Haenel vs Diana

   Beeman Laser - en klassisk myggviktare..

Idag var det då dags att pröva öst mot väst i praktiken. Varor från östblocket hade som regel ett mycket dåligt rykte under det kalla krigets dagar. Nämnde man öststatsproduktion så gick ofta tankarna till kvalité i den nedersta lingonserien och exempel på detta var vanligtvis varor ifrån Kina och Sovietunionen. Bristen på konkurrens och statliga direktiv av typen femårsplaner innebar ofta att man sålde samma halvdana grundkonstruktioner i flera decennier utan nämnvärda tekniska förbättringar, ungefär på samma sätt som Theoben gör med sin Rapid-serie nu under 2000-talet, inga liknelser i övrigt.

Bristen på konkurrans och det faktum att ingen fick tjäna pengar på innovation lade sig som tung våt filt på alla incitament för utveckling. Paradoxalt nog så innebar omöjligheten att tjäna privata pengar också att det inte fanns något skäl att rationalisera eller skära genvägar. Detta innebar att många produkter hade förbluffande hög teknisk kvalité i relation till sin prislapp. Ingen konkurrans innebar ju inga pressade kostnader och om ingen dessutom tjänade pengar så varför skulle man då försöka förbilliga konstruktionen eller dess utförande? Här kunde alltså hantverksstoltheten skina igenom om inte produktionskraven för allt för högt satta, vilket de sällan var.

Vapentillverkning är till stor del tradition och luftvapentillverkningen var redan efter andra världskriget en mogen och välfungerande teknologi. Detta gör att jag hade högre förväntningar på Haenel än vad man annars kan tro.

Första steget i duellen var att testa vapnens effekt, spridning och utgångshastighet. För att göra jämförelsen så enkel och rättvis som möjligt så använde jag de lättaste diaboler som jag kunde hitta, detta eftersom båda vapnen är mycket effektsvaga med dagens mått mätt - inte ens den vassaste av dem lyckades bräcka gränsen på 7.50 joule!

Vald diabol blev Beeman Laser, en gammal batch som jag hade liggande. Den är alltså inte att jämföra med de två diabolsorter som fortfarande heter Laser i Beemans nuvarande sortiment, vilket är utvecklingar därav. Denna original Laser väger 6.50 grains i genomsnitt, vilket även stämmer gott med av tillverkaren angiven vikt.

Först ut var nyförvärvet Haenel 300:

483, 462, 469, 474, 483, 471, 491, 456, 473, 473 - genomsnitt 473 fps (144 mps), spridning: 35 fps

Genomsnittlig anslagsenergi blev 3.23 fp eller 4.38 joule.

Nästa bössa blev Diana 25:

596, 612, 609, 604, 616, 605, 620, 593, 601, 597 - genomsnitt 605 fps (184 mps), spridning 27 fps

Genomsnittlig anslagsenergi blev 5.28 fpe eller 7.17 joule.

 Här ser vi effektutvecklingen, eller bristen på densamma, som ett diagram..

Tittar vi på tillverkarnas uppgifter, eller åtminstonde generalagenternas, så angavs Haenel till 130 mps och Diana 25 traditionsenligt till 175 mps. Nu var ju ovanstående skjutet med extremt lätta diaboler men om vi "växlar över" uppnådd anslagsenergi enligt ovan till diaboler med mer nominell projektilvikt (7.50 grains) så skulle vi få en utgångshastighet av 134 mps respektive 172 mps - förbluffande nära angivna värden minsann!

Här ser man också tydligt att de båda tillverkarna har lagt sig på helt olika effektnivåer, trots vapen med snarlikt format. Haenel är avsevärt mjukare att anspänna, den rör sig mindre i skottögonblicket men trots dessa fördelar så har jag hittils inte nått upp till samma nivå av praktisk precison som hos den tio år äldre Dianan. Måltavlorna högst upp på första bilden i dagen inlägg är klart representativa. Dianan har en kuslig precision på tio meter om man sitter med fast stöd, trots skytte med öppna riktmedel. Egentligen är ingen av vapnen tunga att spänna men visst är Haenel klart behagligare i långa loppet, detta sticker jag inte under stol med. Dessutom så är det större (o fulare) siktet på Haenel klart bättre. 

Avtryckarsystemet skulle jag hålla som likvärdigt med den skillnaden att Haenel kräver mindre kraft eftersom dess upphak håller tillbaka mindre massakrafter. Inget av systemen är dock ens i närheten av exempelvis Weihrauchs berömda modell HW30S. Skjuter man på avstånd runt 10, kanske 15 meter, så duger effekten hos Haenel gott både för plinking och precisionsskytte men vid skytte utomhus och i synnerhet när det handlar om 15-25 meter så är effekten helt klart i minsta laget. Eftersom effekten ligger runt 7.50 joule, snarare än fulla 10 joule, så får man nog räkna med en maximal praktisk räckvidd på de 25 metrarna där en ytterligare lite starkare HW30S borde klara 30 metersgränsen utan problem vid meningsfullt precisionsskytte. Priset för den högre effeken hos Dianan är en mer uttalad rekyl, även om naturligtvis inget av dessa båda vapen har speciellt mycket snärt jämfört med riktigt effektstarka fjäderluftvapen i traditionell mening. Även ljudnivång är subjektivt sett noterbart högre hos Dianan. Trots att båda vapen har läderpackning så känns Dianan klart äldre i sin skjutkänsla, den luktar och småryker mer än Haenel samtidigt som den känns på ett sätt mjukare och mera finmekanisk i rörelsen, oaktat den högre effekten.

Ser man till passning, kvalité och övergripande finish så drar Diana även här det längsta stråt. Visserligen så är hela Haenel av stål och trä, nästan helt utan plast förrutom säkringsknappen, men blåneringen är djupare, passningen ytterligare lite tightare och hela skjutkänslan otroligt solid hos Diana. En detalj som jag dock imponeras av hos Haenel är den riktigt kassaskåpsaktiga låsningen av pipblocket. Har har man en riktigt udda lösning där den rörliga låsbulten sitter i cylinderns underkant istället för i pipblocket som brukligt. I skenet av detta så känns Dianas traditionella kulkoppling som en billigare lösning, även om den har bevisat sig vara väl så slitstark och ändamålsenlig igenom alla de år den har varit i produktion.

Haenel är dock på intet sätt ett dåligt vapen, den har bara oturen här att jämföras med en i grunden bättre, o klart dyrare, produkt. Sett i skenet av dagens slit-o-slängvapen från Turkiet, Spanien och Kina så är Haenel på en helt annan och befriande bättre nivå. Dianan är som en 40 år gammal Mercedes, en produkt ifrån den tid då den fria delen av Tyskland representerade kompromisslös kvalité till höga men överkomliga priser. Visuellt sett så kan man tydligt se tio viktiga års skillnad i formgivningen. Haenel har en blek skolbänkslik kulör på stocken, säkringstagenten ser ut som ett grovt spisvred och mycket på vapnet är funktion snarare än formgivning. Dianan är mer 50-tal än 70-tal, här finns en stram tidlös formgivning ifrån den epok då fjäderluftvapnen hade den absolut vackraste design. En mörk traditionell stock med de germanska skårorna på sidan av förstocken samt en låg kolv med avrundad rosett på pistolgreppet, helt klart kompromisslöst skapad för skytte med öppna riktmedel. Någon kilbas finns naturligtvis inte heller. Vill man skjuta med kikarsikte så finns kilbas på min Haenel men detta är inte givet för 300-serien, många andra 300 som jag har sett saknar detta och med handen på hjärtat - vem behöver egentligen kikarsiket för att skjuta på bara 10-15 meter, vilket detta vapen som mest mäktar med?

Avslutningsvis så betalade jag 800 kr för Dianan och räknar man av fullvärdet av ammunitionen som ingick till min Haenel så kostade den mig blott 400 kr. För 1200 kr så har jag alltså här två kvalitétsprodukter, visuellt snarlika men med helt olika karaktär som dock har det gemensamt att de erbjuder egenskaper som inte existerar på fabriksnya fjädervapen av idag. Väl skötta och korrekt använda så kommer vilken som helst av dessa att hålla min karriär ut som skytt och man lär troligtvis aldrig kunna slita ut någon av dem vid normal användning.

Ekonomiskt sett så är det pengar på banken, bjuder jag ut dem på marknaden om ytterligare ett decennium så lär jag minst få mina erlagda pengar tillbaka, något som knappast är fallet för den som köper en ny Gamo CF-20 för 3000 kr eller kanske en modern Diana Panther eller plast Hatsan. Det är en måttlig investering, en solid investering och ett förvärv som kan ge mig enorma mängder skjutglädje samt en ägarstolthet som mycket få av dagens fjädervapen når upp till...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...