Direktlänk till inlägg 24 april 2014
Licensläget i Västra Götaland
Tidigare i månaden så hade en klubbkamrat förhört sig hos Tillståndsenheten för Västra Götaland nere i Göteborg om handläggningstiderna och fått besked om ca 9 månaders väntetid för ett PCP på målskytte. En före detta kollega på jobbet hade förra veckan fått ett snarlikt men något glidande besked på 7-8 månader. Ifrån forumet Robsoft så talas de emellertid om betydligt kortare (relativt sett) väntetider för jaktvapen samtidigt som det forumet också bär ett flertal exempel på väntetider runt ett år för nya licenser till enhandsvapen. Min före detta kollega sökte sin licens för målskytte i början av november men lovades få en handläggare tilldelad ”innan semestern” så att själva handläggningsprocessen kunde påbörjas (ytterligare 6-8 veckor).
Vad jag förstår så är en del av förklaringen till de exceptionellt långa väntetiderna att man i Västra Götaland tillämpar en lite egen praxis med synnerligen omfattande förutsättningsundersökningar innan ett bifall eller avslag beslutas. Förutom skyttekortet, föreningsintyget och i förekommande fall kvitto på vapenskåp så begär man nu regelmässigt in även verifikationer på tidigare tävlingsresultat och i vissa fall så har man även ifrågasatt själva klubben.
Den första juli förändras som bekant vapenlagen och det som blev kvar av utredarens tämligen drastiska förslag (licensplikt på magasin etc) var främst möjligheten för tillståndsenheterna att ställa högre krav på såväl skytteförbund som de enskilda klubbarna. Tanken ifrån myndigheternas sida (läs, RPS) är att man ska försöka motverka att ett antal entusiaster skapar ett eget skytteförbund (ex ”Svenska AK47-sällskapet”) och hittar på ett helt eget regelverk för en ”tävlingsform” så att man den vägen kan trixa in vapen på målskytte som myndigheterna egentligen inte vill se i civila händer. Man har helt enkelt lärt sig läxan av IPSC och deras nya tävlingsform för automatgevär.
Vidare så kommer man också i större utsträckning att granska det klubb som står bakom föreningsintyget. Här vill man motverka att Pelle, Kalle och Sune en sen kväll över några öl helt enkelt slänger ihop en klubb på pappret, arrenderar grannens åker till skjutplats och ansluter sig till något mindre nogräknat paraplyförbund varpå man försöker få ut licenser. Till den här kategorin hör också de som ”ärver” (övertar) äldre klubbar på dekis vilka är etablerade i förbund och kanske redan besitter en godkänd men nedgången skjutbana att nyttja.
Nu är det naturligtvis inget fel i sak att man omstrukturerar en äldre klubb för ny eller till och med annan verksamhet, med de mest seriösa intentioner – detta är både lagligt och lovvärt för skyttehobbyn som sådan, men man får nog ändå räkna med att få tillståndsenhetens uppmärksamhet på sig i en helt annan utsträckning än tidigare. Det verktyg man främst kommer att använda mot nya och mindre äldre klubbar är att hårdare trycka på aktivitetsrapporter.
Det är därför av synnerligen vikt att ansvariga i styrelsen för den här typen av klubbar mycket samvetsgrant protokollför alla aktiviteter för att styrka en livfull verksamhet i klubben. Här tror jag att man bör ha åtminstone någon nationell tävling med stort deltagande (helst flera) liksom ett större antal (tiotalet?) klubbtävlingar under ett verksamhetsår för att ett aktivitetsintyg ska se hyfsat vettigt ut i tillståndsenhetens framtida tillsyn. Likaså bör enskilda medlemmar tillse att man får sina träningstillfällen noga dokumenterade och videminerade av styrelsen så att man (både klubb och medlem) har så mycket dokumentation som det bara går att uppbringa om en licensansökan ska ha rimliga utsikter att lyckas i framtiden.
Vi kan alltså inte direkt vänta oss någon lättnad framöver bara för att de mest obskyra förklaringen i utredningen bordlades utan bifall – snarare tvärtom. Det kommer förmodligen att bli allt svårare att få ut licenser i framtiden.