Att justera in rätt - eller fel

En av glädjeämnena för oss entusiaster som skjuter PCP är de närmast oändliga justeringsmöjligheterna som dessa vapen erbjuder. För många så kan dock alla dessa möjligheter upplevas som förvirrande och oöverskådliga så därför ska jag redovisa lite över hur jag tänker när jag justerar in min bössa, samt för- och nackdelar med detta.

En absolut avgörande parameter är systemtrycket, alltså inom vilket tryckintervall som vapnet arbetar. Normalt sett så är detta mellan 240 Bar ner till 100 Bar, men i vissa fall ännu lägre. Systemtrycket avgör en lång rad saker, det mest uppenbara torde vara antalet skott. Ju högre tryck man har deso fler liter luft ryms inom en given (tub) volym. Så varför har man då inte överlag 240 Bars tryck, vad är poängen med att använda ett lägre tryck? De mest uppenbara fördelarna med ett lägre tryck är att det blir enklare att handpumpa samtidigt som en luften i den dykarflaska varar mycket längre.

Så långt är inget konstigt.

Vad många däremot inte tänker på är att att systemtrycket också avgör med vilken hastighet som diabolen accelereras tills den når vapnets utgångshastighet.

Eftersom systemtrycket är succesivt fallande, ju mer luft man tappar ur desto lägre tryck kvarstår i tuben, så måste man på något sätt reglera mängden luft som tuben släpper ifrån sig för varje skott och det är här som ventilen kommer in i bilden. Ventilens uppgift är alltså att garantera att varje skott lämnar pipan med så snarlik utgångshastighet som möjligt.

Vad ventilen däremot INTE gör är att reglera med vilken hastighet som diabolen accelereras, detta kan variera högst märkbart.

Vad spelar då detta för roll? Jo, den diabol som accelereras hårt (snabbt) får en helt annan formfaktor (BC) än en diabol som accelereras mjukt (långsamt) ifrån samma vapen med samma utgångshastighet.

Detta är en av de stora bidragande orsakerna till att diabolernas BC kan variera en hel del om man jämför ett skott ibland de 10 första i en serie jämfört med ett skott ibland de 10 sista i samma serie.

Hur ska man då lösa detta? Ett enkelt sätt är att montera på en större tub på vapnet. Ju större volym man tappar luften ur desto mindre blir skillnaden i tryck till nästa skott. Det är detta som gör att ett vapen med stor tub som regel skjuter jämnare serier än ett likadant vapen fast med en mindre tub.

En annan lösning är att försöka använda ett så lågt systemtryck som möjligt, ju lägre systemtryck som används, desto mindre blir också skillnaden i tryck ifrån ett skott till nästa skott.

Om vi ska se på konkreta vapenexempel så är min BSA Ultra ett paradexempel på ett vapen som ger högst varierande accelerationstider för sina diaboler, den har både högt systemtryck och en lite tub. Det man kan göra för att minska nackdelarna och öka jämnheten ifrån skott till skott blir då att ladda på med tunga diaboler, som ju igenom sin vikt är svårare att påverka (accelerera).

Motsatsen till Ultra är MAC-1s gevär USFT som arbetar med bara 120 Bars tryck och som har stora tuber, inte sällan över 200 cc. Så, om vi då finner låga systemtryck eftersträvansvärda, vad krävs då för att få vapnet att fungera med just ett lågt systemtryck?

För det första så måste kraften som krävs för att öppna ventilen vara väldigt låg, eftersom mottrycket ju också är väldigt lågt. Detta talar då för att man bör använda en så lätt hammare som möjligt. En lätt hammare slår ju med mindre kraft än en tung hammare. Ju mindre massavikter man dessutom har i rörelse inuti vapnet vid avfyrningen, desto mindre mikrorörelser finns det då i vapnet som skytten måste berhärska eller som annars riskerar att störa den praktiska precisionen.

För att få tillräckligt med fjutt på den lätta hammaren så krävs en relativt potent hammarfjäder. Principen är alltså hellre en styvare hammarfjäder och en lättare hammare än tvärtom. Den något vassare hammarfjädern motverkar också att hammaren återstudsar vid anslaget, på grund av mottrycket ifrån systemtrycket och rekylkrafterna. Ju mindre återstuds man har desto mera luft sparar man dessutom.

Slutligen så har vi flödet. Eftersom hammarens setup totalt sett blir klenare vid exempelvis 120 Bar än vid 220 Bar så ökar kravet på att få ett högre, men korrekt avstämt, flöde. Kraften ska alltså komma ifrån ett bra flöde snarare än ifrån en hårt trimmad hammarsetup.

Igenom att studera ovanstående iaktagelser så kan man fort inse att glada hemmatrimmare ofta kan få problem med att få ut så perfekt praktisk precision som konstruktionen egentligen tillåter utifrån sina hemmakonverterade vapen.

Som regel så brukar den typiske hemmamekaren börja med att dra upp förspänningen på hammarfjädern, resultatet blir då att effekten ökar och antalet skott minskar. För att få behålla fler antal skott så blir nästa åtgärd att höja systemtrycket varvid man (ofta omedvetet) förändrar luftaccelerationen ordentligt eftersom systemtrycksspannet ökar. Inte sällan så går man ifrån kanske 200-140 Bar (original) till 230-140 Bar (hemmatrimmad). Nu börjar man förlora praktisk precision men man inser inte detta då en del av förlusten maskeras av den vinsten som den flackare projektilbanan innebär (i form av bättre BC etc).

Det viktiga är alltså att uppnå en harmoni. Alla variabler (o de är många) måste samverka för att man ska kunna dra nytta av en synnergieffekt, i vissa fall så kan det faktiskt gå så illa att en rad åtgärder blir direkt kontraproduktiva mot varann och då har man definitivt misslyckats med sin injustering.

Det som är viktigt att tänka på är att komma ihåg att beakta alla de viktiga variablerna (systemtryck, hammarvikt, hammarförspänning, flöde) samtidigt som den externa ballistiken (utgångshastigheten, bantiden) ska vara så lagom som möjligt. Inte för låg, men inte heller för hög. Slutligen så ska diabolerna fungera ihop med resten och där har vi ju (under gårdagen) tydligt sett att samma diabol i samma vapen under samma omständigheter kan uppträda på helt olika sätt beroende på effektuttag.

Allt detta ska slutligen makas ihop till ett harmoniskt paket som fungerar så bra som möjligt med så få bieffekter som möjligt (hög ljudivå, hög luftförbrukning, rekylkrafter etc). Det är i allt detta som utmaningen (och charmen) med PCP ligger.

 

Razz

2 april 2011 18:06

Gammal skåpmat ?

Johnny Ottosson

2 april 2011 19:37

Eller eviga sanningar med andra ord?

 

Tomten

2 april 2011 18:52

Bra sammanfattning!

 

Soul meet

3 april 2011 02:50

Gammal skåpmat ? gubben är en duktig redaktör på sin blogg !

Johnny Ottosson

3 april 2011 09:36

Gubbe? Jag vill påminna om att jag har långt kvar tills jag fyller 40 år.

*Hmpf*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...