Direktlänk till inlägg 28 december 2009
Era of the Hornet
Efter problematiken med de udda Spitfire/Firebird så behövde BSA en riktig storsäljare och JB hade en typ av modulkoncept att erbjuda som lösning på problemet. Han hade noga lyssnat av marknaden och skissat på ett vapen som precis erbjöd det som han trodde att entusiasterna efterfrågade. Det skulle bli ett kompakt vapen med konventionell design, en kort friliggande pipa, ett unikt omladdningssystem riktat specifikt mot luftvapenjägarna samt som en extra knorr av lyx - en regulator.
BSA var lite skeptiska till idén med det okonventionella omladdningssystemet och tvekade på om regulatordelen skulle kunde verkställas till ett rimligt pris och i efterhand så kan man bara konstatera att dessa två invändningar skulle sedan visa sig vara helt korrekta med facit i handen.
BSA Hornet - första vapnet i BSAs familj av storsäljande PCP.
Under hösten 2003 lanserades så den helt nya modellen med benämningen Hornet (bålgetingen), med sin subline - "sting 'em with a Hornet". Hela marknadsföringen dröp av lustiga och ibland lite krystade förkortningar. Vapnet hade SLC, DLL, en "safety damped QF" samt "LS trigger system"- inte att förglömma paradnummret - MMC.
Den kanske mest udda delen av Hornet var just det som BSA kallade för MMC - Micro Movement Cocking. Systemet byggde på att man kunde anspänna hammarfjädern helt oberoende av hur matarpinnen och diabolladdningen utfördes. Anspänningen sköttes av en knopp längst fram under lufttuben och knoppen pressades sedan bakåt varvid vapnets hammarfjäder spändes. En smart detalj var att om detta inträffade samtidigt som avtryckaren var intryckt så var processen helt ljudlös. Vapnet kunde dessutom avspännas på omvänt sätt, även detta helt ljudlöst.
Själva diabolladdningen sköttes av Drop Lever Loading (DLL) som var ett system lånat ifrån Sharps gamla Innova. Man tryckte helt enkelt på en liten spak vid mekanismens högersida och då hoppade matarpinnens bakdel ut ur mekanismen igenom en fjäderbelastning. Nu kunde man ladda en diabol och slutligen så stängde man matarpinnen igenom att trycka in den i blocket igen. Luftvapenjägarna lärde sig fort att man lätt kunde trycka ner spaken samtidigt som man fångade upp bakdelen med tummen på en och samma hand och då blev hanteringen helt ljudlös utan fjäderklicket när matarpinnen hoppade ut.
Luftleveransen skedde sedan med hjälp av Super Light Compact (SLC) regulator, en förenklad och bantad variant av cigarregulatorn ifrån SuperTen. Avtrycket styrdes av ett fullt justerbart tvåstegsavtryck kallat Low Stress Trigger System.
För att luftfyllningen skulle fungera smidigt under fältmässiga förhållanden så doldes fyllhålet under en konformad gängad skyddshuv. Under densamma så fanns en Quickfill av modernaste sort. Slutligen så toppades anrättningen av BSAs helt nya SAS, Sound Attenuation System - en helt ny typ av ljuddämpare, då marknadens bästa.
Man hade nu ett toppmodernt PCP som kunde leverera över 100 skott på 12 ft/lbs med kaliber 22 ifrån en inbyggd tub med bara 75 cc och det till en spridning av under 15 fps om systemet laddades till fulla 232 Bar. Högt tryck och små tuber var ju sedan länge JBs signum.
Den slutliga coup de grace var priset - man lade Hornet på £299.
Med bara £50 över Spitfire och samma pengar som för en Firebird så dog dessa modeller i samma ögonblick som när Hornet lanserades. Hornet sålde direkt väldigt bra och följdes upp under 2004 med en multishotmodell där man lånade magasinsystemet ifrån SuperTen. BSA lyssnade dock av marknaden noga och förutom önskemål om ett magasinsystem så fanns de en del som tyckte att bössan kändes främmande komplex samt lite för allround med tanke på att den delvis lanserades som en jaktmaskin. Vissa klagade även på priset samt ytterligare några hade svårt att förlika sig med det udda MMC-systemet.
BSA var som alltid lyhörda och vidarebefodrade inputen till JB som fick försöka lösa kundernas önskemål på bästa tänkbara sätt. Faktum är att JB redan tidigare hade skissat lite på en mer kompromisslös jaktbössa men funnit den som kanske en liten smula för extrem för serietillverkning, i synnerhet då BSA begärde en kassako snarare än en kul udda bössa ifrån JBs egen experimentavdelning.
Lite förenklat kan man säga att den nya bössan var en Hornet men utan regulatorn, den var dessutom kortare, lättare och billigare. Hela konstruktionen var totalt genomsyrad av användningsändamålet, jakt efter kanin och liknande ifrån ett trångt utrymme som exempelvis en bil eller ett gömsle. Detta vapen blev mer ett personligt vapen för JB än ett simpelt beställningsarbete, faktum är att prototypen hade JB skissat på redan under 1980-talet som en kulbössa för eget bruk.
BSAs dundersuccé - Ultra.
Under 2005 så lanserades därför BSAs helt nya Ultra. Här fanns mycket av Hornet men i ett ännu mer naturligt paket. Nya Ultra var snabbare till axeln och kändes snabbt som ett med skytten, det var ett vapen lika hemtamt för ägaren som ett par väl ingångna Ecco-skor. Tack vare den superkorta pipan på bara 12 tum så var hanteringen av Ultran blixtsnabb och konstruktionen var ergonomiskt sett helt perfekt. MMC-systemet fungerade dessutom ännu bättre på Ultra än hos Hornet då länkaget var kortare på grund av den kortare lufttuben, blott 50 cc stor.
Ventilsystemet var självregulerande utan separat regulator vilket gjorde vapnet betydligt enklare att meka med och även driftsäkrare i långa loppet. Priset sattes till mycket attraktiva £239 vilket var i rena rama budgetklassen. Enbart Falcons enklaste bössor samt S200-serien ifrån Air Arms kunde konkurrera i det prisläget. Här fick man dock ett BSA för dessa pengar och kombinationen av varumärke, en ny modern design samt priset gjorde direkt Ultra till en storsäljare och det tog inte lång tid innan Ultran såldes betydligt bättre än Hornet. Ett tag runt sommaren 2006 när jag köpte min egen Ultra var det till och med väntetid på dem då BSA inte kunde möta efterfrågan tillräckligt fort.
Nu har Ultran succesivt byggts ut till en hel familj av olika versioner igenom åren. Man kan köpa den med tre olika stockar (valnöt, bok och syntet) samt med standardpipa eller shroudad pipa. Därtill så finns den som enkelskott eller multishot (magasin). Räcker inte den valfriheten så kan man dessutom välja ifrån en lång rad av tillbehör ifrån eftermarknaden, där finns customstockar, kompletta avtryckarsystem och regulatorer mm. Många monterar dessutom längre pipor och/eller längre lufttuber ifrån övriga modeller i BSAs stora sortiment.
BSA Scorpion, en Hornet utan regulator och med normal repetering.
Efter succén med Ultra så var det dags att beta av nästa klagomål hos kunderna, de som önskade ett konventionellt repeterhandtag istället för MMC-systemet. Man tog helt enkelt en vanlig Hornet, skippade regulatorn och monterade dit ett normalt repeterhandtag. Tomrummet för reglaget till MMC fyllde man med en rembygeldubb och den kompletterades då även med en motsvarande dubb under kolven. Prismässigt så placerade man den mellan Ultran och Hornet. Under 2007, två år efter Scorpions introduktion, så följde man upp den med en T10-version som helt enkelt var en multishot med 10-skotts magasin av SuperTen-typ.
Samtidigt som man skissade på Ultran så hördes det allt kraftigare önskemål ifrån USA om en starkare bössa än Hornet. USA var och är ju som bekant världens viktigaste luftvapenmarknad igenom sin generösa lagstiftning och sin stora och överlag mycket vapenintresserade befolkning. Hornet var fin, men dyr på amerikansk mark, dessutom så gav den dåligt med effekt på grund av regulatorn, kort pipa samt tillhörande liten lufttub. Här ville man ha en enklare och billigare bössa, liksom Ultran, fast med rejält med effekt.
BSAs USA-special i sitt första utförande - Techstar.
Lösningen blev en förlängd Ultra. Ingen regulator, en 18 tum pipa istället för Ultrans 12 tum och Hornets 14 tum. Man monterade en lång 100 cc tub istället för småtuberna hos systermodellerna och slutligen öppna riktmedel eftersom detta var populärt och efterfrågat i USA. Stocken var en skäligen enkel historia av bok som faktiskt liknade en Supersport lite grann. Många gillade kanske inte den låga kolvkammen samt dess nakna design utan nätskärningar men med tanke på att priset var mycket attraktivt så accepterade kunderna koncepet utan knot. För blott $369 så fick man vid introduktionen en riktig rökare som pumpade ut mer än 35 ft/lbs ifrån kaliber 22 - den enda valbara kalibern. Just kalibern blev lite av problemet för modellen, kunderna älskade tanken bakom Techstar men ville ha en bättre stock samt en grövre kaliber, de var till och med beredda att betala lite mera för att erhålla detta.
På den tiden det begav sig så snackade jag förresten med en amerikan som köpte en av de första Techstar som landade i USA. Han fick den levererad till sitt jobb på ett stort kontor och i skydd av kontorslandskapets skärmar så packade han upp bössan för att testa den. Tyvärr var hans erfarenhet av luftvapen begränsad till ett BB-gun av typen Red Ryder under barndomen på 1970-talet. Det första han gjorde var att ladda in en 22 Baracuda och prövade sedan bössan i sin papperskorg(!), och som kulfång använde han ett par ihopknycklade A4-papper...
Den brutala knallen av 38 ft/lbs fick kollegorna runt omkring att rycka upp i givakt samtidigt som diabolen åt sig igenom både A4-papper som kulfång likväl som själva papperskorgen av plast och vidare ner igenom golvet. Diabolen rök ner till våningen under och slog rakt ner i en tjockskärm som man hade till datorerna på den tiden. Skärmen som var påslagen detonerade i ett moln av glas varpå kollegan framför den omgående behövde ett par nya kallingar. Kontorets security ryckte ut i tron om att det hade inträffat en "riktig" skottlossning och resten av den dagen fick min vän tillbringa i förhör.
Efter att Techstar hade rullat på några år så presenterades det till 2007 en efterföljare med precis de egenskaper som köparna i USA hade efterfrågat - kaliber 25 och en snyggare stock - modellen kom att kallas för Lonestar.
Lonestar, efterföljaren till Techstar, här en 22 med kort pipa.
Den stora grejen med Lonestar var naturligtvis kaliber 25 som omgående sköt upp effekten ifrån Techstars drivkälla till runt 45 ft/lbs. Den snyggare stocken blev också mycket uppskattad av köparna varvid Techstar lades ner i tysthet. Då köparna i USA uppenbarligen var betalningsvilliga så skräddarsydde man snabbt en mer påkostad Lonestar för USA marknaden, den utrustades med full shroud samt det vanliga 10-skotts magasinet och fick namnet BSA Western. Tyvärr blev det inte mer än ett handfull prototyper av modellen innan den ersattes av Sportsman, en Western utan shroud. Just rättsläget med shroud var en smula oklart och därför gick man på Sportsman istället.
En Lonestar med magasin - Sportsman HV (High Velocity).
Efter att ha säkrat inkomsterna med Hornet, skapat en volymprodukt med Ultran, mättat USA-marknaden med diverse magnumbössor och även tystat kritikerna med Scorpion så fanns det bara en uppgift kvar - att ersätta SuperTen.
SuperTen var gammal och dyr att tillverka, den sålde seegt och hade haft en hel del strul igenom åren. Lösningen blev att använda Hornets modulsystem även för S10s efterföljare. Man utrustade alltså en Hornet Multishot med buddybottle framtill samt shroud och en vacker stock. Sedan fick den modellen ersätta S10 mer eller mindre direkt - det man inte hade räknat med var dock S10s förbannelse..
BSAs nuvarande flaggskepp, den olycksdrabbade R10.
Hos en del entusiaster så skojades det en hel del om nya R10 och risken för barnsjukdomar då S10 hade varit så illa drabbad av sådana i mitten av 1990-talet då PCP-tekniken var ny hos BSA. Att man sedan vågade ta ett så stort steg att man tog bort både S10 och även Hornet (!) för att ersätta båda med nyförvärvet. Horneten, som var grundplattformen för hela framgångssagan, hade ironiskt nog blivit utkonkurrerad av sina egna syskon och ansågs nu överflödig. Ville man ha en regulator så fick man alltså satsa på R10 eller köpa en lös ifrån eftermarknaden för montering själv. Givetvis så sket allt sig, precis som det var upplagt för. Alla möjliga (och ibland omöjliga) fel drabbade nya R10 varpå entusiasterna började grymta allt högre. BSAs fans i USA ville ha en highpower-version men BSA vågade inte skicka någon innan problemen var lösta i England så även på andra sidan Atlanten klagade många över R10 trots att modellen inte ens hade kommit dit.
Nu, efter något år, ska dock problemen vara lösta och enligt BSA så ska R10 hålla god och därmed hög BSA-kvalité. Huruvida R10 verkligen kan vara ett bra val eller inte ska vi kolla lite närmare på i nästa del av följetången.
Då ska vi se över sortimentet ifrån svenskt perspektiv, vi ska se vilka modeller som kostar vad och var man hittar dem. Vi ska även titta lite på hur man förändrar effekten på dem och vilka fallgropar (förutom rent juridiska) som man kan råka ut för där..