The Spitfire !

Ett spännande koncept som egentligen förtjänade ett bättre öde...  

Sleepers är en underhållande företeelse, en av mina favoriter på temat med fyra hjul är en anspråkslös Opel, en Omega typ 104. Idag så är modellen 25 år gammal och det handlar om en stor femsitsig fyradörras sedan på 1600 kg som utseendemässigt inte är helt olik en samtida SAAB 9000 CD. Omegona var inte helt ovanliga i början på 1990-talet så mycket få personer reagerade över just en typ 104. En mycket diskret uppenbarelse med andra ord.

Saken är dock den att modell 104, som mera blev känd under benämingen Lotus Omega, är en riktig best under den försynta kostymen. Med dubbla turboaggregat så klarade den 3600 cc stora sexan av att pumpa ur sig över 380 hkr med 560 Nm vridmoment. Tack vare en sexväxlad låda som lånades ifrån koncernsyskonet Chevrolet Corvette ZR-1 så kunde denna vardagsvagn hålla jämnt tempo med en dåtida Ferrari Testarossa, både i fråga om acceleration och toppfart. Ska sanningen fram så höll modellen epitetet världens snabbaste femsitsiga bil en antal år därefter med obereonde tester som påvisade 285-290 km/h i verklig fart.

Så - vad har detta med luftvapen att göra?

Jo, faktum är att luftvapenmarknaden har en gång för länge sedan också innehållit en riktigt sleeper. Alltså en modell som såg ut som en sak men som var en helt annan och som också hade en enastående prestanda jämfört med den modell som de flesta betraktare tog den för att vara.

En av de mest udda och roliga PCP som har kommit ut på marknaden lanserades alltså i slutet av förra seklet av BSA när de 1999 presenterade en av JBs riktigt annorlunda modeller, ett vapen som kom att gå under den klassiska benämningen The Spitfire.

Jag kom själv i kontakt med modellen första gången hos JGs Jakt & Fiske i Sävedalen på en jippodag när den dåvarande importören av BSA i Sverige, Normark Scandinavia, var medverkande. Man hade helt enkelt gjort en liten skjutbana och den då helt nya och relativt okända Spitfire var vapnet som användes. Christian visste att jag var luftvapenfantast så han var naturligtvis snabb att sticka bössan i handen på mig och uppmana till ett provskott.

Jag blev lite överrumplad av det hastiga erbjudandet och trodde spontant att han ville att jag skulle visa någon slags framstående skicklighet i att skjuta en erkänt sprattig fjäderbössa offhand, självklart så tog jag den rent instinktivt för en Supersport men jag minns att jag reagerade över att den kändes oväntat tung, jämfört med de Supersports som jag själv hade ägt och använt tidigare. 

Så, med en lätt anläggning så kunde jag naturligtvis med stor förvåning konstatera att bössan var helt död vid avfyrningen - som sig bör för PCP - men det grova kulfånget tio meter bort fick sig en smäll så att plåten bångnade. Självklart så hade jag fått en ostrypt 22 att pröva och kontrasten mot en dito Supersport var därför monumental.

  Ett tidlöst vackert vapen som HF och Carbine

Visst, jag hade läst någon notis i en brittisk luftvapenblaska om modellen, men att få bekanta sig med den i praktiken såpass snabbt efter lanseringen i England var jag inte riktigt beredd på. Det hela blev en mycket trevlig bekantskap och dagen förflöt med en hel del skjutande.

Precis som med många andra ovanliga och roliga saker så är Spitfire skapad av en entusiasts dröm snarare än av en företagstuktad ekonoms beräknade kalkyler.

Vad vi hade var helt enkelt ett PCP som byggdes runt den intressanta frågan - "Vad händer om man bygger in ett PCP i ett fjädervapen?" JB svarade på saken igenom att presentera ännu en BSA Supersport, men denna gång med en miniatyrmekanik ifrån ett PCP under skalet. Visuellt sett så var nya Spitfire förbluffande identisk med en samtida Supersport, men dock något tyngre. Det enda som avslöjade den var ett litet rött plastlock under förstocken liksom en udda utformad rekylklack framtill på kilbasen.

Vapnet var egentligen tänkt att fyllas ifrån en buddybottle och när luften fylldes på igenom ventilen under det röda locket undertill så reste sig en stång framtill på kilbasen, en detalj som många misstog för ett rekylstopp. Därefter så var det bara till att börja skjuta, vapnet laddades igenom att man bröt pipan precis som på ett brutvapen men bara i blott 15 graders vinkel. Detta räckte för att spänna hammarfjädern, via en underliggande spännarm, identisk med den som sitter på fjädervapen. När man sedan hade skjutit ett antal skott så sjönk markörpelaren framtill på kilbasen ända tills den låg jämns med kilbasen varpå vapnet var redo att fyllas om med luft igen.

Grundkonstruktionen var emellertid tänkt för England och Spitfire var tänkt att bara använda en ytterst liten del av en naturliga kruvan hos ett PCP. Detta i kombination med en mycket liten inbyggd lufttub gjorde att man fick ett fåtal skott på fyllningen varför ständiga överfyllningar till vapnet var nödvändiga. Det är av den anledningen som buddybottlen kom in i bilden. Det var alltså tänkt att ägaren skulle bära med sig en buddybottle i fickan och regelbundet toppa upp sitt vapen med ständiga och små fyllningar. En annorlunda approach till konceptet PCP. 

  Spitfire hade en udda och delvis ganska komplicerad konstruktion med en hel del barnsjukdomar därtill..

I England så funkade idén hyfsat men utomlands så blev modellen till en början svalt mottagen. Den lilla tuben och det smala intervallet av systemtryck gjorde att modellen inte fungerade bra med högre effekt, luften tog helt enkelt slut förfärande snabbt samtidigt som PCP-köpare generellt sett inte gillade tankarna på att bära med en buddybottle och ständigt fylla över.

Lösningen blev en systermodell som man benämnde HF (High-Fill), varvid ursprungsmodellen, som fick vara kvar i tillverkning för exempelvis effektbegränsade marknader, benämndes SF (Standard Fill). Maximalt systemtryck angavs till 2900 Psi för SF och 3300 Psi för HF.

Nya HF vitaliserade modellen ordentligt, även om man frångick den ursprungliga tanken bakom konceptet. Nu ersattes det röda plastlocket med en vridbar bricka av mässning under vilken man satte in en fyllningsnippel och därefter så var det bara att fylla på, precis som med vilket annat PCP som helst. Max systemtryck ökades som sagt till ordentliga 232 Bar och detta tripplade ungefär antalet tillgängliga skott på en fyllning vid 12 fpe. Den intressanta lösningen med en stång som rörde sig upp och ner beroende på systemtrycket slopades.

HF fyllde på konventionellt sätt.

Med detta så öppnade sig också modellen för en högre effekt och antalet skott på fyllningen blev vettigt även om man tog ut hög effekt. Max effekt på kaliber 22 landade vid ungefär 21 fpe, vilket är betydligt mer än vad fjäderkusinen Supersport mäktade med. På den här effekten så kunde man räkna med ca 10-15 bra skott. Sänkte man effekten till runt 16 fpe så ökade antalet skott upp runt 30 skott där UK-varianten klarade 60 skott på sina 12 fpe. Om inte detta räckte så fanns modellen även med kaliber 25 där runt 24-25 fpe var möjligt. Man kunde välja mellan kort karbinpipa på 14 tum (OAL=97 cm) eller långpipa på 18 tum (OAL=103 cm), vilkten låg på 3200-3300 gram naken, beroende på pipa och ev pipvikt/dämpare.

Tyvärr så hade Spitfire-serien också några ökända tillkortakommanden - de var kroniskt benägna till att läcka, de var dessutom förhållandevis svårskruvade och nivån på maximal effekt förmådde inte att imponera på köparna hos viktiga exportmarknader som exempelvis USA. Till råka på allt så såldes Spitfire billigt, ofta i ett så kallat Spitkit som bestod av vapnet, ett enkelt kikarsikte och lite andra tillbehör för den redan då facila summan av £249. Trots det så hade den svårt att klara av konkurransen mot den samtidigt lanserade S200-serien ifrån Air Arms, som kostade precis lika mycket.

Den underbara lilla 200-serien lever som bekant än idag och är fortfarande en riktig storsäljare i budgetklassen där Spitfire bara fick hänga med fram till 2002 och den avlöstes sedermera av BSA Hornet och dess utveckling den enormt populära Ultra-serien. Fyra år är inte lång tid och visst borde denna udda skapelse ha fått vara med ytterligare några år och inte bara bli en udda parentes i luftvapenhistorien...?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...