En del kikarsikten kommer som bekant med 1 tum mellanrör (25.40 mm) och en del kommer med 30 mm rör, även andra storlekar förekommer men dessa är då mycket ovanliga numera.

Den givna frågan är givetvis om det grövre röret är bättre och om det är bättre - hur mycket bättre är det då?

Ibland så kan man träffa en försäljare eller en skyttekunnig kamrat som kan klämma ur sig något om det ger bättre ljusgenomsläpp och är stryktåligare men i övrigt så förefaller det saknas argument för det grövre röret. Nackdelarna är dock uppenbara, ett mindre urval av (ofta dyrare) fästen samt en högre vikt. I fråga om optik så ger alltid en lins mindre distraktion i mitten av sitt spektrum, oavsett storlek.

Effekten av detta kan man lätt se hos ett högförstorande kikarsikte då det där är enklare att se suddigheterna i perferin av siktbilden jämfört med i dess centrum. Ett sätt att lösa detta är då att använda en lins med större diameter. Desto större total diameter, desto större blir ju den klara delen av dess centrum som skytten använder i praktiken.

Ett problem för köparen är dock att alla kikarsiktestillverkare inte använder det grövre röret till att montera en större lins utan bara har ett grövre rör för att tilltala köparna.

Innan vi går vidare med mer om kikarsikte så måste vi börja med att titta lite på det mänskliga ögat.

Strukturen i däggdjursögon är uppbyggd med uppgiften att fokusera ljus på näthinnan. Alla delar som ljuset färdas genom innan det når näthinnan är glasklart genomskinliga för att förhindra en förlust i ljusstyrka innan det når näthinnan. Hornhinnan i kombination med linsen ser till att ljusstrålarna fokuseras på näthinnan. Ljuset orsakar kemiska förändringar i de ljuskänsliga cellerna i näthinnan, som aktiveras och skickar nervimpulser till hjärnan.

Ljuset, som kommer in i ögat via ett yttre medium såsom luft eller vatten, passerar först hornhinnan och vidare in i den främre ögonkammaren. Hornhinnan, som är rundad, står för den huvudsakliga (2/3) brytningen av ljuset. Den främre ögonkammaren är fylld med kammarvätska, en helt klar vätska som till sin sammansättning liknar blodserum. Trycket från kammarvätskan spänner ut hornhinnan så att den blir helt konvex, vilket är nödvändigt för att ljuset ska samlas på linsen. Den främre ögonkammaren avgränsas bakåt av iris, en ring av i huvudsak lucker bindväv och stråk av glatt muskulatur. I iris finns gott om melanocyter, som producerar färgämnet melanin. Mängden melanin avgör ögonfärgen.

Mitt i iris finns ett hål, pupillen. Pupillens storlek regleras av en ringmuskel (m. sphincter pupillae) och ett radialt muskelstråk (m. dilator pupillae). Pupillen fungerar som bländaren på en kamera, och ser till att ljusnivån i ögat hålls konstant. Om för mycket ljus släpps in skulle näthinnan skadas, och om för lite ljus släpps in ser ögat inget. Innanför irisen finns den bakre ögonkammaren. Denna begränsas bakåt av linsen, en konvex, fjädrande skiva som fokuserar ljuset på näthinnan. Innan ljuset når näthinnan måste det ta sig genom glaskroppen, en geléartad struktur som fyller ut ögats insida. Glaskroppens uppgift är framförallt att stadga upp ögat, utan att bryta ljuset.

Linsen är via tunna trådar fäst vid utskott i corpus ciliaris, som omsluter den ringformiga ciliarmuskeln. För att se ett föremål som befinner sig långt borta, slappnar ciliarmuskeln av och får större diameter, vilket leder till att linsen dras ut och blir plattare. När cilarismuskeln drar ihop sig fjädrar linsen tillbaka till en tjockare, mer konvex form. När vi åldras, förlorar linsen gradvis sin förmåga att fjädra tillbaka, och det leder till att det blir svårt att fokusera på näraliggande föremål. Det finns flera brytningsfel som kommer av hornhinnan och linsens form, och från ögats längd, till exempel översynthet, närsynthet, och astigmatism.

Omkring glaskroppen finns tre lager av vävnad. Senhinnan (sclera) är den yttersta. Den ger ögat dess vita färg. Den består av bindväv innehållande bland annat fibrin, och fungerar som ett skydd för ögat. Åderhinnan, som ligger innanför den, innehåller bland annat kapillärer som levererar syre och näring till näthinnans celler, och fraktar bort restprodukter. Näthinnan innehåller inga egna blodkärl. Melanocyter i åderhinnan ger det inre ögat dess mörka färg som förhindrar att det bildas störande reflektioner i ögat. Längst in mot glaskroppen finns näthinnan, som innehåller pigmentepitel (med melanin) de ljuskänsliga tapparna och stavarna samt nerver.

För att maximera ljusabsorptionen är näthinnan slät. Den har dock två punkter som är annorlunda: blinda fläcken, den punkt där synnerven går in, och gula fläcken (fovea centralis), som finns i ögats brännpunkt och är en liten grop klädd enbart med tappar.

När ljuset har passerat genom pupillen, linsen och glaskroppen träffar det slutligen näthinnan där det sedan omvandlas till nervsignaler och synintrycken skickas vidare med respektive ögas synnerv.

Vid synnervskorsningen hos människan korsar 50% och 50% korsar inte. Pupillcentrum, den del av hjärnan som styr pupillernas rörelser, får således lika nervsignaler av båda ögonen och skickar även ut lika signaler till båda ögonen.

Därför har en människa vars ena öga träffas av starkt ljus och det andra knappt av något ljus alls fortfarande lika stora pupillöppningar i båda ögonen.

Hos t.ex fiskar har man istället en total korsning, och hos kaniner korsar 90% av synnerven och 10% inte, d.v.s varje hjärnhalva hos kaninen får således input från huvudsakligen ett öga, likaså pupillcentrum. Om man belyser ett öga hos en kanin så får man i det ögat en pupillsammandragning medan det andra ögat knappt påverkas alls.

Hos katter har man 60% korsning och 40% okorsade och därför ser man en skillnad i pupillstorleken när ljuset kommer från sidan. Dessutom är pupillen hos kattdjur inte röd som hos oss. Det beror på att katten har en stratum lucidum, ett skikt i den bakre delen av näthinnan som reflekterar ljuset så att man ser mera i mörket (katter är ju nattdjur) genom att synreceptorerna kan registrera även det reflekterade ljuset.

Eftersom näthinnans funktion är att registrera det infallande ljuset, ungefär som filmen i en kamera, måste näthinnan vara mörk.

I ett friskt öga där inga sjukliga grumligheter förekommer (t ex gråstarr) så absorberas omkring 99.95% av allt ljus som faller in genom pupillen. Endast en halv promille reflekteras tillbaka ut genom pupillen och då främst den röda delen av ljuset. I normalfallet är ljuset som passerar ut genom pupillen så svagt och så spritt att pupillen ser svart ut.

Ett intressant specialfall är om man från avstånd lyser med en lampa rakt in i ögat och samtidigt tittar på ögat från samma håll. Till exempel som när man tar ett porträtt med en blixt monterad nära kameraobjektivet. Vad som händer då är att allt ljus bryts samman till en enda liten punkt på näthinnan och, till en liten del, reflekteras tillbaks från den lilla punkten.

När det reflekterade ljuset sedan passerar ut genom ögat kommer det att brytas ihop så att det kommer tillbaks i precis samma riktning som det kom ifrån. Även fast den totala mängden reflekterat ljus fortfarande bara är en halv promille så kommer det att vara förhållandevis mycket ljus i just den riktningen som lampan var placerad. Det är därför som pupillerna blir röda på bilder om man använder en stark blixt placerad nära kameraobjektivet.

Storleken på den mänskliga pupillen varieras efter behov men den maximala storleken bestäms för de flesta av åldern. En ung person kan uppnå en pupillstorlek på 7 mm.

I starkare ljus drar pupillen ihop sig betydligt, vilket kan inverka när du t ex ser månen. Tag gärna själv reda på din egen mörkerpupill! Ett enkelt sätt är att klippa en remsa av svart papper, en cm bred som bredast och avsmalnande till ett par mm i andra änden. Titta på en avlägsen ljuspunkt (t ex gatlykta) och håll remsan framför ditt observationsöga. Flytta remsan tills du hittar det smalaste stället som helt kan släcka ut ljuset, gör ett veck på remsan här och mät bredden (när du är i ljuset igen).

Stavarna är mycket ljuskänsliga, vilket gör att de fungerar även i mörker. Det är de här cellerna som gör att människor och djur kan se i exempelvis månljus. Dock kan de inte skilja mellan olika färger, och de har dålig synskärpa (det vill säga de har svårt att skilja på detaljer). Det är därför som saker verkar få mindre färg, ju mörkare omgivningen blir.

Tapparna å andra sidan ger hög synskärpa under goda ljusförhållanden. Ju tätare tapparna sitter, ju högre blir synskärpan. Olika sorters tappceller reagerar också på olika färger (våglängder av ljus), vilket gör dessa ansvariga för en organisms färgseende.

Hos däggdjur och fåglar med god syn finns det ofta ett eller flera områden i ögats näthinna med extra mycket tappar. Hos människan (och en del andra djur) finns denna i en rund, lite tunnare fördjupning av näthinnan. Denna grop kallas för gula fläcken eller fovea (fullständigt latinskt namn: fovea centralis, centrala gropen) och sitter rakt bakom linsen. En del djur har en horisontellt formad fovea vilket gör att deras detaljseende fungerar bra längs med hela horisonten. Många fåglar har två foveor som även innehåller mycket fler tappar än hos exempelvis människan och som därmed ger dem ytterligare skarpare syn.

Eftersom tapparna behöver mycket ljus för att fungera optimalt blir det problem för exempelvis astronomer, då de inte kan se på ljussvaga stjärnor med ögats vanliga fokus, där ljuset inte är tillräckligt för att stimulera tapparna. Därför betraktar ofta astronomer stjärnorna genom "ögonvrån" (genom att titta lite bredvid), där andelen ljuskänsligare stavar är högre.

Både tappar och stavar är alltså känsliga för ljus, men för ljus av olika frekvenser. De innehåller båda ett pigmenterat ljusreceptor-protein, som i stavarna heter rhodopsin, i tapparna iodopsin. Både tappar och stavars ljusreceptorprotein består av en proteindel (stavar: opsin, tappar: fotodopsin), som är associerad med retinal, som inte är ett protein utan syntetiseras från vitamin A i näthinnans pigmentepitel. Processen som ljusreceptorproteinerna genomgår är likartade - när proteinet utsätts för elektromagnetisk strålning av en särskild våglängd och intensitet (det vill säga ljus inom det synliga spektret) bryts retinalet ned från sin normala konfiguration (11-cis-retinal) till en isoform (transretinal). Retinalen släpper också från opsinet/fotodopsinet. Denna process startar en signalväg som stänger jonkanaler i cellmembranet vilket förorsakar en impuls som så småningom når hjärnans syncentrum.

I närmare detalj fungerar rhodopsinet/iodopsinet i princip som en så kallad G-protein-kopplad receptor, vars aktivering leder till att ett enzym, cGMP-fosfodiesteras, börjar omvandla signalmolekylen cGMP till 5'-GMP. Då cGMP behövs för öppning natriumkanalerna leder spjälkning till stängning vilket ger en hyperpolarisering av cellen. Denna hyperpolarisering leder till att utsöndringen av neurotransmittorer till synapsen avbryts. Detta kan verka bakvänt, men i näthinnans fotoreceptorer har neurotransmittorerna en inhiberande effekt på synapsen och utsöndras normalt konstant. Att de slutar utsöndras leder på så sätt till aktivering av synapsen.

Flera sensoriska celler är kopplade till samma bipolära nervcell, som sedan är kopplad till en enda ganglie (nervknut) som skickar informationen vidare till syncentrat. Men tapparna i fovea är ofta kopplade individuellt till de bipolära cellerna och behöver sällan dela ganglie. Ju flera sensoriska celler som delar ganglie desto mindre skarp blir bilden från den delen av näthinnan.

Enligt den trikromatiska färgteorin uttyds färger genom att iodopsinet i tapparna finns i olika varianter. En typ bryts ner av den specifika ljusvåglängd som kommer från rött ljus, en från grönt ljus och en från blått ljus, medan den fjärde typen av tappar är känslig för ultraviolett ljus. Människan och andra högre utvecklade apor har tre typer av tappar som främst reagerar på blått, grönt och rött. De flesta andra däggdjur har två typer av tappar som främst regarera på blått och grönt medan fåglar har fyra typer av tappar så att de förutom blått, grönt och rött också kan se ultraviolett ljus. Sköldpaddor har sex olika typer av tappar. Om alla tre typer stimuleras lika mycket, ser man vitt, och om ingen stimuleras ser man svart. Oftast stimuleras de olika typerna olika mycket, vilket leder till att man ser olika färger. De tre färgerna kallas primärfärger. Om man blandar två av dem får man sekundärfärger, och blandar man två sekundärfärger får man tertiärfärger, och så vidare. Felfunktion hos någon av tapptyperna ledar till olika grad av färgblindhet. För rovfåglarna blir det mer komplicerat men detta lämnar vi därhän.

Åter till nyttan av kikarsiktets dimensioner. Ifrån Jägarexamen så känner vi igen att utgångspupillens storlek beräknas ifrån objektivdiametern dividerat med förstoringsgraden.

Exempel: Ett kikarsikte har objektivdiameter på 40 mm och en förstoring på 6 gånger, utträdespupillen bilr då 40/6 = 6.66 mm. Hade objektivdiametern istället varit 50 mm med samma förstoring så hade vi hamnat på 8.30 mm - alltså en högre diameter än vad ögat överhuvudtaget kan utnyttja.

Som referens kan anges att ett dagsikte bör ligga runt 3 mm, ett vaksikte (gryning/skymning) bör ligga på 4 mm och ett nattsikte på över 5 mm. Dock - en större utträdespupill än vad individens öga klarar av är i praktiken meningslöst. Om vi nu tittar på ett kikarsikte med 50 mm objektivdiameter och 16 gångers förstoring så ger den en utträdespupill på bara 3.12 mm, den nivån av förstoring fungerar alltså bäst för skytte i rent dagsljus.

Sammanfattningsvis: Vill man skjuta när det är annat än rent dagsljus, då tjänar man på stor objektivdiameter och låg förstoring. Vill man ha en stor förstoring så är däremot inte en stor objektivdiameter lika nödvändig.

 

Tomten

25 december 2009 16:52

Väldigt trevlig artikel, nu har mitt vetande om skillnaden på djurens synförmåga utökats.

 

Johnny

26 december 2009 12:39

Hmmm...misstänkt ironi här kanske..?

 

Silwwer

26 december 2009 15:33

Jag läste den förut, men Johnny vill ha kommentarer, och detta är djupgående, det jag vill se här ibland.

Just det här med att locka med 30mm utan att prestandan ökar är högst intressant.
Jag har alltid varit misstänksam, även om jag nog välkommnar våra mått över de imperalistiska måtten, som ju tumsmåttet var.

Så fram för enbart 30mm tuber säger jag.

 

Tomten

26 december 2009 18:35

Nä då det var faktiskt inte ironi, har inte läst om det sen jag tog jägarexamen för hemskt länge sen.

Sen håller jag inte med Silwer om det önskvärda med 30mm kikartuber, på mina smäckra vapen föredrar jag 20mm tuber. sen har jag inte full koll på om detta mått är imperalistiskt eller inte. Att syfta längs pipan är nog minst imperalistiskt, och helt klart mest minimalistiskt.

 

Johnny

27 december 2009 12:30

Tack för era synpunker. Jag håller ju fortfarande på och känner mig för lite om bloggens inriktning. Jag befarade att dessa inlägg kunde uppfattas som för djuplodande och att de vandrar iväg lite för långt ifrån ämnet (optik) när det började handla om hur synsystemen hos djur och människor fungerar. Därav min misstanke att det kanske var en ironisk kommentar om just djurens synförmåga här på bloggen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...