Direktlänk till inlägg 16 januari 2016
En riktig rökare !
En gång i tiden (här 1958) ansågs den allmänt som världens kraftfullaste luftvapen!
I kategorin udda luftvapen så måste man bara omnämna den närmast mytiska Weihrauch Barakudan, en gång i tiden rankad som världens kraftfullaste luftgevär med "över 900 fps" i kaliber 22 - redan på 1950-talet. Många är de som har hört talas om denna udda skapelse, få har emellertid skjutit med en och ännu färre har ägt ett eget exemplar.
I korta ordalag så kan man säga att när vi talar om en Weihrauch Barakuda så tänker vi på en HW35 med ett tillsatsrör som fylls med eter varvid det uppstår en kontrollerad (nåja) detonation av etern i kompressionsrummet varvid projektilen får en extra skjuts med en för sin tid exceptionellt hög utgångshastighet. Modellen var faktiskt i produktion under en förvånansvärt lång tid, ända fram till 1981 (om med mycket sporadisk försäljning).
Notera de små lufthålen ovanpå cylindern.
Modellen har sitt ursprung i själva tillsatsröret och det är den prylen som egentligen bär namnet "Barakuda". Detta tillsatsrör lanserades 1954 av företaget Barakuda-Gasselschaft i Hamburg och man valde att anpassa det till Weihrauchs då toppmoderna jättebössa modell 35. Det fanns flera goda anledningar till att man valde just modell 35, bortsett ifrån att den var ny för tidpunkten. Modell 35 var (och ÄR) ett synnerligen solitt byggt vapen. Jag har själv ägt några varianter av modellen från 1950-talet och kan personligen intyga att de besitter en nästan absurt överdimensionerad soliditet. Som en del av detta så har modell 35 dessutom ett aktivt piplås som säkrar pipan ordentligt när vapnet är skjutklart. Det är helt enkelt fjäderluftvapnens motsvarighet till krutgeväret Ruger 1. Man kunde därför med fog anta att modellen var väl lämpad för den extra påfrestningen som en överladdning med eter skulle medföra.
Själva Barakuda-röret är en ståltub som sitter fäst på vapencylinderns högra sida. Den främre delen kan skruvas av så att man kan hälla in lite eter. Därefter så gäller det att stänga fort innan etern dunstar ut. En fyllning av Barakuda-röret räcker till ca 20 skott. När geväret slagfjäder är spänd och en diabol laddad så drar man reglaget på Barakuda-röret bakåt varpå en ventil öppnar en passage in till kompressionskammaren i cylindern. När man släpper reglaget så fjädrar detta framåt varpå en pyts eter fyller kompressionskammaren. Själva röret saknar backventil så man tjänar inget på att repetera processen i hopp om att öka kompressionskammarens fyllnadsgrad med etern.
Det beryktade (berökta?) Barakuda-röret i alla dess delar..
När avfyrningen äger rum så fungerar allt ungefär som hos ett vanligt fjäderluftgevär med den skillnaden att då pistongen komprimerar eter/luft-blandningen så stiger temperaturen till etermixens flampunkt varvid det sker en snabb förbrännings om mångfalt ökar trycket bakom diabolen och därmed även höjer projektilens utgångshastighet.
Ifrån början, på 1950-talet, så rekommenderade man användningen av rundkulor eftersom dåtidens diaboler hade svårt att klara trycket ifrån drivkällan. Om detta är sant eller inte tror jag kan vara högst tveksamt men ett otvivelaktigt faktum är att de flesta 22-diaboler ifrån den här epoken var relativt lätta, med dagens mått mätt. För att utnyttja drivkällans potential så krävs emellertid tunga diaboler som tillåter en större tryckstegring. På detta sätt så är alltså Barakuda-systemet inte helt olikt ett PCP och har sådelse också nytta av HW35s förhållandevis långa pipa.
Rundkulor är emellertid långt ifrån optimala som luftvapenprojektiler och den praktiska precisionen blev därefter, sannolikt också parat med etersystemets vitt spridda utgånghastigheter beroende på hur den individuella förbränningen fortskred vid varje avfyrning.
Kaliber 5.6 mm är inte så vanligt på gamla luftgevär ifrån Tyskland...
Som vi kan se i annonsen högst upp så var precisionen "förvånande" och den praktiska precisionen "överraskande". Detta är nog något som en nutida ägare också kan konstatera, uppgivna inom en enkrona på 12 meter förmår knappast att imponera på dagens skyttar. Låt oss bara konstatera att praktisk precision under verkliga förhållanden med eterladdningen i funktion knappast är något att sätta på pedistal..
Kraften då?
I en del samtida tester så talade man om "more then 900 fps!", vilket naturligtvis känns imponerande, ja - rent av enastående för kaliber 22 på 1950-talet. Sanningen är nog emellertid den att i skenet av att kronografer var synnerligen ovanliga (o därmed möjligheten att motbevisa/styrka påståendena) liksom att man troligtvis (då liksom nu) använde lätta diaboler liksom bortsåg ifrån anspråk på precision vid fastställandet av utgångshastigheter och anslagsenergier.
Nyckeln till kraften hos Barakudan fanns i ampullerna med eter, som räckte till ca 100 skott
Under modern tid (2000-talet) så har man under bättre förhållanden testat fräscha exemplar av Barakuda-vapen och då kunnat påvisa hastigheter runt 730-750 fps med 15 gn diaboler, vilket iofs är fina värden för 60 år gamla vapen, om än rätt långt ifrån de dåtida angivelserna. Utan eterblandningen så hamnade man dock i samma tester runt 400 fps så det kan därför inte uteslutas att packningarna i det aktuella testvapnet var lite sisådär.
Idag (sedan länge) så är Barakudan ett kul samlarvapen och en intressant konstruktion, ett charmigt stickspår på fjädervapnens utvecklingsträd och en egentligen både farlig och vansinnig design som man med all sannolikhet aldrig skulle kunna komma på idén att lansera eller relansera idag på 2010-talet.