Då blev det 30 meter!

Nej, den här träffbilden på 30 meter med 5 skott kom inte från QYS utan från JSB RS

Så blev det dags för 30 meter och jag körde denna gång både grupper på 10 skott och på 5 skott, med JSB RS såväl som QYS Streamline.

På 30 meter för 10 skott så är målet 24 mm c-t-c, alltså ”halva-lika-regeln” + 60 procent.

Utfallet blev 22 mm för QYS med 19 mm för de 9 bästa. När det gäller RS så körde jag 2 tavlor och fick då 19 respektive 24 mm med 15 och 14 mm för 9 bästa. Helt acceptabelt, om inte lysande. För skojs skull så testade jag även JSB Heavy som levererade 18 mm med 14 mm för topp 9.

Här har vi JSB Heavy till vänster och JSB RS till höger med 10 skott vardera på 30 meter.

När jag sedan skiftade till 5 skott så är målsättningen ”halva-lika-regeln” alltså 15 mm c-t-c och här blev det 2 tavlor för QYS som föll ut vid 19 respektive 14 mm där JSB RS gav 14 samt fantastiskt fina 5 mm över dessa 30 meter!

Slutligen för JSB Heavy så landade den gruppen på 22 mm.

Sammanfattningsvis så är dessa 3 sorter väldigt jämna i sin prestanda där dagsformen hos skytten verkar vara den mest avgörande faktorn för vilken projektil som levererar bäst resultat. Noterbart är att JSB Heavy – som förväntat – träffar målet med betydligt mer auktoritet vid 30 meter än den synnerligen lätta RS, liksom att RS är betydligt mer flackskjutande än vad den borde vara, även räknat med sin låga vikt och därtill hörande höga utgångshastighet.

Sannolikt är det förmodligen så att RS har en oproportionellt hög BC i relation till sin blygsamma vikt. QYS Streamline å andra sidan, som förväntades ha hög BC, har jag inte kunna notera några tecken hos på för just detta.

VId 30 meter med 10 skott så levererar QYS bra - men inte så bra så att dess höga kostnad är motiverad.

Den kinesiska diabolen kan med lite god vilja anses skjuta lika bra som RS men då den är avsevärt dyrare och svårare att hitta så kommer den inte att ha något existensberättigande jämfört med de billigare RS som också är enklare att få tag på. JSB Heavy och dess systermodell Hades är dessutom relativt enkla att hitta och rimligt prissatta så de har fortfarande en funktion igenom sin höga vikt, även om de i mina utvärderingar inte har visat sig skjuta bättre än RS, möjligtvis likvärdigt.

Min gissning är emellertid att min utgångshastighet är för låg och min piplängd för kort till Heavy för att kunna ge den en hög BC, tyvärr så tappar både Heavy och Hades höjd ganska så fort med dalande projektilbanor.

Allt sammanvägt så ser jag idag inte QYS som ett realistiskt alternativ på grund av pris/tillgänglighet, även om de tekniskt sett är bra. Heavy är bra men inte lika allround och förlorar därför också mot RS men sökandet kommer att gå vidare.

Vad får man för 35 kronor numera?

Igår köpte jag en ask Red Star från BSAs varumärke som påstås vara inspirerade av JSB och tillverkade av Gamo med erfarenheter ifrån gamla TS-10, som faktiskt levererade riktigt förbluffande bra resultat i vissa vapen. Den riktiga styrkan hos Red Star är emellertid priset – bara 35 kr för 450 stycken! Detta ger ett styckpris på 7.77 öre/st jämfört med RS på 17.80 öre/st eller QYS med sina hårresande 33 öre per skott. Frågan är hur mycket sämre Red Star levererar för mindre än halva priset av redan rimligt prissatta RS?

Dags för 25 meter!

Övre raden QYS och nedre raden JSB RS - döm själva.

Idag blev det dags för 25 meter inomhus. Det är egentligen lite lustigt, ibland så har man nästan inga tillfällen att skjuta och ibland så kommer det ena efter det andra.

Nåja, det är bara att tacka och ta emot.

Som vi såg sist så presterade QYS och JSB RS i praktiken helt likvärdigt över 36 meter men nu på 25 meter så blev utfallet helt annorlunda. Denna gång så sköt jag 2 x 10 skott respektive 5 x 5 skott för varje sort, inalles 90 skott. För grupperna på 10 skott så levererade QYS riktigt fina c-t-c på 14 mm där RS bara mäktade med 23 mm (här är ”kravgränsen” 20 mm), alltså klart godkänt för QYS och lite för dåligt för RS.

När jag sedan gick över till femskottsgrupperna så blev genomsnittet för varje fabrikat 13 mm för QYS och hela 21 mm för RS! På den här distansen så är ju ”kravgränsen” samma som ”halva-lika-regeln”, alltså 12.50 mm.

En överlägsen seger för QYS – men är detta ett pålitligt resultat?

Jag vet faktiskt inte, däremot så vet jag att jag tidigare på 20 m har fått enormt fina grupper med RS (fast med andra effektuttag) så frågan är hur mycket slumpen spelade in på en enda session, låt vara med 90 skott?

Spontant känner jag att detta ska jag göra om en annan dag för att se exakt vad som gäller på just 25 meter.

Återstår gör även tester på 10-15-20 meter och det KAN mycket väl vara så att QYS överlag levererar bättre, ända ut till 35 meter så. I så fall så är det bara att konstatera faktum och överväga huruvida merkostnaden för QYS motiverar skillnaden i praktisk precision jämfört med JSB RS.

Vad kan man förvänta sig av en regulator?

Utfallet denna gång - alltid kul att se bra värden!

Med anledning av min nya kronograf så har det blivit en hel del mätande på sistone, inte bara för att det är en ny rolig leksak utan eftersom det är så bekvämt med radar jämfört med de gamla modellerna jag hade tidigare vilka alla krävde mer manuellt arbetet då de saknade uppkoppling till omvärlden.

Denna gången så blev det inte mitt gamla BSA utan min favorit, den lilla Crosman 1701 bullpup.

Som ni säkert vet så utrustade jag den med en HUMA regulator och med min nya setup med ambitionen att ligga så nära 10J som möjligt, men inte över, så skulle det bli spännande att mäta den med dess favoritammunition – den lilla lätta JSB RS.

Först dock lite om förväntningarna.

Själva så uppger ju HUMA en avvikelse på 1 procent - så, innebär det då att det resultatet jag fick här ovan är uselt eller i alla fall oacceptabelt?

Ingalunda.

När en tillverkare uppger exempelvis 1 procent så är detta alltid räknat med identiska projektiler, vilket ytterst sällan är fallet i verkligheten. Precis som alla vet, om de någon gång har vägt exempelvis diaboler, så skiljer de ibland förvånansvärt mycket i vikt och detta påverkar direkt utfallet i kronografen.

Mina projektiler ska ju väga 7.33 och skiljer det 1 procent, alltså en som väger 7.29 och en som väger 7,37 så blir också variationen på resultatet också minst 1 procent alltså +/- sålunda 686 eller 693 fps från egentliga 690 fps. Det är alltså en spridning på 7 fps bara för diabolens viktavvikelse på 1 enda procent.

I det perspektivet så är ju 18 fps variation på 669 fps inget egendomligt, trots att det motsvarar 2.69 procent och därmed en hel del över HUMAs angivna 1 procent.

Hur ska man då räkna?

Personligen så ser jag det som att 1 procent kan man möjligtvis bara räkna med vid vägda projektiler, tar man direkt ur burk så är det minst 2 procent som detta motsvarar för premiumprojektiler och kanske bortåt 4 procent för lågprisvarianter med större tillverkningstoleranser.

  Närmare 10.00 joule E0 är svårt att komma ifall man vill klara 10J E4 med tunga projektiler.

Förutom vikten så finns det även projektilens kaliber och totala projektilvikten därtill att ta med i tankarna. Hos en tung projektil så är ju en avvikelse på 0.01 grains mycket mindre betydelsefull än samma avvikelse på en mycket lätt projektil. Skillnaden i kaliber mellan exempelvis den trånga pipan hos 177 och den öppna hos 25 är avsevärd, den trängre pipan bromsar alltså projektilen mera och den blir då tydligare påverkad av ojämnheter från luftpulsen. Den grövre pipan är lättare för luftpulsen att passera och det kompenserar till viss del variationen hos kraften för den påskjutande luften.

Det är sålunda alltså alltid lättare att få ”bra” värden (låg spridning) hos ett vapen med grov kaliber än ett med fin kaliber (givet allt annat lika).

Med den bakgrunden så tycker jag nog att minst 54 skott – i verkligheten så var det säkert minst 10 skott mer då alla inte registrerades – är ett mycket bra resultat. Att få ut alla dessa skott från 60 cc tub mellan 210-100 Bar med bara 2.69 procent spridning och fulla 10J känns väldigt bra. Intressant nog så får jag alltså i princip ut lika många skott med 10J som tidigare med 5J eftersom regulatorn nu gör betydligt mer nytta.

Lätta projektiler tappar effekten väldigt fort men det väsentligaste är en vettigt flack projektilbana.

Detta fenomen har jag också noterat tidigare med högre effektuttag, det förefaller som att regulatorn ger allt lägre spridning åt vapnet ju mera effekt man tar ur det. Trots en snitteffekt på 9.78J vid EO med dessa lätta JSB RS så har jag tidigare kollat med tunga 10.33 gn JSBH att jag ändå inte överstiger 10.00J vid genomsnittsresultatet på en string vid E4, vilket också skvallrar om en harmoniskt inställd drivkälla.

Ett väl avvägt inskjutningsavstånd gör det bästa möjliga av vapnets prestanda.

När jag kunde konstatera min utgångshastighet så var nästa steg att bestämma inskjutningavstånd.

Då brukar jag börja med att fundera på vilken avvikelse i höjdled som jag anser vara acceptabel för att inte träffa för högt eller för lågt på ett okänt avstånd vid ett snabbt skott. Mitt val blev 28 meter och det baserar jag på att jag önskar en maximal avvikelse i höjdled på 1 centimeter. På ovanstående inställning så kommer jag alltså alltid att träffa inom 2 cm höjdled på alla avstånd mellan 8 till 31 meter, om jag siktar rakt på målet. Jag slipper sålunda att klicka upp eller klicka ner inom dessa distanser, såvida jag inte av någon anledning verkligen önskar träffa precis exakt rakt på riktpunkten. 

Som man ser i tabellen precis här ovan så finns det två riktpunkter, den ena vid 11 meter och den andra vid 28 meter. Man behöver därför inte nödvändigtvis skjuta in vapnet på just 28 meter utan man kan lika gott skjuta in det på 11 meter och med förvissning veta att man hamnar hyfsat rätt även på 28 meter när detta blir aktuellt att pröva.

Man kan därför se att den effektiva räckvidden på ett maximalt licensfritt vapen med kaliber 177 ligger på ungefär 30 meter. Det innebär naturligtvis inte att det är omöjligt att skjuta på betydligt längre avstånd också, ut till både 50 och 60 meter, men man förstår fort av tabellerna att utmaningarna med detta blir avsevärda eftersom projektilbanan börjar falla mycket brant bortom 30 meter, såvida man inte väljer ett längre inskjutningavstånd med tillhörande problem med att kunna träffa rätt på kortare avstånd, såvida man inte klickar upp och ner hela tiden som man växlar.

Så - hur bra är de?

Med 70 skott över 36 meter så borde man ju få ett bra besked om vilken som är bäst.

Lagom till helgen så föll det sig så fint att jag kom över en inomhuslokal med 36 meters maximal distans och därmed ett utmärkt tillfälle att pröva QYS mot JSB RS. Jag hade dessutom tillgång till bord och bipod så förutsättningarna var helt perfekta. Först några ord om förväntningarna.

Ut till 30 meter, som jag ser som maximal praktisk räckvidd för 10J, så anser jag att ett modernt PCP ska klara ”halva-lika-regeln”, alltså hälften av antalet millimeter center-till-center som antalet meter till målet. På 30 meter så ska alltså 5 skott regelmässigt kunna ligga inom 15 mm c-t-c.

Bra PCP av idag klarar inte sällan ännu bättre, ibland också avsevärt bättre för renodlade tävlingsvapen.

Räknar man en grupp på 10 skott istället för 5 skott, som jag håller som mera värdefull, så accepterar man allmänt +60 procent, alltså i exemplet ovan så hade ett acceptabelt utfall blivit 15 x 1.6 = 24 mm c-t-c för 10 skott vid 30 meter. Sålunda så för mina 36 meter så vill jag se 36/2 = 18 x 1.6 = 29 mm c-t-c.

Till dessa beräkningar hör att för 10J så är nyss nämnda tumregel egentligen bara tillämpningsbar ut till 30 meter, bortom den praktiska gränsen för en kaliber och effekt så blir dessa beräkningar naturligtvis svåra eller omöjliga att möta. Man kan ju till exempel inte begära att en luftpistol på 4 joule levererar ett sådant normvärde på 40 meter etc.

Dagen till ära så sköt jag 4 grupper med 10 skott för QYS, varvat med 3 grupper om 10 skott för JSB RS, inalles 70 skott (= en fyllning mellan 210-100 Bar).

Hur blev då utfallet?

Tja, så jämnt som möjligt kan man säga. Genomsnittet för 4 grupper QYS blev 37 mm och för 3 grupper JSB RS så blev det 36 mm. Om jag däremot räknar bara de 9 bästa skotten och utelämnar det sista för att kompensera till en eventuell flyer så blev resultatet 27 mm för QYS och 28 mm för JSB RS. Helt dött lopp.

En laseravståndsmätare är bekvämare ju längre avstånd man skjuter över.

Jag kan utifrån detta alltså inte påstå att endera valet är bättre än det andra utan på just den här distansen så håller jag dem som helt jämngoda. Naturligtvis så är det möjligt att utfallet skiljer på kortare distanser, vilket återstår att pröva, men där är jag tveksam eftersom JSB RS på kortare avstånd har visat sig vara exceptionellt bra jämfört med allt annat jag som har kommit över och testat sedan 2015 när vapnet förvärvades.

Med tanke på den avsevärda skillnaden i pris så känns QYS i nuläget inte motiverad, även om den bevisligen i sak är en utomordentligt bra diabol. Man får helt enkelt minst lika bra prestanda, om inte bättre, ur JSB RS än ur QYS - för min unika vapenindivid. Dock så är den tillräckligt bra för att man kan motivera att köpa en ask ifall man har ett annat vapen som skjuter bra med JSB, alla vapenindivider är ju, som bekant, unika och i ett annat vapen så kan QYS utan tvekan vara ett i särklass vinnande val.

Största problemet med QYS nu är alltså tillgängligheten och prisläget men en annan nackdel är att jag känner mig väldigt skeptisk till vad de egentligen har för BC, sitt epitet som ”Streamline” eller inte. Saken är nämligen den att RS levererade en bra mycket rakare projektilbana än QYS även borträknat skillnaden i vikt (7.33 gn mot 8.48 gn), där QYS krävde avsevärt mycket mer kompensation för projektilbanan än RS, vilket naturligtvis absolut inte är en fördel, tvärtom. Framöver så ska jag köra QYS i kronografen och då ska det bli spännande att se hur den står sig för energibehållning, där den torde vara RS överlägsen i alla fall.

Fortsättning följer.

Jakten på den försvunna skatten!

Är detta diabolen som står högst på stegen som till himmelen bär?

Precis som många andra entusiaster så letar jag ständigt efter den utopiska perfekta diabolen som är både enormt välskjutande och dessutom prisvärd. Trots att jag har plöjt ner mycket tid och pengar på detta så har jag för min Crosman fastnat på JSB RS. Anledningen till detta är att den levererar bäst allroundresultat och dessutom är ekonomiskt överkomlig för 89 kr per ask.

Jakten går emellertid alltid vidare och för ett tag sedan prövade jag kinesiska QYS från Hurricane men dessvärre så hade han bara versionen med platta huvuden. Just dessa finns i lite olika storlekar vad gäller diametern på huvudet men sortimentet är totalt sett bredare än så. Förutom dessa så tillverkar QYS även vanliga runda huvuden i två vikter, en udda modell med spetsigt huvud samt den utomlands mycket populära Streamline, vilken påstås ha en synnerligen hög BC.

När jag prövade Hurricanes version så imponerade den igenom att skjuta jämnt mot RS på 10 meter och bara marginellt sämre på 15 meter, vilket är det bästa resultatet som jag hade sett, bortom JSBs sortiment. Tyvärr öppnade de på längre distanser och de var dessutom dyrare.

Så långt allt väl, men tanken gnagde – hur bra är egentligen de andra, de som är skapade för längre distanser?

De är dyrare, javisst, men tänk om de också levererar betydligt bättre än RS?

Inget är ju så plågsamt som ovisshet så därför kröp jag till sist till korset och beställde en ask (för 244 kr ink frakt!) från Sportwaffen-Schneider och en vecka senare anlände den till mitt lokala utlämningsställe utan andra kostnader.

Jämna och fina diaboler med perfekt finish lovar ju alltid gott...

Det första intrycket är sannerligen gott, synnerligen visuellt homogena, inga skadade kjolar eller andra defekter, rimligt rena och utan presskarvar eller andra konstigheter. Kort sagt, de känns premium. Till och med asken var betydligt bättre än den enkla plastdosan från Hurricanes matchmodell, här var det en rejäl skruvad ask typ HN, med gyllene finish samt smakfull, för att inte säga stolt, formgivning.

Här sticker man inte under stolen med att produkten är kinesisk, texten ”Made in China” står klart och tydligt på en prominent plats och ackompanjeras av en rad med kinesiska skrivtecken. I latiniserad form så framgår den kinesiska bakgrunden tydligt med kinesklingande varumärkesnamn för leverantören.

En stolt ask som inte sticker under stol med att den är producerad i Kina.

Det är lite som med den nya generationens kinesiska elfordon som Xpeng, NiO, mfl samt elektronikprodukter från Huawei och Xiaomi – man är kinesiska och tydligt stolta över detta, man har självförtroende och antyder att man är jämbördiga eller till och med bättre än varumärken från andra länder. På det hela taget en intressant iakttagelse då det inte var så länge sedan som made in China närmast var ett skällsord för usel kvalité och simpla lågprisprodukter, inte sällan kopierade för västvärlden.

Nu ska jag bara hitta ett tillfälle i almanackan för att kunna pröva de ordentligt! 

Allt på ett ställe...

En mycket diskret väska...

 Precis som en medelålders dam så kan jag idag skryta med att helgens inköp blev en ny väska. Dock ifrån Claes Ohlsson och inte ifrån de mer kända modehusen i Paris. Väskan innehåller en massa udda saker för att laga diverse prylar i det urbana hemmet och har i bästa fall en viss bra-att-ha faktor men det väsentliga i sammanhanget var själva väskan.

En rätt liten väska med samma egenskaper som en trulig tonåring, hård på utsidan men mjuk på insidan.

Väskan som sådan mäter 26 x 22 x 7 cm och har ett två hårda skal som sammansluts med en dragkedja som löper ungefär 270 grader runt. Inuti så finns de fyra facken upphängda från sida till sida i varje lock, med utrymmen bakom dessa. På utsidans ovansida så finns det två bärhandtag .

Raskt hade jag förpassat innehållet till verktygsförrådet i kökssoffan och med den tomma väskan så kunde jag nu börja dra nytta av dess förträfflighet.

Nu fylld med mycket intressantare innehåll.

 De fyra facken har precis rätt format för tre föremål som jag gärna vill ha med mig – kronografen, tavelhållaren och laseravståndsmätaren. I ena locket så hamnar således tavelhållaren och avståndsmätaren och i det andra locket så blev det kronografen. Då kronografen är tjockare än övriga prylar så behövde den hela väskans bredd och motstående fack fick därför vara tomt. Bakom facken så fanns utrymme för lite vanliga 14 x 14 måltavlor av olika sorter, några små rör (från HNs provpack) med olika diaboler liksom en tom plastask för en Maglite reklamficklampa, vilken numera innehåller alla de insexnycklar som jag kan tänka mig att behöva. Slutligen så lade jag också in en testplugg för min buddybottle, vilken jag använder för att kunna läsa av hur mycket tryck jag har kvar i boddybottle.

Allt man behöver i en enda liten vänska.

 Tanken är ju att bara kunna ta två väskor med sig och då veta att man har precis allt man behöver för en meningsfull dag i fält med möjlighet att dessutom kunna åtgärda mindre förtretligheter som en lös skruv eller liknande. Båda väskorna är dessutom små och kompakta med en diskret framtoning vilket gör att man kan på ett enkelt sätt kan transportera dem på ett tvåhjuligt fortskaffningsmedel eller med kollektiva färdmedel utan att väcka uppseende.

Faktum är att man skulle även kunna ta med dem in i en affär eller ett köpcentrum och bära runt dem utan att någon reagerar, de är dessutom små nog att passa in i en förvaringsbox på en tågstation eller liknande.

Att de sedan har olika tryck som inte per automatik är relaterade till vår hobby (Claes Ohlsson etc) är naturligtvis också en fördel.

Länk till produkten: 

https://www.clasohlson.com/se/Reparationskit-för-hemmet,-First-Repair-Kit/p/Pr113000000

Inomhus är det nya utomhus! 

En bra inomhusbana är en dröm för många.

Den här vintersäsongen så har jag nog skjutit mer än vad jag någonsin har gjort tidigare off-seasons, ja – ska sanningen fram så har jag nog till och med skjutit mer perioden oktober till mars 2021/22 än många sommarsäsonger de senaste 20 åren.

Det sistnämnda kanske mest på grund av att man under sommaren har så många andra aktiviteter som konkurrerar med ens fritid, inte minst familjeåtaganden. På vintern däremot så kan man ju möjligtvis välja mellan Netflix och – att skjuta. Med tanke utbudet hos nyss nämnda streamingservice så känns onekligen skyttet som betydligt mera lockande.

Ett annat alternativ kan ju vara att man börjar bli äldre och därmed bekvämare? Att skjuta inomhus har emellertid en lång rad praktiska fördelar. En av de skönaste är att inte behöva vara utlämnad åt vädrets makter utan att man kan planera en viss tid till skytte, kanske till och med flera veckor i förtid. Inget behöver avbrytas av regn, blåst eller kyla.

De inomhuslokaler som jag använder är därtill företrädelsevis disponibla kvällstid, vilket passar bra att kombinera med ett vanligt dagtidsarbete, till skillnad från vanliga skjutbanor som inte sällan har begränsningar i tid på kvällar och helger för att inte störa omgivningen, när denna också har människor lediga utomhus i andra aktiviteter. Bristen på vind gör även att skyttet på många sätt blir mera meningsfullt eftersom slumpartade faktorer baserade på väder elimineras så mycket som möjligt, vilket naturligtvis är värdefullt om man till exempel vill utvärdera lite nya diaboler på olika avstånd.

Nu i spåret efter den gångna pandemin och den påskyndade strukturförändringen av arbetsmarknaden med allt mer distansarbete hemifrån så har många lokaler blivit lediga, dessutom underblåst av de olika företag som tyvärr har blivit tvungna att lägga ner sin verksamhet.

En källar- eller vind korridor kan vara en utmärkt skjutplats.

För min del så är det en blandad palett av maskinhallar, lagerlokaler lantbruksbyggnader och liknande. Man får helt enkelt använda sitt sociala nätverk och hålla öronen öppna för olika möjligheter.

En god vän kom över en källarkorridor under en idrottshall igenom att som motprestation gå igenom lokalerna, kolla så att allt var släckt och iordningställt inför städet påföljande morgon. Detta var en rundgång på en kvart som renderade honom och hans vän 3-4 timmar på valfri vardag med 55 meter folktom källarkorridor för skytte med sina Impact 25 och Cyclone 22 på full effekt, nästan mitt i centrum på en större tätort. Dit åker de nu ett par gånger i veckan för skytte och varje kväll för sina åtaganden där de kan åtnjuta en varm, ljus och vindstilla skjutplats.

En annan entusiast levererar ”specialfika”, i form av en diverse bullar och kakor samt en och annan mindre smörgårdstårta till en grannes svetsfirma för att komma över en industrilokal på kvällarna med 35 meters utrymme till enskilt skytte.

Uppfinningsrikedomen är med andra ord stor och själv har jag faktiskt även begagnat ett rent kontorslandskap, ni vet ett sådant klassiskt kontor med labyrintliknande mjuka väggar kors och tvärs. Förvisso så fick jag sitta uppflugen på en hurts för att skjuta över nyss nämnda väggar men det gav ändå 27 meter på diagonalen igenom verksamhetens övervåning. En annan udda plats var mitt inne i centrala Göteborg i Vasastan där en bekant hade lägenhet och där det till lägenheten hörde en gemensam vind med förråd. Själva vinden hade en öppen planlösning med en gigantiskt lång korridor, längs med vilken det fanns nätade ”celler” som utgjorde själva förråden. Att släpa prylar upp till dessa förråd var dock något som de boende sällan gjorde eftersom hissen inte gick ända upp utan en smal vindlande spiraltrappa i trä utgjorde den sista delen. Där gick det utmärkt att placera sig så att man i god tid hörde om någon kom och då kunde flytta sina prylar in i ett av förråden och låtsas som det regnade om någon, mot förmodan, var på väg upp till vindsvåningen.

Ett ridhus är inte så ofta ledigt men det kan erbjuda enorma längder

Är man mer köldtålig så fungerar ofta ridhus utmärkta, även om de kan vara något ohyggligt kalla vintertid. Just bristen på isolering och uppvärmning var att jag snabbt ratade den platsen till förmån för något mer bekvämt. I avdelningen utan uppvärmning så var det faktiskt en bekant som använde släpet (skåpet) hos en semitrailer som skjutplats, den gav 15 meter under tak och ytterligare 15 meter över en öde parkeringsplats till tavelhållaren på ett nätstaket, tja – varför inte?

Han slapp ju regn helt och delvis även vinden, även om detta nog är en plats som är skönare vid andra årstider än just vintern.

En tanke som jag länge har umgåtts med är idén att köra en fallmålstävling inomhus i en gigantisk industrilokal, då med vapen på max 10J, det hade varit riktigt häftigt! Helst då ett komplex med tre-fyra riktigt stora byggnader och en utegård som en bilskrot eller liknande mellan dessa. Där hade man kunnat skjuta ostört och säkert på grund av väggarna, dessutom oberoende av väder och vind, kanske till och med nattetid. Inte minst i hamnar så finns det ofta stora tomma lokaler tillgängliga som mer eller mindre står öde och som borde kunna hyras för en måttlig peng.

Öde industriområde med enorma arealer huvudsaklingen inomhus - idealiskt för en fallmålstävling?

Sverige är ju trots allt ett småföretagarland med enorma arealer med industriområden så här och där finns det stora mängder guldkorn, det handlar bara om att hitta dem, deras ägare och kunna utnyttja dem. Här tror jag att vårt skytte kan ha större möjligheter att frodas än hos de formella skjutbanorna som överallt tenderar att bli mer och mer ifrågasatta, nedlagda eller bara övergivna.

Vad tror ni, har det urbana inomhusskyttet framtiden för sig?

A new dawn! 

När nu C19-pandemin så sakta börja släppa sitt grepp om landet så vädrar även vår hobby morgonluft.

Under de senaste två åren så har aktiviteten på Internet ökat fantastiskt fint och våra Facebook-grupper sjuder av aktiviteter, liksom på Line med en blomstrande kommers – aldrig tidigare har det varit så enkelt att göra affärer på vapen, utrustning och även mer….udda…saker.

Faktum är att den enda kräftgången som jag kan skönja är på det enda kvarvarande svenska luftvapenforumet som nu trampar vatten mer än någonsin, trots sporadiska trådar som fiskar efter engagemang.

Just LuftvapenInfo är ju hårt drabbade av att vara så intimt knutna till den formella tävlingsstrukturen inom Svenska Skyttesportförbundet för Field Target och när tävlingarna ligger stilla så blir det naturligtvis så även på forumet.

Ute i världen så har de stora mässorna som IWA och Shot Show antingen ställts in eller genomförts i mer begränsade former, vilket i sin tur innebär att tillverkarna har tagit mellanår för att komma ikapp med produktionen snarare än att lansera nya produkter - till och med FX Airguns, som annars har ett närmast hysteriskt tempo på lanseringar av alla möjliga nya produkter, har legat lågt. Sannolikt så kommer det dock att dyka upp mängder med nya saker igen framöver när allt drar igång.

Har Field Target verkligen någon framtid i Sverige 2022?

Något som har blivit ännu tydligare när entusiasterna har suttit mycket framför Youtube är hur stark trenden är med skytte över långa avstånd, slug-skytte, långdistansjakt samt bullpups har blivit.

En gång i tiden så var det Field Target som låg i fronten med stora utvecklingssteg för optik, diaboler och liknande men där förefaller intresset bortanför de redan involverade tydligt ha svalnat.

När såg vi exempelvis lanseringen av ett nytt renodlat vapen för Field Target senast?

Till och med synnerligen konservativa Air Arms satsar på Modern Sporting Rifle i form av sin ny-gamla S510T, i hopp om att hitta ett nytt utrymme efter sin Galahard-flopp.

Problem och utmaningar då?

Tyvärr så har licenssystemet åter igen havererat på vår nationella scen. När fallmålsskyttet blev Field Target så strök man snabbt alla kalibrar över 22 och numera tillåter man av ”säkerhetsskäl” bara effekter på maximalt 35 joule. Detta har i praktiken stängt dörren för licenser till de vapentyper som entusiasterna har störst intresse för att köpa och äga - moderna PCP med höga effekter och grova kalibrar.

  Skytte med slugs och höga effekter har blivit allt mer populärt!

Den enda räddningen här är klass IV för jakt som har blivit allt mer populärt för kaliber 30 och 35. Med all rätt så börjar sålunda kaliber 22 föra en allt mer tynande tillvaro och kommer förmodligen att bli allt mindre populär också i framtiden, kanske inte utrotad som kaliber 20 men i alla fall klart i skuggan av 177 och 25, den sistnämnda i en allt starkare konkurrens med kaliber 30.

Konsekvensen är tyvärr att de flesta entusiaster köper strypta 25 som de själva ökar effekten på utan licenser.

Man konstaterar att kaliber 25 klarar allt som kaliber 22 klarar, fast bättre – samt att kaliber 30+ knappt finns att hitta som strypta. Endast de som avser att verkligen köra under 10J förefaller välja kaliber 177 samt den mikroskopiska mängd tävlingsfans som på allvar tänker engagera sig till att tävla – och för dessa så är naturligtvis kaliber 22 också ”död”. Ironiskt nog så förefaller det faktiskt som att det ramlar ut fler 30 och 35 på korrekta licenser än övriga kalibrar.

När allt lossar på allvar så ska det bli spännande att se hur utvecklingen kommer att falla ut. Många är de  nya fantaster som har mött vår hobby online och som vill träffa andra entusiaster, hur reagerar de i mötet med verkligheten inom de strama ramarna för Field Target? Min gissning är att spontana och informella träffar där entusiaster träffas i goda vänners lag för lite skojskytte tillsammans (”no questions asked”) kommer att vinna mark ytterligare och upplevas som både mer välkomnande och hemtama än den mer disciplinära tävlingsformen.

På den ljusa sidan så kan vi också se fram emot 220701 när ljuddämparna äntligen blir fria, tänk att det skulle ta 84 år att få upprättelse för en så efterbliven lagstiftning!

Visserligen så är det på många sätt en icke-fråga enär de flesta entusiaster redan har dämpare och inte riskerar mer problem för detta då man ändå har vapnen utan rätt papper alternativt använder dagens effektiva integrerade shrouds, men en principiellt viktig utveckling åt rätt håll är det i alla fall.

Äntligen fria dämpare!

En annan ljuspunkt är lättnaden som har föreslagits för instickspipor och lösa vapendelar.

Fördelen med en vettigt formulerad lagstiftning här skulle kunna göra det möjligt att få ut liners till kaliber 25 eller whatever ifrån licensen på sitt kaliber 30/35-vapen enkelt och lagligt, till gagn för att fler av dagens olicensierade vapen faktiskt skulle kunna licensieras. Likaså att följa Frankrikes exempel med licensfria 20J istället för 10J hade varit en välkommen förändring för att rädda kaliber 22 och minska antalet papperslösa vapen som egentligen borde ligga på licenser.

Framtiden kan alltså på många sätt se betydligt bättre ut nu än på mycket länge, dessutom så är snart våren här!