Enkel dumhet eller dubbel dumhet...?

  Grå ekorrar har ett rykte om sig att vara hårskjuta men kan även fällas med 10 joule

Ibland får jag frågan om det inte är en smula repetitivt att blogga om ett såpass "smalt" ämne som luftvapen. Många frågor måste så att säga av sakens natur komma upp på både en, två och ännu fler gånger. Jo, visst är det på detta sätt. Men - jag har inget problem med det i sak, det väsentliga är ju att det leder till någonting bra, exempelvis ett ökat intresse eller en ökad kunskap om luftvapen. 

En sak som ofta kommer upp och som utan tvekan är det mest populära ämnet är jakt och effekt, inte sällan i kombination med varann. Alltså - X vill jaga någonting och önskar då få en högre effekt ur sitt vapen varpå jag får frågan om ett lämpligt tillvägagångssätt. De flesta som har besökt ett luftvapenforum eller någon intressegrupp på Facebook känner säkert till fenomenet. Ibland så brukar jag då berätta om en god vän och hans erfarenhet.

Min vän är bilentusiast, han lever på den eviga drömmen om fyndet med stort F och visionen om att restaurera ett gammalt vrak till en riktigt vacker och proper veteranbil. Naturligtvis inget fel på detta, förutom att hans tålamod är obefintligt och hans uthållighet likaså. Vanligtvis så brukar det hela alltså innebära att ett lämpligt bilvrak spåras upp och släpas hem varpå engagemanget tryter och nyss nämnda skrothög säljs av i befintligt skick varpå processen upprepar sig i ett evigt kretslopp, år efter år.

  En biltransportkärra kräver ofta BE-behörighet

I samband med en av alla dessa resor land och rike runt så behövdes det en biltransportvagn då det aktuella objektet inte ens kunde rulla för egen maskin och därmed inte bogseras på sedvanligt sätt. En uthyrare av diverse vagnar uppsöktes och han hade två vagnar att erbjuda, en som inte klarade den förväntade lasten utan en smula övervikt och dels en betydligt större som klarade lasten med råge - vilket inte var så konstigt då den krävde BE-behörighet, vilket min vän naturligtvis saknade.

Mig ovetandes om detta sakförhållande så valdes den sistnämnda vagnen och färden anträddes.

Ni kan säkert lista ut vad som hände, långt ute i ödemarken så stod det plötsligt en poliskontroll som efterfrågade den sedvanliga proceduren om bilbälte, körkort och nykterhet. Kruxet var denna gång att den jättelika vagnen bakom bilen inte ens kunde förbigå dessa uttråkade och småsömniga konstaplar varpå sanningen uppdagades - min vän hade gjort sig skyldig till olovlig körning eftersom han hade framfört en fordonskombination till vilken han saknade behörighet. Istället för (måttliga) böter för övervikt, om han hade valt den mindre kärran, så blev nu efterräkningarna betydligt mer kännbara. 

Vad har då detta med våra luftvapen att göra?

Jo, saken är den att om man nu önskar ta skator, kajor eller whatever av daga, vilket är en inte helt ovanlig beskrivning på frågeställarens "problem", så behöver man för den sakens skull inte nödvändigtvis också per automatik göra sig skyldig till ett olaga vapeninnehav, det räcker ju utmärkt väl med konsekvenserna av olaga jakt.

  På fågelmataren vi det mittersta trädet satt ekorren ovan, avståndet var ca 18 meter.

Min personliga åsikt är (numera, jag vet) att man inte ska skjuta diverse irriterande smådjur i sin omgivning. Att höja med pekfingret är emellertid inget som får den typiske frågeställaren med detta bekymmer att ändra sina planer. Den avskjutningen lär hända oavsett och då är min sekundara uppfattning att om man ändå avser att begå ett brott så räcker det gott med ett och inte två (eller flera) åtalspunkter för den händelse att man åker fast.

Rent tekniskt så räcker 10 joule med råge för att fälla alla de viltarter som kan vara aktuella att skjuta av med luftvapen på svensk mark.

Det finns dock förutsättningar och den absolut viktigaste - som allt hänger på - är att man träffar absolut rätt. Korrekt träffpunkt är ett absolut krav! Träffar man optimalt så kan man med rätta förbluffas över hur stora vilt som ett typiskt 10J/.177 kan fälla helt saklöst direkt på platsen. Tyvärr gäller även det omvända, jag har själv sett skyttar som har misslyckats med att fälla en vanlig kaja på 15 meter trots att de förfogade över ett .25 PCP med nära 70 joule.

Accuracy is everything !

Det finns alltså inget vettigt skäl att tjuvjaga med ett vapen över 10 joule och därmed göra sig skyldig till även ett vapenbrott om man blir ertappad. Behöver man räckvidden hos ett vapen med högre effekt så får man helt enkelt röra sig närmare eller lösa problemet på ett annat sätt.

  Vid trädet på det bortre hörnet av huset stod skytten som fällde ekorren, fotat vid fågelmataren.

Så, till alla nya och gröna - köp inte myten om att luftvapenjakt kräver massor med hög effekt eller att den här typen av jakt sker över astronomiskt långa avstånd som i Youtube-filmerna om amerikansk präriehundsjakt. Vanligtvis så skjuter man i verkligheten och i Sverige på förbluffande korta avstånd, oftast 10-25 meter och ytterst sällan längre avstånd än så, även om undantag finns. Dessa undantag är dock överhuvudtaget inte aktulla för nybörjare oavsett beväpning.

Sammanfattningsvis: Bedriv inte illegal jakt men om du ändå gör det - minimera mängden åtalspunkter både för din egen och hobbyns skull inför den händelse att du åker fast.

Mosande magasin?

  Med laddning via transferportstunnel som på min Elite minimeras risken för pelletsdeformation.

I veckan så fick jag ett mail som handlade om sämre praktisk precision när man skjuter diaboler ur ett gevär med magasin än när man skjuter likadana diaboler ur samma vapen men utan magasin, alltså handladdat ett-och-ett.

Entusiasten i fråga hade också prövat med olika kraftfull förspänning på de fjäderdrivna och automatindexerande magasinen utan resultat. Det var först då han skiftade till ett annat fabrikat av diaboler som problemen upphörde. Funderingen är nu vad detta fenomen berodde på.

Faktum är att jag har själv upplevt motsvarigheten då och då under åren och oftast så förefaller det i min erfarenhet som att väldigt lätta diaboler och i synnerhet flatnosdiaboler är mer känsliga än exempelvis tyngre och längre rundnosdiaboler. Detta då frånsett de fall då magasinet de facto är den orsakande boven, exempelvis igenom en felaktig förspänning eller komponenter som inte är korrekt monterade alternativt behäftade med gjutskägg etc.

  Automatindexerande magasin kräver hög precision för att fungera bra och inte skada diabolerna

Magasin har tyvärr den egenheten att de tenderar till att understundom deformera diabolerna, även om magasinen som sådana rent objektivt sett är helt felfria.

Processen under vilken en diabol matas in till pipan är faktiskt inte alls speciellt skonsam; först så kommer matarpinnen med kraft och slår in i bakdelen på diabolens tunna kjol, därefter pressas diabolen ut ur magasinet (över en skrav) och in i pipan där den ibland också passerar ytterligare en förträngning i form av en O-ring. Då ska man också betänka att även mycket marginella förändringar av diabolens struktur kan ge avsevärda konsekvenser långt borta vid målet.

  Axsor-magasinen minskar riskerna för diabolskador och är IMHO den bästa magasintypen

Detta sagt så ÄR det faktiskt teoretiskt sett bättre att singelmata diabolerna än att köra dem igenom ett magasinsystem. En del konstruktioner har dessutom förfinat matningsprocessen ytterligare igenom att använda en transferportstunnel istället för en vanlig matarpinne - allt för att uppnå en så skonsam laddningsprocess som möjligt. Själv så är jag skeptisk till magasinvapen överlag och har förnärvarande inte ett enda luftvapen med magasin, vilket är ett högst medvetet val. Magasinen fördyrar och komplicerar vapnet samtidigt som jag sällan har behov av att skjuta två skott (eller fler) efter varann i snabb följd.

Hade jag emellertid valt ett magasinvapen så hade min preferens definitivt varit Axsor-typen, de är billigare, driftsäkrare, skonsammare för diabolerna och de tar dessutom mindre plats att förvara/transportera.

Peli-Can

      Uppfinningsrikedomen är stor - både på produktens utförande och dess marknadsföring.

En ny form av diabolhållare har kommit ut på marknaden under det fyndiga namnet "Peli-Can" och den innehåller dessutom en pellet seater, alltså en liten spets som man kan putta fast diabolerna i ett bra startläge när man laddar exempelvis ett fjäderluftgevär.

  Peli-Can rymmer ca 160 diaboler med kaliber 177

Förutom att enkelt öppnas och stängas för att fylla och hälla ut diaboler samt den fyndiga diabolplaceraren så har den också en ingjuten ögla för att man ska kunna hänga den exempelvis i en snodd runt halsen. Givetvis så är den utförd i transparent plast så att man enkelt kan se hur många diaboler som återstår. 

Inget pris för den är i skrivande stund angivet.

Uppfriskande ärlighet !

  Pest eller kolera - fler och fler turkiska varumärke dyker upp i Europa.

En mycket uppfriskande ärlighet kan man ibland hitta på BARs hemsida när någon aktör har dragit den gode Lloyd i (vid?) näsan, så också denna gång. Ni kommer säkert ihåg några tidigare uttalande som satte fart på en hel del personer inom hobbyn som exempelvis brutalsågningen av Dianas fiasko P1000 och när Hull Cartridge (Weihrauchs importör i England) gick i taket när BAR skrev att HW57 var skräp och inte borde köpas men att man ändå var tvungen att sälja den för att komma åt tillverkarens övriga modeller.

Denna gång så är det Edgar Brothers (importör av Hatsan) som får sig en känga för långsamhet i fråga om leveranser.

Återstår nu att se hur Kral uppfattas av BAR och om dessa vapen verkligen ger bra värde för sina pengar, vilket verkar vara BARs första intryck den modell som man bekantade sig med i inlägget ovan. Personligen så tror jag att vapen i den här prisklassen kommer att få se växande marknadandelar framöver och det ska bli spännande att se hur de mer exklusiva tillverkarna kommer att förhålla sig till den här delen av marknaden i takt med att den växer.

Apropå Hull Cartridge så har ni väl inte missat att de har en del intressanta presentationer upplagda online på några av de modeller från Weihrauch som de saluför?

http://www.hullcartridge.co.uk/articles.htm

Symbios och konsten att slappa..

Att skjuta luftgevär är ett klassiskt sommarnöje för många..  

Nationaldagen blev en lugn dag hemmavid och grabben, som vanligtvis inte är speciellt intresserad av skytte, uttryckte intresse för att lägga några skott varvid jag dammade av hans 2240 så att han kunde tömma lite Co2 över nejden, nåväl – tomten. Ifrån Italien så fick jag prospekt från Javier ("Rapid-70") på hans bullpupkits och möjligheten att kunna konvertera en 1701 till bullpup.

Efter att ha studerat materialet och de föreslagna, likväl som nödvändiga, förändringarna så svalnade mitt intresse något. Det är helt enkelt betydligt enklare (o billigare!) att konvertera en 1720 eller MrodP till bullpup än 1701. Det främsta skälet till detta är den kortare tuben och dess dito relativt sett tillbakaskjutna positionen av manometern i förhållande till exempelvis 1720. Sedan så är nog frågan om inte en 1701 som bullpup faktiskt till och med hade blivit FÖR kort.

  Med tredimensionellt kamouflage..

Lagom är bäst med andra ord. Formatmässigt sett så har jag inga problem med min 1701 som den är nu och med dess tillhörande väska, dessutom så är den ergonomiskt sett betydligt vettigare att skjuta med än vad den förmodligen hade varit som bullpup. Jag ska dock illustrera dagens inlägg med ett par foton som jag fick och som visar snygga bullpupbyggen på MrodP-plattformen.

Här tror jag att en hel del av framtiden kommer att finnas, alla dessa små aktörer som bygger tillvalsprodukter till de befintliga vapenmodeller som tillverkas av de större aktörerna. Den tillverkare som har en stor svans av fristående eftermarknadstillverkare av tillbehör har förmodligen en bra fördel gentemot de tillverkare som bara bygger vapenmodeller som ingen annan försörjer med tillvalsdelar.

  En mer traditionell look - om man nu kan säga det om bullpups

 En del vapentillverkare har tidigare försökt stoppa den här tillvalsmarknaden med olika medel, exempelvis stämningar och liknande, med hänvisning till sitt eget produktsäkerhetsansvar osv men detta börjar nu sakta att förändras. Sanningen är nog den att i en allt bredare marknad så måste man profilera sig och flexibilitet tror jag är ett bra säljargument för den enskilda produkten, även om denna flexibilitet inte skapas av tillverkaren själv.

En symbios helt enkelt. 

En träff för 13 år sedan..

Idag så kommer det lite foton från en luftvapenträff som hölls i början av september 2003 inuti Dalbys stenbrott. Det var en riktigt varm och fin dag med högsommarvärme och jag vill minnas att uppslutningen var ovanligt god med de flesta profiler ifrån dåvarande luftvapensverige närvarande. 

Arrangörer var den sedan saligen avsomnade föreningen SLUG, alltså Sveriges LUftvapen Gille.

Nytt för min del till den här träffen var att jag hade fått en digitalkamera, med vilken bilderna är tagna. På den här tiden så var digitalkameror ovanlig och dyra så anledningen till att en sådan hamnade i min ägo var att jag vann den i en säljtävling på jobbet. Varuvärdet var 2995 kr och den kunde ta 16 st foto med lägsta kvalité och 4 stycken på högsta då jag utnyttjade dess 1.3 megapixlar fullt ut. För den facila summan av 799 kr så köpte jag ett löst minneskort som gav radikat förbättrad prestanda - på lägsta upplösningen så hade jag runt 50 bilder tillgängliga. Inställningarna var ganska grova, tre grader av upplösning kunde man välja mellan och någon zoom fanns inte, bara ett närbildsläge.

  Jag själv i förgrunden med en Weihrauch HW30S - ett ovanligt vapen då.

  Stilstudie på Dahlman

  Sara från SLUG med sin sambo i bakgrunden, skjutandes hennes splitt nya BSA Hornet

  Jag och några andra entusiaster, notera en FX2000 med plaststock, helt nya då..

  Kolla funktionären till höger med Kronblom-posé, en av dåtidens mest kända handlare.

  En kille som hette Mikael som sköt Career 707 men som envisades med att handpumpa!

  Mikael fick pumpa mycket och skjuta lite, "Rocky" (Sten Berg-någonting) förevisar mig sin bössa

  Splitt nya bössor från PRE-Charge AB - FX2000 med plaststock och den futuristiska Ultimate!

  Mikael pumpar vidare....o vidare....o vidare....

  Miriam skjuter Pietta Brocock med Sjöstrand i bakgrunden.

  Jag sköt Sjöstrands TX200 mot en medtävlandes Webley Tracker....TX sköt bäst (surprise!)

Regulatorjustering !

En trevlig och informativ video från Airguns of Arizona.

Bästa bössorna - vinnaren !

  Den klassiska Theoben Rapid 7 i sin sista Mk I version med 16 tum pipa och Evolution-dämpare.

Förstaplatsen på en lista skapar nästan alltid kontroverser. Var detta verkligen rätt val? Håller jag med, eller inte? Detta hör ju lite till listornas natur och i synnerhet när man blandar representanter för flera distinkt olika kategorier på en och samma lista.

Så, vem ska jag då hissa högst upp på tronen i just min lista?

Svaret blir ett vapen som jag på många sätt hyser en hatkärlek till och ett mycket typiskt brittiskt vapen - på gott och ont – The Theoben Rapid Seven.

När detta gevär lanserades så stannade nästan klockorna. För oss som var med redan då så innebar modellen en formlig revolution och den förändrade dramatiskt det sätt som vi såg på PCP som vapentyp. Innan dess så var PCP exklusiva och (trodde vi) synnerligen ömtåliga tävlingsvapen, som regel med kaliber 177 och måttlig effekt runt 12 fpe med fokus på Field Target. Typexempel från denna tid var tidiga Air Arms och Sportsmatch magnifika GC-2. Det enda som egentligen sträckte sig bortom den här mallen var Daystate med sin Huntsman, men det handlade också om ett konventionellt vapen med tuben integrerad i vapnet samt enkelskott.

Vad Rapiden tillförde var något absolut nytt och den innehåll också ett antal mycket spännande innovationer, exempelvis löstagbara lufttuber liksom ett löstagbart och självindexerande magasin!

Något liknande hade vi aldrig sett!

Rekylfri prestanda och skott-efter-skott med bara en repetering emellan samt möjlighet att enkelt kunna bära med fler tuber för att fylla om luft ute i fält. Fantastiskt! Något år senare så kom de första versionerna med hög effekt, även om 22 fpe var mycket måttligt i kaliber 22 med dagens mått mätt.

Rapidserien blev synnerligen framgångsrik och grenade snabbt ut sig till en rad olika underversioner, en av de mest nydanande var 12/250 som kom redan 1994! Tidsmässigt sett så var det alltså innan såväl Webley eller BSA hade tillverkat ett enda eget PCP och i en tid då nästan alla då existerande PCP låg runt 12 fpe – då kom denna dunder-Rapid med hela 40 fpe (!) och det med kaliber 25!!

  Rapid 12/250 var pionjärmodell för PCP med kaliber 25 - 40 lbs redan 1996! 

Detta var ett vapen som redan för över 20 år sedan visade potentialen hos PCP som drivkälla och som öppnade ögonen för entusiasterna om vad som var möjligt att egentligen göra – med ”bara” ett luftgevär. Slutet av 1990-talet och fram till 2003/04 ungefär var Rapidens verkliga glansdagar. Då var sortimentet störst, modellen var fortfarande modern, kvalitén ännu hög och den brittiska hemmamarknaden bångnade naturligtvis av stolthet.

Rapid-serien visade sig sedan bli osedvanligt långlivad och lever faktiskt kvar än idag, fast under två olika andra varumärken på grund av att Theoben gick i konkurs. En version saluförs i England av Impact Airguns och version tillverkas i USA under namnet Rapid Air Works (RAW). Den förstnämnda är mest trogen originalförlagan där den sistnämnda är bäst utvecklad och modernast med en del finesser som inte fanns på Theobens original.