Ifrån en svunnen tid

  Författaren själv, född 1933 och alltså 45 år gammal vid tryckningen...

Innan jag åkte till England så hittade jag äntligen ett rimligt prissatt exemplar av The Airgun Digest nummer 1. Unikt med den utgåvan är att författaren till de flesta kapitlen är Robert Beeman, precis i början av sin karriär. Beemans kickade ju igång sin verksamhet 1972 och den här boken från 1978 presenterar en yngre Beeman som till stora delar hade en helt annan syn på många saker än den mer traditionella övertygelse som han presenterade i många frågor på senare tid.

Vid denna tidpunkt så saluförde han ännu inte några vapen under eget varumärke. Hans första gevär, Beeman R1, låg ännu ett par år bort i framtiden. När boken författades så importerade Beeman Diana, BSF, Webley, Anschutz och Feinwerkbau samt några modeller från Weirauch. Detta präglar till stor del väldigt mycket av det han skriver i boken. Som historiskt dokument över en svunnen tidsepok så är alltså denna publikation otroligt intressant.

Just den brokiga blandningen mellan tossiga idéer och förutsägerser som gick direkt fel blandas med sund insikt och eviga sanningar i en charmig mix och ett fryst tidsdokument.

Boken inleds med ett kapitel där Beeman snabbt klargör att det är fjädervapen som gäller, konstigt vore ju annat med tanke på att PCP av dagens typ var fullkomligt okända och att han själv inte saluförde varken Co2-vapen eller pumpgevär. Eftersom gasfjäder/luftfjädervapen ännu tillhörde framtiden så koncenterar han sig snabbt på konventionella fjädervapen, vilka existerade i tre olika grundformer. Förutom vapen med brytpipa så kunde köparen välja mellan vapen som hade underspänning eller sidospänning.

"Underspännare är tekniskt föråldrade", detta var 15 år innan evergreenen TX200 

  Beeman redogör kort för marknadsläget och konstaterar omgående att alla vapen med underspänning är tekniskt föråldrade (!) och tämligen odugliga för precisionsskytte på längre avstånd (?!?). Här har den gode författaren en minst sagt grumlig kristallkula. De underspännare han tänker på är naturligtvis vapen som BSA Airsporter och den nyss nedlagda Webley Mk III, den förstnämda sålde inte han utan en konkurrent och den sistnämnda var ju utgången. Så mycket andra underspännare fanns inte på marknaden även om han tyst förbigår BSF S54, en av sin tids bästa vapen.

Sidospännare däremot, de har en lysande framtid framför sig i Beemans vision. Han har precis presenterat Webley Osprey och den tillsammans med Anschutz 250 och FWB 300 anser han vara de ultimata precisionsvapnen för skytte på korta till medellånga avstånd. Att både Anschutz och FWB tillverkar ypperliga vapen för precisionsskytte betvivlar väl ingen men var kom Osprey med i bilden? Inte ens med 70-talets mått mätt torde den kvalificera sig i sanningens namn.

Vad Beeman inte förutsåg var den formliga explosion som uppstod under sent 1980-tal i frågan om underspännare. Under en kort men intensiv period innan PCP började dominera marknaden på allvar så var de riktiga storsäljarna ibland de mer påkostade fjädervapnen just underspännare. Modeller som HW 77/97, BSA Superstar, Webley Eclipse och inte minst den maginifika TX200-serien motbevisade precis varje tes i Beemans resonemang tio år tidigare. Ironiskt nog så var det just för god precision som dessa vapen blev populära och idag torde ju ingen sann entusiast betvivla exempelvis en TX200s kompetens för att leverera ypperlig praktisk precision.

Sidospännarna däremot tvärdog. Förutom Dianas fantastiska 48/52/54/56-serie så är sidospännaren idag helt utrotade ifrån marknaden, sörjda och saknade av nästan ingen.

Pipspännare är tvärtom precis lika populära då som nu. Den egentliga skillnaden var effektuttagen, dåtidens vapen hade knappt hälften av den råa kraft som många av dagens närmast opraktiskt gigantiska pipspännare kan generera på fulla skaft. Ville man ha en riktigt vass bössa med ordentligt hög utgångshastighet så fanns det egentligen bara en enda total dominant nämligen Feinwerkbaus legendariska Sport-serie. Med 35 år gamla referensramar så var detta vapen en riktig rökare. Otroliga 830 fps ställde samtliga av dåtidens kokurrenter i skamvrån. Förutom en svindlande utgångshastighet för sin tid så hade den även utmärkt praktisk precision, precis som alla andra Feinwerkbau, samt utsökt passning, finish och övergripande kvalité. Ett halvdant avtryckarsystem, en tung prislapp samt en relativt svårmekad konstruktion var mindre tillkortakommanden. På den här tiden så var det helt enkelt FWB Sport som stod högst på stegen som till himlen bar anno 1978.

  Den har sålts nästan oförändrad under ett halvt sekel - och har skäl till detta...

Alternativet var Weihrauch stora och lätt klunsiga HW35, den hade ett klart bättre avtryckarsystem (Rekord), likvärdig finish, passning och kvalité samt dessutom ett piplås och en nyligen presenterad automatsäkring. Nackdelen var främst den relativa bristen på effekt, trots ett gigantiskt format jämfört med Sport så var den ändå märkbart klenare med blott 700 fps. Ville man ha mera fjutt ur sin 35 så var kaliber 22 ett perfekt val, HW35 är nämligen märkbart starkare (relativt sett) med den grövre kalibern än med den klenare. För kaliber 22 kunde man förvänta sig ca 630-650 fps vilket gav rejält med skotteffekt mot målet. Den enda riktiga konkurrenten när det gällde ett riktigt vasst vapen med kaliber 177 blev därför BSF 55 som klarade runt 760 fps men i ett behändligt format, liksom FWB. Den här trion var ungefär allt som det fanns att välja mellan när man kollade på vapen över 700 fps.

Konsensus av det hela blev att de flesta tog FWB före BSF om man önskade kaliber 177 men många valde HW35 ifall man önskade kaliber 22 istället.

Ett annat intressant kapitel i boken tar upp riktmedel. Här går man igenom diverse öppna riktmedel och ägnar ett stort utrymme till hur man monterar (borrar & gängar) ett kiksikte. Ännu på denna tid så sköt de flesta med öppna riktmedel eller i bästa fall ett kiksikte, trots att många modeller nu överlag utrustades med kilbas direkt ifrån fabriken.

Nästa kapitel avhandlar diaboler och här är inte mycket sig likt jämfört med dagens situation. Kaliber 177 och 22 dominerar naturligtvis medan kaliber 20, som Beeman sedan slog på stora trumman för, helt passeras i tystnad. Detta förmodligen på grund av att en konkurren (Sheridan) mer eller mindre hade monopol på denna. Kaliber 25 nämns i förbifarten och man talar om dessa diaboler som "supertunga" med hela 23 grains, något som man förklarar med att det innebär 3 gånger vikten av en vanlig kaliber 177 diabol. Supertungt, med andra ord. I dagens tidevarv av potenta PCP med kaliber 25 så är knappast ens 30 gn att anse som supertungt, möjligen bara tunga. Ett varningens finger höjs över att kaliber 25 alltid innebär en mycket böjd projektilbana och därmed kort praktisk räckvidd, även här så förstår vi att framtidens 950-1000 fps för 30 gn diaboler med kaliber 25 var ren siencefiction...

En sak som han tar upp och som ständigt förekommer i dåtida artiklar är anledningen till kaliber 177s vindkänslighet, detta påstås hela tiden grundas i vikten, alltså att kaliber 177 lätt drabbas av vindavdrift på grund av låg egenvikt. Som vi vet idag så är skälet till detta bara indirekt vikten, den egentliga anledningen är ju den klenare kaliberns genomgående sämre BC. Den här missuppfattningen är alltså inte Beeman ensam om på den tiden.

I morgon så ska vi titta lite närmare på ännu ett mycket lyckat begagnatköp som jag gjorde nu i veckan. Denna gång så handlar det om ett modernare vapen som är precis 10 år yngre än min underbart trevliga Diana 25 ifrån 1963 som jag köpte förra gången. Det är förbluffande vilka fräscha och intressanta vapen man kan hitta för bara några hundralappar här och där om man letar runt lite.

Ännu en fjäderbössa alltså och även denna gång i nära nog nyskick, totalt så har den gått något hundratal skott för all ammunition som säljaren, tillika den förste och ende ägaren, någonsin har köpt följde med på köpet och bara den ammunitionen är egentligen värd ett eget litet kapitel....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...