Vändpunkten !

  Webley & Scott Vulcan Mk I - brittisk innovation ifrån ett krisande 1970-tal..

En gång i tiden så satt Webley & Scott riktigt illa till. Kanske inte riktigt lika rejält som i när man kursade och blev uppköpta, men faktiskt inte heller speciellt långt därifrån. Hela 1970-talet var en turbulent tid i England och allt blev i princip sämre eller mycket sämre inom bara loppet av ett fåtal år. Man drabbades hårt av oljekrisen i början av 1973, man började ransonera elektriciteten, arbetslösheten tredubblades på bara några få år och de sociala skyddsnäten utsattes för en stor prövning samtidigt som inflationen skenade.

Webley & Scott hade kört sin urgamla Mk III under 28 års produktionstid och konkurrenter med såväl billigare som modernare konstruktioner började äta marknadsandelar på ett allt mer påtagligt sätt. Man hade sina pistoler, som man nu förenklade och förbilligade för att hålla uppe efterfrågan, och man hade sitt juniorgevär Jaguar som tyvärr hade svårt att hålla sin ställning mot såväl BSA som Dianas motsvarigheter. 

När Mk III gick i graven 1975 så lanserade man istället modellen Hawk som egentligen var en ersättare till Falcon som tackade för sig 1971 efter nästan tio års produktion. Hawk var med under tre Mks och detta eftersom modellen drabbades av en lång rad tekniska bekymmer. Sida vid sida med Hawk så körde man Osprey och dess syskon Osprey Supertarget som var sidospännare med måttlig effekt och en allt mer tveksam praktisk precision ju längre som produktionen förlöpte. 

Lineupen var alltså baserad på en strulande Hawk-serie och en tung såväl som klen Osprey-serie med tveksam praktisk precision - inget bra läge för att klara ekonomin med mitt under en krisande lågkonjunktur precis..

Föga förvånande så började det gå allt sämre för företaget och något måste därför göras.

  När nykomligen lanserades så körde man naturligvis en påkostad reklamkampanj!

Snabbt så beslutade man för att skrota Hawk-serien och istället satsa allt på en riktigt bra efterträdare. Ett modernt gevär för den vuxne entusiasten men som ändå var modulärt nog för att kunna utvecklas vidare till andra mer specifika användningsändamål vartefter. Det skulle vara ett kraftfullt, lätt och modernt vapen bestående av så få delar som möjligt men med högsta tänkbara kvalité för sin prisnivå. Det var dags för Webley & Scott att lyfta sig i håret eftersom denna modell skulle komma att vara vinna eller försvinna inför 1980-talet.

Harold Resugglan och hans team fick till uppgift att tänka nytt och deras helt nya skapelse var på många sätt en mycket innovativ konstruktion för att tillhöra brittiskt 1970-tal. 

En sak som hade utvecklats intensivt under 1970-talet och som var direkt avgörande för effektpotentialen hos fjäderluftgevär är pistongens packning. Fram till 1970-talet så hade det gängse packningsmaterialet varit läder, vilket faktiskt är ett både bra och ändamålsenligt materialval för ändamålet. Nackdelarna var dock två, dels så var man tvungen att noga hona cylindern för bästa tätning och dels så klarade sällan läderpackningarna höga effektuttag i långa loppet. 

Läderpackningarna är fuktigare av sitt smörjmedel är de efterkommande syntetpackningarna och dessutom mjukare i sin struktur. När pistongen komprimerar luften i slutet av rörelsen framåt så stiger temperaturen ordentligt framför pistongpackningen, ibland så högt att packningens smörjmedel värmeantänder - vapnet dieslar. Detta är naturligtvis inte bra för någon packning men synnerligen inte för läderpackningen och den bär dessutom med sig mer "bränsle" på grund av sin mer absorbenta karaktär. 

Nästa problem är att trycket hos luften stiger i slutet av kompressionen, detta skapar då också ett riktat tryck mot packningen "bakåt" vilket sliter på packningen då den tenderar till att vilja "vränga" sig bakåt runt dess kanter av detta.

Ville man få upp utgångshastigheten ordentligt, då var man tvungen att prioritera adresseringen av pistongpackningen och detta var precis vad man insåg hos Webley & Scott. Ett helt nytt packningssystem måste vara prioritet nummer ett. Under början och mitten av 1970-talet så började de första syntetpackningarna dyka upp på marknaden, med varierande framgång. Ofta var de skapade från diverse former av nylon och det skulle komma att ta några år innan den moderna syntetpackningen i sina olika former hade hittat sina slutgiltiga recept på de optimala materialvalen.

  Enkelt byggd av få delar med hög kvalité och utsökt brittisk känsla - Vulcan blev en milstolpe!

Den väg som Webley slutligen valde byggde på en syntetpackning med en typ av O-ring strax bakom. Tanken var att när kompressionen äger rum i slutet av pistongslaget så uppstår en luftkudde framför pistongen. Tack vare den relativt löst monterade kompressionspackningen så kunde densamma svikta bakåt eftersom O-ringen tillät ett visst flex. Den här bakåtrörelsen hos packningssystemet tillät då att man absorberade en del av luftkuddens motstånd varvid man vann en mjukare avfyrning med mindre kännbara rekylkrafter i slutet av pistongslaget. 

Själva kompressionspackningen tillverkades av Polytetrafloureten, mera känt som PTFE. Detta material har en lång rad intressanta egenskaper:

• Det mest kemikaliebeständiga av alla kända plastmaterial.
• Kan användas inom ett brett temperaturområde, (-200 - +260 °C).
• Har extremt låg friktionskoefficient.
• Har de bästa elektriska isolationsegenskaperna av alla plastmaterial.
• Har en vaxliknande yta som praktiskt taget ingenting häftar vid.
• Är självsmörjande, vilket innebär att lager och dynamiska tätningar kan arbeta fullständigt torrt.
• Är vävnadsvänligt och påverkar ej människokroppen.
• Dielektricitetskonstanten är låg och oberoende av temperatur och frekvens.
• Absorberar inte vatten.
• Bryts till skillnad från andra termoplaster inte ner av UV-ljus, ozon eller syre.
• Åldras inte.

En del av dessa egenskaper var naturligvis inte intressanta just för luftvapenbruk men just halheten och tåligheten, liksom det faktum att den inte åldrar eller absorberar vatten gjorde den i vissa aspekter överlägsen de tidigare så dominerande läderpackningarna. 

Man hade i mitten av 1970-talet lärt sig att använda PTFE-plast av olika grader av "halhet". Man börjar då med att göra ytan ojämn, och genom att tillföra vissa ämnen i plasten kan man få det lite klibbigare. Man sprayar på en sådan klibbig variant som grund, sedan följer ett mellanlager av något mindre klibbigt PTFE, och slutligen en yta bestående av riktigt PTFE-plast, oftast med iblandade korn av ett keramiskt material som ger det en mera tålig yta. Denna konstruktionen möjliggörs av att PTFE sitter bra ihop med PTFE, om de bara smälts samman korrekt.

Resultatet blev att man kunde skräddarsy ett packningsmaterial för just de belastningar som materialet förväntades konfronteras med i sin aktuella applikation och idag så tillverkas de flesta pistongpackningar på ett snarlikt sätt, även om formgivningen oftast kan variera. 

I ett historiskt perspektiv så kom man nästan ända fram. Materialvalet var korrekt och synnerligen innovativt, utformningen av packningen var kanske inte helt optimal och tanken bakom att köra dubbla packningar där den bakre O-ringen agerade flexdämpare visade sig vara överarbetad med tveksam funktionalitet i praktiken.

Det skulle på sista raden bara ta några få år innan Webley skippade den helt och körde sedan bara med en enkel konventionell packning - utan att speciellt många nackdelar uppstod av detta, jämfört med ursprungstanken.

Det man slutligen fick fram vid presentationen 1979 var ett lätt, kompakt och riktigt slagkraftigt vapen.

  En udda detalj var att man konade början av pipan kraftigt och den delen fick en udda men karaktäristisk utseende

Idag är det inte så märkvärdiga prestanda men att skicka av en diabol på runt 14 grains med kaliber 22 till drygt 190 mps var riktigt respektingivande på 1970-talet. Tyvärr så kom Vulcan lite i skuggan av Weihrauchs HW80 året därpå men om man betänkte det näpna formatet mot HW80s jättedimensioner så framstod Vulcan snabbt som riktigt potent till sitt smidiga format. 

Modellen visade sig sedan vara välbyggd av hög kvalité med enastående passning och finish. Avtryckarsystemet var förvisso primitivt med dagens mått mätt och klart underlägset Weihrauchs Rekord men i skenet av sin samtid så ansågs det ändå som klart acceptabelt, ja till och med riktigt bra enligt en del oberoende tester ifrån den här tiden. Vapnet hade naturligtvis kilbas men utan hål för rekylpinnar, något som få kännare påpekade någonting emot då förbluffande många entusiaster ännu huvudsakligen enbart sköt med öppna riktmedel!

I allt väsentligt så kan man nästan säga att Vulcan var motsvarande en modern Weihrauch HW95, minus avtryckarsystemet men i gengäld med en helt annan finish och även en del vackra valnötsstockar, kompletta med attribut som rembyglar och riktigt nätskärning. 

Naturligtvis så sålde Vulcan riktigt bra, den var vettigt prissatt och inspirerade BSA att fasa bort sin äldre Mercury-serie till förmån för Supersport, som var distinkt inspirerad av just Webley & Scott Vulcan. När åren gick så började Vulcan knoppas av till en lång rad undermodeller, baserade på samma mekanik. Först ut blev Victor, som sedan delvis ersattes av Excel - Victor var en budget/juniorversion av Vulcan där Excel blev en mer renodlad budgetmodell. Beeman i USA köpte en karbinvariant som blev Beeman C1, vilken med annan stock ersattes av Beeman Bearcub.

  Tidlöst eleganta vapen med en underbar blånering för sin prisklass - här en Mk III

Totalt så tillverkade man tre successivt förbättrade Mks innan Vulcan gick i graven 1995, där nya exemplar faktiskt fanns till salu ända fram till 1997. Tre år senare lagom till millennieskiftet så kom dess andlige efterföljare Stingray, som faktiskt till stor del bygger på just 1970-talets Vulcan. Den modellen var med i sortimentet fram till 2005 men budgetvarianten av Stingray - Xocet - levde vidare till 2009 och nya exemplar fanns att köpa när Webley slutligen gick i konkurs 2011.

Det är ett ganska bra betyg på ett äkta brittiskt vapen som konstruerades i all hast i en mycket turbulent tid..

 

Air

3 januari 2016 11:23

Dagens Webley är vad jag förstår en Hatsanprodukt.
Vad man kan förstå är att ett samarbete mellan personal
från den äldre fabriken i England förbättrat Hatsans
tillverkningsmetoder.Mina erfarenheter av tidiga Hatsan
var katasrofala.Men de jag skjutit på senare år är skjutbara.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...