Luger suger...

Inget bra köp...

Idag så fick Erik, nu 9 år, möjlighet att bekanta sig med vår nya Diana Eleven. Lovorden över detta vapen ville aldrig ta slut. Vapnets ansågs "så coolt", "grymt" och dessutom "riktigt häftigt".. Till formatet (med mellanbrickorna i bakkappan borttagna) så passade geväret perfekt och det var hur enkelt som helst att spänna upp. Det enda han egentligen inte gillade var automatsäkringen.

Dagen till ära så hade jag dessutom monterat det kikarsikte som följde med vapnet i paketet - ett Luger 4/32 med fast parallax på 10 meter. Han började med att kika igenom kikarsiktet innan han analytiskt studerade dess exteriör.

-"Är det någon film på glasen", frågade han, "typ som något skydd eller så"....?

-"Nä.."

*mummel*

Då började han vrida på okularet och muttrandet tilltog...

-"Allt är ju suddigt"

-"Ja, det är ett billigt kikarsikte, de är ofta lite suddiga", upplyste jag...

*Twaaaang*

-"Pappa, geväret gick nog sönder.."

-"Det är ett enkelt och billigt fjädergevär, billiga sådana kan låta så när man skjuter"

* Ytterligare några skott...*

-"Ska det verkligen låta så när man skjuter, det låter som att det är sönder?"

"-Skjut på du bara.."

* Många twaaang...*

-"Pappa, det här siktet......det suger hårt! SIktet på det röda geväret är MYCKET bättre..(anm. Leupold EFR).

Så, där har ni det gott folk. Luger suger! Så är det.

Vad skapar ett bra PCP...?

Jag läste en tråd på vårt svenska luftvapenforum om en entusiast som sökte råd om vilket första PCP som denne borde införskaffa som första vapen. Om man bortser ifrån direkta rekommendationer av typen "köp modell Y av fabrikat X" så finns det tre intressanta variabler som man bör beakta innan man spenderar sina surt förvärvade pengar på den första bössan.

Pipan

Absolut viktigast för ett vapens teoretiska precisionspotential är vapenpipan. Det kvittar hur bra ett vapen är i övrigt om inte pipan presterar på topp. Lyckligtvis så har de flesta etablerade tillverkare riktigt bra pipor och till dessa hör sådana från Feinwerkbau, Anschutz och Steyr liksom Lothar-Walther, FX-ST, BSA (PCP) samt CZ. Dessa tillverkare förefaller hålla en hög och jämn kvalité, även om Lothar-Walther hade en liten svacka för ett par år sedan, så bör man ändå hålla nämnda fabrikat som säkra kort. Till de mer tveksamma fabrikaten, överlag bra men en och annan mindre bra pipa kan dyka upp, hör Diana och BSA (övriga) samt HW. Rena riskkort är Gamo, Crosman och Hatsan, även om de sistnämnda fabrikaten erbjuder pipor från Lothar-Walther som tillval mot extra kostnad - en bra investering.

Avtryckarsystem

Har vi nu en bra pipa så blir nästa steg ett bra avtryckarsystem och här fuskas det också en del. Tittar man i den lägre prisklassen, under 7-8000 kr så är det svårt att hitta vapen med riktigt bra avtryckarsystem. En av mina absoluta favoriter, 200-serien från CZ, har exempelvis en pipa av absolut toppklass (även använd på Air Arms FT-vapen, EV-serien), liksom ett acceptabelt ventilsystem men avtrycket är däremot tyvärr mediokert. Det fungerar, men det kan inte på något sätt jämföras med ett i sammanhanget "bra" system som de hos Feinwerkbau, Anschutz och Steyr mfl. Till de bättre undantagen i rimlig prisklass hos de vapen jag har prövat så finns AA MPR, HW100, Challengern samt BSAs S10 som trevliga undantag. Underskatta alltså inte vikten av ett bra avtryckarsystem, efter pipan den näst viktigaste komponenten hos ett bra vapen.

Ventilsystemet

Med en bra pipa och ett bra avtryckarsystem säkrat så är nästa steg ett bra ventilsystem, alltså en drivkälla som levererar skott efter skott med en så jämn utgångshastighet som möjligt. I de flesta fall så får man en avvikelse igenom alla bra skott i en mätning på under 3.00% och detta ser jag som ett minimumkrav om man vill bra praktisk precision. Tittar man på tävlingsvapen på Int 10M-skytte så är variationen inte sällan runt 1.00% För ett vapen som gör 200 mps (650 fps) så handlar det då om en spridning under 10 fps (mindre än 3 mps). Klarar vapnet av detta så är det bra, under 15 fps så är det acceptabelt. Mäter man med oviktade diaboler så får man räkna med inom 20 fps som acceptabel nivå och 15 fps som bra. Över 20 fps går bort..

Sammanfattning

Självfallet så är det många goda egenskaper som man vill ha i sitt vapen, det finns mängder med olika värden som kan vara av vikt för en köpare. Allt ifrån varumärke, till finish, design, ljudnivå, anslagsenergi, ergonomi och så vidare. De absolut viktigaste egenskaperna är dock de tre ovanstående och det är dessa som man, enligt mitt förmenande, bör titta efter i första hand. Har man dessa säkrade så uppfyller vapnen rimliga minimikrav för vettig precision, helt oavsett fabrikat.

Dags för effektmätning...

De blå linjena visar effektgränserna 10.00 joule respektive 7.50 joule för 8.44 gn.    

De senaste dagarna har jag varit ifrån bloggen och ägnat min, för detta ändamål disponibla tid, åt att skjuta in min nya Diana Eleven. Efter några hundra skott där så är det nu dags för en effektmätning i kronografen. Jag gjorde på följande sätt; först så sköt jag tjugo skott med alla tre vapnen, därefter mätte jag tjugo skott och redovisade samtliga i den ordning resultaten utföll. Ammunitionen var JSB Exact 8.44 gn rakt ur burken, kronografen en Chrony Beta och avståndet till kronografen ca 0.50 meter.

Noterbart på grafen ovan är de två relevanta effektgränserna för 10.00 joule och 7.50 joule. Att Challengern går högre beror på att den är ställd för 10.00 joule E4 och inte E0 som för fjädervapen. Detta eftersom man i Tyskland räknar direkt ifrån mynningen medan vi i Sverige har lite marginal då vi mäter på fyra meter ifrån mynningen. Som synes så går Diana Eleven riktigt hårt, relativt sett. Den ligger snarare runt 8.00 joule jämnt och fint än runt 7.50 joule. Detta är självfallet inget problem för oss i Sverige men jag kan däremot tänka mig att det kan ställa till problem i Tyskland. Även min gamla Diana 25 med femtio år bakom sig går hårt, om än med lite mer varierande spridning. Den sniffar precis av och till på gränsen för 7.50 joule.

Testet mera i detalj...  

Rent subjektivt så upplever man definitivt Eleven som betydligt kraftfullare än modell 25. Den är förmodligen lite lättare och det i kombination med syntetpackning och mer effekt gör att dess rekyl är klart mera kännbar, även om båda vapnen naturligtvis är ganska måttliga i sina rekylkrafter.

Gamla Diana 25 gav en relativt hög variation ifrån skott till skott, vilket i min erfarenhet inte är lika vanligt för vapen med läderpackningar som med de modernare syntetpackningarna. Detta kan bero på att uppvärmingsskotten kanske inte räckte i antal för att få packningen att "sätta sig" ordentligt efter ett antal veckors inaktivitet innan mätningen. Tittar vi på Challengern, ett PCP, så kan vi notera dess, relativt sett, laserraka effektkurva. Inget annat 177-vapen som jag har ägt på 10 joule har någonsin skjutit så jämnt. Anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att mitt ex saknar regulator. Som vi kunde se tidigare i bloggen så ger den 50 skott inom 10 fps (!) spridning ifrån blott 124 cc volym.

Paradoxalt nog så känns Eleven betydligt lättare att anspänna, troligtvis så har man en annan geometri på mekanismen. Annars brukar normalt sett vapen med mera effekt och rekyl även vara tyngre att anspänna. Ser vi däremot till mekanismens lockup, alltså låsningen, så känns gamlingen mer förtroendeingivande - den klickar igen som ett kassaskåp! Eleven, som också har Dianas klassiska kulkoppling, låser inte lite tydligt distinkt och den subjektiva känslan är att man förmodligen har lite mer toleranser i mekaniken.

Nu ska det bli spännande att börja lite med precisionsskjutningen för att se vad vapnen kan leverera i rent praktiska temer. Kommer exempelvis den mer kännbara rekylen hos Eleven att även i praktiken påverka den praktiska precisionen?

Diana Eleven

  Två vapen åtskilda av fem decennier..

I förra veckan så ramlade till sist en splitt ny Diana Eleven ner i brevlådan. Ja, kanske inte bokstavligt talat men.. Hursomhelst. En ny modern Diana, den senaste modellen ifrån Diana som i grund och botten är konstruerad för vår licensfria effektnivå. Fabriken anger att maximal effekt är 7.50 joule och den motsvarar sådeles min 50 år gamla Diana 25. Båda två är (var) budgetvapen (av sin tid). Priset för en Diana Eleven är (i Tyskland) €164 i en sats med ett lågpris 4/32 kikarsikte (PA 10m) liksom bra fästen. Något svenskt pris har jag inte sett ännu men med frakt så betalade jag ca 1700 kr. Räknar man med att ett sådant sikte kanske skulle kosta 300 kr och fästet kanske en hundring så bör vapnet ha betingat ca 1300 kr, minus frakten. En motsvarande Crosmanprodukt, Raven, kostar i Sverige 995 kr. Min gissning är att en Eleven borde kosta säg 1195-1295 kr eller liknande om den hade sålts i Sverige. Ett sådant pris är försvarbart, så fort man börjar krypa över 1500 kr så börjar man mer och mer att matchas mot Weihrauch HW30S och ännu har jag inte sett något vapen som ens avlägset kan konkurrera med denna i sitt prisläge.

Efter att ha jämfört den rent okulärt med nyss nämnda Diana 25 så kunde jag konstatera att dessa båda vapen är förbluffande snarlika i sina fysiska dimensioner. Cylinderns längd och diameter är i det närmaste identisk, likaså avståndet mellan avtryckarbladet och bakkappan, den så kallade "length of pull", och så även totallängden. Enda markanta skillnaden förefaller vara att Diana Eleven har en lite kortare pipa.

  Lika långa cylindrar..

En bloggläsare påpekade att jag kanske borde jämföra Diana Eleven med gamla Diana 23 istället för Diana 25 då han menade att den sistnämnda motsvarade Diana 21. Själv är jag tveksam. En Diana 23 har jag sett angiven till 150, 160 och 165 mps vilket indikerar en klart lägre effekt än 7.50 joule. En Diana 25 däremot ska ju ge 175 mps, alltså 7.50 joule vilket stämmer mot Diana Elevens specifikationer. Vilket som är mest rätt får kronografen visa framöver. I övrigt så är det fysiska formatet ungefär jämförbart med en Weihrauch HW30S, det vill säga ett litet men fullt normalt hanterbart vapen för en normalbyggd man (175-180 cm).

Syntetstocken har pistolgrepp och en markerad yta framför varbygeln för den andra handen. Hela stocken känns ergonomiskt välgenomtänkt, det enda jag möjligtvis saknar är en tumhylla för handen som håller runt pistolgreppet. Bakkappan är fast och tillverkad av hal hårdplast, ingen speciellt bra lösning. Desto bättre är att man kan justera kolvens längd igenom att lägga till eller dra ifrån mellanlägg mellan kolven och bakkappan.

  Syntet - all the way...

Avtryckarbladet är tillverkat av metall, visserligen ihåligt (pressad plåt) men ändå av metall, något som inte är givet i prisklassen strax under 1500 kr. Själva avtryckarbladet är för övrigt ganska snarlikt sitt femtio år äldre syskon. Tittar vi uppåt på vapnet så finns det emellertid lite mera plast, både säkeringsknappen och själva infästningen (kornfoten) till kornsiktet är tillverkat av plast. De öppna riktmedlen är av typen Tru-Glo men det bakre är byggt i ett metallfäste. Kornsiktet skyddas av en "bur". Överlag så känns de solida och plasten som håller kornfoten ger ett förtroendeingivande intryck.

  Lika långa kolvar..

Finishen på blåneringen känns lite "tunn", ungefär som en billigare HW. Bättre än min Crosman Challenger (för mycket mer pengar) men milsvidd ifrån den gamla 25:an. Givetvis så har vapnet en vanlig kilbas av typen dovetail. Nu ska jag skjuta så mycket jag kommer åt med vapnet, tillsammans med min son. Därefter så ska jag köra precision- och prestandatester, liksom montera ett kikarsikte. Det ska bli jättespännande att duelltesta den sida vid sida mot dess fem decennier äldre anfader.

Crosman Challenger som 10 joule...

  Vem behöver en regulator med dessa värden...?

Idag så fick jag tillfälle att köra Challengern i kronografen och valde då 8.44 gn JSB Exact som diabol. Kurvan visade sig bestå av 50 st skott mellan 150-95 Bar. Reslutatet var enastående! Hela kurvan inom 10 fps spridning! Detta är riktigt bra för ett självregulerande vapen med kaliber 177 och diaboler plockade på slump rakt ur asken. Differansen där motsvarar blott 1.55%

Resultatet kan exempelvis jämföras med min gamla CZ: 

http://airpang.bloggplatsen.se/2011/03/15/4846815-i-kronografen/

I siffor så blev mätningen på följande sätt:

643, 46, 44, 45, 43, 50, 42, 44, 42, 40 = Genomsnitt: 644 fps

646, 44, 44, 45, 47, 46, 44, 44, 44, 41 = Genomsnitt: 645 fps

646, 42, 48, 47, 46, 47, 44, 50, 45, 43 = Genomsnitt: 646 fps

648, 45, 46, 50, 46, 48, 49, 49, 50, 50 = Genomsnitt: 648 fps

644, 43, 46, 45, 44, 45, 43, 42, 44, 46 = Genomsnitt: 644 fps

Totalt genomsnitt: 645 fps = 196 mps, 7.80 fpe / 10.60 joule

Lägsta värde: 640 fps = 195 mps, 7.68 fpe / 10.40 joule

Högsta värde: 650 fps = 198 mps, 7.92 fps / 10.74 joule

Total spridning: 10 fps eller 3.05 mps

Så mycket mer kan man alltså inte önska. E4 hamnar (vid genomsnittet) på 10.00 joule och mer exakt går inte att hamna. Noterbart är också att testdiabolen väger 8.44 gn och de projektiler som jag vanligtvis använder ligger på 7.50 gn vilket bör sänka anslagsenergin, om än marginellt. 

Syntetstockar

Nylon 66 var en av de första storsäljande vapnen med syntetstock, notera stocktillverkarens logo

Att tillverka en vapenstock av syntetmaterial (läs, plast) har länge varit ett omtalat ämne i vapenkretsar, ända sidan mitten av 1960-talet då de första gevären med syntetstockar (Nylon 66 mfl) kom ut på marknaden.  Fortfarande så finns det ett minst sagt kompakt motstånd mot syntetstockar på den typen av vapen som vi pysslar med, vi är som kundgrupp relativt konservativa. Det finns huvudsakligen två anledningar till motståndet, dels anses syntetstockar associera till tråkiga och fula lågprisprodukter och dels så anser många att en syntetstock inte passar in i formgivningen hos våra vapentyper.

Prisläget

Självfallet så är det billigare att tillverka en enkel plaststock än en trästock men framförallt så är tillgängligheten högre hos en syntetstock, ur tillverkarens perspektiv. Ska man tillverka en trästock så krävs det att man får tag på rätt mängd ämnen av rätt storlek och sedan så vidtar en bearbetning i flera steg. Trästocken är dessutom relativt ömtålig vilket ökar kassaktionsgraden under produktionen.  Ofta så kan man av pris och tillgångsskäl inte köpa dessa ämnen lokalt utan de kräver en transportkostande import. Därtill så påverkas man också av tillgången på råvara. Bra valnöt exempelvis kan ta hundratals år att framkomma och vi har redan skövlat/använt en stor del av den lättlillgängliga (”billiga”) valnöten som växte upp de senaste hundratal åren.  Även om vi planterar nya träd så dröjer det alltså mycket lång tid innan dessa plantor kan omsättas till stockämnen.  Vidare så kräver luftgevär (tänk FX Royale) stora bitar virke för att duga som ämne till en vapenstock. Av X antal tillgängliga ämnen på marknaden så är det alltså inte alla som är stora nog till dessa volymösa stockar som luftvapen överlag använder. Krutvapen har generellt sett oftast mycket mindre volym, i synnerhet vapen vars stock består av två mindre delar typ hagelvapen och gevär som Winchester M94 etc.

Syntetstockar däremot tillverkas av små plastkulor som smälts och formpressas till önskat utförande. Här kan man komma åt råmaterial ifrån en lång rad olika källor och ämnet (plastkulorna) kan framställas utan tanke på någon återväxttid. Att lagra en säck små plastkulor är därtill enkelt och utrymmesbesparande utan särskilda klimatkrav på temperatur, fuktighet och liknande. Skulle man sedan ställa om tillverkningen så kan plastkulorna enkelt gjutas om till andra dimensioner och former där en trästock oftast redan är (grovt) tillsågad för sin specifika modell.

Det finns sålunda en anledning till att syntetstockar först slog igenom hos rena lågprisvapen och därför så är syntetstocken lite ”stämplad” som just en lågprissymbol hos ett vapen.

Utseendet

Ser man sedan rent formgivningsmässigt så ”klär” vissa vapen i syntet, andra gör det inte. Se på vapentypen SBS, alltså ett traditionellt dubbelpipigt hagelgevär. Kan ni tänka er ett sådant med en plaststock? Knappast! Tänk sedan på AR-15, en AR-15 med trästock? Nja, funkar kanske på en AK-47 men knappast på någon av AR-seriens myriad av varianter och versioner.

Likadant är det ofta med luftvapen. Till luftvapen så hör en trästock. Detta är många entusiasters grundmurade uppfattning. Enda chansen för en tillverkare att komma undan detta är att endera tillverka en ren lågprisprodukt, där materialvalet är accepterat på grund av prisläget, eller att tillverka ett ”taktiskt” (futuristiskt) vapen, typ FX Airguns Cutlas.  Tillverkarens primära problemområde är därför dennes konventionella stockar (tänk, Cyclone). Det enda sättet att vinna acceptans här är att tillföra stocken någon form av mervärde, som klart särskiljer den ifrån lingonseriens lågprisprodukter.

Detta är för övrigt precis vad biltillverkarna gör i sina interiörer numera. Jämför till exempel instrumentbrädan hos en 1990 års VW Golf med dagens. Visserligen är båda av ”plast” men skillnaden i utförande, finish och känsla är monumental. En del premiumtillverkare (Daystate, FX) gör likadant. Man strävar efter att göra syntetstockarna så solida som möjligt utan att de blir fysiskt tunga, samtidigt så försöker man ge dem en så ”dyr” finish och ”känsla” som möjligt. Detta kan då ske på lite olika sätt, allt ifrån en lätt knottrig yta (typ min Challenger) till olika former av beläggningar (”Softtouch”). Den optimala lösningen är självfallet att tillverka stock som uppfattas oerhört dyr och påkostad samtidigt som den blir enkel och helst även billig att framställa. Den möjligheten ökar i sin tur om man saluför syntetstocken på en vapenkonfiguration som ”klär” i syntetmaterial, exempelvis dagens starka trend för bullpups.

Som ni kanske förstår så är syntetstocken här för att stanna, främst då av ekonomiska skäl, både för tillverkare och slutkund. Tillverkarna kommer i framtiden att satsa allt mer på syntetmaterial och då också på att försöka ”vinna över” så många entusiaster som möjligt ifrån trä till syntet. Receptet på framgång här kommer att vara en tydlig prisskillnad mellan trä och syntet samtidigt som man kommer att göra snyggare och mer välutformade syntetstockar än någonsin tidigare. Som jag ser saken så blir vi alla vinnare på detta. Den som bara måste ha trä slipper konkurrens av sådana som gillar trä men accepterar syntet eftersom dessa i större utsträckning kommer att lockas över på syntet. Samtidigt så kommer tillverkaren att köra en allt större del av produktionen i syntet vilket underlättar för denne och dessutom skapar bättre ekonomiska marginaler så att tillverkaren finns med oss även i framtiden.

Detta tjänar vi alla på…

Nya Feinwerkbau Sport

Originalet 1973 - 1989  

I dagarna så har Feinwerkbau, som bekant, relanserat sin klassiska modell Sport – en av 70/80-talets absolut bästa fjäderluftgevär. Frågan man då ställer sig är naturligtvis om modellen har någon relevans på 2010-talet? När Sport kom på våren 1973 så var den obestridligen en av marknadens bästa sporting air rifle. Den tillhörde de absolut kraftfullaste fjädervapnen för sin tid med sina angivna 800 fps, ändå var den lätt att spänna och behaglig att skjuta med. Den tekniska egenprecision var av toppklass med Feinwerbaus berömda matchpipa, ifrån samma verktyg som 300-serien. Avtryckarsystemet ansågs också som bra, enbart slaget av dåtidens Rekord från Weihrauch. Just HW hade den enda egentliga konkurrenten i sin 35-modell, liksom i viss mån de större modellerna från BSF. För övrigt så regerade Sport tämligen ensam på tronen. Sköt man inte BSF eller HW35 så var det alltså Sport som gällde. Vid modellens nedläggning 1989 så hade HW77 tillkommit, liksom Webley & Scott Omega men i övrigt så var Sport fortfarande förunderligt vital.

Nu har emellertid tre, fyra decennier passerat och konkurrenterna har utvecklats, teknologin likaså. Idag jämför man inte nya Sport mot den gamla 35 utan idag är det Walther LGV, Air Arms ProSport/TX-200 liksom HW77/97 som konkurrerar om samma kundgrupp som kan tänkas attraheras av Feinwerkbau Sport. Ser man på de knapphändiga uppgifterna som finns ännu så förefaller den nygamla modellen vara förbluffande snarlik originalkonceptet, det är alltså en ganska stor konventionell fjäderbössa av tämligen traditionellt snitt. Inga uppgifter har i skrivande stund framkommit om några modernare konstruktionslösningar inuti själva drivkällan, exempelvis friktionsreducerande syntetiska glidbussningar eller liknande. Likaså är formgivningen mycket konservativ, se bara på lösningen med öppna riktmedel á la Weihrauch – laxat spår på pipan för korntunnel! Moderna fjädervapen av snarlik typ, exempelvis Webley & Scott Tomahawk/Longbow, har istället en gänga för ljuddämpare/pipvikt, eftersom förmodligen en förkrossande majoritet av köparna ändå kommer att uteslutande bruka vapnet tillsammans med ett kikarsikte. På samma sätt så är också det bakre riktmedlet ”onödigt” påkostat.

Tittar vi sedan på avtryckarsystemet så hoppas jag sannerligen att avtrycket är förbättrat. Inte ens för 40 år sedan så var det bättre än acceptabelt jämfört med Rekord. Idag ställer vi än större krav på avtryckarsystemet och både Air Arms och Walther har erkänt bra enheter. Ett mediokert avtryck här duger helt enkelt inte längre. När det gäller övrig utrustning så saknas Sports klassiska rembyglar, liksom vita spacerplattor och alla andra särdrag som associeras med gamla goda 124. Ett lysande undantag är de vackra men lätt opraktiska tvärgående rekylräfflorna baktill på cylindern, avpassade för 70-talets Apelfästen. Idag så är HW/AAs variant med vertikala hål betydligt vanligare och det är denna standard som tillverkarna av kikarsiktesfästen överlag använder numera.

I nuläget så är jag glad men skeptisk till nygamla Sport. Kul att Feinwerkbau lyssnar på sina fans och skapar vad man vill ha. Skeptisk eftersom man hade kunnat göra ännu bättre. Jag vill se ett riktigt bra avtryckarsystem, inre glidbussningar, en riktigt fin valnötsstock med flackt pistolgrepp och fin äkta nätskärning liksom naturligtvis också rembyglar. Sedan hade jag gärna sett att de öppna riktmedlen försvann, pipan kortades och försågs med en snygg pipvikt redan ifrån fabrik. Till och med Diana kan ju få till det med sin Professional-serie, så varför inte Feinwerkbau?

Det ska bli mycket spännande att följa den här modellens framfart på marknaden.

Dags att trimma!

  Hålet i transferporten är 1.30 mm och borren är 1.50 mm..

Idag så blev det slutligen dags att lyfta effekten hos min Challenger en liten bit. Själva trimmningsförfarandet är skäligen enkelt och ger lite nostalgiska flashbacks till gamla Axsor och FX2000 för sisådär 15 år sedan. Precis som med dessa vapen så är det principiella förfarandet sådant att man delar blocket ifrån tuben och däremellan hittar man en lös transferport som därefter borras till önskad storlek. Originalets hål är bara på 1.30 mm och efter lite beräkningar så kom jag fram till att 1.50 mm borde vara lagom för att höja effekten från 7.50 joule upp till 10.00 joule.

Rent konkret så går arbetet till på så sätt att man tar ut mekaniken ur stocken, därefter så avlägsnar man de båda pipbanden. Så långt är inget märkvärdigt. Nästa steg är två skruvar som håller bakstycket (hammarhuset) på lufttuben. Den övre skruven går igenom kilbasen och nedåt, den nedre skruven sitter bakom avtryckarkassetten och går uppåt. När skruvarna är borta så kan man ta bort bakstycket med hammarfjädern. Det är efter detta steg som det är dags att börja bli lite försiktig. Blocket sitter fast med två skruv, dels den skruven som håller hammarhusets bakstycke ovanifrån och dels med en skruv som är dold under matarpinnen. När bakstycket till hammarhuset nu är borta så kan man dra tillbaka matarpinnen och T-handtaget tillräckligt långt för att blottlägga den här skruven. Viktigt är att man INTE drar ut matarpinnen helt ur blocket eftersom denna tydligen har en ovanligt krånglig konstruktion med små stålkulor och andra pryttlar. Man kan utan problem dra tillbaka T-handtaget och matarpinnen tillräckligt långt utan att den riskerar att ramla ut/isär. Drar man tillbaka matarpinnen lagom långt ut så ramlar inte heller hammaren ut ur hammarhuset. När även den av matarpinnen dolda skruven är loss så lyfter man bara av block och pipa ifrån lufttuben och blottar transferporten. Efter att ha borrat transferporten till önskad storlek så monterar man på omvänt sätt. Överlag så är Challengern (med undantag av T-handtaget) mycket enkel att skruva med. Mycket känns dessutom igen från de enklare Crosmanprodukterna som 22XX-serien.

Väl återmonterad så lät jag förspänningen på hammarfjädern vara densamma som vid 7.50 joule och till min stora förvåning så visade sig vapnet vid en kontrollskjutning prestera exakt 10.47 joule vid E0. Sådant händer normalt sett aldrig! Det brukar alltid krävas åtminstonde lite justering fram och tillbaka för att allt ska bli rätt men här klaffade allt direkt - förbluffande! Med 7.50 gn Defiant istället för 8.44 gn JSB Exact så sjönk effekten lite och utgångshastigheten slog jämt precis på 199 mps. Faktum är att bössan går så otroligt jämnt nu att jag funderar på att helt skippa idén att montera en Altaros-regulator. Troligtvis så har jag råkat hitta en harmonisk sweetspot på exakt rätt förhållande mellan hammarfjäderförspänning och transferportshål. Att ha nytta av regulatorn igenom att köra ett högre systemtryck än original 140 Bar är inte att tänka på i och med den klena tuben. Får jag inte ut fler skott på grund av systemtrycksbegränsningarna och inte heller bättre jämnhet så känns regulatorn helt enkelt onödig. Noterbart är dock att jag bara har kört en 20-30 skott i följd och allt förutsätter ju att den fina jämnheten bestå igenom en hel mätning.

Sker inte detta så är ju en regulator intressant igen.