Diana 15 & 16

   Dianas lineup under Milbros varumärke under 1962

Tvärom vad många tror så är jag faktiskt väldigt förtjust i vissa fjädervapen och i synnerhet så tycker jag om Dianas äldre produktion. Just Diana från 1940-1960 talet är ofta populära samlarobjekt eftersom de är billiga, talrika och för att de flesta entusiaster i mogen ålder förmodligen har någon personlig anknytning till dem sedan barndomen.

Jag tänkte i en kort serie titta lite närmare på de olika modellerna och först ut blir populära nummer 15 & 16. Som ni kan se på fotot ovan så ingår dessa båda systermodeller i den klassiska lineup som bestod ifrån sent 1940-tal fram till början och i vissa fall även ända till mitten av 1980-talet!

Den absoluta instegsmodellen benämndes, passande nog, Diana 1. Detta vapen var ett mellanting mellan en leksak och ett riktigt luftgevär, kanske snarast att jämföra med ett klassiskt amerikanskt BB-gun. Utgångshastigheten var måttlig, 50-60 mps, och vapnet var huvudsakligen tillverkat av pressad plåt. Unikt för modellen var att man skruvade loss pipan inför varje laddning varpå man sedan kunde skjuta pilar eller diaboler igenom den slätborrade pipan. Med 80 cm och 900 gram samt sitt billiga utförande och låga prislapp så var kundgruppen främst de yngre gossarna.

Nästa modell upp på skalan var de två systermodeller som dagens inlägg huvudsakligen ska behandla. I grund och botten så handlar det om samma vapenmodell men med olika stockning, modell 15 hade en kvartstock och modell 16 en helt vanlig halvstock. Dimensionerna är 1100 gram och 83 cm för modell 15 samt 1400 gram och 85 cm för modell 16. Båda versionerna ger ca 130 mps.

Notera den unika låsmekanismen som jag har ringat in i rött 

Till skillnad ifrån de flesta brytfjädergevär, som har låsmekanismen till pipan placerad i botten på pipblocket, så har dessa små Dianor sin låsmekanism placerad i spännarmen för vapnet. Den här lösningen patenterades i februari 1930 av Edwin Mayer och syftet var naturligtvis att förbilliga produktionen. Då dessa modeller var tillverkad av pressad stålplåt så kunde man lätt hålla nere kostnaderna på detta sätt. Faktum är att man experimenterade faktiskt med en ännu billigare lösning i form av ett kort rör, liggandes längs med insidan av spännarmen med en slits riktad uppåt. När pipan slöts så klickade eller klämde röret runt motsvarande tapp på cylinderns undersida varpå man erhöll en låsning. Enkelt så det förslog. Tyvärr fungerade inte lösningen speciellt bra så den kom aldrig i produktion. Man insåg att skulle man få tanken att fungera i praktiken så krävdes det en vida bättre passning och dessutom högklassigare material vilket då hade blivit såpass dyrt att den bättre lösningen på bilden ovan ändå blev mest lönsam att serieproducera. Konkurrenten Haenel inspirerades dock och använde samma lösning, men bättre utförd, på sin samtida Model XV från 1933 och framåt.

Överlag så får man emellertid beundra dessa små Dianor för deras framsynta konstruktioner. Med tanke på de små resurser man hade till sitt förfogande och de tuffa tider som lågkonjukturens 1930-tal innebar när det gällde att sälja så "onödiga" produkter som luftvapen så måste man imponeras över hur bra man ändå lyckades. Av båda modellerna så tillverkade man totalt runt 20.000 exemplar under varje år ända fram till krigsutbrottet.

Som vapen räknat så är de faktiskt förvånansvärt kompetenta, i relation till sitt pris och dåtidens konkurrens. Till skillnad ifrån Diana 1 så ger dessa små bössor riktigt hyfsad vapenkänsla. Det vore lögn o påstå dem som vuxna men de är utan tvekan mer än dugliga för yngre skyttars behov av ett vettigt luftgevär för skytte på 10-15 meter.

Precis som för övriga modeller av Diana så upphörde produktionen under kriget och kom inte igång igen förrens september 1950. Då fanns det dessutom inte mindre än två Dianafabriker!

Förutom tung bombning under andra världskriget då Mayer & Grammelspacher, som är tillverkningsfabriken bakom varumärket Diana, tillverkade delar åt vapentillverkaren Mauser så ingick fabrikens utrustning i krigsskadeståndet som Tyskland lämnade åt segermakterna. Ny ägare till Dianas luftvapensortiment blev Millard Brothers Limited. De kom över verktyg, gjutmaterial, maskiner, mätinstrument osv ifrån de franska (!) ockupationsmakterna. Om saker och ting hade fallit ut på ett annat sätt så hade vi kanske haft en fransk Dianaproduktion, snarare än en brittisk.

Hursomhelst så var Millard Brothers, senare Milbro, väl bekanta med Dianas produktion så de högg blixtsnabbt på möjligheten att loota rubbet. De hade under 1930-talet varit agenter för Dianas luftvapen och byggt upp ett bra återförsäljarnät för produkterna över hela Storbritannien. Förutom Diana så saluförde de Zenith, King, amerikanska Daisy samt Em-GE och Tell. Detta var en imponerande produktportfölj för sin tid och vid sidan om giganter som BSA och Webley & Scott så var Millbro ledande när det gällde att få ut luftvapen på marknaden.

Framgången för Millbro hade dock inneburit en hel del problem, under våren 1926 så var man tvungen att flytta till splitt nya större lokaler. Det gamla handelshuset på Stockwell Road, London, var på tok för litet så man skaffade en helt ny rejäl lokal på 467 Caledonian Road där man dessutom fick stora lagerlokaler. Japp, som den observante noterar, så är det själva gatuadressen för de då nya lokalerna som fick ge namn åt en av Milbros mest sålda diaboler igenom historien - Caledonian Pellets, sin tids premiumdiaboler.

Med de nya lokalerna och de minskade volymerna när det glada 20-talet övergick till det depressionsplågade 30-talet så var Milbro, tack vare sitt breda sortiment, väl rustade att hålla ångan uppe. Ett bekymmer var emellertid distributionen i de avlägsna norra delarna av riket så därför öppnade man en fillial på 152 Clyde Street, Glasgow.

När efterfrågan sedan dök på grund av kriget så stod lokalerna upp i Skottland tomma och när plötsligt produktionsresurserna för inte mindre än 10 stycken olika gevärsmodeller, 2 olika luftpistoler och i praktiken allt det som fanns i en 300 man stark produktionsapparat behövde inhysas någonstans och det dessutom med kort varsel så blev Glasgow det naturliga valet. Snabbt så byggde man upp en komplett fabrik, tack vare hjälp ifrån nyanställda gamla medarbetare ifrån förkrigstidens M&G.

I nästa del så ska vi kolla vidare uppåt i sortimentet, via nästa modellpar, nummer 22 & 23, samt bekanta oss med ödet för den tyska delen av produktionen...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...