Direktlänk till inlägg 1 augusti 2020
Fjäderfröjd?
En gång i tiden så var dessa luftvapen oftast den första kontakten med skjutvapen överhuvudtaget...
Ett vanligt argument som många fjäderfantaster gärna framhåller är friheten hos sina val.
Det är enkelt att bara ta med en ask diaboler samt vapnet och sedan bara börja skjuta. Man behöver inte kontrollera och vid behov fylla luft, som hos ett PCP, inte heller behöver man fundera över kikarsikte/kikarsiktesskydd eller ljuddämpare samt magasin.
Det är enklare, mindre komplexa konstruktioner helt enkelt.
Diana 25 (1963) och 23 (maj 1966) samt modell 23s konkurrent BSF Bavaria 30 nederst
Till nackdelarna hör istället en begränsad prestanda med dito räckvidd samt svårigheten (utmaningen) att träffa målet enbart med hjälp av öppna riktmedel. För- och nackdelar med andra ord, sådana som man kan debattera runt i evigheter.
Om vi istället lämnar den subjektiva världen och istället betraktar det mest fundamentala – är de roliga att använda?
Detta är en högst relevant frågeställning eftersom de allra flesta av oss skjuter av rekreativa skäl, vi skjuter för att det är roligt – inte för att exempelvis i första hand tävla eller döda djur, även om det ena naturligtvis inte behöver utesluta det andra.
Precis som med allt annat så finns det en inlärningskurva och i synnerhet gäller detta med öppna riktmedel. Många yngre skyttar har ju en högst begränsad erfarenhet av dessa och har som regel börjat sitt skytte direkt med olika optiska riktmedel, som exempelvis kikarsikten.
Min personliga erfarenhet är att öppna riktmedel generellt sett fungerar bäst när man skjuter mot ljusa mål och objekt snarare än mot mörka mål eller tvådimensionella föremål, typ måltavlor. Givetvis så fungerar också öppna riktmedel bäst på kortare avstånd, i synnerhet för skyttar som är nya till den här typen av sikten.
Det perfekta användningsändamålet är alltså 5-15 meter med en liten och lättskjuten fjäderbössa och plinking i olika former. Avstånden kan tyckas korta men dessa kan naturligtvis ökas ytterligare under lugna vindförhållanden och i synnerhet om man beskjuter lite större mål än tändsticksaskar, lösa lock eller mindre burkar etc.
Det första jag brukar göra med ett vapen som har öppna riktmedel är att försäkra mig om att det faktiskt kan skjuta bra, alltså att eventuella dåliga träffar beror på mig som skytt snarare än vapnet. Första steget blir alltså att hitta den ammunition som just den unika vapenindividen fungerar bäst med. Sedan kontrollerar jag att siktet står rätt inställt för ett lämpligt inskjutningsavstånd. Huruvida siktet i sig självt fungerar eller om det verkligen är rekylfast är sällan ett problem med öppna riktmedel. Dels är de väldigt robusta och dels så sitter både kornsikte och själva siktet vanligtvis på samma enhet, alltså pipan. Fenomen som siktesglidning på grund av rekyl eller märkliga träffbilder eftersom pipan på ett vapen med brytpipa inte låser korrekt mot den övriga mekaniken är alltså inget problem här.
BSF Bavaria 30 tillsammans med likaledes germanska diaboler anno 1973 samt en Västtysk radio från 1962
När detta är gjort så återstår bara att vänja sig vid öppna riktmedel, att våga tro på att vapnet skjuter lika bra med dessa som med andra typer av riktmedel. Likaså måste man vänja sig vid att man inte kan detaljstudera målet då dessa riktmedel helt saknar förstoring. Man får i så måtto alltså skjuta en smula i blindo.
På äldre fjädervapen så är ofta inte rekylen så mycket att bekymra sig över, de har som regel måttliga effektuttag men däremot så kan deras ofta låga vikt förstora den rekyl som faktiskt finns. Att följa efter skottet noga och hålla kvar målbilden även efter att man har släppt skottet ökar avsevärt möjligheten till bra träffbilder.
Slutligen så är det sista detaljen som kräver tillvänjning själva avtryckarsystemet. Små, enkla och inte sällan äldre fjäderluftgevär har ofta dåliga eller rent av usla avtryckarsystem. Mitt eget favoritvapen för den här typen av bakgårdsskytte, min BSF Bavaria 30, är emellertid ett lysande undantag och inte minst därför just min favorit. Denna har nämligen ett helt utmärkt avtryckarsystem, för sin tidsperiod och för sin vapentyp. När min son skjuter så brukar han klaga på att avtrycket är tungt – och det är det. Men - det är rent och förutsägbart, vilket är det viktiga. Vikten hos avtrycket för att avlossa skottet har inte i sak med hur bra avtrycket är eller inte. Både ett extremt lätt och ett extremt avtryck kan vara bra, bara man har vant sig till dem. Sedan är det naturligtvis så att ju mer extremt avtrycket är i sin dragvikt, desto mer tillvänjning krävs det. Udda för just modell 30 är att man dessutom kan ställa in avtrycket och dessutom göra det enkelt utifrån, med en skruv på mekanikens bakstycke. När jag började att skjuta mera med det här vapnet så var jag absolut inte road av den relativt höga avtryckarvikten men ju mer jag sköt desto mindre tänkte jag på det och succesivt så hade jag vant mig till det så pass mycket så att jag upplevde mina moderna PCP som extremt lätta i sina avtryck.
Det är märkligt vilken förmåga människan har till att anpassa sig.
Givetvis så blev träffbilderna också bättre, i motsvarande grad. Framförallt så kunde jag se att slängskotten minskade i frekvens med samma takt som jag vande mig vid, och lärde mig, avtryckarsystemet. Med den extrema tillgängligheten som den här typen av vapen erbjuder så blir det snabbt förbättringar eftersom man skjuter så pass ofta och kontinuerligt.
Jag har ju 10 meter ut från huset ut till min målplats så med bössan bredvid så kan man enkelt skjuta ett gäng skott varje dag man kommer hem och byter om från jobbet, det hela tar ju bara tio minuter, kanske en kvart, och kräver då ett minimum av förberedelser eller efterarbete. Man blir även förhållandevis oberoende av väder och vind som exempelvis nederbörd eller kyla.
Den här typen av ständigt skytte dag ut och dag in, om än i väldigt begränsade mängder, gör faktiskt märkbart stor skillnad på skytteformen och de resultat man ser kanske på helgen när man kan komma åt och skjuta lite mera.
Tidlöst nöje, diaboler och ett enkelt litet fjädrerluftgevär på en sommarstugetomt under semestern..
Man kan naturligtvis tycka att 10 meter med öppna riktmedel är måttligt roligt men det är definitivt bättre och mer utvecklande än att ha en bössa som kräver skjutbana och som man av den anledningen bara kan rasta en eller två gånger i månaden, utlämnade till vädrets nycker.
Om man till sist väger skjutglädje mot pris så är den här typen av skytte oslagbart ekonomiskt.
Jag betalade själv 700 kr för vapnet men i princip nyskick och synnerligen sparsam användning. Med JSB RS så levererar den 148-150 mps och rätt så exakt lite drygt 5 joule. Precisionen är oklanderlig, såvida jag sköter min del. Kostnaden för ammunition typ dessa RS är dessutom obetydlig jämfört med grövre kalibrar och inte minst de nu så populära slugsen.
Skytte med den här typen av luftgevär är alltså lite som ett cykla, ett mycket billigt, nästan gratis, nöje som trots låga kostnader ger enorm behållning och i princip bara fördelar för utövaren.
Så har ni inte prövat den här skytteformen så ta tillfället i akt nu under de få ljusa sommarkvällar som är kvar, detta är nämligen skytte när det är som bäst – roligt, billigt, säkert och inget som man stör sina grannar med.