Airpang

Alla inlägg under maj 2016

Av Johnny Ottosson - 23 maj 2016 20:00



Längst fram!


Tjena Johnny.
Undrar lite på att köpa en stabiliteringsatrapp, 
eller vad dom heter.(Det är en vikt längs fram på pipan).

Nu undrar jag vad man kan köpa en sådan.

För mej är det ett bra skydd,om man skulle tappa bössan.

 

Ämnet för dagen kom igenom frågelådan och handlar om pipvikter, eller vad man nu vill kalla dem. Pipvikter är något som de flesta entusiaster kommer i kontakt med och ibland så får man frågan om vilken funktion dessa egentligen fyller?

 

Mitt ärliga svar brukar faktiskt vara ingen alls, eller möjligtvis en estetisk sådan.

 

Trenden med dekorativa pipvikter kom i början av 1980-talet och en av de första modeller som utrustades med detta redan ifrån fabrik var den förr så välkända Webley & Scott Tracker. Den stora populariseringen dök emellertid upp under slutet av samma decennium då Beeman i USA började montera sin Universal Ribbed Muzzlebrake på Lazer-serien, alltså sortimentets premiumkollektion av fabrikstunade fjädervapen med främst R1 i spetsen.

 

  En del pipvikter är vackrare än andra...


Idén med muzzlebrake spred sig fort och Beeman tillhandahöll naturligtvis villigt dessa detaljer som originaltillbehör, kompletterade med små täckbrickor för att dölja hålen till de bakre siktet på pipblocket. Strax så florerade marknaden med olika varianter där nästan varje aktör med självaktning torgförde en egen variant, mest kända torde den långa och slanka Apex-modellen från Maccari vara, en design som för övrigt inspirerats av Theoben till sina pipvikter de gasfjädervapen som gick på export till länder där ljuddämpare inte var tillåtna.

 

  Beemans klassiska Universal Ribbed Muzzle Brake

 

Nu vet jag att diverse personer brukar framföra de mest varierande argument till fördel av idén att montera en pipvikt och detta med varierande substans. Den vanligaste anledningen, förutom den rent estetiska aspekten av att dölja exempelvis små kilspår efter kornsikte etc, är förmodligen att man vill skydda mynningen från skada vid ett islag. Några påstår att man vill balansera upp vapnet och göra det mera framtungt där andra önskar en förlängning av pipan för att öka hävstångseffekten vid anspänningen av ett brytfjädergevär.

 

Oavsett skälen till att montera dylika tingestar så finns det en sak om man alltid måste betänka.

 

Pipvikten måste ovillkorligen sitta ordentligt fast!

 

Detta kan naturligtvis låta helt självklart men förbluffande ofta så tenderar pipvikter att lossna. Resultatet av att en pipvikt lossar är i bästa fall att man förlorar precisionen i vapnet och det brukar gestalta sig med exempelvis vandrande träffbilder och oförklarliga flyers.

 

  Beeman R1 Lazer - en modern klassiker!


 

I värsta fall däremot så kan pipvikten helt och hållet slinka av pipan och om detta sker under anspänningen av ett brytfjäderluftgevär så kan naturligtvis skadorna på både vapen och människor i omgivningen vara betydande.

 

Det hela kan naturligtvis låta både komiskt och osannolikt men jag har sett flera exempel på att detta har inträffat i verkligheten. Det hela är ungefär som kronografskjutningar - hur katten kan man skjuta så snett på en halvmeter att man träffar och förstör sin egen kronograf?

 

Visst låter det otroligt osannolikt?

 

Vi vet dock att det inträffar, genant ofta dessutom. Samma sak med lösa pipvikter, det må låta långsökt men jag har själv sett det live dessutom och därtill på en luftvapenträff! Den gången så slutade det hela med en bananböjd pipa och en pipvikt som säkert flög 20 meter bort i terrängen när skytten överraskades av att pipvikten plötsligt snurrade runt pipan varpå han tappade greppet. När pipan sedan flög upp så for pipvikten av helt och hållet då pipan nådde sitt ändläge. Lyckligtvis så träffade pipan inget och pipvikten for i en hög bana över huvudet på medskyttarna för att slutligen landa med en en tung duns rakt ner på marken.

 

Så, pipvikter är vackra, de kan vara praktiska men de kan också vara riktigt farliga om oturen är framme. Använd dem gärna men kolla ofta att de sitter fast ordentligt.

 

 

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 21 maj 2016 10:00



Bästa Bössorna plats - 9



  Das Magnum Luftgewehre !

 

Idag så kommer topplistan inte bara att behandla ett historiskt viktigt och konstruktivt intressant vapen utan dessutom ett genuint bra sådant. Ett vapen som har vunnit såväl respekt som popularitet världen över under flera decennier.

 

Under mitten av 1980-talet så var Diana hårt pressade då deras lineup var ålderdomlig och när alla började lockas av hög effekt efter HW80s genombrott i skarven mellan 1970- och 1980-tal så började det så sakta stå klart för köparna att Dianas mest potenta modell – M/45 – inte längre var konkurrenskraftig.

 

Bortsett ifrån detta så hade man hamnat i konflikt med Beeman på den viktiga USA-marknaden och tappat sin viktigaste återförsäljare. Än värre var det faktum att Beeman aktivt motarbetade Diana så framtiden såg minst sagt mörk ut. Den enda tänkbara lösningen som man såg var att göra en turn-around och relansera sig med hjälp av en riktigt fantastisk ny produkt. En fräsch nystart alltså, inte bara i USA utan för hela sitt varumärke.

 

Detta var en brytningstid.

 

Två starka trender dominerade strömningarna och kundernas intressen i mitten av 80-talet, båda drivna av landsmannen och den offensivaste konkurrenten Weihrauch – riktigt kraftfulla vapen (HW80) samt vapen med fast pipa och öppen cylinderladdning (HW77). En del konkurrenter matchade upp detta på samma sätt, med en kraftfull fjäderbössa och en bra underspännare, exempelvis de brittiska tillverkarna (Webley med Omega och Eclipse samt BSA med SuperSport och SuperStar).

 

Här var Dianawerke kreativa och valde en helt annan väg, delvis illa tvingade av skral ekonomi. Att utveckla två separata vapen kostade pengar, bättre då att satsa på en enda vapenmodell som själv skulle kunna lösa alla problem på en gång – kraftfullt nog för att hantera HW80, med fast pipa och öppen cylinderladdning precis som HW77 och slutligen potent såväl som intressant nog för att klara en återetablering på den viktiga USA-marknaden, utan hjälp av en lokal spelare som Beeman.

 

Till 1987 så var man redo och luftvapenvärlden häpnade över den stora och solida Diana 48, en sidospännare på 110 cms längd och med en matchvikt spot on 4000 gram. Man hade ett anrikt varumärke i ryggen samt en riktigt bra prisbild, så nu återstod det att de vad köparna ansåg om nykomlingen. 


Jodå, i USA där hög utgångshastighet är sportens heliga graal så väckte den synnerligen kraftfulla Dianan stor uppmärksamhet. Nästan ett decennium tidigare så hade HW80 slagit igenom som Beeman R1 med dess enorma utgångshastighet som främsta försäljningsargument - modellen marknadsfördes som det första fjädervapnet som klarade att överträffa den "magiska" 1000 fps-gränsen. I verkligheten så gjorde en R1 ungefär 950 fps som bäst med dåtidens lättaste diaboler och mellan 850-900 fps med de mer normaltunga diabolerna hos kaliber 177. I en tid utan allmän tillgång på kronografer så fanns det dessuom få som ifrågsatte tillverkarens uppgifter. Sant var emellertid att R1 blev betydligt kraftfullare än de tidigare mest effektstarka modellerna som Feinwerkbau Sport och BSF 55.


Diana uppgav 1100 fps för sin då helt nya modell 48 och även detta var naturligtvis en överdrift men ärliga 1000 verkliga fps klarade den oavsett vilket, även med diaboler uppåt 8.50 grains. Den riktiga knorren kom emellertid året efter då de första fyrtioåttorna med kaliber 22 nådde marknaden i USA. Om en 48 med kaliber 177 klarade runt 25 joule så blev samma modell med kaliber 22 oproportionellt kraftfull - inte sällan över 30 joule!


En samtida test bekräftade tydligt detta fenomen där en Diana 48 levererade 875 fps med 14.30 grain Premiers där motsvarande diabol bara gav 740 fps ur en Beeman R1. Marknaden hade fått en ny prestandakung och även om avtrycket hos Dianan inte var lika förfinat som Weihrauchs berömda Rekord så hade Dianas nya sjärnskott nästan inga andra tillkortakommanden jämfört med den dyrare Beeman R1. Många köpare förvånades kanske främst över den måttliga anspänningstyngden hos detta kraftpaket, bara runt 38-39 Lbs erfodrades tack vare sidospännarens utmärkta geometri. Den samtida R1 var visserligen något lättare med 34-35 Lbs men skillnaden i effekt var ju, som sagt, också avsevärd. 


Inte så konstigt att modellen blev en stor succé för Diana. 


  En av världens mest lättskjutna magnumvapen - en riktigt magnifik pjäs!


Dianas 48 och systermodellen 52 med lite snyggare stock visade sig redan ifrån början vara solida konstruktioner och tack vare en bra försäljning så fortgick modellerna i princip oförändrade fram till 1994 då deras lineup kompletterades med en semirekyfri kusin, den magnifika modell 54.


Här förpackade man samma drivkälla i en större stock, vilken tillät mekaniken att röra sig fritt i en form av "släde" på insidan av stocken med resultatet att vapnet blev utomordentligt lättskjutet. Samma princip som matchgeväret Feinwerkbau 300 alltså men typ 5 nummer större. Resultatet blev ett fantastiskt vapen som kombinerade fjädervapnets råa kraft med rekylfriheten och lättskjutenheten hos ett MSP eller Co2-vapen. Kunde man bara acceptera formatet hos den nya modell 54 så hade man enligt många fantaster funnit det perfekta fjäderluftgeväret. Den enorma skjutbarheten kombinerat med över 250 mps utgångshastighet för de allra flesta diaboler med kaliber 22 gav en fantastisk räckvidd och modellen blev snabbt en favorit ibland exempelvis präriehundsjagande luftvapenfantaster på andra sidan Atlanten.


Idag så har nästan 30 år passerat sedan vi såg den här modellserien första gången. Den än mer sofistikerade varianten 54 har även denna nått en aktningsvärd ålder med dryga två decennier. Fortfarande säljs dessa vapen nya och fortfarande så är de precis lika potenta och prisvärda. 


Det viktigaste var emellertid att de räddade Diana och de är också precis lika ovanliga som lyckade exempel på när en modell kommer ut nästan helt perfekt på marknaden, något som de samtida konkurrenterna, möjligtvis med undantag av Weihrauch, hade svårt att lyckas med. Sidospännarna var lyckade konstruktioner som kom i precis rätt tid och gjorde precis vad som förväntades av dem. Bortsett ifrån detta så uppnådde de under åren närmast en kultstatus världen över vilket också förklarar varför de ännu tillhör Dianas absoluta storsäljare. 


Riktigt bra vapen och vapen som mer eller mindre räddade sin tillverkare i en tuff tid samtidigt som de har fortsatt att glädja såväl entusiaster som tillverkaren med strålande nyförsäljning decennium efter decennium, vapen väl värda plats nummer 9 på min tio-i-topp lista.

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 20 maj 2016 10:00



Bästa Bössorna - Plats 10


  Crosman 150 från 1954 är anfadern till 22XX-serien, visst ser man likheterna med en ny 2240?


Nu vet jag att många kommer att förvånas över att den här modellen finns på den här listan men om man tänker efter lite så är det egentligen inte så konstigt. Om man ser bortom just den här specifika varianten och istället betänker vad 22XX-serien som sådan representerar så är det nog lättare att dela mina tankegångar.

 

Faktum är att det är på grund av Crosman som Co2-patronen (”The Powerlet”) blev populariserad och som därmed innebar ett genombrott för Co2 som drivkälla, bortom rena tävlingsvapen. En annan signifikant aspekt av serien är att den tillsammans med krutvapensystemen 1911/AR/1022 innebar ett genombrott för hela Internet-handeln av tredjepartstillbehör. Inget annat luftvapen torde ha så många skiftande tillbehör eller så lättfunna reservdelar över Internet som just 22XX-serien.

 

  Förutom karbinvarianter som 2250 så innehåller 22XX-serien även konventionella gevär.


 

Tillgänglighet och pris är ju liksom innovation de kännetecken som är skiljer legendariska och historiskt betydelsefulla modeller ifrån de mer ordinära. Genomslaget av 22XX-serien är helt enkelt otroligt och dito globalt, till och med i Sverige så är modellserien välkänd såväl som uppskattad samt – inte minst – tillgänglig för alla och envar. En knapp tusenlapp och ett besök i nästan vilken lokal jaktaffär som helst är allt som behövs i skrivande stund för att man ska kunna förvärva ett exemplar av ett stycke genuin luftvapenhistoria med sina rötter ända tillbaka till 1950-talet. En modell som den drivne entusiasten dessutom kan tiodubbla kostnaden för bara igenom att klicka sig fram på nätet i en utsträckning som ingen annan modell kan konkurrera med och därmed också bygga ett sofistikerat vapen där inte en enda liten del är tillverkade av Crosman själva.

 

Förbluffande!

 

Just 22XX-serien är en långt driven produktionsteknologi med volymer som de flesta luftvapentillverkare aldrig ens skulle våga drömma om. En amerikansk och inte minst internationell framgångssaga utan dess like – därav att den kvalar in på min lista över de tio mest betydelsefulla luftvapen i historien. Ett anspråkslöst vapen men med ett genomslag som få andra modeller kan konkurrera mot.

Av Johnny Ottosson - 19 maj 2016 06:00



Uppdaterad BSA R10


 Foto från BAR (www.airgunbuyer.com)


Som en del har noterat så har BSA R10 varit slutsåld hos många handlare den senaste tiden, exempelvis XXL. Anledningen är naturligtvis att det står en ersättare i kulisserna och den nya modellen har man nu kallat för BSA R10SE, istället för Mk 3.


Revisionerna är måttliga, man får med två magasin istället för bara ett, bakkappan har en annan utformning och pipan är försedd med en shroud som lättare kan kompletteras med en separat ljuddämpare. En annan detalj under skalet är en mer effektiv regulator.


Liksom tidigare så får man förhållandevis mycket vapen för pengarna om man betänker att det ingår en regulerad drivkälla, valnötstock, självindexerande magasin, flera stockval, äkta vänsterversion, shroud, bra pipa och bra avtryckarsystem, rembygeldubb, en Luxfer flasktub och naturligtvis även en icke ringa portion brittisk vapenkänsla.


Prisläget bedöms bli ca £750 hos en handlare i England.

Av Johnny Ottosson - 18 maj 2016 19:30



Greatest Gun !


  Ingen chans i världen att Hatsan AT-44 kommer med på den här listan.


I veckan så fick jag en fascinerande fråga som jag har funderat lite runt. Man undrade vilket luftvapen i historien som har varit mest betydelsefullt. Alltså, det historiskt sett viktigaste vapen som vi hittills har sett.

 

En spännande frågeställning om man tänker efter.

 

Hur ska man gradera dessa?

 

Till att börja med så får man betänka att ”historiskt sett mest betydelsefullt” inte per automatik innebär det ”bästa” vapnet. Exempelvis så är ju en TX200 ett bättre vapen än en HW77 men det sistnämna är onekligen många gånger mer historiskt betydelsefullt och var på ett helt annat sätt en vattendelare för den tekniska och försäljningsmässiga utvecklingen av sin vapentyp, i detta fallet fjädervapnen.

 

Så en nedräkning av de tio viktigaste luftvapnen, hur skulle den se ut?

 

Det hela kommer att bli en serie där vi ska titta lite extra på varje modell som sådan och dessutom ska jag bistå med en motivering för varför just jag tycker att den presenterade modellen ska få just den där utgivna platsen i ordningen.

Av Johnny Ottosson - 17 maj 2016 18:00



Något att skjuta på?


Svensktillverkade skjutmål från Vridmål.SE


Plinking är något som de flesta entusiaster tycker är väldigt roligt men om man vill ta detta en nivå ännu högre och kanske dessutom tävla i vridmålsskytte så finns det nu en rad trevliga vridmål att välja mellan. En av aktörerna i branschen tipsade mig i veckan om dennes sortiment, som man kan ta del av i filmen ovan.


Detta kanske vore något för den lokala skytteklubben att fundera över?

Av Johnny Ottosson - 16 maj 2016 14:00


Evanix Rex P!


     Äntligen så börjar det röra på sig och modellen har börjat komma ut på marknaden - i USA


En av de minsta men kraftfullaste udda luftvapen på marknaden är onekligen Exanix Rex. Här kan man verkligen tala om en bomb i fickformat. Med ett blygsamt format av 51 cm och en matchvikt vid 1820 gram så omdefinierar den utan tvekan konceptet runt kompakta vapen. Trots det blygsamma formatet så är emellertid tuben på hela 91 cc och tur är ju detta - då modellen har rejält med effekt.


  Som på alla Rex så agerar varbygeln även repeterhandtag - en innovativ lösning.


När man betänker att modellen bara har 10 tums pipa så är det imponerande att den trots allt kan generera 30 fpe med tunga diaboler och upp till 900 fps med lätta dito, i båda fallen med kaliber 22. Vid detta effektuttag så kan man räkna med ca 10-12 skott. Just den här kalibern har hamnat lite i skuggan av de ännu mer populära och större kalibrarna. 


  Mycket kraft i ett kompakt format !


Räcker inte detta så finns modellen även med kaliber 25, vilket innebär en utgångshastighet av 800 fps med 20.00 grains diaboler och 38 fpe i fall man väljer att använda några av de tyngsta diabolerna för kalibern. Samma antal skott anges så den riktigt stora skillnaden kommer först om man väljer den riktiga dunderversionen - kaliber 357!


Japp, modellen finns även med denna jättekaliber och då är det frågan om 95 fpe! 


Med för kalibern lätta 81 grains projektiler så blir detta en utgångshastighet av 700 fps. Med den kalibern och den typen av prestanda så handlar det utan tvekan om en av de mest kraftfulla vapnen på marknaden i relation till sin storlek. Nackdelen är naturligtvis få skott på fyllningen - blott 4-5 st - och en minst sagt skrämmande ljudnivå.


Fast, det kanske man kan leva med hos ett såpass specialiserat vapen?



Av Johnny Ottosson - 15 maj 2016 18:00



Udda underspännare!


  Webley & Scott Eclipse - här med den udda laddluckan öppen.


I ett tidigare inlägg så tittade vi närmare på Webley & Scott Omega och i samband med detta så fick jag ett antal förfrågningar och önskemål om ett liknande inlägg som behandlade den Webley & Scott-modelll som, möjligtvis med Trackern undantaget, ligger de flesta svenska entusiaster närmast om hjärtat - jag talar då naturligtvis om den innovativa och i Sverige storsäljande Eclipse!


I denna tid, långt innan Webley & Scott började namnge sina olika modeller efter ballistiska missiler, så var själva namnvalet för modellen synnerligen tilltalande, man kallade modellen för Eclipse och alla insåg direkt varför. Ända sedan 1983 så hade Weihrauch HW77 blivit den fixstjärnan som alla tillverkare ville rikta in sig mot. En helt ny och stark trend mot underspännare hade skapats av HW77 och dess försäljning var något som alla konkurrenter avundades. Här ville också Webley & Scott vara med de ville också gärna vara konkurrenten vars egna produkt var "to eclipse the HW77", alltså lite fritt och vårdslöst översatt - "Överträffaren", (underförstått av HW77).


Ett symboliskt starkt laddat namnval alltså med en tydlig vink åt konkurrenten i Västtyskland och i ungefär samma klass som Toyotas minibil IQ, som såldes med devisen "Smartare än Smart" (den blott tvåsitsiga konkurrenten).


Nåväl, ett stort självförtroende och en kaxig attityd i kombination med viss verbal krativitet och en alert marknadsföringsavdelning säljer inte allena ett lite dyrare luftgevär så under ettiketten så var man även tvungen att kunna leverera och på den här tiden, då kunde Webley & Scott också detta - med besked.


Redan 1984 så börjades arbetet med Eclipse, man hade relativt gott om pengar och man fick dessutom en del av anslagen för Omegan till sitt förfogande. Tanken var en lansering av Eclipse redan till 1986 men det blev fördröjt till 1987 och den verkliga försäljningen ut till kund kom igång ordentligt först året därpå. Som en konsekvens av en relativ tidspress och besluten att använda delvis ny och obekant teknologi så mötte man också en del problem som under modellens karriär visade sig vara såpass problematiska att livscykeln på modellen dessvärre blev kortare än vad man egentligen hade tänkt ifrån början och dessutom så var man tvungen att facelifta modellen i form av en Mk II-version under resans gång.


Två av de mest udda och kända särdragen hos Eclipse var den ovanliga laddmekanismen med en laddlucka och materialvalet till vapnets cylinder.


Laddning med laddlucka


Den här lösningen hade tidigare använts av Walther på sin första LGV-serie på 1960-talet och visat sig fungera helt utmärkt - på en SSP med låg effekt, vill säga. Med hjälp av ett vred på vänster sida om laddluckan så fällde man upp luckan 90 grader varvid man kunde ladda en diabol direkt in i pipan. Nackdelen var att transferporten blev osedvanligt lång då den löpte längs hela laddluckans längd! Dessutom så fick man inte mindre än två öppningar som man tätade med O-ringar för att trycket inte skulle förändras på sin väg mellan pistongen till diabolen. Systemet var säkert relativt den öppna cylinderladdningen som HW77 tillämpade och man kunde omöjligtvis klämma sig på samma sätt som var möjligt (men ovanligt) med HW77. Jämfört med den äldre och gängsle lösningen med en tvärställd roterande laddtapp så var luckan dessutom enklare och billigare att tillverka.


  Laddluckan med möjlighet att ladda direkt in till pipan.


Nackdelarna var emellertid att konstruktionen hade låg verkningsgrad, man förlorade en hel del effekt på grund av den långa transferporten och detta bekymmer förstärktes ytterligare om O-ringarna till luckan blev dåliga och började smygläcka. Trots ett imponerande format så var därför inte Eclipse speciellt kraftfull utan hamnade på en effektnivå strax under Omegan och idag så får man nog räkna en Eclipse som närmast ett vapen på 12 fpe. De mindre kalibrarna tenderade också till att ge märkbart mer kännbar rekyl än de grövre och modellen blev udda nog mest harmonisk med den grova kaliber 25, trots att konstruktionen egentligen inte var kraftfull nog för denna kalibers tunga diaboler.


Aluminiumcylinder


På nästan alla fjädervapen så tillverkas vapnets fundamentala stomme, cylindern, av stål. Kruxet med underspännare är emellertid att de på grund av sin konstruktion får hög vikt och detta bekymmer plågade exempelvis HW77 som fick en hel del rättmätlig kritik för just sin höga vikt. Här insåg Webley & Scott att man hade hittat en bra angreppspunkt och man beslöt sig därför för att motverka detta problem igenom att tillverka cylindern på sitt gevär av lättmetall. Att de flesta tillverkare avstod ifrån detta föreföll inte ha avskräckt Webley och mycket riktigt så skapade detta materialval en hel del bekymmer.


Bortsett ifrån vissa produktionstekniska svårigheter, aluminium var ju inte lika välanvänt inom industrin i allmänhet som är fallet idag (jmfr cykelramar etc) så fick man också en del andra nackdelar vilka kunde uppfattas som ganska triviala men som utgjorde betydande svårigheter just för Webley & Scott. Ett exempel på detta var kruxet att få till samma jämna ytfinish på aluminiumcylindern som på övriga blånerade delar av stål. Någon form av skiftning i nyanserna eller (hemska tanke!) flammighet var icke acceptabelt hos detta fabrikat, något som ledningen tydligt klargjorde. 


När vapnen slutligen ramlade ut så visade det sig dessutom att aluminiumcylindern kom att utgöra en större problematik för ägarna än för tillverkarna. På grund av den måttliga effekten på grund av den långa transferporten så frestades många att montera vassare slagfjädrar. Den ökade stressen av detta sträckte effektivt ut de hål som håller pinnen bakom bakstycket till eliptisk form. När kikarsikte skulle monteras så ställde detta stora krav på själva montaget och Sportsmatch kom sedermera att adressera problemet igenom att tillverka speciella och unika kikarsiktesfästen för just den här modellen. Använde man billiga generiska fästen och i synnerhet sådana av stål så var det mycket lätt att man skadade kilbasens spår i dess mjuka material.


  En spännande nykonstruktion!


Andra problem som ägarna rapporterade in under åren men som inte var lika frekvent förekommande utgjordes av glappande infästning av pipan i cylindern och oacceptabelt stort slitage i länkaget där underspännararmen fäster mot cylindern. På det hela taget så var detta materialval till cylindern till stor del drabbat av många klassiska problem som tenderar att drabba de tillverkare som först bryter in på oprövad mark.


När modellen till slut var färdig och ramlade ut på marknaden under stort pompa och ståt så var förhoppningarna skyhöga och Webley & Scott var både stolta och hade ett enormt förtroende för modellen, något som man i efterhand kanske borde ha varit lite mer försiktiga med eftersom redan den första batchen blev fördröjd av produktionstekniska bekymmer. De riktigt stora volymerna gick därför ut till kund tidigt 1988.


Som sig bör så var de brittiska luftvapentestarna lyriska - äntligen, menade man, så skulle HW77s dominans brytas. Det var ingen hemlighet i branschen att även BSA hade en motsvarighet på G (vilket sedermera skulle vara bli BSA SuperStar och GoldStar från 1989, men det är en annan historia), dock så var Webley & Scott först ut på plan.


Nu, nu skulle kollegorna i branschen från Västtyskland äntligen bita i gräset!


Eclipse sålde genast bra, modellen var attraktiv eftersom den på pappret var helt rätt. En underspännare perfekt för Field Target samtidigt som den var relativt lätt och smidig trots 112 cm totallängd och 3590 gram vikt, den var helt enkelt väldigt välbalanserad med en stor och bekväm stock. Blotta volymen på stocken gjorde att de flesta faktiskt uppfattade modellen som väldigt lätt och i synnerhet så i jämförelse med den klunsigare och 4100 gram tunga HW77.


  Den berömda (ökända?) laddluckan i sitt stängda läge..


I Sverige gick också försäljningen riktigt bra, Trackern hade öppnat dörren lite för Webley & Scott och tack vare god publicitet i dåtidens facktidskrifter för jakt och skytte så hade entusiasterna ett stort förtroende för varumärket. Ville man nu inte ha en Tracker eller Viscount så fanns här de mer påkostade Omega och Eclipse att välja mellan.


Ett moln på himlen var att även Dianawerke kastat sig in i leken med ett helt nytt formidabelt vapen, deras allra första moderna sidospännare. I England så blev den kanske inte någon större konkurrent då den till och med var ännu något tyngre än HW77 och dessutom med ett enklare avtryckarsystem men i USA, där effekt var nyckeln till framgång och där seriöst stora volymer fanns att vinna - där blev Diana 48/52 kungen av high performance när man önskade något kraftfullare än HW80 men inte hade pengar nog att köpa en Eliminator. I en samtida test av tidnignen  American Airgunner så formligen krossade denna Diana såväl HW77 som Eclipse när tre av dessa vapen prestandatestades med kaliber 22 i kategorin fixed barrel air rifles.


Visst, en HW77 och en Ecplise kunde med kaliber 22 locka fram bortåt 14-15 fpe med kaliber 22 om man offrade en hel del av skjutbarheten. Detta var emellertid inte långt ifrån tomgång för Dianan, jag vill minnas att deras testex frustade fram 22 fpe...


Tyvärr så började svagheterna i övrigt hos Eclipse att bli än mer påtagliga i takt med att tiden gick och 1989 när BSA lanserade sin betydligt smartare SuperStar på samma koncept så blev konkurrensen än mer intensiv. Nu var det inte bara HW77 som jagade samma kunder utan även BSA.


  BSAs fina SuperStar blev en svår konkurrent för Ecplise på den viktiga hemmamarknaden.


Den nya spelaren på marknaden visade sig vara ett ytterst kompetent vapen, dimensionsmässigt sett så hamnade den på 108 cm och vikten stannade vid blott 3630 gram, obetydligt tyngre än Eclipse och dessutom kortare. Skillnaden till HW77 uppfattade de flesta som milsvid. BSAs nya avtryckarsystem höll de flesta som bättre än Eclipse men inte lika bra som HWs Rekord. Laddsystemet hos SuperStar var precis lika säkert som Eclipse men mindre strul med läckage och därtill med en högre verkningsgrad, en SuperStar som FAC var utan tvekan kraftfullare och dessutom trevligare (allt är relativt) att hantera med hög effekt. En del av kritiken mot Eclipse hade också varit en klumpig utforming för låsningen till underspännararmen med två tangenter som skulle skjutas bakåt liksom svårigheten att montera en extern ljuddämpare. Båda dessa problem hade BSA smarta lösningar på. Slutligen så blev dessutom priset ut till kund lägre. Nackdelar då? Tja, inte riktigt samma finish som Webley & Scott men i gengäld så slapp man strulet med aluminiumcylindern. Summa summarum så blev SuperStar en riktig pungspark för Webley & Scott.


Så fort som SuperStar hade landat på marknaden så började Webley & Scott direkt att skissa på en Mk II av sin Eclipse då man inte bedömde den äldre Mk I som fullt ut konkurrenskraftig. Nu gjorde man en ordentlig revision, man skapade bättre infästningar av pipan och underspännarleden, man ersatte tangenterna för underspännaren med en riktig knapp och man försåg mynningen på pipan med en färdig gänga för ljuddämpare. Detta och lite mindre förändringar gjorde att Ecliplise Mk II såg världens ljus 1992, ett betydligt bättre vapen - eller i alla fall ett lika bra vapen som tidigare minus en del kända strulområden.


  TX200 Mk I - ca 3000 ex tillverkades, denna har #0086 och tillverkad oktober 1991 (äkta .22 pre-92!)


Nu då....


Nej, Webley & Scott hade inte turen med sig, förutom HW77 och SuperStar så kom det nu ut ännu helt ny aktör på marknaden och denna gång så hade Air Arms kanaliserat allt tänkbar know-how runt underspännare ner i ett och samma vapen, skapat av fjädervapengurun Ken Turner. Den nya modellen TX200 blev en gamechanger för hela kategorin underspännare, ja - faktiskt för allt vad fjäderluftgevär innebar. 


Här fanns allt som alla någonsin hade önskat sig i ett och samma vapen:


* Utsökt finish, passning, kvalité och detaljutförande

* Ett avtryckarsystem som till och med ansågs som bättre eller likvärdigt med Rekord

* Centrerad transferport och öppen cylinderladdning för optimal verkningsgrad

* Fin ergonomi, riktigt fina valnötsstockar som tillval

* En bättre kilbas för kikarsiktesmontering än både SuperStar och Eclipse

* Syntetiska glidlager för en oöverträffad skjutkänsla

* Smart öppning av underspännararmen och behaglig geometrisk utväxling på anspänningen


Viss kritik fanns dock, tillgängligheten var inte bra i början, priset var något högt och vapnet var en smula tungt. Annars så hade Air Arms fått allt rätt, det fanns till och med möjligheter för en effekt uppåt 16-17 fpe på de modeller som såldes på export till exempelvis USA. Resultet lät inte vänta på sig, TX-serien blev fjäderluftvapnens stora stjärna och en synnerligen långlivad storsäljare som först på de senaste åren har fått allvarlig konkurrens, nu av Walthers LGU-serie. Tillsammans med Dianas sidospännare så blev TX-serien ungefär vad som fortfarande finns kvar från den här perioden.


Långt in på 2000-talet så kunde man snava över ny oanvända exemplar här och där..


Ecplise fortsatte med en relativt sporadisk försäljning under de kommande åren, nu dessutom lite i skuggan av de allt mer populära PCP som så sakta började stjäla uppmärksamheten hos mer köpstarka kunder. Under 1996 så försvann Eclipse från USA-marknaden och Webley & Scott själva uppgav att produktionen officiellt avslutades så sent som år 2000. Sanningen verkar dock vara den att från 1998 så skruvade man ihop lite Eclipse på direkta kundorder av befintligt reservdelslager men trots detta så flöt det upp nya Eclipse ända fram till 2004-2006, vilka förmodligen var gamla lagervapen från handlare som hade satt sig med överlager. Det är nog ett ganska säkert påstående att Eclipse under de sista åren på 90-talet närmast var en kvarleva ifrån en svunnen tid vars marknad redan hade försvunnit och där resterna av densamma totalt dominerades av TX-serien.


I dagens perspektiv, drygt ett par decennier efter modellens glansdagar, så är Eclipse ett nostalgiskt veteranvapen för anglofiler som inte sällan är samtida entusiaster med modellen vilka var unga när den lanserades och därmed tämligen medelålders män dessa dagar. Idag är det inte längre ett drömvapen för Field Target-fantasten med prispallen i siktet utan snarare ett tyngre och kraftfullare komplement till den dammiga Trackern längst inne i vapenskåpet, ett vapen att avnjuta en stilla vacker sommarkväll hemma på villatomten när man vill njuta av äkta brittisk ingenjörskonst på gott och ont.





Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

861 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se