Direktlänk till inlägg 22 februari 2020
Framtidens licensierade luftvapen - om några..?
Citat från "Kapten Kamin" - grenledaren för Field Target Sverige.
Åter igen så har det börjat dyka upp frågor om föreningsintygen för licenser då den tidigare så positiva utvecklingen med allt fler licenspliktiga luftvapen på licens har minskat. Som de flesta känner till så var utfärdandet av licenser för luftvapen generös fram till år 2000, sedan var det tvärstopp fram till 2005, då det lossade under en period fram till ungefär 2013 varvid det succesivt har blivit allt trögare igen.
Tyvärr så är det ju så att när det är svårare att få ut licenser så minskar inte antalet licenspliktiga vapen, de växer närmast kontinuerligt, utan snarare så minskar andelen licenspliktiga vapen på licens i förhållande till det totala andelen licenspliktiga vapen som cirkulerar hos entusiasterna.
Vill man ha så många licenspliktiga vapen som möjligt på licens - alltså så få "illegala" vapen som möjligt - så måste man ha generösa möjligheter att få ut en licens, annars struntar entusiasterna i att söka licens utan skjuter och innehar istället sina vapen på ett sätt som juridiiskt sett är illegalt.
Omvänt, är det rimligt svårt att få ut licenser så är det fler som besvärar sig att skaffa licenser och systemet fungerar som det egentligen borde göra hela tiden.
Nu är vi tyvärr i den märliga situationen igen att det är enklare att äga och förvärva ett licenspliktigt vapen än att få ut en licens.
En mycket tråkig utveckling.
Så, vad gör då vårt svenska förbund för Field Target, hur är deras förhållningssätt till de stramare direktiven?
Jo, detta kan man i ett nötskal läsa av citatet högst upp - man tar lydigt av sig mössan och står med den i handen inför överhöghetens påbud utan direkta krav på motprestationer.
Vad är problemet - saknar man stake eller vad händer?
Det man gör är helt enkelt att man ser om sitt hus. Man konstaterar att man måste särskilja sig som seriösa entusiaster ifrån de som skjuter luftvapen i allmänhet för att inte bli dragna över en och samma kam. Det viktigaste för dem är att deras verksamhet är prickfri snarare än att hobbyn i sin helhet är detsamma.
I det korta perspektivet så är det naturligtvis ett vettigt förhållningssätt, de har ingen förpliktelse att bajsa ut intyg åt höger och vänster för att därmed underminera sin egen legitima status som förbund i ordningsmaktens ögon. I ett längre perspektiv däremot så minskar man intresset för vår hobby då allt färre bevisligen intresserar sig för fallmålstävlingar och då färre licenspliktiga vapen ramlar ut på licens.
Den gyllene frågan är om strategin fungerar - om någon blir skjuten med ett illegalt luftvapen på hög effekt, kan verkligen beslutsfattarna särse mellan legala Field Target-fantaster och luftvapenentusiaster i gemen?
Jag är inte säker på det...
Klassen på 45 joule är ju något som Field Target Sverige alltid har betraktat som något katten har släpat in och nu flyttar man till sist fram positionerna för att successivt eliminera klassen som sådan igenom att själva stipulera lämpliga kalibrar (177) och effekter (lägre än redan nu låga 45J), helt utan att myndigheterna direkt kräver detta.
Det är en sak att vika sig för det oundvikliga och respektera myndigheternas påbud när det så är oundvikligt - så blir det ibland och det kan jag respektera fullt ut - man ska alltid sträva efter att hobbyn ska vara laglig.
Men att själva föregå myndigheternas påbud och själva såga av sin egen gren och därmed dra med sig andra i fallet är något helt annat, den Onkel Tom-mentaliteten är bara destruktiv.
Det vi ser här från Field Target Sverige är en tydlig demonstration på skillnaden mellan kapitulation och desertering.