Bästa Bössorna plats - 9

  Das Magnum Luftgewehre !

Idag så kommer topplistan inte bara att behandla ett historiskt viktigt och konstruktivt intressant vapen utan dessutom ett genuint bra sådant. Ett vapen som har vunnit såväl respekt som popularitet världen över under flera decennier.

Under mitten av 1980-talet så var Diana hårt pressade då deras lineup var ålderdomlig och när alla började lockas av hög effekt efter HW80s genombrott i skarven mellan 1970- och 1980-tal så började det så sakta stå klart för köparna att Dianas mest potenta modell – M/45 – inte längre var konkurrenskraftig.

Bortsett ifrån detta så hade man hamnat i konflikt med Beeman på den viktiga USA-marknaden och tappat sin viktigaste återförsäljare. Än värre var det faktum att Beeman aktivt motarbetade Diana så framtiden såg minst sagt mörk ut. Den enda tänkbara lösningen som man såg var att göra en turn-around och relansera sig med hjälp av en riktigt fantastisk ny produkt. En fräsch nystart alltså, inte bara i USA utan för hela sitt varumärke.

Detta var en brytningstid.

Två starka trender dominerade strömningarna och kundernas intressen i mitten av 80-talet, båda drivna av landsmannen och den offensivaste konkurrenten Weihrauch – riktigt kraftfulla vapen (HW80) samt vapen med fast pipa och öppen cylinderladdning (HW77). En del konkurrenter matchade upp detta på samma sätt, med en kraftfull fjäderbössa och en bra underspännare, exempelvis de brittiska tillverkarna (Webley med Omega och Eclipse samt BSA med SuperSport och SuperStar).

Här var Dianawerke kreativa och valde en helt annan väg, delvis illa tvingade av skral ekonomi. Att utveckla två separata vapen kostade pengar, bättre då att satsa på en enda vapenmodell som själv skulle kunna lösa alla problem på en gång – kraftfullt nog för att hantera HW80, med fast pipa och öppen cylinderladdning precis som HW77 och slutligen potent såväl som intressant nog för att klara en återetablering på den viktiga USA-marknaden, utan hjälp av en lokal spelare som Beeman.

Till 1987 så var man redo och luftvapenvärlden häpnade över den stora och solida Diana 48, en sidospännare på 110 cms längd och med en matchvikt spot on 4000 gram. Man hade ett anrikt varumärke i ryggen samt en riktigt bra prisbild, så nu återstod det att de vad köparna ansåg om nykomlingen. 

Jodå, i USA där hög utgångshastighet är sportens heliga graal så väckte den synnerligen kraftfulla Dianan stor uppmärksamhet. Nästan ett decennium tidigare så hade HW80 slagit igenom som Beeman R1 med dess enorma utgångshastighet som främsta försäljningsargument - modellen marknadsfördes som det första fjädervapnet som klarade att överträffa den "magiska" 1000 fps-gränsen. I verkligheten så gjorde en R1 ungefär 950 fps som bäst med dåtidens lättaste diaboler och mellan 850-900 fps med de mer normaltunga diabolerna hos kaliber 177. I en tid utan allmän tillgång på kronografer så fanns det dessuom få som ifrågsatte tillverkarens uppgifter. Sant var emellertid att R1 blev betydligt kraftfullare än de tidigare mest effektstarka modellerna som Feinwerkbau Sport och BSF 55.

Diana uppgav 1100 fps för sin då helt nya modell 48 och även detta var naturligtvis en överdrift men ärliga 1000 verkliga fps klarade den oavsett vilket, även med diaboler uppåt 8.50 grains. Den riktiga knorren kom emellertid året efter då de första fyrtioåttorna med kaliber 22 nådde marknaden i USA. Om en 48 med kaliber 177 klarade runt 25 joule så blev samma modell med kaliber 22 oproportionellt kraftfull - inte sällan över 30 joule!

En samtida test bekräftade tydligt detta fenomen där en Diana 48 levererade 875 fps med 14.30 grain Premiers där motsvarande diabol bara gav 740 fps ur en Beeman R1. Marknaden hade fått en ny prestandakung och även om avtrycket hos Dianan inte var lika förfinat som Weihrauchs berömda Rekord så hade Dianas nya sjärnskott nästan inga andra tillkortakommanden jämfört med den dyrare Beeman R1. Många köpare förvånades kanske främst över den måttliga anspänningstyngden hos detta kraftpaket, bara runt 38-39 Lbs erfodrades tack vare sidospännarens utmärkta geometri. Den samtida R1 var visserligen något lättare med 34-35 Lbs men skillnaden i effekt var ju, som sagt, också avsevärd. 

Inte så konstigt att modellen blev en stor succé för Diana. 

  En av världens mest lättskjutna magnumvapen - en riktigt magnifik pjäs!

Dianas 48 och systermodellen 52 med lite snyggare stock visade sig redan ifrån början vara solida konstruktioner och tack vare en bra försäljning så fortgick modellerna i princip oförändrade fram till 1994 då deras lineup kompletterades med en semirekyfri kusin, den magnifika modell 54.

Här förpackade man samma drivkälla i en större stock, vilken tillät mekaniken att röra sig fritt i en form av "släde" på insidan av stocken med resultatet att vapnet blev utomordentligt lättskjutet. Samma princip som matchgeväret Feinwerkbau 300 alltså men typ 5 nummer större. Resultatet blev ett fantastiskt vapen som kombinerade fjädervapnets råa kraft med rekylfriheten och lättskjutenheten hos ett MSP eller Co2-vapen. Kunde man bara acceptera formatet hos den nya modell 54 så hade man enligt många fantaster funnit det perfekta fjäderluftgeväret. Den enorma skjutbarheten kombinerat med över 250 mps utgångshastighet för de allra flesta diaboler med kaliber 22 gav en fantastisk räckvidd och modellen blev snabbt en favorit ibland exempelvis präriehundsjagande luftvapenfantaster på andra sidan Atlanten.

Idag så har nästan 30 år passerat sedan vi såg den här modellserien första gången. Den än mer sofistikerade varianten 54 har även denna nått en aktningsvärd ålder med dryga två decennier. Fortfarande säljs dessa vapen nya och fortfarande så är de precis lika potenta och prisvärda. 

Det viktigaste var emellertid att de räddade Diana och de är också precis lika ovanliga som lyckade exempel på när en modell kommer ut nästan helt perfekt på marknaden, något som de samtida konkurrenterna, möjligtvis med undantag av Weihrauch, hade svårt att lyckas med. Sidospännarna var lyckade konstruktioner som kom i precis rätt tid och gjorde precis vad som förväntades av dem. Bortsett ifrån detta så uppnådde de under åren närmast en kultstatus världen över vilket också förklarar varför de ännu tillhör Dianas absoluta storsäljare. 

Riktigt bra vapen och vapen som mer eller mindre räddade sin tillverkare i en tuff tid samtidigt som de har fortsatt att glädja såväl entusiaster som tillverkaren med strålande nyförsäljning decennium efter decennium, vapen väl värda plats nummer 9 på min tio-i-topp lista.

 

hotshot

24 maj 2016 08:37

Men hvorfor ser man nesten bare underspennere i J/F konkurranser?

Johnny Ottosson

24 maj 2016 18:11

Vad är "J/F konkurranser?"?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...