Konsten att fylla..

  Potenta PCP förbrukar stora mängder luft..

Alla vi som använder PCP ställs naturligtvis inför problemet att anskaffa tryckluft i lämplig mängd för att kunna driva våra vapen. Använder man sedan ett vapen på hög effekt eller en bössa som förbrukar luft i snabb takt så blir naturligtvis anskaffningen av luft ett ännu större problem eftersom man får en större åtgång.

Idag fick jag ett mail som relaterar till detta problem:

Hej
Jag, gammal pensionär som ej orkar pumpa upp min Revolution, vill ej investera i dykartub eller kompressor. Varken Hurricane eller Hammer Arms vill byta in Reven. Fx i Hova svarar ej på mina mail.
Kan du ge mig ett råd?

Här har vi ett flertal frågor i samma frågeställning. En Revolution tenderar till att förbruka luft i hög takt eftersom den har hög effekt och dessutom en automatisk repetering. Till detta kommer att den också har en förhållandevis stor tub som gör vapnet ännu mer kraftkrävande att handpumpa. Tyvärr så ser jag ingen genväg här, vill man skjuta med den här typen av vapen så måste man dessvärre satsa på en dykflaska, en investering på från ca 3000 kr som fabriksny.

Känner man för att byta vapen så kan man naturligtvis med fördel byta mot ett vapen som har lägre effekt, mindre tub och inte automatisk repetering. Då torde det vara enklare att fortsätta med handpumpandet. Generellt sett så har emellertid vapen som en Revolution ett mycket begränsat andrahandsvärde eftersom de alltid är licenspliktiga. Då det dessutom i nuläget tyvärr är oklart om automatvapen överhuvudtaget kommer att vara tillåtna framöver så är det sannolikt ganska svårt att överhuvudtaget hitta en köpare för ett sådant vapen. Mitt råd är därför att behålla den, bruksvärdet torde vidare dessutom vida överstiga dess ekonomiska värde. 

Historiskt sett så har FX Airguns visat sig vara usla på att svara via mail, jag rekommenderar därför varmt att man istället kontaktar dem via telefon.

De licensfria ljuddämparna

Det verkar lovande i fråga om ljuddämpare i den nya övergripande vapenlagstiftningen som EU nu håller på att bearbeta. Här nedan så kan man läsa lite mera om detta: 

Länk: http://www.jaktojagare.se/kategorier/aktuellt/licensfria-ljuddampare-foreslas-20160406/

Slitstyrka?

  Diana 48 - en mäktig och enkel men ändå elegant fjäderbössa med stor karisma och brutal kraft!

Tidigare i veckan så fick jag ett mail från en entusiast som funderade över vilken vapentyp som var mest slitstark, fjädervapnet eller de moderna PCP som idag dominerar fantasternas vapenkollektioner. Själv så har jag inte fått frågan tidigare och då blir den naturligtvis ännu mer intressant att fundera runt.

I min egen erfarenhet så har både fjädervapen och PCP fungerat imponerande klanderfritt men ska jag verkligen hårddra saken så har fjädervapnen onekligen haft en edge, rent funktionellt.

När PCP har krånglat för min egen del, bortsett ifrån skjutna ventilsäten på grund av vårdslöst trimmning, så har det som regel varit packningar som har fallerat, företrädelsevis på grund av ålder eller rena fabrikationsfel. Fördelen med dessa haverier, om man nu kan tala om fördelar i sammanhanget, är emellertid att dessa vapen har varit väldigt enkla att reparera, förutsatt att rätt delar har funnits tillhanda.

Fjädervapen och framförallt riktigt potenta sådana är betydligt svårare för vanliga entusiaster att få skjutbara igen efter exempelvis ett fjädervapen, detta eftersom vissa specialverktyg kan behövas - typ en fjäderkomprimator.

Vilka fabrikat och modeller är bättre eller sämre?

Svårt att säga men som alltid så innebär en större komplexitet också en större risk för haveri och dessutom är komplexa vapen till sin natur svårare att reparera. Likaså är konstruktioner som är tänjda till sin yttersta gräns, exempelvis med extremt höga effektuttag, mer benägna att haverera och, som fjädervapen med kraftfulla slagfjädrar, både farligare och mer kunskapskrävande att få i skjutbart skick igen.

Nästa faktor som påverkar är naturligtvis produktens pris. Vapen som är billiga är också billiga av en anledning, oftast på grund av att tillverkaren har valt enklare komponenter och en lägre kvalité än hos de produkter som har en tung prislapp och en mer generöst tilltagen konstruktionsbudget.

Ett vapen av ett bra varumärke och inte billigast tänkbara variant som ägaren själv dessutom inte micklar med i onödan och som därtill har ett sansat effektuttag i relation till sin konstruktion har därför de bästa förutsättningarna att fungera länge utan krångel eller andra oväntade överraskningar - förutsatt att ägaren är aktsam i sitt hanterande och kunnig i sin skötsel av detsamma.

Riktigt billiga dyra vapen...

  Visst har Royale utvecklas till ett riktigt vackert vapen med den nya stocken och dito kolfibertub?

Idag tänkte jag dela en intressant test och den kommer att förklara pradoxen hos inläggets rubrik. Objektet för detta test är den för många säkert mycket välkända modellen FX Airguns Royale 400 med kaliber 22. Inget märkvärdigt säger ni? Vilket ni naturligtvis har helt rätt i eftersom de allra flesta av er är just svenskar.

Som svenskar så är vi naturligtvis nationellt bekanta med modellen, eftersom den är svensk, men vi är också bekanta med den eftersom vi är välbeställda. I Sverige så kostar en dylik bössa ca 9000 kr och den anses numera som någon form av medelvapen eller referensgevär om man så vill, kostnadsmässigt sett. Ett vapen som kostar mindre anses allmänt som billigare och ett vapen som kostar mer brukar betraktas som ett dyrt vapen. Det är denna gemensamma referensram som gör att vi ser en Snowpeak 900 som billig och en Air Arms 900 som dyr - relativt vårt nationella normvapen.

Att vi har just denna mindset beror ju dels på prissättningen på detta vapen i landet och dels på vårt allmänna välstånd.

Här kommer länken till testen och notera prisbilden samt referenserna till denna: 

http://hardairmagazine.com/reviews/airgun-test-reviews/fx-royale-400-air-rifle-test-review-22-cal/

I USA så betingar bössan $2063 USD, vilket i svenska pengar motsvarar 17.700 kr, här betalar vi ju dessutom moms på våra 9000 kr så själva vapnet kostar ju egentligen bara 7200 kr, en liten nätt skillnad på ca 10.000 kr. Nu vet jag att det finns goda skäl till skillnaden i fråga om omkostnader och liknande men just det resonemanget ska vi lämna därhän denna gång.

Ponera nu att den glade luftvapenentusiasten bor i USA och arbetar på Walmart för minimilönen, han är vuxen och har ingen tidigare erfarenhet av handeln utan tillbringar dagarna med enklare butiksarbete som varuplock och kassajobb med mera. Då kan han räkna med en lön runt $7.25 per timma eller 62 kronor.

Ska man då förvärva bössan i dagens inlägg så krävs det alltså 285 timmars arbete.

Även i Sverige så finns det en luftvapenentusiast som även han är vuxen och arbetar under samma förutsättningar på ett ICA Maxi. Han är emellertid lite nöjdare eftersom han tjänar 83 kr varje timma enligt Handelsavtalets minimilön. 

Han får då arbeta 108 timmar för att kunna köpa den här trevliga bössan med momsen och är förmodligen bra mycket mer glad över detta än vad som är fallet för sin amerikanska kollega.

Många som gillar luftvapen tänker ibland på USA som lite av det förlovade landet. En vapenälskande nation med stora utrymmen och ett enormt vapenutbud, helt fria från politiska pålagor som vapenskåp, vapenlicenser och liknande. Vad vi emellertid ofta missar är att jämföra kostnadsbilden - tyvärr så är vi i Sverige ofta så upptagna med att gnälla över såväl verkliga som inbillade brister i vårt eget samhälle för att reflektera över hur bra vi egentligen har det.

Sverige är nämligen, globalt sett - ett mycket rikt land.

Nu vet jag att många läsare rent instinktivt protesterar och påpekar att de inte alls är speciellt välbeställda, eller de uppfattar i alla fall inte saken som sådan. Innan man funderar vidare i dessa kretsar så rekommenderar jag varmt att man besöker The Global Richlist:

Länk: http://www.globalrichlist.com/

Detta är en mycket intressant sida som vanligtvis väcker en hel del tankar hos de flesta. Jag hade exempelvis en kollega på jobbet som reagerade på det orättvisa faktum att blott 1 procent av befolkningen äger 40 procent av världens samlade resurser.

Detta innan denne plötsligt insåg att han själv tillhörde denna rikaste procenten i världen - utan att tänka på det själv...

Så, tjänar du 295.000 kr om året innan skatt, alltså motsvarande ungefär 24.600 i månaden brutto så tillhör du den rikaste procenten av världens samlade befolkning. Nu ska vi inte fördjupa oss mera i fördelningspolitik eller andra globala problem utan bara konstatera att Sverige faktiskt är ett helt utmärkt land för oss luftvapenfantaster. Vapnen vi kan köpa är förhållandevis billiga, internationellt sett, jämfört med de inkomster som de flesta av oss disponerar.

En annan sak som kan förundra läsaren av vapentestet i dagens inlägg är precisionstestet. Testaren (Stephen Archer) genomför sina provskjutningar på 9 meters avstånd (!) med ett PCP i kaliber 22 som ger 45 joule. Föga förvånande så levererade den testade Royale bra resultat med samtliga diaboler. Detta är naturligtvis lika delar lustigt som oanvändbart som resultat för mer normalt användande då de flesta köpare av ett sådant vapen med den effekten troligtvis kommer att skjuta på avstånd som vida överstiger futtiga 9 meter.

En del av bakgrunden för detta är de vapen som HAM utvecklade sina tester för en gång i tiden, nämligen diverse kinesiska budgetvapen av en typ som faktiskt kunde göra det svårt för testaren att hålla alla skotten inom själva tavlan på detta avstånd! På en $50 USD kinesisk fjäderbössa så var dessa testformer helt utmärkta och lagom lämpade men när man tillämpar exakt samma testprocedur på PCP i prisklassen över $2000 USD så blir resultatet ungefär lika irrelevant som bisarrt.

Gamla grymma Gamo!

  Det var på detta sätt det började en gång i tiden..

När vi gick in till 1980-talet så var det en sak som stod klart för alla luftvapentillverkare - under det nya decenniet så skulle kraft sälja! Tyska premiumvapen som Feinwerkbau Sport och diverse BSF hade haft fin försäljning inte minst i USA och i brytningstiden mellan sjuttio- och åttiotal så kom slutligen Weihrauch HW80.

Plötsligt så började alla tillverkare tänka effekt, till och med tillverkare av vardagsvapen som Diana med sin M45 och sedemera också brittiska tillverkare som BSA med sin Challenger-variant av gamla Mercury och den då helt nya Vulcan från Webley & Scott.

Självfallet så började även tillverkare av billigare vapen fundera runt möjligheterna att få upp bra marginaler igenom att sälja lite dyrare vapen med hjälp av det nya intresset för högre anslagsenergier. Ett vapen med lite mer effekt, ett mervärde, kunde alltså få kosta lite mera i kundens ögon och därmed skapa bra lönsamhet för tillverkaren.

Casas El Gamo var redan i början av 1980-talet en känd tillverkare som efter en ganska anonym tillvaro på 1960-talet hade givit sig ut på den globala marknaden under det efterföljande decenniet med modeller som inte minst legendariska Cadet, den spanska Meteoren. Nu när 1980-talets första år hade passerat så var trenden klar, kraftfulla vapen säljer bättre och är lönsammare än motsvarigheterna med måttligare effekt. I väster fanns dessutom USA och en del tillverkare hade redan fått bra volymer där - förutsatt att de hade lite starkare vapen i sortimentet.

  Gamla kataloger kan bjuda på en skön resa tillbaka i tiden, här några kataloger som jag har ägt sedan de kom ut.

Till 1984 så var slutligen El Gamo redo, deras nya dunderbössa Magnum presenterades och så även här i Sverige men bara med kaliber 177 de första åren. Importören Stiga lugnade sig några år med att ta in den kraftfullare varianten för kaliber 22, i alla fall officiellt. 

Den nya Magnum var helt ett vapen i tidens trend och allra tydligast ser man detta i stockutformningen med sin karaktäristiska Monte Carlo kolvkam och den hårt vinklade förstockspetsen som man i England kallade för Razor Edge forend, ett lite udda designdrag som hade populariserats av såväl Feinwerbau Sport som de första Weihrauch HW80. För att antyda stil och klass så försågs även stocken med vita effektskivor mellan kolven och bakkappan liksom under pistolgreppsrosetten. Fler udda men tidstypiska designdrag var rembyglar och en strippling på pistolgreppet.

Rent fysiskt så var det ett fullstort vapen med, som man kallade det i den samtida reklamen; "vuxen studsarkänsla". Längden uppgick till 111 cm och totalvikten vägde in vid 3600 gram, vilket är ett halv nummer under de mer sentida dundervapnen som rent regelmässigt ligger på eller strax över 4000 gram. Utgångshastigheten i Sverige angavs till maximalt licensfria 195 mps men det fanns självfallet potential för betydligt mera, runt 260-270 mps i ostrypt skick.

  Gamo Magnum med sin systermodell Gamo Hunter

Magnum visade sig vara en populär modell och kom att hänga med från 1984 och fram till och med 1990. Under de sista tre åren så hade den sällskap av en systermodell som man benämnde Hunter och som hade pipvikt istället för öppna riktmedlen, vilket var absolut norm vid den här tiden. Den nya modellen var i övrigt väsentligen densamma som Magnum men förefaller i alla fall i Sverige att oftare förekomma med kaliber 22 varpå man drog nytta av de dåvarande svenska reglerna med 200 mps-gräns för licensfri status.

Gamo Hunter kom att som modellnamn att leva med länge i sortimentet, först som Hunter 880 och sedan som modell Hunter 440, vilken med lite god vilja kan betecknas som den andlige arvtagaren till gamla Magnum men nu då försedd med Gamos nya enhetsavtryck, det med säkringen placerad framför avtryckarbladet.

Idag så är ytterst få Gamos samlarvapen. De enda jag kan tänka mig på rak hand är Gamo 68/Gamatic-serien liksom MC Contest/Target/126 med SSP-mekanik Made in Sweden. I denna exklusiva grupp så borde man rättmätigheten också inkludera den ursprungliga Magnum/Hunter-serien. Den var på många sätt en vattendelare för El Gamo/Gamo då man tog ett avstamp (på gott och ont) mot dagens Gamo-sortiment med ett totalt fokus på (oskjutbara) prestanda.

I detta perspektiv så handlar det onekligen om historiskt intressanta vapen.

Ring my bell !

  Ett företag som snabbt insåg potentialen hos sporten var anrika Webley & Scott Ltd.

För många moderna entusiaster så är luftvapentävlingar endera Int 10M eller Field Target men ska sanningen fram så finns det andra, mer udda och betydligt äldre, tävlingsformer som fortfarande lever kvar, långt bortom publicitetens limelight. En av dessa är Bell Shooting, som vi ska kolla lite närmare på idag.

Bell Target Shooting började redan på 1890-talet och många av de tidigaste fjädervapenkonstruktionerna började faktiskt utvecklas enkom för just detta ändamål. Upprinnelsen var att man konstaterade i samband med Boerkrigen att vapenskickligheten bland allmogen borde förbättras och dåtidens kända mediala figurer som Lord Baden-Powel (scouterna, ni vet) och Lord Ednam arbetade intensivt för att popularisera skytteformen, vilket marknadsfördes som underhållande, forsterländsk och praktisk. Det verkliga genombrottet kom emellertid först när man började tävlingsskjuta i pubar, precis som begynnelsen till dartsporten.

Sportformen blev genast enormt populär och dess absoluta centra blev Birmingham, vilket är ganska naturligt med tanke på den djupt rotade vapenkultur som redan då hade funnits där i hundratals år. När vi skrev 1905 så hade Birmingham hunnit få 1600 st (!) registrerade teams av de då drygt 4000 st som fanns i hela landet.

  Bridgend Air Rifle Club pysslade skapades runt Bell Shooting, här deras liga anno 1905!

Med ett sådant enormt intresse så började naturligtvis ett flertal tillverkare att producera fram vapen för att täcka behoven och det är ur denna våg av tävlingsfrenesi som bland annat BSAs luftvapentillverkning skapades. De regler som utvecklades runt sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal, de så kallade Midland Rules tillämpas fortfarande.

Man fastlade skottavståndet till 18 feet, alltså 5,49 meter, vilket numera har jämnställts med 6 yards och man standardiserade även själva målet, alltså "klockan" - The Bell.

Målet består av en cirkulär skiva i vars mitt man har borrat ett genomgående hål som är 3/8" i diameter, alltså drygt 9.50 mm. Poängringarna runt denna är i fallande ordning 1, 2 & 3 tum stora och indikerar 4,  3 & 2 poäng. Skjuter man igenom genomgångshålet så att klockan innanför ringer så belönas man med 5 poäng varvid en liten skylt med siffran "5" uppenbararar sig ovanför den cirkulära skivan. För att undvika allt för långa matcher när man behöver särskilja bra skyttar så tillämpar man ibland "Clean Fives" som belönas med 5.1 poäng.

  Titandioxid används för att måla tavlan

Skivan som sådan målas med en blandning av titandioxid (förr kallat titansyra) och olja (ofta linolja) som ger skivan en distinkt icke-torkande vit kulör. Denna färg har egenheten att den smidigt kan målas om men samtidigt tydligt indikerar träffar utan att stänka. Lyckas den framgångsrike skytten få klockan att ringa utan att någon form av skada på skivans färgyta kan förnimmas, ja - då har man presterat en Clean Five.

  En typisk tävlingsinbjudan..

Träffar man själva skivan så kommer naturligtvis en markering att uppstå i färgen och denna markering får då formen av en ofärgad cirkel med en liten färgprick i mitten. Det är utifrån denna lilla färgprick som man avgör vilken poäng som träffen ger.

I övrigt så är reglerna föredömligt enkla, alla skott sker fristående utan stöd och man skjuter enbart med öppna riktmedel. Målet monteras 5 foot ovanför marken, vilket betyder 152.50 meter högt. Varje skytt har 6 stycken skott som kan ge poäng samt ytterligare ett valfritt skott som inte ger poäng, något som man kallar för en "sighter", alltså ett sättskott. När skytten har skjutit sina 6 skott så får nästa team (motståndarlag) skjuta och en av deras skyttar genomför därmed sin insats. Så fortsätter tävlingen, skytt för skytt och team för team tills dess att alla skyttar har skjutit och man kan sammanställa resultet, ofta publikt förevisat på en griffeltavla brevid.

  Medalj för Bell Shooting.

Organisatoriskt sett så tillhör varje skytt ett team, på vanligtvis 4-6 st skyttar. Ett antal teams, ofta 3-6 st, ingår därefter i en liga ("leauge"). För närvarande så finns det 23 st registrerade ligor i UK och det gör att man kan räkna hem runt 100 teams och i runda slängar ungefär 500 registrerade deltagare (skyttar). Frånsett dessa så finns det ju en enorm mängd rekreativa bellshooters som inte tävlar utan som bara skojskjuter på den lokala klubben, liksom det finns en del veteranteams som bara skjuter med vintage luftvapen som ofta kan ha över 100 år på nacken.

Vapnen som används får i vissa ligor bara vara rekylerande (alltså fjädervapen) men i vissa så tillåts också PCP. Vanligtvis så tillåter man bara 7 fpe anslagsenergi på grund av de korta avståndet och det faktum att man skjuter på ett metallmål inomhus. Det finns dock ett fåtal ligor som tillåter full power, alltså upp till 12 fpe och som då har konvexa målskivor liksom uppfångare för omrkingskvättande blysplitter men detta tillhör undantagen. Man skjuter bara med kaliber 177.

  Royal Exchange Air Rifle Team, Bridgtown, Cannock, 1930 - fina pokaler

Under sina haydays strax innan första världskriget så hade man drygt 10.000 aktiva skyttar, vilket känns nästan ofattbart många om man jämför hur få som dyker upp på dagens tävlingar. Eftersom en hel del av tävlingarna ägde rum på pubar så fanns det naturligtvis också med en icke ringa grad av berusning i sammahanget och incidenterna som inträffade i sportens gryning är därför många såväl som bisarra. 

Vi i Sverige på 2010-talet tycker naturligtvis att salongsberusning (o mer därtill) är fullständigt oacceptabelt i samband med sportskytte men man får då betänka att det i England överhuvudtaget inte existerade något maxgräns för vad man fick dricka när man skulle köra bil ända fram till 1967 (!) då deras första alkoholgräns fastslogs - på 0.8 promille! Var man fullare än så på 1970-talet så kunde man få finna sig att åka taxi hem från vägkanten om man blev stoppad av polisen. Först 1981 så riskerade man kännbara konsekvenser av fyllekörningar och då sänktes även gränsen till 0.5 promille. I detta perspektiv så var det alltså inte egendomligt att skyttarna ofta var mer än lovligt fulla när de skulle ägna sig åt Bell Shooting under exempelvis mellankrigstiden.

  Den här typen av luftgevär var mycket populära för Bell Shooting i sportens barndom, här BSA.

Idag så tävlar man naturligtvis helt nyktert och en hel subkultur har växt fram runt den anrika sporten. Gamla mål från början av sekelskiftet 1900 har blivit heta (och dyra) samlarobjekt, liksom vapen och övrigt utrustning. Den delen av Bell Shooting som förefaller öka mest är faktiskt Vintage Leauge där man skjuter med utrustning (undantaget diaboler) från olika historiska tidsperioder. En trevlig lösning som gör att många samlare också får en bra praktisk nytta av sina ibland sekelgamla vapen. I en del tävlingar så klär sig även tävlingsdeltagarna i samtida klädedräkter och bedriver sina tuneringar i gamla klassiska pubar, inte sällan just i Midlands där sporten en gång utvecklades.

Mer brittiskt än så kan väl knappast en skyttesport bli....

Apropå gårdagen!

  Som traditionen bjuder så finns det alltid ett aprilskämt på Airpang

Gårdagens aprilskämt var tydligen väldigt uppskattat och de flesta lyckades också genomskåda det, vilket skiljer det ifrån aprilskämtet för några år sedan när folk på allvar trodde att Onsala LGKs klubbstuga hade brunnit ner. Någon uttryckte till och med sin förvåning över att den fanns kvar vid maj månads vårtävling samma år.

Nu är det emellertid business as usual och i morgon kommer ett helginlägg om ett, för oss, udda användningsområde ur luftvapenhistorien som faktiskt lever kvar än idag - runt 100 år efter dess storhetstid.

Nu ska jag ut och skjuta utomhus - våren är här!

Mer besökt än någonsin!

  I mars månad så rullade Airpang över 6500 unika besökare för första gången...

Airpang fortsätter att blomstra och antalet besökare är fler än någonsin. Liksom de senaste fyra åren så har vi en tydlig intressepuckel för mars månad då besökarantalet skjuter upp. Förra året var emellertid intressant eftersom mars månads goda resultat inte föll tillbaka, som tidigare år, utan snarare ökade över huvudsäsongen mellan maj till och med oktober.

På daglig basis så handlar det om 350-400 besökare om dagen och för att man ska få en referensram så ligger det svenska luftvapenforumet runt 900 besökare varje dygn. Forum är naturligtvis svåra att mäta sig mot eftersom dessa har ett flertal aktiva skribenter och blir därmed mer interaktiva på grund av ett större flöde. Airpang kommer ju vanligtvis ut med ett enda, eller möjligtvis två-tre inlägg per dygn. Ett bra forum kan lätt leverera hundra nya inlägg på samma tid, låt vara med kanske bara tiotalet med hög kvalité.

Nu står säsongen inför dörren och jag hoppas att ni alla entusiaster därute kommer att få några riktigt fina månader med härligt skytteväder framöver.