Ring my bell !

  Ett företag som snabbt insåg potentialen hos sporten var anrika Webley & Scott Ltd.

För många moderna entusiaster så är luftvapentävlingar endera Int 10M eller Field Target men ska sanningen fram så finns det andra, mer udda och betydligt äldre, tävlingsformer som fortfarande lever kvar, långt bortom publicitetens limelight. En av dessa är Bell Shooting, som vi ska kolla lite närmare på idag.

Bell Target Shooting började redan på 1890-talet och många av de tidigaste fjädervapenkonstruktionerna började faktiskt utvecklas enkom för just detta ändamål. Upprinnelsen var att man konstaterade i samband med Boerkrigen att vapenskickligheten bland allmogen borde förbättras och dåtidens kända mediala figurer som Lord Baden-Powel (scouterna, ni vet) och Lord Ednam arbetade intensivt för att popularisera skytteformen, vilket marknadsfördes som underhållande, forsterländsk och praktisk. Det verkliga genombrottet kom emellertid först när man började tävlingsskjuta i pubar, precis som begynnelsen till dartsporten.

Sportformen blev genast enormt populär och dess absoluta centra blev Birmingham, vilket är ganska naturligt med tanke på den djupt rotade vapenkultur som redan då hade funnits där i hundratals år. När vi skrev 1905 så hade Birmingham hunnit få 1600 st (!) registrerade teams av de då drygt 4000 st som fanns i hela landet.

  Bridgend Air Rifle Club pysslade skapades runt Bell Shooting, här deras liga anno 1905!

Med ett sådant enormt intresse så började naturligtvis ett flertal tillverkare att producera fram vapen för att täcka behoven och det är ur denna våg av tävlingsfrenesi som bland annat BSAs luftvapentillverkning skapades. De regler som utvecklades runt sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal, de så kallade Midland Rules tillämpas fortfarande.

Man fastlade skottavståndet till 18 feet, alltså 5,49 meter, vilket numera har jämnställts med 6 yards och man standardiserade även själva målet, alltså "klockan" - The Bell.

Målet består av en cirkulär skiva i vars mitt man har borrat ett genomgående hål som är 3/8" i diameter, alltså drygt 9.50 mm. Poängringarna runt denna är i fallande ordning 1, 2 & 3 tum stora och indikerar 4,  3 & 2 poäng. Skjuter man igenom genomgångshålet så att klockan innanför ringer så belönas man med 5 poäng varvid en liten skylt med siffran "5" uppenbararar sig ovanför den cirkulära skivan. För att undvika allt för långa matcher när man behöver särskilja bra skyttar så tillämpar man ibland "Clean Fives" som belönas med 5.1 poäng.

  Titandioxid används för att måla tavlan

Skivan som sådan målas med en blandning av titandioxid (förr kallat titansyra) och olja (ofta linolja) som ger skivan en distinkt icke-torkande vit kulör. Denna färg har egenheten att den smidigt kan målas om men samtidigt tydligt indikerar träffar utan att stänka. Lyckas den framgångsrike skytten få klockan att ringa utan att någon form av skada på skivans färgyta kan förnimmas, ja - då har man presterat en Clean Five.

  En typisk tävlingsinbjudan..

Träffar man själva skivan så kommer naturligtvis en markering att uppstå i färgen och denna markering får då formen av en ofärgad cirkel med en liten färgprick i mitten. Det är utifrån denna lilla färgprick som man avgör vilken poäng som träffen ger.

I övrigt så är reglerna föredömligt enkla, alla skott sker fristående utan stöd och man skjuter enbart med öppna riktmedel. Målet monteras 5 foot ovanför marken, vilket betyder 152.50 meter högt. Varje skytt har 6 stycken skott som kan ge poäng samt ytterligare ett valfritt skott som inte ger poäng, något som man kallar för en "sighter", alltså ett sättskott. När skytten har skjutit sina 6 skott så får nästa team (motståndarlag) skjuta och en av deras skyttar genomför därmed sin insats. Så fortsätter tävlingen, skytt för skytt och team för team tills dess att alla skyttar har skjutit och man kan sammanställa resultet, ofta publikt förevisat på en griffeltavla brevid.

  Medalj för Bell Shooting.

Organisatoriskt sett så tillhör varje skytt ett team, på vanligtvis 4-6 st skyttar. Ett antal teams, ofta 3-6 st, ingår därefter i en liga ("leauge"). För närvarande så finns det 23 st registrerade ligor i UK och det gör att man kan räkna hem runt 100 teams och i runda slängar ungefär 500 registrerade deltagare (skyttar). Frånsett dessa så finns det ju en enorm mängd rekreativa bellshooters som inte tävlar utan som bara skojskjuter på den lokala klubben, liksom det finns en del veteranteams som bara skjuter med vintage luftvapen som ofta kan ha över 100 år på nacken.

Vapnen som används får i vissa ligor bara vara rekylerande (alltså fjädervapen) men i vissa så tillåts också PCP. Vanligtvis så tillåter man bara 7 fpe anslagsenergi på grund av de korta avståndet och det faktum att man skjuter på ett metallmål inomhus. Det finns dock ett fåtal ligor som tillåter full power, alltså upp till 12 fpe och som då har konvexa målskivor liksom uppfångare för omrkingskvättande blysplitter men detta tillhör undantagen. Man skjuter bara med kaliber 177.

  Royal Exchange Air Rifle Team, Bridgtown, Cannock, 1930 - fina pokaler

Under sina haydays strax innan första världskriget så hade man drygt 10.000 aktiva skyttar, vilket känns nästan ofattbart många om man jämför hur få som dyker upp på dagens tävlingar. Eftersom en hel del av tävlingarna ägde rum på pubar så fanns det naturligtvis också med en icke ringa grad av berusning i sammahanget och incidenterna som inträffade i sportens gryning är därför många såväl som bisarra. 

Vi i Sverige på 2010-talet tycker naturligtvis att salongsberusning (o mer därtill) är fullständigt oacceptabelt i samband med sportskytte men man får då betänka att det i England överhuvudtaget inte existerade något maxgräns för vad man fick dricka när man skulle köra bil ända fram till 1967 (!) då deras första alkoholgräns fastslogs - på 0.8 promille! Var man fullare än så på 1970-talet så kunde man få finna sig att åka taxi hem från vägkanten om man blev stoppad av polisen. Först 1981 så riskerade man kännbara konsekvenser av fyllekörningar och då sänktes även gränsen till 0.5 promille. I detta perspektiv så var det alltså inte egendomligt att skyttarna ofta var mer än lovligt fulla när de skulle ägna sig åt Bell Shooting under exempelvis mellankrigstiden.

  Den här typen av luftgevär var mycket populära för Bell Shooting i sportens barndom, här BSA.

Idag så tävlar man naturligtvis helt nyktert och en hel subkultur har växt fram runt den anrika sporten. Gamla mål från början av sekelskiftet 1900 har blivit heta (och dyra) samlarobjekt, liksom vapen och övrigt utrustning. Den delen av Bell Shooting som förefaller öka mest är faktiskt Vintage Leauge där man skjuter med utrustning (undantaget diaboler) från olika historiska tidsperioder. En trevlig lösning som gör att många samlare också får en bra praktisk nytta av sina ibland sekelgamla vapen. I en del tävlingar så klär sig även tävlingsdeltagarna i samtida klädedräkter och bedriver sina tuneringar i gamla klassiska pubar, inte sällan just i Midlands där sporten en gång utvecklades.

Mer brittiskt än så kan väl knappast en skyttesport bli....

 

Skyttola

3 april 2016 16:53

Låter skitkul, särskilt om man jämför med det svenska 10 meters målskyttet där allt ska vara så jäkla seriöst och trist att det är roligare att se färg torka! Därmed menar jag inte att man ska vara berusad vid skyttet men lite mer "oseriös" lekfullhet skulle helt klart gagna det svenska målskyttet. Som det är nu tröttnar många efter ett tag och gör något roligare. Risken är att man då också tappar skyttar som kunde ha blivit riktigt duktiga med tiden.

 

Kråkjohan

3 april 2016 17:23

Intressant och roligt inlägg. Bell shooting med gamla klassiska luftbössor på nån gammal inrökt brittisk pub hade varit skojj =)

 

jr

3 april 2016 21:20

Min mormor berättade för mig att hennes far som var en meriterad pistolskytt född runnt 1910 så detta bör ha varit på 40 kanske 50 tal hadde för vana att ta en halv sup innan skyttet. Han var även polis och detta förfarande var tydligen standard.

 

Batistuta

5 april 2016 09:08

Sånt här är skoj. Vi har liknande skyttetävlingar i Mörrums SG på 10 m. Julpangen och Påskpangen, där får man inte använda några som helst skyttekläder och vi har klasser som rekylerande fjädervapen där jag själv använde en Walhter från 1955 som är helt underbar att skjuta med. Vidare har vi semirekylerande vapen som en klass FWB 300 och liknade vapen. En Bell target tävling hade varit pricken över i:et. ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...