Att njuta av 10 joule..

Vår lilla kaliber 177 i sitt tillståndsfria tillstånd på maximalt 10 joule är på många sätt vår absolut mest användbara kaliber, man kan säga att den nästan objektifierar allt som är bra med luftvapen – låga kostnader, föroreningsfri användning, säker hantering och stor skjutglädje.

Den sistnämnda kommer dock inte per automatik utan kräver rätt förutsättningar.

Får den det så kommer den emellertid i gengäld att fungera förbluffande bra i de mest vitt skilda situationer. Skjuter man på korta avstånd, kanske rent av inomhus och ut till tjugotalet meter så presterar nästan alltid kaliber 177 mycket bra. Om man däremot skjuter utomhus och på längre avstånd, från 20-40 meter och kanske rentav ännu länge – ja, då krävs rätt förutsättningar.

Viktigast av allt är att det råder vindstilla förhållanden. Om så inte är fallet så måste man korta avståndet för att skyttet ska bli meningsfullt. Det är ju aldrig roligt att sprida över hela tavlan när man vet att både man själv och vapnet faktiskt förmår att prestera avsevärt bättre. Ju mer man skjuter 177 licensfritt över längre avstånd, desto större respekt får man för vinden och dess konsekvenser för skyttet. Ska man uppnå maximal njutning av sitt skytte så krävs det därför att man planerar sitt skytte en smula och väljer en dag då det prognoseras så lite vind som möjligt.

Rätt dag för skyttet är alltså viktigt. Kan man inte välja dag eller om man hittar bästa möjliga dag så är nästa punkt att hitta rätt tidpunkt för skyttet. Rätt tidpunkt, alltså när det förväntas blåsa så lite som möjligt, är vanligtvis så sent eller tidigt som möjligt på dagen. Alltså i arla gryning eller precis innan solen går ner på kvällen. Fördelen med att gå upp i svinottan är många, som regel så får man vara i fred (ensam) på skjutbanan och dels så är mygg och liknande insekter inte lika påtagliga.

Nackdelen, förutom att det är tidigt om man inte är morgonpigg, är att morgonen som regel innebär att man har en tid som man måste hålla när man ska hem. Att skjuta med stress är aldrig lika angenämt som att skjuta i lugn o ro. Av den anledningen så blir det oftast att man i praktiken skjuter på kvällen. När rätt tid är hittad så gäller det att hitta rätt plats. 

Även om man skjuter väldigt stationärt, exempelvis på en och samma skjutbana hela tiden, så kan man ändå förbättra sina möjligheter till goda förutsättningar igenom att väljar en bra skjutplats, vanligtvis någon av ytterplatserna i en skyttepaviljong.

Här är risken att störas av vind den minsta möjliga.

En full serie...

Idag begav jag mig iväg till banan för att dokumentera en full serie, alltså precis alla skott som jag sköt på en fyllning. Huvuddelen av allt skytte skedde på 40 meter men jag sköt också två tavlor på 50 meter liksom att jag avslutade allt med 5 x 5 skott på 25 meter, eftersom trycket då hade minskat rejält i tuben. Totalt blev det alltså 85 skott mellan 135 Bar ned till 50 Bar..

  Första tio skotten på 40 meter..

  Andra tio skotten, lätt vind åt höger..

  Tredje serien om tio skott på 40 meter, även här lite dragning åt höger

  Lite lugnare vind, fjärde serien på 40 meter, en låg flyer..

  Här har vi femtio meter, notera hur vinden drar av hela serien..

  Plötsligt blev det vindstilla men då började det låga trycket märkas desto mera - 50 m

  Till sist 25 skott på 25 meter, lätt vind höger och en usel andraserie..

Så, varför alla denna "show-off"?

Jo, det är så här jag menar att den praktiska prestandan hos ett vapen ska presenteras. En komplett fyllning, ifrån max till minimitryck med alla skott redovisade i den följd som de sköts och helst över varierande avstånd med både fem- och tioskottsserier. 

Nu är det väl kanske inte så illa på det svenska forumet men på utländska forum så är det tyvärr inte alltför ovanligt att någon bara kastar ut en enstaka grupp med budskapet att "så här bra skjuter den här modellen". Självfallet så blir då resultatet kraftfullt missvisande, till och med en fjäderbössa från Hatsan kan få fram EN bra träffbild att visa om man bara skjuter tillräckligt många (som man INTE redovisar). 

Förutom detta så ska man också notera att en tioskottsgrupp, som i snitt är ungefär 60% sämre än en femskottsgrupp, ger en helt annan bild av ett vapens prestanda. Likaså bör man notera att om man skjuter legala 10J, som här ovan, så är skillnaden mellan 40 och 50 meter inte "bara tio meter" utan närmast milsvid! Vi snackar trots allt om en skillnad på 25%, vilket klart och tydligt märks. Det går en knivskarp gräns mellan 40-45 meter mellan bra och usla grupper på 10J.

Är det någonstans som man märker skillnaden mellan ett vapen på 10J och 16J vid exempelvis Field Target så är det just på dessa tio meter mellan 40 och 50 meter..

Plastic fantastic

"Min amerikanska plastbössa.."  (foto: Dano Swe)

Jag brukar lite skämtsamt skoja om "min amerikanska plastbössa från Crosman" i tid och otid och skälet för detta är naturligtvis att jag har märkt hur en del verkligen retar sig på detta. Igår så fick jag följande fantastiska kommentar ifrån min gode vän Silwer:

"Är allt i plast som görs i USA till luftvapen?
Ok jag förstår det blir ju lätt, mne käns det inte jäkligt taffligt att hålla på med eller är du inte en sån som alls bryr dig om kvalitetskänslan?
Det är inget man måste givetvis.
Vad blir det nästa säsong, en Hatsan i äkta plast kanske?"

För så är det naturligtvis, plast - en samling polymer - skickar omedelbart associationer till synnonymer som "billigt", "klent" o till och med "odugligt". Men är sanningen verkligen sådan, eller badar vi alla i en form av nedärvda fördommar här, förvärvade av plastens inflation i produkter som ska vara just billiga, klena och odugliga såsom exempelvis engångsbestick?

Till att börja med så måste vi fastställa de konkreta sakförhållanden som råder, alltså - är Challengern verkligen "en plastbössa" eller far jag med lite osanning när jag retas där? Tittar vi på själva mekaniken så är faktiskt förvånansvärt lite - noga räknat ingenting alls - tillverkat av plast. Hela mekaniken på Challengern är tillverkad helt av metall!

De komponenter som tillverkare vanligtvis kan tänkas välja att tillverka av plast, småsaker som varbygel, avtryckarblad, säkringstagenter och liknande är samtliga av metall på Challengern. Samma sak gäller avtryckarhuset, kilbasen för kornsiktet, repeterhandtaget och liknande. Det enda undantaget är hatten över luftpåfyllningen till tuben, en rätt kass liten hatt som jag själv har ersatt mot aluminium.

Ska sanningen fram så har ett vapen som Air Arms S200 betydligt fler delar av plast där avtryckarblad, repeterhandtag, magasinhållare och pipband mm är tillverkat av - plast.

Stocken då? Stocken på Challengern är ju tillverkad av plast - eller hur?

Javisst! Här har man valt plast eftersom detta är ett material som kan göras både billigt och ändamålsenligt. För - kom ihåg; Challengern är ju en budgetbössa med blott $399 på prislappen. Att den här hamnar på över 6000 kr beror enbart på importören. På sin hemmamarknad så kostar den hälften och en riktigt stor del av tillverkningskostnaden är troligtvis den ifrån Tyskland importerade matchpipan från Lothar-Walther.

Någonstans måste man ju kompromissa mellan pris och prestanda och med tanke på att man tillverkar hela mekaniken i metall så får man skjuta in plast där plast fungerar bäst. Så har Crosman resonerat och då måste man ju också fråga sig om de har tänkt rätt eller inte?

Jag vill mena det och då resonerar jag på följande sätt; Visst kan plast vara ändamålsenligt till mekaniska kontaktkomponenter, alltså repeterhandtag, avtryckarblad etc, men då måste man använda plast (eg kompositer) av hög kvalité, vilket gör dem dyra. I detta perspektiv så är metall faktiskt billigare än "bra" plast. Väljer man inte enkel och billig plast, vilket är en dålig idé, så tjänar faktiskt alla parter på att välja metall.

Ett paradexempel på "feltänk" här är exempelvis original avtryckarblad till AA 200-serien som tenderar till att svikta lite och svikt i ett avtryckarblad parat med en inte helt distinkt avtryckarmekanism borgar för ett avtryck som helt enkelt inte är bra utan som tjänar enormt på att istället få en stum avtryckarmekanism ifrån eftermarknaden.

Här tycker jag att Crosman har tänkt rätt, man kör metall där metall fungerar bäst och där man dessutom inte retar kunderna igenom att använda plast på ställen där kunderna vet eller känner att plast inte upplevs som rätt materialval.

Sedan så har vi stocken. Stocken har stor massa och kräver mycket material, att välja en billig eller dyr plastsort här har (relativt) stort inflytande på den totala tillverkningskostnaden för vapnet. Problemet är dock att om man tillverkar en stock av spröd ("ihålig") hårdplast så ryggar kunderna tillbaka ifrån modellen bara igenom att de skrapar på ytan med nageln. Samtidigt så vill man inte öka vapnets pris med alltför mycket pengar heller igenom att välja en superplast som höjer vapnets pris till den nivå där kunden istället förväntar sig en trä- eller metallstock varvid även den "dyra" plasten uppfattas som ett budgetval relativt konkurrenternas erbjudande.

  Ett trevligt och faktiskt också billigt tävlingsvapen..(foto: Dano SWE)

Har då Crosman gjort ett bra materialval i sin Challenger?

Ja, överlag så tycker jag nog det. Metall där metall ska vara och acceptabel nivå på stocken, som ju är den enda delen av plast. Ett par missar finns naturligtvis; hatten över luftpåfyllningen är inte bra (men kan enkelt och biligt bytas mot bättre). Bakkappan är i original riktigt usel, till och med axeldelen är av blank och glatt hårdplast. Den kan med fördel också bytas mot något från eftermarknaden. Tittar man sedan på stocken så har den en del små luftbubblor här och där eftersom den är blåst. Man har dock tänkt till och utformat blåsformen så att de flesta bubblorna har hamnat inuti stocken (pipkanal etc) snarare än på utsidan där de syns. Railen i botten av förstocken är pressad (o limmad?) på plats, vilket gör den enkel att tillverka. Acceptabelt i skenet av att alternativet vore att det inte fanns någon alls men ännu bättre hade det naturligtvis varit om den istället vore skruvad dit lös istället, som AA 200 Target/AA MPR.

Överlag så är jag nöjd, vägd mot prislappen $399 så känns den till och med billig.

Det område på mekaniken som är mest budget är finishen, som är - riktigt dålig med handen på hjärtat. Ojämn och flammig "blånering" som för tankarna till billigast tänkbara "kinavapen" samt ett utförande som förmodligen hade blivit snyggare om man istället hade sprejmålat alla metalldelar mattsvarta! Här gäller funktion före finish med all önskvärd tydlighet. En tillverkare som Air Arms ligger ljusår bort i jämförelse. En lustig detalj är att pipan har betydligt bättre finish, inte AA utan snarare FX, men hästlängder bättre än alla övriga delar på Challengern. Förmodligen så levereras pipan inte "in white" från LW utan med någon form av vettig färdigfinish. Lite komiskt är det för vapen som gamla FX2000 var ju kända för att ha bättre finish på allt utom pipan, som ju då framstod som mindre elegant men här är det ju precis tvärtom - trots att det förmodligen är precis samma pipfinish.

Sammanfattningsvis så är det stockvalet av plast och finishen som är de punkter där man har sparat. Pipan och avtrycket är det man har kostat på extra och övriga delar håller en jämn och normal kvalité för vapnets prislapp.

Avslutningsvis så finns det en detalj som är lite av att hata eller älska med Challengern och det är det T-formade straight pull repeterhandtaget. Man spänner alltså hammarfjädern med hjälp av ett totalt ambi T-format repterhandtag. Själva rörelsen är kort och lätt men inte fullt distinkt. Allt är tillverkat av metall men spelen i mekanismen är generösa och hanteringen kräver tillvänjning för annars är risken stor att man uppfattar den som racklig, ungefär som repeteringen av en FX Cyclone. Även har förstår man att konstruktören har vägt fram och tillbaka mot sin budget innan den slutgiltliga utformningen till sist stod klar. Den är ambi, den är kort och lätt men man får leva med ett visst initialglapp och konstruktionen är en mardröm att montera ihop om man har pillat isär den. Vissa har dessutom haft otur med att sina exemplar har krånglat men själv så har jag (ännu) inte drabbats av detta.

Jag tycker nog på det hela talat att Crosman har lyckats bra med Challengern och för vårt vidkommande så ligger den ju helt rätt, den fungerar ypperligt i 7.50 och 10.00 joule men kan även tas upp till 16 joule i ett lika välfungerande skick. Detta borde vara perfekt för Europa. Det som är viktigt för att vapnet ska kunna leverera (avtryckare, pipa, drivkälla) är ruggigt bra för prislappen, allt annat är sekundärt - vilket gör att man får leva med mindre roliga saker som en stock av plast och en miserabel finish.

Kan man dock göra detta, då får man ett kanonvapen för mycket måttliga pengar - även om vissa delar är av plast..

Då kom plattan till hamstern...

  Nu är den nästan färdig, bara underdelen av hamsterplattan återstår..

Slutligen så anlände nu själva plattan till min hamster, även denna tillverkad av RAM-mounts USA. Priset blev inklusive frakt ca 150 kr och leveransen tog lite drygt en vecka, köpte den gjorde jag via Ebay. I samband med detta så returerade jag ett av mina kulfästen eftersom detta inte längre behövdes då plattan hade ett eget "inbyggt" kulfäste. Slutsumman blev därför ganska så exakt 460 kr, allt som allt.

  Här är den smidigt undanvikt för bipodbruk eller ett vanligt handgrepp under förstocken

I övrigt så var det inte så många överraskningar, den visade sig vara lite tyngre än vad jag trodde men synnerligen gedigen, liksom fästesarmen och de andra detaljerna. De dubbla lederna ger otroliga inställningsmöjligheter och det enda jag inte kan ställa in nu är placeringen av kulan på plattan.

  Max undanvikt

I sitt maximalt nedfällda läge så sticker den ner duktigt långt och blir väldigt trivsam att använda för fristående skytte då man placerar armbågen mot bålen för stabilast möjliga skjutställning. Därfter så kan man enkelt via ett handgrepp på vingmuttern ställa om den till en lägre höjd vid sittande skytte. 

  Härunder "sulan" ska jag sätta en stum sträv halktejp hade jag tänkt mig..

Vill jag sedan inte använda hamstern så sitter den inte heller ivägen för varken vänster hands grepp eller för skytte ifrån bänk med bipod, den viks undan på ett mycket smidigt sätt. Skulle den ändå vara i vägen så kan den snabbt och enkelt tas bort med ett handgrepp tack vare den stora vingmuttern.

Best Fittings UK

  Visst blev det både praktiskt och prydligt?

Jag har länge sneglat på de prydliga små anslutningsskydd som Best Fittings UK saluför. Anledningen till mitt intresse har varit frustrationen över det mindre vettigt påkostade påfyllningsskydd som sitter original på Challengern. Detta är helt enkelt bara en plasthatt som har en sexkantsform infräst i sin botten och som snäpper på sexkantsfoten på Fosterkopplingen. 

Kruxet med den lösningen är att när plasten blir sliten, vilket den blir igenom att ständigt snäppas av och på den hårdare metallen, så börjar plasthatten succesivt att bli allt mer lös. Problemet förvärras dessutom utav att man lätt sätter på hatten lite snett varpå den belastas ännu hårdare av kontakten med metallen.

  Smarta små skydd för anslutningarna

En annan nackdel med originalkonstruktionen är att plasthatten sitter så tight mot undersidan av den där välvda pipvikten att de kan nå kontakt med varann. Det är naturligtvis aldrig bra att ha kontakt mellan pipan och tuben på ett vapen som är konstruerat med friflytande pipa så därför var också tanken på ett mindre anslutningsskydd mycket tilltalande.

  En trevlig liten dubbelnippel för överfyllningen med tillhörande skydd

Så till sist så slog jag då till och köpte ett svartoxiderat anslutningsskydd till vapnet men då detta var förhållandevis billigt i relation till fraktkostnaden så var jag ju bara "tvungen" att dessutom införskaffa några fler små och smarta tillbehör till tryckluftshanteringen. 

Till att börja med så behövde jag han-skydd till hon-anslutningarna både på slangen till dykarflaskan och till min portabla lilla buddybottle. Två sådana hamnade därför i varukorgen. Tanken slog mig faktiskt när jag var på tävlingen i Laxå - det är inte helt bra att ha en helt oskyddad ingång/utgång för luften på en buddybottle som man enkelt och ständigt kan bära med sig. Det är lätt hänt att det kommer in skräp där som skapar driftstörningar. Här hittade jag en smart och prydlig lösning på samma ställe för mycket måttligar pengar.

  Det var 27 grader varmt klockan 20 på kvällen och nästan vindstilla..

Vidare så kunde jag inte heller motstå frestelsen att köpa en ny dubbelnippel, tillverkad av ett enda stycke metall. Min egen "hemmagjorda" dubbelnippel är ju tre gånger så lång och innehåller dessutom två skarvar eftersom den är ihopfogad av två hankopplingar Foster med ett kort sexkantsrör som är hongängat i båda ändar. Inklusive de två Tredopackningarna så bestod mitt hemmabygge av inte mindre än 5 delar som nu ersätts av en enda.

Slutligen så köpte jag naturligtvis även två stycken anslutningsskydd även till dessa, precis som det till geväret. Enda skillnaden här blev att jag valde silverfärg istället för svart. Själva skydden känns för övrigt väldigt gedigna och låser med små metallkulor (se bild) inuti, precis som själva hondelen i en Fosterkoppling.

Nu är det bara plattan kvar..

  Nu i rätt kulör, rätt orange färg på vit bas samt med skyddande matt klarlack ovanpå

Efter att ha lackerat om mitt RAM-mount i rätt kulör på rätt basfärg och avslutat med klarlack så är allt på hamstern färdigt, förutom själva plattan. Mitt val som platta blir en bas som är 15 x 5 cm rektangel av pulverlackerad aluminium som därtill är relativt tunn och lätt, inte minst tack vare sin hålborrning. Plattan är beställd via Ebay från USA och bör anlända om någon vecka eller så. Den totala prisbilden har jag ännu inte klar för mig, men den kommer inte att bli speciellt dyr.

Under själva plattan ska jag sedan fästa ett kontaktmaterial mot underlaget som är halkfritt och mjukt utan att vara fjädrande. Jag funderar här på att pröva med tvåtums "grepptejp", alltså sådan tejp som man har på kanterna av tappsteg för att inte slinta i steget. Jag vill hitta en som är sträv utan att vara "sandpapprande" och som inte är damm/smutssamlande liksom lite tjock utan att svikta. Vi får se vad jag kan rota fram. 

Notera den smarta spärrfunktionen  

Se också hur genialisk själva konstruktionen egentligen är när man studerar den i detaljerna. De två halvorna sitter ihop med en skruv i mitten. Asymmetriskt placerad mellan halvorna finns också en spiralfjäder. Det hela ser inte så anmärkningsvärt ut men tanken bakom den här lösningen är inte dum alls. Man kan alltså, igenom att använda vingmuttern, släppa på skruven så att fjädern särar på halvorna.

Eftersom fjädern sitter som den sitter så innebär detta att i den ena ändan så behåller fästet greppet oförändrat medan den andra ändan öppnar sig till och med såpass mycket att fästet kan släppa ifrån en fästkula. Rent praktiskt så kan alltså plattan sitta stadigt fast och i önskad vinkel samtidigt som man snabbt och utan verktyg kan ta loss hela fästet ifrån vapnet. När man sedan återmonterar fästet så hamnar plattan automatiskt helt rätt.

Ju mera jag tänker på saken desto mer övertygad blir jag om att det ju är precis så här en hamster ska vara konstruerad. Varför ska en hamster nödvändigtvis sitta helt fast utan att vara justerbar överhuvudtaget? Varför ska inte en hamster lätt kunna demonteras utan verktyg när den inte behövs längre? En hamster bygger ju vikt och tar utrymme på skenan för andra tillbehör, exempelvis en bipod eller likande. Hur katten tänker tillverkare som ännu håller på med de traditionella hamstrarna?

En blåsig kväll...

  Notera kulan under förstocken för min nya hamster..

Idag så begav jag mig av till banan för att skjuta lite över 40 meter, trots att det blåste en hel del här på västkusten. Dessutom så var vinden tilltagande och kombinationen av 10J (175 mps JSBH), ett relativt långt avstånd och dessutom blåst är inte helt optimal, om jag säger så.

Jag sköt 4 tavlor med 10 skott vardera på detta avstånd och samtliga är redovisade här nedan, i tur och ordning:

  Här verkar allt helt okej, en flyer stack av ner till vänster.

  Fortfarande hyfsat centrerat men man kände hur vinden drog i träffarna..

  Nu tilltog vinden och träffarna drar märkbart av till höger..

  De två sista skotten tog även lågt, här hade jag bara ca 70 Bar kvar i tuben..

Den tavlan som saknas på bilden är 5 x 5 skott på en 5x5-tavla som jag sköt med först, annars så har vi en hel fyllning här, från 135 Bar ända ner till 70 Bar. Totalt sett så är jag annars väldigt nöjd med min billiga (6000 kr) amerikanska plastbössa från Crosman. Ut till 40 meter så kan jag knappast klaga på den tekniska egenprecisionen, även jämfört med dyrare vapen på samma effeknivå. Det är förluffande hur långt man faktiskt kan klara sig med ett vanligt licensfritt vapen i kaliber 177.

Någon som däremot inte är lika nöjd och glad är en känd profil som på ett forum lite teatraliskt beklagade sig över läget i landet med följande fras;

"Några få förstör för många andra som gillar att skjuta luftvapen, träffas och ha gemensamt intresse."

Man kan med andra ord lugnt säga att vederbörande inte gillar anslutningen till SvSF, kraven på legala vapen, tävlingslicens och skyttekort. Men - det finns hopp! För vet ni vad? Precis som MartinW förkunnade på bloggen här någon dag tidigare - det finns absolut ingeting alls som hindrar den som är missnöjd att själv arrangera en egen tävling eller träff och personligen stå som ansvarig skjutledare för densamma.

Vilken härlig frihet! 

Det ena hindrar ju inte det andra, det är bara till att arrangera på. Dessutom så tycker jag att det känns som att rätt många gärna skulle vilja tävla utanför SvSF så varför inte? Bara att arrangera en tävling alltså!

Blir det ingen tävling?

Så snopet, kan det kanske vara som så att de som gnäller mest också är de som sällan eller aldrig varken arrangerar eller deltar i någon sådan själv? 

Så egendomligt....

Pest eller kolera?

Det har diskuterats en hel del de senaste dagarna om huruvida det var bra av oss att ansluta oss till SvSF eller inte. En del menar att det var nödvändigt, andra att det var bra och en tredje grupp anser att det var ett direkt dåligt beslut.

Idag ska jag presentera min syn på det hela.

Om vi inte hade anslutit oss till endera så hade vi inte kunnat få ut licenser.

Sedan 2000 så krävs ett föreningsintyg för att få ut en licens på luftvapen. Här i Västra Götaland så var det totalstopp på licenser 00-05 så vi fick i praktiken vårt krav på föreningsintygen från 05 och framåt. På 1990-talet så krävdes inte detta utan då skrev man bara "Enskilt Målskytte" som "Ändamål" på den vanliga ansökan så kom licensen på Posten. Hade vi valt att stå oanslutna så hade vi fått nöja oss med att skjuta licensfria 10J.

Om vi hade anslutit oss till Svenska Jägarförbundet.

Min äldsta nuvarande luftvapenlicens tog jag ut 2006 och då igenom Sv Jägarförbundet via Kungälvs Jaktvårdskrets. På den tiden så var praxis att man var tvungen att på något sätt styrka tillgången till en tävlingsbana och gjorde man bara detta (med hjälp av föreningsintyget) så fick man ut sin licens. Då SJF forfarande har "Fallmålsskytte för luftgevär" i sin reportoar inom Jaktstigsskyttet så kan man fortfarande få ut en licens på detta sätt i vissa län, dock inte Västra Götaland. Här kräver man att sökanden aktivt tävlar med vapnet i en klubb som uttryckligen har den här tävlingen på sin agenda och att man dessutom kan påvisa sitt deltagande på ett antal tävlingar. Kruxet är att såvitt jag vet så bedrivs inga tävlingar numera (rätta mig om jag har fel) i SJFs regi och då faller hela möjligheten att söka licens på detta sätt.

Vi valde att ansluta oss till Svenska Skyttesportförbundet.

SvSF har Field Target som en av sina skytteformer enligt ett internationellt regelkoncept via WFTF. Man har akrediterat ett antal klubbar för skytteformen och dessa har igenom sitt medlemskap som klubb i SvSF en förskrivningsrätt för föreningsintygen. Så långt så är allt vattentätt. Här finns inget utrymme för tolkningar, juridiskt sett. Ställer bara klubben upp med ett föreningsintyg åt sökanden så ska en licens gå igenom - märk väl EN licens. Vill man ha ytterligare licenser så kan det bli krångligare, i alla fall i vissa län såsom Västra Götaland. Här måste man igenom tävlingsmeriter (ännu bara deltagande) visa att man är en aktiv skytte och att man regelbundet deltar på ett flertal olika tävlingar varje säsong. Det vapen man söker på bör också på något väsentligt sätt skilja sig ifrån det man redan har. Även om det lokalt kan vara krångligare än vad det ska vara så är ändå SvSFs licensväg "säkrare" att använda än SJF.

Bortsett ifrån licensproblematiken så erbjuder även SvSF en ansvarsförsäkring för klubben och den av klubben utsedde skjutledaren som skyddar mot det ekonomiska ansvarstagandet som kan dyka upp om det sker en olycka vid en tävling. Detta är en stor fördel både för den enskilde deltagaren och inte minst för den som är ansvarig vid en tävling.

Slutligen så blir man medlem av en "internationell familj" så tillvida att man nu också kan tävla internationellt i Field Target mot tävlanden ifrån andra länder. Jag tror att det stora flertalet aldrig kommer att utnyttja den här möjlighten men finns, det gör den.

Så, bara guld och gröna skogar att vara med i SvSF då?

Icke då! Problemet med SvSF är att man i gengäld ställer motkrav på både klubb och enskild deltagare. Först av allt så vill man ha pengar, klubben betalar en avgift, vilket i förlängningen drabbar medlemmarna i klubben, och den enskilde måste dessutom betala en tävlinglicens. Räkna alltså med ca 400 kr (100 kr extra i klubbmedlemskapsavgift för att klubben är med samt 300 kr för tävlingslicensen), därutöver så vill man ha 20 kr per start/klass i tävlingarna. Skjuter jag 4 tävlingar i två klasser per säsong så betalar jag alltså 560 kr till SvSF per år. Det är en smula kostbart för en försäkring som, för de flesta, redan täcks av andra fritidsförsäkringar.

Sedan så ställer man krav på Sportskyttekortet ("Grönt Kort"). Här är tanken att den enskilde ska genomgå en "säkerhetskurs" som orienterar denne om elementär vapensäkerhet och som dessutom presenterar den aktuella skyttesporten. I teorin är detta en riktigt lysande idé men i praktiken så är kursen fullständigt värdelös! Sjäva provet är ett skämt och kursen är minst sagt ytlig i fråga om vapensäkerhet. Många säkerhetsmoment som är synnerligen viktiga för vår skytteform (hantering av tryckluft etc) saknas fullständigt och hela kursen är 100% riktad mot utdöende krutskytteformer som "Fältskytte" och liknande. Till de förmildrande omständigheterna hör att kursen är billig (50 kr) och varar länge (livet ut) samt medför att man får ett snyggt och prydligt plaskort. Någon förberedelse inför provet behövs inte heller, en normalbildad person kryssar sig igenom de fåtal frågor som finns med alla rätt och en gäspning.

Efter att den initiala chocken hade lagt sig (var det så här man tog ett Skyttekort!?) så har jag väl på ett pragmatiskt sätt resignerat i frågan. Gör det (ta kortet) så är det gjort men förvänta dig inte att det kommer att tillföra ditt liv något väsentligt - något överhuvudtaget snarare. Själv häpnade jag över att den här nivån av "utbildning" meriterar någon att få ut en vapenlicens för exempelvis en 6.5x55 bangevär men detta är i sak inte min huvudvärk. Vill man vara lite elak så kanske den här "utbildningen" också är skälet till att SvSF har ett såpass bra försäkringsskydd..

Sammanfattningsvis så är det inget större problem att tävla under SvSF paraply. Tramsreglerna som tidtagarur etc skippade man på den senaste tävlingen och förhoppningsvis är väl detta något som försvinner helt framöver överallt. Skyttekortet må vara skrattretande men det är billigt, snabbt och enkelt gjort - en engångsgrej därtill. Att däremot behöva betala en massa pengar utan att få något konkret tillbaka känns däremot mera surt.

Hade man haft en relevant utbildning så hade detta kunnat motivera kostnadsbilden eller om SvSF på något sätt hade ställt upp bakom vår tävlingsform, exempelvis i frågan om licensansökningar, så hade detta också varit en förmildrande omständighetet. Just nu känns det mest som att SvSF har utnyttjat vår utsatthet för myndigheternas juridiska övergrepp och då också passar på att pungslå oss ordentligt för sitt "besvär".

Min uppfattning är helt enkelt att SvSF är "ljumma" och "gillar läget" på tok för mycket för min smak. Att läsa deras husorgan är en stilla västanfläkt jämfört med exempelvis en tidning som "Jakt & Jägare". Nu är jag ingen större vän av de inavlade flanellbukarna som med snusen sprutande ur munnen vrålar ut sitt besinningslösa hat mot vargen i var och varannan mening men att driva opinion - det kan de! Dessa tokstollar hörs och syns och vågar såväl att påverka som att ifrågasätta. SvSF däremot verkar vara nöjda och mätta. Att lugnt lunka mot avgrunden känns mera som detta förbunds melodi.

Detta är inte en strategi som jag gillar eller har lust att bidra till rent ekonomiskt men - nu har man inget val och vill vi öka oddsen för att få vår sport att överleva myndigheternas övergrepp så måste vi tyvärr hänga med...