Mera BKL

En pedagogisk förklaring till förträffligheten hos BKL

Bössan på taket..

Jag fick tips av en läsare idag om att läsa ett inlägg på luftvapenforumet om en kille som hade lyckats med konststycket att glömma (!) sitt gevär på ett tak under en veckas tid. Tydligen så låg han på ett tak och sköt och glömde helt sonika av bössan där tills veckan därpå när han avsåg att skjuta nästa gång.

En del har reagerat över det udda i att glömma ett vapen på det sättet men ingenting förvånar mig längre efter att ha läst om såväl jägare som glömde skarpladdad hagelbössa i skogen där en bärplockaren hittade den till säkerhetspolisen som glömde automatpistolen på en offentlig toalett när han gjorde sina behov.

Nåväl..

Hur illa går det då med ett vapen som glöms ute i väder och vind en vecka under den skiftande svenska årstid som vi kallar hösten? Som jag förstår saken så var vapnet i fråga en FX Airguns Typhoon och liksom de flesta PCP av idag så består dessa vapen till stor del av eloxerad aluminium, ett mycket vädertåligt material. Är sedan dessutom stocken av syntetmaterial ("plast") så är den i praktiken helt väderokänslig, i alla fall under kortare tid och i synnerhet om plasten är UV-stabiliserad.

Det som är mest känsligt är utan tvekan pipan, denna är tillverkad av stål och dessutom försedd med ett fullkomligt uselt väderskydd - blånering. I praktiken så räcker det med lite, lite fukt så kommer rosten direkt. Varje gång det händer så blir man förvånad över hur otroligt fort detta inträffar. Det enda sätt man kan skydda en blånerad yta är olja. En kletig olja med god vidhäftning är det bästa sätt att förebygga rost men ännu bättre är naturligtvis om man istället förser pipan med en bättre ytbehandling, helst någon form av lackering.

Insidan av pipan kan man av naturliga skäl inte lackera utan där får man lita helt och hållet på oljeskydd samt att pipans insida är att nå för nederbörden, såvida inte vapnet är placerat med mynningen uppåt. Den som regelbundet oljar sina diaboler har som regel skaffat sig ett bra skydd mot korrosion på insidan av pipan och FXs pipor av Smoothtwist-typ har än bättre skydd eftersom en till stora delar slätborrad pipa har en mindre yta för rosten att "bita fast i" än en konventionellt räfflad pipinsida. Hade nu vapnet varit en Whiper eller någon form av modell med shroud så hade självfallet pipan fått ett bättre skydd mot vätan utifrån, dock inte nödvändigtvis från kondensen.

Inuti mekanismen så är det mesta tillverkat av mässing, plast eller gummi. En del av metallen är av rosttrögt ("rostfritt") stål medan annat är av ordinärt stål och det sistnämnda kommer ofelbart att rosta. Det rör sig då i första hand om små sprintar, obehandlade skruvar och liknande. Här kan en tillverkare underlätta ordentligt igenom att välja rostfritt istället för vanligt obehandlat stål till dessa mindre detaljer.

Exteriört sett så har vi optik och fästen till densamma. Detta är normalt inga större problem, optik tål väder och vind mycket bra, likaså fästen som oftast är av aluminium. Det man får hålla ett öga på är även här obehandlade skruvar. Vet man om att det väntas regn, exempelvis inför en tävling, så brukar jag alltid lägga på en klick fett på varje skruvhuvud liksom eventuella exponerade sprintar. Pipan smörjer jag nogsamt in med en bra vapenolja.

Vi får hoppas att det gick bra för den glömske entusiasten och istället glädjas åt att denne troligtvis aldrig mer kommer att glömma bort ett vapen vid framtida skytte.

Mina favoriter

  Klassiska fästen med en mycket genomtänkt konstruktion

Till min nya Challenger så förefaller det bli en helt amerikansk setup. Förutom vapnet så kommer även kikarsiktet (Leupold) från USA liksom också fästet från BKL, deras klassiska modell 257. Jag har i åratal använt dessa fästen på lite olika vapen och det gevär som har burit dem längst är min BSA Ultra där jag monterade dem nästan direkt när bössan inköptes under sommaren 2006. TIll skillnad från Sportsmatch, Leapers, Hawke och även B-Square så har BKL en helt unik design med ett två viktiga fördelar.

  1. En automatisk centrering

Tittar man på "vanliga" kikarsiktesfästen så är som regel klacken/skenan mot kilbasen/kilspåren en separat lös del. Denna är också oftast vändbar vilket betyder att den passar på vidder mellan 9-11 mm, i vissa fall mer. Nackdelen är dock att centrum på ringhålet blir aldrig centrerat rakt över centrum på pipan. Man får alltså alltid en viss "tilt" och detta blir ibland påtagligt för den som "klickar upp och klickar ner" igenom höjdinställningen på kikarsiktet.

  2. Tryckutjämning vid monteringen

När kikarsiktet sedan monteras så tillåter BKLs fästen en viss "svikt" som skonar tuben på kikarsiktet. Sportsmatch har försökt lösa problemet med exakta toleranser, lågprisfästen tenderar till att kompensera bristen av detsamma med hjälp av en tejpbit i (de lätt oversizade) ringarna. Här har man gjort två "skåror" precis ovanför fästet mot kilbasen. Detta gör att om man drar fast kikarsiktet så kommer ringarnas flexibilitet mot kilbasen att äta upp eventuella skillnader så att ringarna inte ger klämskador på tuben.

Själva monteringen av dessa ringar är också lite speciell. Man börjar med att skruva loss den skruven som fäster basen av ringarna mot kilbasen. Sedan skruvar man in skruven på "baksidan" av ringens bas. När skruven dras åt så tvingas basen på ringen isär och fästet kan då passas in på kilbasen. När önskat läge har hittats så skruvar man bara loss skruven igen och då klämmer basen på ringen åt kilbasen. När den nu lösa skruven åter igen skruvas in i det första hålet, där den "normalt" ska sitta , så säkras ringen mot kilbasen. Enkelt och genialt.

Byte i skåpet..

Idag så har jag beställt ett splitt nytt PCP och därför så får min HW35L stryka på foten. Jag har satt ut en annons på Tradera för bössan nu och här finns det möjlighet att förvärva ett mycket trevligt fjädervapen i perfekt kanonskick för en bråkdel av dess totalkostnad.

http://www.tradera.com/luftgevar-weihrauch-hw-35-l--auktion_301784_190992933

En mycket bra artikel...

Här kommer en väldigt läsvärd artikel som tar upp problemet med att BC varierar sig över hastighet samt vilken skillnad man kan förvänta sig i drop om man använder ett givet schablonvärde jämfört med det värde som man får om man faktiskt beräknar fram faktiskt BC i den aktuella hastigheten som vapnet presterar.

Länk: http://www.airgunmagazine.co.uk/2013/08/30/pellets-in-drag/

(Länktack till Tobbe på Hurricane - Gilla Hurricane på Facebook så får ni också tillgång till länktips direkt.)

Att anlägga en bana..

Hos många av de F/T-tävlingar som jag har besökt så har den lokala klubben försökt skapa en bana efter fri fantasi och efter bästa förmåga. Resultaten har naturligtvis varit högst varierande, ifrån en tung promenad längs en dammig grusväg med mål 10-50 meter bort i rak vinkel från densamma rätt ut i en tät granskog till en fantasifullt snitslad bana i underskön miljö runt porlande vattendrag med mål gömda på de mest finurliga sätt.

Gemensamt för dem alla är att banbyggaren har försökt göra sitt bästa och skapa en vettig mix mellan möjligheten för en medioker skytt att träffa och fälla med klena vapen samtidigt som den ska vara utmanande och krävande för den duktig skytten och hans vapen på kanske bortåt 45J. Det är ingen lätt avvägning.

Ofta så förefaller dock banorna vara planlöst lagda åt det lite enklare hållet, detta kan man då se igenom att det ofta är en (relativt sett) likvärd poängställning mellan de effektstarka rekylfria vapnen och de klenare dito. Ett tydligt exempel på detta var den senaste tävlingen i Onsala. Alla som var där kan intyga att förhållandena minst sagt var mycket tuffa - hård byig vind och stundtals rena hällregnet. Trots detta så skilde det bara runt 5 poäng (av 30 st) mellan de bästa skyttarna i respektive klass (PCPFP vs PCP10J).

Hursomhelst..

Det finns en lösning nämligen att bygga banan baserad på Troyer. Skapad som ett universellt index av Brad Troyer (American Airguns, www.airguns.net) så garanterar den att helt olika banor kan vara likvärdigt skapade med samma svårighetsgrad. Principen är naturligtvis mycket enkel, geniala idéer är nämligen alltid till sin natur simpla, och bygger på att man dividerar en träffzon med avståndet till målet. Alltså; om ett mål är 30 yards bort med en träffzon som är 2 tum så är detta mål 30/2 = 15T. Detta mål är alltså lika svårt som ett mål med 1 tum träffzon på 15 yards avstånd eller en 3 tums träffzon hos ett mål 45 yards bort etc. En normal bana för 16J anses vara "lagom" svår när den ligger på 25T som genomsnitt enligt en normalfördelningskurva med 60T som svåraste mål.

Skulle man på central nivå besluta sig för att banorna ska ligga på XT som genomsnitt så skulle man enkelt kunna göra en cup. På så sätt så spelar det ingen roll om deltagaren skjuter 5 tävlingar eller 10 tävlingar på ett år, alla och envar skulle ändå kunna vara med i cupen eftersom banorna har identisk svårighetsgrad. Man drar helt enkelt bara ett genomsnitt av vad man har presterat på de tävlingar som man har bevistat och detta avgör tävlandens placering i cupen. På detta sätt så har den som skjuter 1 tävling samma chans till en SM-vinst som den tävlande som besöker 10 tävlingar. I praktiken så bör man dock lägga ett minimikrav på exempelvis 3 tävlingar på minst 2 olika klubbar för att det hela ska bli mer rättvist med tanke på skillnader i väder och liknande.

Kan detta vara en vettig idé för våra tävlingar?

Crosman Challenger

  Utmanaren från Crosman - bara en Discovery i frack?

Så, denna gång så blev det en Crosman Challenger. Varför då, kan man naturligtvis undra? Jo, förra året så fick jag möjlighet att provskjuta ett privatimporterat exemplar som ägdes av en entusiast som besökte tävlingen i Onsala och jag blev mycket positivt överraskad av modellen, främst då när det handlade om avtryck och praktisk precision. Bössan hade ett fantastiskt avtryck och en otroligt fin precision, helt likvärdig min dåvarande CZ200T, vilket storligen förvånade mig. Då tänkte jag att en sådan måste jag köpa någongång och denna gång har nu blivit idag.

Helt fri pipa, pipbandet har inte kontakt med pipan, öppna riktmedel är tillval..

För de som inte är så bekant med modellen så kan man enkelt säga att den är en mix av diverse andra Crosmanvapen, i en salig blandning. Den åt alla upptänkliga håll justerbara stocken är ärvd, men modifierad, ifrån ett tidigare Co2-vapen från Crosman - modell Challenger 2000. I den stocken har man satt en stomme (tub) från Crosman Discovery enligt Dual Fuel-konceptet parat med ett (lätt modifierat) avtryck från Crosman Marauder. Slutligen så har man krönt skapelsen med en utvald och chokad matchpipa från Lothar-Walther som sitter helt frihängande i den enda riktigt nya komponenten för vapnet - blocket med dess unika och karaktäristiska T-formade straight-pull repetering.

  Effektkurva ifrån ett omodifierat vapen - gott om skott på låg effekt..

Effektmässigt sett så är vapnet avstämt för 7.50 joule men modellen kan (relativt enkelt) modifierad upp till över 16 joule för den som önskar (o har licens). Min ambition är att lägga den på 10 joule för att kunna tävla med den som PCP10J. Ett sådant arbete innebär att man måste öppna transferporten från 1.30 mm till 1.60 mm. I nytt fabriksutförande så kan man justera vapnet något enstaka joule upp och ner, upp då till priset av en svajande effektkurva och den försvinner då när man ökar flödet lite. Målsättningen är att få 100 skott inom 20 fps på så nära 10J som möjligt och då ifrån ett tryckintervall mellan 135-50 Bar.

Förutom att fungera med PCP10J så tänkte jag även skjuta med den i "Öppna Riktmedel" eftersom den är en av få PCP som enkelt kan utrustas med detta. Slutligen så ska grabben (8 år) även få använda den när vi skjuter tillsammans. Tack vare den justerbara stocken så kommer den förhoppningsvis att fungera bra även åt honom eftersom både repetering och avtryck mjukt och enkelt att manövrera, den förstnämnda tack vare det generöst tilltagna T-handtaget. Vill hans syster testa så går detta också bra, trots att hon är vänsterhänt, stocken är helt ambidextriös och så även repeteringen. Bössan är visserligen relativt lång men tack vare skenan under förstocken så kan man enkelt montera en bipod för att underlätta de yngre skyttarnas hantering.

Bakkappan är justerbar i höjd, längd och skränkning

Till modellens nackdelar hör den tunna ståltuben (0.064") jämfört med exempelvis Marauder (0.085"), det finns med andra ord en anledning till att vapnet bara är godkänt för 2000 Psi (138 Bar). Här gäller det att köra med ren luft med så lite fukt som möjligt samt regelbundet inspektera för eventuella rostangrepp. På högersidan av tuben så finns en manometer och den är också Dual Fuel-graderad med två skalor, en för Co2 och en för HPA. Volymen är totalt 125 cc och fyllningen sker med hjälp av en hane Fosterkoppling framtill, helt perfekt för min 400 cc 235 Bar buddybottle med minifyllkit. Med denna så bör jag kunna få två överfyllningar och alltså 300 skott tillgängliga utan att behöva pumpa eller fylla.

  Fylllningen är samma som på Discovery

Pipan är, som tidigare nämnts, en chokad matchpipa från Lothar-Walther och totalt 24" (600 mm), alltså en ovanligt lång pipa för ett PCP med kaliber 177 och såpass måttlig effekt. Min teori att dessa jättelånga pipor beror på plattformens Dual Fuel koncept. Förmodligen så kräver ett lågt systemtryck (för möjligheten att gå på Co2) att man har en lång pipa. En positiv bieffekt av denna udda piplängd är ju en längre tub (= mer volym) liksom en lägre skottljudsnivå och en lång visirlinje vid skytte med öppna riktmedel. Nackdelarna är främst en lång totallängd (107 cm) liksom att att det tar tid för diabolen att färdas hela vägen igenom loppet vilket kan påverka den praktiska precisionen negativt. Givetvis så blir det också ohanterbart att ha någon form av ljuddämpning på ett såpass långt vapen med en så lång pipa och någon sådan avsikt har inte heller tillverkaren. Anledningen är att vid det tänkta effektuttaget (7.50J) så är ljudnivån ändå behagligt låg. Återstår att se hur mycket den ökar vid 10J, min gamla CZ200T blev märkbart mer högljudd på de 2.50 joule som skiljer.

  Den "extra" avtryckaren är säkringen, notera hastighetsreglaget baktill på lådan

Till sist modellens största nackdel - priset. En Challenger ÄR oförskämt dyr i Sverige. Den är dyr redan i USA med $530 (3600 kr), vilket med svensk moms hade blivit 4500 kr. Här hos oss så kostar den 6995 kr, alltså 7000 kr! Jämför man sedan med konkurrenterna så är prisbilden närmast bisarr. Visst är finish och passning (marginellt) bättre än Discovery (för 3995 kr i Sverige) men jämfört med vapen från Air Arms, FX Airguns eller nästan vadsomhelst (utom Hatsan!) i samma prisklass så är finish och passning närmast ett skämt! Räknar vi med att handlaren har en marginal på tusenlappen, alltså 6995 - 1399 (moms) 5596 kr - 1000 kr (åf mariginal) så har vi 4596 kr. Det är därför rimligt o anta att Fondprodukter gör runt 2000 kr på varje bössa...

Vad är då alternativen? Tja, Airgun Depot exporterar från USA till Sverige men de har ännu inte svarat på min prisförfrågan som jag mailade i måndags så att köpa ifrån dem känns väl...sisådär. Åker man sedan på tull (12%) och därefter moms så hade bössan hamnat på 5040 kr + frakt (500 kr?) från USA. Är den sedan transportskadad så kan det vara krångligt att reklamera till USA etc. Caboom roar sig med att dumpa priserna på Fondprodukters sortiment och tar 6195 kr för modellen, billigast i Sverige. Att handlar från dem känns emellertid inte så lockande utan jag vände mig istället till Hurricane som direkt matchade det priset varpå det blev affär där. Inte lika billigt som vid import men en snabb och pålitlig leverans som dessutom stödjer en seriös handlare, det enda som retar mig är att Fondprodukter gör pengar på affären. Med tanke på hur de hanterar BSA-importen så borde de snarare bojkottas...

Så, nu är alltså väntans tider här igen...

Funderingar

Det var riktigt kul att komma ut o tävla igen under helgen. Visserligen var vädret uselt men det var en väldigt god stämning och inte den känsla av undergång som man lätt kunde tro borde råda med tanke på stämningen på forumet. Jag tävlade Int 16J och det innebar 60 mål, alltså två rundor runt en bana med 10 stationer och tre mål på varje station. Visserligen så vet jag att någon inte gillade det upplägget men för min del så kände det kanon, ska man ändå åka en längre sträcka för att tävla och i synnerhet om man bara har ett enda vapen med sig, så är det ju kul att få skjuta lite längre tid och tre-fyra timmar var helt lagom.

Vapnet för dagen var min gamla 2006 BSA Ultra med kaliber 22 som jag hade ställt ner till strax under 16J istället för de 24J som jag körde under vårens tävling i Onsala. Detta, tillsammans med att få sitta ner när man sköt, gjorde underverk! Jag har ju alltid suttit på huk i god HFT-anda men när jag nu hade möjlighet att sitta ordentligt så att man får stadigt stöd så började poängen ramla in i god takt. Den korta och lätta Ultran är ju notoriskt svårskjuten på frihand men med stöd - då träffar den. Min medtävlade använde en Anschutz på blott 9 joule men sköt otroligt bra så det blev en mycket spännande tävling. Förutom en totalbom i början så tog han ledningen direkt och höll den igenom hela tävlingen ända fram till upploppet. Där hade jag medvind och lyckades säkra att skott på fulla femtio meter, tvärs över "ravinen", både till min och hans förvåning. Samtidigt så sköt han bort sig och nollade en station helt och hållet på det absoluta slutet. Utfallet totalt sett blev då att vi hamnade på identisk poäng och fick särskjuta.

Särskjutningen var väldigt tacksam för min del, trots att min medtävlande var en klart bättre skytt än jag själv. Anledningen var naturligtvis den kraftfulla och växlande vinden samt ösregnet. I det läget så kändes det klart bättre att skjuta 16J/.22 jämfört med 9J/.177. Det hela blev dock en kort historia, jag började - sköt direkt och fällde. Han siktade, som jag uppfattade saken, något längre och missade. Egentligen så kändes det ganska orättvist, med tanke på hur bra han hade skjutit hela vägen och sedan ändå råkade tappa så att jag kom upp på lika poäng och därefter hamna i en såpass ofördelaktig särskjutning - det måste ha känts surt. Jag lyfter i alla fall på hatten för honom för hans insats var otroligt imponerande med tanke på omständigheterna och hans vapenval.

Slutsatsen av tävlingen blev att jag känner att till nästa år så ska jag satsa lite mera. Eftersom jag har licens på Ultran så ska jag köra den som huvudsakligt tävlingsvapen eftersom jag gillar idén med 16J-klassen. Det jag ska göra är dock att komplettera den med en tacticalstock som är mer väderokänslig samt har rembyglar. Sedan ska jag sälja av min HW35L (ligger på Tradera nu, fjäderbössor ÄR nog inte min grej ändå) och stället satsa på en "bättre" bössa för PCP 10J. Den bössan ska jag även kunna köra Öppna Riktmedel med så då täcker jag in två klasser med en tredje som tillval. Med de möjligheterna så känns det mera motiverat att åka en lite längre tur för att tävla.

För 2014 så blir målsättningen att skaffa det gröna kortet, en egen rumpkudde, en tävlingslicens och de tidigare nämnda förändringarna på vapenlineupen. Målsättningen blir två tävlingar i Onsala, två hos Laxå och i alla fall en träff längre bort - förhoppningsvis/troligtvis Mörrum, som har lockat mig länge. Två förlorade år ska tas igen, en period när jag har haft stora omställningar i mitt privatliv så att jag har haft svårt att komma åt att koncentrera mig på att tävla.

Återstår nu frågan om vapenval?

PCP, naturligtvis och lika givet kaliber 177 eftersom vapnet ska vara licensfritt på 10J. Ett "tävlingsvapen" med goda justeringsmöjligheter samt bra avtryck. Syntet eller laminatstock, singleskott. Helst lätt och smidigt med möjlighet att montera öppna riktmedel. Prismässigt sett så är jag inte så känslig och det får gärna vara ett lite "udda" vapen (hey, its ME!), annars hade det naturligtvis varit ett bra val med en (tredje) CZ/AA200. Nu har jag dock haft ett par sådana så jag får försöka hålla ögonen öppna efter något annat. Nytt och ovant är ju alltid mer spännande.

Framtiden då?

Jag tror att om vi har fem-sex stabila klubbar som är anslutna och kanske ett femtiotal medlemmar i de största (Onsala, Mörrum) med 25-30 st i de mellanstora (Stockholm, Laxå, Vittsjö) och ett femtontal i de minsta (Falun, Fuxerna) så har vi ändå ett bra underlag för att dra minst ett tjugo- till trettiotal deltagare till varje tävling, runt om i landet. Då har vi en bra bärkraft för att på sikt kunna anordna ett seriöst SM och tillräckligt stora tävlingar för att dra entusiaster över relativt stora sträckor för att delta.