventet.

Länk:

http://www.network54.com/Forum/79537/thread/1320742305/Phoenix+Airgun+State+%26amp%3B+Extreme+Challenge+Match+report%2C+long%2C+pic+heavy

Noterbart är att vinnaren som först vill välja pris på det dignande prisbordet valde en FX Airguns Gladiator Mk II före den vackra Daystate Huntsman i Limited Edition som han kunde ha valt istället....

Blånering och uppdatering

  Betsat och klart...

Idag så har jag börjat med att betsa klart stocken och utfallet blev som bilden ovan. Nu återstår bara att stryka på lack så att jag får en slät finish med lite lagom glans. Vidare så har jag testat min nya kallblånering ifrån G96:

Här är allt förbrett

Efter att ha tvättat rent de putsade och metallrena ytorna med ren bensin så var det dags att öppna flaska och studera innehållet. Underligt nog så var konsistensen betydligt fastare än vad jag hade tänkt mig, närmast lik tandkräm. Lukten var nästan obefintlig, vilket kändes skönt när man är van vid betsen och inte minst lacken.

 
Färgen var fräsch ljusblå och såg ut lite som linement

Jag använde en delad tvättklyka för att kunna fiska upp en liten klick av medlet som jag portionerade ut på den ytan som skulle blåneras. Därefter så strök jag ut medlet med en linnelapp tills det blev helt jämnt.

Utsmetat så jämnt det går - kommer detta verkligen att bli vettigt...?

Efter att ha smetat ut medlet så började det färgförändras ifrån blått till svart. När detta sker så är det dags att belägga medlet med vapenolja. Jag lade på generösa mängder och nu inträffade ännu en färgförändring:   

  I bästa fall så kan man tolka det nuvarande utseendet som en flamhärdning, snarare än en förkyld nysning

Med ett lätt gulgrönt skimmer så lät jag nu materialet vila över natten. Dagen därpå så var det dags att polera bort oljan och därmed stoppa processen så att blåneringsvätskan slutar arbeta mot godset. Eventuellt så kan man behöva upprepa processen succesivt tills korrekt nyans uppnås men vid tunna blåneringar så ska det räcka med en gång.

  Det ska bli spännande att se vad det blir av detta...