En amerikansk klassiker!

Ett udda vapen här i Sverige..

Pumpvapen av typen MSP utrustade med magasin är inte vanliga men en av de mest kända, relativt sett, torde ändå vara Benjamin 3120. Detta är helt enkelt en magasinsvariant av modell 340, 342 och 347 och snarlikt den samtida svenska motsvarigheten Excellent Match.

Modellvarianten presenterades 1959 och kom sedan att hänga med i produktionen ända fram till 1982. Det är alltså ett betydligt nyare vapen än vad man först kan tro, med tanke på dess enkla och ålderdomliga formgivning.

Två varianter av förstock existerar emellertid, dels den tidiga varianten som visas på bilden högst upp, benämnd "corn cob" för dess likhet med en majskolv, och dels en mer rektangulärt fyrkantig version som påminner om de sista Blue Streaks som Sheridan tillverkade. Denna sista variant är emellertid tämligen sällsynt trots att 340 fick den formgivningen redan 1973. Troligtvis så var den fyrkantigare förstocken/pumphandtaget på 3120 ett resultat av att man byggde lite från det man hade på hyllan i samband med nedläggningen av Benjamin som självständig tillverkare.

En video från AoA som hyllar modellen.

Rent konstruktivt sett så är 3120 ett tämligen konventionellt amerikanskt pumpgevär med den lilla skillnaden att man har ett extra rör ovanför pipan, vilket då tjänstgör som ett simpelt magasin. På grund av den här konstruktionen så skjuter man inte vapnet med konventionella diaboler utan istället med kaliber 22 rundkulor. Magasinröret fylls alltså med rundkulor och dessa matas in till pipan igenom repeterrörelsen samtidigt som mynningen riktas uppåt.

Efter 8 pumptag så kan sedan en frisk och fräsch 3120 spotta ut 15.43 grains rundkulor med jämna och fina 550 fps vilket betyder ca 14 joule. Modellen som sådan var inte helt ovanlig för skadedjursjakt inomhus i exempelvis lador och silos i USA på 1950/60-talet eftersom den hade variabel utgångshastighet, bra med fart på full effekt samt var smidig att handaha med sin rekylfria avfyrning och inbyggda luftkälla. Vapnet kunde sedan laddas upp i magasinet med en hel dags förbrukning av rundkulor åt den som gick på jaktstigen.

De främsta tillkortakommandena var förutom själva pumpningen att vapnet var högljutt på full effekt och hade en tveksam praktisk precision på lite längre avstånd på grund av rundkulorna, det sistnämnda var dock inget jätteproblem över de korta distanser som oftast är aktuella vid skyddsjakt inomhus.

Idag så är dessa vapen närmast samlarvapen, precis som MSP i gemen. Det är historiskt intressanta gevär som tyvärr saknar mycket av karisman och historiken bakom starkare varumärken som den ikoniska Sheridan och som av den anledningen ibland kan kännas närmast ouppskattade.

En gång i tiden så var dock Benjamin ett framgångsrikt och uppskattat fabrikat och inte bara ett litet varumärke hos Crosmans stora fabrikatsportfölj. De hade en distinkt eget utseende och dito framtoning vilket dessvärre slätades ut till anonymitetens gräns i samband med att de blev uppköpta. Skrattar bäst som skrattar sist, gäller dock eftersom Benjamin är det sista riktiga MSP som tillverkas i USA numera efter Sheridans frånfällle och en Benjamin 392 är idag allt som finns kvar av den en gång så typiska tillverkningen av amerikanska pumpgevär riktade till vuxna entusiaster.

Ett fantastiskt tillbehör !

  En av mina favoritplatser men tyvärr ganska så ljudkänslig - en underbar vårkväll

Jag såg på det svenska luftvapenforumet att man förde en diskussion runt ljuddämpare för luftgevär och i denna tråd så konstaterades det samstämmigt att prevalensen av just ljuddämpare på nya modeller ute i handeln förefaller ha ökat betydligt. Själv så har jag gjort samma iakttagelse och det förefaller dessutom som att allt fler marknadsaktörer inte längre blygs över detta utan de annonserar gärna sina produkter som utrustade med just ljuddämpare eller ljuddämpande anordningar snarare än att försöka linda in företeelsen i mer diskreta beskrivningar.

I grund och botten så tycker jag detta är bra, den här typen av förfarande kommer tveklöst att på sikt agera som dörröppnare för utvecklingen. Syns och finns dämparna runtomkring oss så normaliseras dessa som de eminenta tillbehör som de faktiskt också utgör.

I nyss nämnda tråd så föreföll konsensus av deltagarna landa i att dämpare för licenspliktiga vapen troligen är licenspliktiga men att dämpare för licensfria vapen sannolikt inte är det. Detta är en tolkning som jag i sak själv stödjer. Problemen är dock två; hur bevisar man att dämparen bara är till ett licensfritt vapen och hur hanterar man de oproportionella negativa konsekvenser för den enskilde som en felaktig tolkning kan komma att innebära?  För integrerade ljuddämpare, ofta maskerade som shrouds, så har man troligtvis enklare att övertyga en rättsinstans om att dessa inte är varken avsedda för eller passande till, företrädelsevis krutdrivna, licenspliktiga skjutvapen.

Det stora kruxet är de lösa dämparna, som ju till sin konstruktion kan fungera precis lika bra på en 22LR som på ett PCP. Här kan bevisläget bli mycket kärvare och i synnerhet för ett vapen som inte säljs med en dylik ljuddämpare som original över disk. Skulle nu en rättsvårdande myndighet besluta sig för att fälla ett ljuddämparinnehav så kan dryga efterräkningar för innehavaren stå att vänta. Just detta gör att många entusiaster av lätt begripliga skäl föredrar att inte chansa.

Detta är naturligtvis klokt i sak.

Personligen så hoppas jag dock att vi så snart som möjligt får se ett klarläggande från myndigheterna om hur framtiden för våra ljuddämpare till luftvapen ska betraktas i juridiskt hänseende. Den nuvarande situationen är ju på de flesta sätt mycket frustrerande och otillfredsställande eftersom insikten om ljuddämparen mervärden börjar stå allt mer klar överallt, både hos entusiaster och utomstående.

  Ansvarsfulla och miljövänliga skyttar använder ljuddämpare - förhoppningsvis snart också i Sverige.

 Luftvapen är roligt, säkert och framför allt en mycket miljövänlig skyttesport till vilken ljuddämpare är en lika självklar och nödvändig del som katalysatorn hos en personbil. Här behöver vi med andra ord tyvärr myndigheternas hjälp för att kunna få lov att ta ett ännu större miljöansvar. För på sista raden så finns det trots allt en gemensam målbild. Myndigheterna önskar ju som bekant begränsa mängden och närvaron av krutdrivna skjutvapen i samhället samtidigt som vi önskar få fler vänner i vår egen skyttehobby.

Allt detta talar för att luftvapen är en sport och hobby som även i omgivningens ögon förtjänar att ha framtiden för sig och i den framtiden så är ljuddämparen utan tvekan en mycket viktig del. Luftvapen kan leverera säkerhet, skjutglädje, miljöhänsyn och tillgänglighet på ett sätt som inga krutvapen förmår.

Framtiden är vår!

Charlie DaTuna

  Bob Werner har lämnat oss..

En av de mest kända anonyma profilerna på den amerikanska luftvapenscenen har tragiskt nog lämnat oss under gårdagen. Bob var en man med många järn i elden men är kanske allra mest känd som pseudonymen Charlie DaTuna under vilken han ägnade sig åt luftvapentuning av företrädelevis billiga spanska och kinesiska fjäderluftgevär. Det var i den rollen som han marknadsförde och sålde sina berömda GRT- avtryckare som skapar en avsevärd förbättring åt Gamos enhetsavtryck och som blev populära tillval både för Gamos och de äldre Theoben som delade samma avtryckarsystem.

Den andra delen av hans arv var att han tillsammans med sin gode vän och kompanjon Gene Curtis skapade det ledande amerikanska luftvapenforumet Gateways To Airguns, GTA under försommaren 2006.

Själv hade jag en ganska sporadisk personlig kontakt med Charlie men jag läste mycket av det han skrev, han var nämligen väldigt informativ runt hobbyn och betraktade olika guider som självklarheter snarare än nödvändigheter runt luftvapen i allmänhet och de produkter som han saluförde i synnerhet.

Liksom många andra luftvapenprofiler så hade han också en lätt konfrontativ sida och hans duster med Steve Woodward (aka Steve in NC) var både underhållande och episka. Den mest bisarra argumentationen jag hörde i deras stormiga debatter var för övrigt när Bob avspisade Steve som mindre trovärdig på basis att han var ateist!? 

De sista åren så hade dock Bob dragit sig tillbaka en hel del, främst på grund av sina hälsoproblem. Sitt företag lämnade han över till den gode vännen Gene som i sin tur, också på grund av bekymmer med sin egen hälsa, efter några år lät sin hustru Cathy Curtis.

Trots alla turer så lämnade Charlie ett bra arv efter sig till alla luftvapenfantaster, både igenom GTAs forum och hans mycket uppskattade avtryckare.

Fortare än snabbt!

  HN Baracuda är traditionella diaboler i tungviktsutförande.

I mitt tidigare inlägg så spekulerade jag i om vi kanske kommer att få se fler vapen med kaliber 177 på full effekt om dessa kan komma att bli licensfria igenom en eventuellt förändrad vapenlagstiftning framöver. En fråga som genast dök upp var naturligtvis var gränsen finns - alltså, hur fort kan man skjuta med ett luftgevär i kaliber 177 med bibehållen bra praktisk precision?

Enkelt uttryckt så är svaret att detta beror helt på vilken projektil man använder.

Traditionella diaboler med uttalad midja är egentligen inte avsedda för höga hastigheter. De är konstruerade för att ha ett "drag", alltså en kontrollerad nivå av luftmotstånd som balanserar upp diabolen under flykten så att den håller sig stabil och därmed bibehåller precisionen. Hade man alltså fått en diabol med ett för lågt luftmotstånd så skulle den ofelbart att förlora sin praktiska precision. Man kan alltså jämföra diabolen lite med badmintonboll, den träffar där spelaren slår den eftersom dess bakre del stabiliserar den igenom sitt kontrollerade luftmotstånd. Skulle man klippa bort bakdelen på badmintonbollen så skulle det bli avsevärt svårare att rikta träffen, även om bollen flyger betydligt fortare utan den bromsande stjärten.

  JSB Heavy använder miniéformen för att bättre klara höga hastigheter med bibehållen precision.

För att gå runt det är problemet så kan man använda projektiler som har en mer lämpad utformning för höga hastigheter och där har de flesta tillverkare av luftvapenprojektiler valt att använda minié-formen. Här är det fråga om en mer spolformad projektil som nästan helt saknar den midja som kännetecknar den klassiska diabolen. Den är formgivningen gör att diabolen blir mindre beroende av den markerade diabolstjärten och dess korrekta luftmotstånd. Resultatet är att man får en projektil som får bättre praktisk precision vid höga hastigheter men som i gengäld ställer större krav på ammunitionstillverkaren då dessa diaboler i ännu högre grad måste vara linjärt centrerade.

Vanliga diaboler behöver inte vara 100% linjärt centrerade i samma grad som miniéprojektiler eftersom den bromskraft som diabolens stjärt möter är såpass stark att den kan väga upp eller minska den negativa pendelrörelse som en icke perfekt centralt linjerad diabol besitter. Miniéprojektiler däremot har inte den extra bromskraften tillgänglig och därför måste projektilens kropp helt enkelt vara bättre balanserad.

Så, vad betyder detta i praktiken?

För något decennium sedan så hade jag ett PCP med kaliber 177 på licens och den pressade jag omsorgsfullt ut till sitt yttersta. Tidsmässigt sett så sammanföll mitt ägande av denna med lanseringen av marknadens kanske absolut bästa miniéprojektil - 10.30 JSB Heavy - och jag kunde häpet konstera att när vanliga diabolformade projektiler tappade den praktiska precisionen vid runt 950 fps så klarade de lika tunga JSB Heavy ända upp till 1030 (!) fps med samma resultat. I detta fall så vann jag alltså 70-80 fps igenom att använda miniéprojektiler snarare än diaboler.

En titt in i spåkulan

  Framtiden är alltid svår att förutspå

Med tanke på att det börjar bli allt mer oroligt inom jakt- och sportskyttehobby så får även Airpang frågor om vad man tror att framtiden kan bära med sig. I sak så är det naturligtvis helt meningslöst att spekulera men eftersom det ändå finns en önskan om detta så ska jag kika lite i kristallkulan och dra till med mina egna högst personliga gissningar.

Sannolikhet 80%

Femårslicenser är jag tämligen övertygad om att vi kommer att drabbas utav. Vi har redan systemet för helautomater och flerskotts enhandsvapen så systemet som sådant är redan väl inarbetat. Att tillämpa tidsbegränsade licenser är inte ovanligt heller i övriga Europa. För att kunna lösa detta rent praktiskt, vilket man inte klarar av ens med nuvarande (relativt fåtaliga) femåringar, så kommer man förmodligen att höja licensavgifterna. Då klarar man uppgiften och kan förhoppningsvis också korta ner handläggningstiderna. Sverige har ju internationellt sett en låg licensavgift om 250 kr, England har i jämförelse betydligt högre £55. Allmänheten ser säkert inget problem med att licenser omprövas på regelbunden basis och RPS kommer naturligtvis att hävda fördelen med att man blir av med skrivbordsvapen och vapeninnehav hos åldringar där vapnen bara ligger kvar av gammal vana tills vederbörande går ur tiden.

Sannolikhet 30%

Mentaltester är jag mycket tveksam till rent praktisk och om det ändå skulle komma, vilket jag håller som betydligt mera tveksamt, så kommer det förmodligen att handla om en vanlig hälsokontroll, ungefär som när man förnyar ett körkort med högre behörighet. Jag känner mig ganska trygg i att man kommer att låta befintligt vapeninnehav ligga kvar på evighetslicenser, precis som man gjorde 2000 då de först infördes.

Sannolikhet 50%

Vad gäller automatvapen så är jag också mera tveksam, min spontana känsla är att det kan gå fifty-fifty. Blir det förbud så kommer det förmodligen också bara att gälla framöver (som med kortpipiga vapen på jaktlicens innan 2003), så att befintligt bestånd inte påverkas. Det känns som att det balanserande kriteriet blir huruvida man ska förbjuda alla automater eller bara sådana med löstagbara magasin.

Sannolikhet 45%

Det föreslagna förbudet mot distanshandel är också en sak som kan falla ut precis hur som helst, en klen tröst i sammanhanget är att det förmodligen bara kommer att gälla licensvapen (=vapen som kräver vapenhandlartillstånd). Även här ser vi att ett liknande regelsystem tillämpas utomlands, mest känt torde 2007 VCR-Act  i England vara.

Sannolikhet 60%

Inget positivt då? Jo, jag tror på bättre regelverk för ljuddämpare och vissa signaler om detta har redan hörts. Dämpare är ju tillståndsfria i många jämförbara länder, inte minst här i Norden, så förhoppningsvis så får vi också åtnjuta detta framöver. Redan nu är ju lagstiftningen mer avslappnad jämfört med för bara några år sedan och nu kan man ju enkelt få ut licens för dämpare på vissa vapen, liksom att många luftvapen ignoreras.

Ringar på vattnet..

Nationellt sett så vet jag att RPS är sugna på en kaliberbegränsning, så att man bara kommer att tillåta 177 som licensfria. Då blir man av med skenstrypta vapen med grov kaliber liksom Airsoft, som man har ett extra horn i sidan mot. Likaså vill man att tårgasvapen och elchocksvapen även fortsättningsvis ska ligga på licens. Har vi någon öppning att vänta här så är det sannolikt på kaliber 177 som i den bästa av världar endera blir obegränsad eller höjd till 16 joule. Har vi däremot otur så blir det ingen effektförändring alls eller en sänkning mot 7.50 joule.

Även om kaliber 177 inte är tillåten för jakt så är ändå snabba 177 en spännande vapentyp...

Sannolikheten här är enormt svår att bedöma. Enklast vore ju en ren kaliberbegränsning utan att blanda in anslagsenergier, detta har ju fungerat bra i andra jämförbara länder och gör bedömningen på fältet om vapnet är licensfritt eller inte betydligt enklare, snabbare och billigare. Detta skulle ju också möjligtvis kunna lugna upprörda handlare och entusiaster som får begränsningar för de mer grovkalibriga vapnen, liksom sportskytteförbund och liknande intresseorganisationer.

Hur vår hobby skulle komma att påverkas är naturligtvis ännu svårare att förutspå eftersom det helt och hållet beror på vilka lagförändringar som kommer att genomföras. Här kan allt slå från klar förbättring till en klar försämring.

En udda jätte!

  Det är nu 14 år sedan den kom ut på marknaden..

Under de senaste åren så har ju Gamos sortiment nästan totalt dominerats av överstarka fjäderluftgevär kännetecknade av plastigt utförande, primitiv finish och råa skjutegenskaper. Hela den inriktningen av sortimentet började på allvar 2002 med lanseringen av Gamo 1250 Hunter, eller Hurricane som den kallades på vissa marknader. Modellen ersattes sedan delvis 2007 av en utvecklad variant benämnd Hunter 1600 Extreme, som enkelt uttryckt var en 1250 men med en lång slank pipvikt istället för den kortare originalvarianten som dessutom hade öppna riktmedel och med ännu högre angiven effekt.

I korta ordalag så kan man beskriva 1250 som gigantisk! Detta är i sanning ett riktigt fullsize-bössa med 119 cm totallängd och en vikt på 4600 gram, utan optik ombord. Att anspänna vapnet kräver trots den långa pipan en högst ansenlig kraft - Gamo själva uppgav 58 lbs (jmfr HW80 - 34 lbs och HW30S - 18 lbs), vilket är 2 lbs mindre än den luftfjäderdrivna Theoben Eliminator (Mk III) på fullt tryck och 10 lbs mer än Webley & Scott Patriot. 

Översatt till vanlig svenska så krävs det en ordentlig insats för att spänna vapnet och alla klarar det helt enkelt inte. Med vana, rätt teknik och god fysik så är det naturligtvis fullt görligt men det är såpass tungt att man inte gärna skjuter ett skott extra då anspänningen näst intill avskräcker från användandet av vapnet. Jag fann själv anspänningen som enklast (nja, minst tung) om man hade lite sving i anspänningsrörelsen. Detta funkar bra eftersom spiralstålslagfjädern är förhållandevis progressiv, till skillnad från hos de överstarka luftfjädervapnen.

Modellen har lyckligtvis antibeartrap och tur är väl detta för skulle man lyckas avfyra vapnet i anspänt läge så är det nog bud på att hela vapnet hade flugit ur händerna!

 En slagfjäder av episka dimensioner!

Det intressanta med modellen är emellertid inte bara dimensionerna och den enorma drivkällans anspänningskaraktäristik utan modellen har faktiskt en del brittiska värden, passning, finish och den övergripande känslan av kvalité upplevs som milsvid ifrån det övriga samtida Gamosortimentet. Hela bössan känns faktiskt premium på detta sätt. Nästa positiva överraskning var avtryckarsystemet, en del av Gamos vapen som sällan renderar alltför positiva omdömen. Avtrycket har visserligen ett traditionellt släp men känslan är inte lika grusig som brukar vara fallet med Gamos. För att vara en grov dunderfjäderbössa så får man nog hålla Gamos avtryck på den här modellen som något av de bättre i kategorin.

Det exemplar jag sköt hade kaliber 22 och det var naturligtvis med en viss fruktan som man avlossade det första skottet, potenta Gamo är ju inte direkt kända för någon form av silkesmjuk avfyrningscykel. Så inte i detta fall, kan jag avslöja! En rejäl spark i rekylen, kanske inte lika illa som de Webley & Scott Patriot som jag har haft (det tvivelaktiga) nöjet att bekanta mig med, men ändå. Värst var nog ändå fjädertwaaaanget, som var bland de värsta jag hittills har upplevt, en subjektiv känsla som vapnet ägare också bekräftade från sin egen erfarenhet.

Effekten var emellertid inget som gjorde någon besviken! Den stora Gamo spottade ut 16 grains JSB Exakt med (förbluffande jämna) 275-278 mps och det innebär nästan exakt 40 joule! Det är riktigt hett för att vara en fjäderbössa med kaliber 22 och inte långt ifrån vad Webley & Scott Patriot klarar med kaliber 25.

Den praktiska precisionen var tyvärr inget direkt att skriva hem om. Ägaren som var väl inskjuten på modellen kunde samla fem skott inom en femkrona på 30 mätta meter och där någonstans var nog gränsen för vad detta exemplar kunde prestera. Själv så var jag inte i närheten av så goda resultat med samma vapen och dito ammunition så detta är onekligen ett vapen som kräver att skytten van vid vapenexemplaret med en hel del övning i bagaget.

  Inte tillgänglig på alla marknader - nä, 1250 Hunter är inte för alla..

Sammanfattningsvis så är jag ingen vän av Gamo överlag men den här modellen hade faktiskt en viss karisma eftersom den hade en helt annan känsla än vad man vanligtvis förknippar med detta fabrikat. Passningen, finishen, känslan av kvalité samt dess avtryck bröt tydligt av mot mina tidigare erfarenheter av potenta Gamos. Anspänningen var emellertid närmast avtändande och såväl effekt som avfyrningskaraktäristik var tyvärr alltför typisk för Gamo i mindre smickrande sammanhang. 

Trots detta så tror jag nog att denna Gamo över tid kommer att ha ett visst intresse hos framtidens samlare. Den är lite som en modern variant av 1980-talets Gamo Hunter men en generation senare och två format grövre. Dessutom så är den den första varianten/versionen av Gamos nuvarande generation monsterbössor  och kanske även den sista med traditionella värden i bagaget när det gäller finish och vapenkänsla.

Kort sagt ett vapen man minns, både på gott och ont...

Crosman Super Pell

  Performance Pellets kräver goda sellingpoints för att kunden ska öppna plånboken

Diaboler har som bekant ett stort ansvar för den praktiska precision som man kan utvinna ur ett luftvapen. En gång i tiden så var emellertid dåtidens luftvapen tämligen primitiva med dagens mått mätt. De hade tunga avtryckarsystem, grova och diffusa öppna riktmedel och relativt varierande kvalité på piporna. Med sådana förutsättningar så var det inte så noga med vilka diaboler man använde - även relativt dåliga diaboler upptäcktes så att säga inte av användaren i skenet (mörkret?) av vapnets övriga begränsningar. Av den anledningen så var oftast priset den faktor som avgjorde vilken diabol som köparen valde, förutsatt att det överhuvudtaget fanns flera varianter att välja mellan.

Många amerikanska tillverkare hade upptäckt att en del luftvapenköpare använde utländska lågprisdiaboler till både utländska, främst brittiska, vapen likväl som inhemska amerikanska dito. Detta var inte bra av två anledningar, dels förlorade man marknadsandelar på ammunitionsfronten och dels så levererade inte de amerikanska vapnen optimal precision med främmande skräpammunition.

  Super Pells hade ett distinkt udda utseende med ribbad midja

Detta problem beslöt man sig att angripa igenom att tillverka en bättre diabol, en diabol som förvisso skulle kosta lite mera (o vara mer lönsam dessutom) men som i gengäld skulle vara påkostat tillverkad med råvaror av hög kvalité. Till att börja med så valde man så rent och ocirkulerat bly som möjligt där många andra tillverkare körde med lite vad som helst, inte sällan återanvänt bly från alla möjliga tidigare ändamål. Sedan körde man med fräscha pressar, man beslöt sig för att trumla diabolerna efteråt och slutligen så begöt man dem med en form av olja för att motverka oxidation. 

Rent antomiskt sett så förlängde man diabolerna relativt de samtida brittiska diabolerna av typen "bulldog" och fick därför en tyngre diabol med lite annan formfaktor som sannolikt också ökade deras BC samtidigt som den högre vikten gav en bättre bibehållen anslagsenergi, inte minst med tanke på att många av dessa diaboler kom att användas i de amerikanska pumpvapnen, vilka likt dagens PCP, fungerade effektivast med tyngre diaboler. 

  Sin tids superdiabol, i alla fall vid lanseringen..

Trots det lite högre priset så blev Super Pell en mycket uppskattad diabol och kom att bli en storsäljare på den amerikanska marknaden under flera decennier, ända fram till 1990 då efterföljaren Premiers började representera en helt ny tid och dito teknologi där gamla Super Pell ända sedan 1970-talet hade tappat uppskattning i skenet av allt bättre importerade diaboler från länder som Tyskland och Japan.

De nya Premiers var ett ordentligt paradimskifte för Crosman, dels så skickade man av de gamla pressarna som nu länge hade levt på övertid och som sedan flera decennier hade producerat allt sämre diaboler och dels så började man använda en betydligt hårdare legering. Med den nya legeringen så fick man färre transpor/hanteringsskador och dessa nya diaboler kom också att fungera betydligt bättre i de allt mer populära repetervapnen. Ursprungligen så var tanken att ärovördiga Super Pell skulle kvarstå som ett budgetalternativ till de då ordentligt dyra Premiers men den idén övergav man ganska fort eftersom Super Pells helt enkelt hade blivit så dåliga att de inte längre förmådde att konkurrera ens med de importerade lågprisdiabolerna.

Min egen stalker

Förmodligen så är bilden tagen under senhösten 2003 eftersom rimfrosten täcker det gröna gräset. Vapnet var en FX Airguns Cyclone med kaliber 22 som inköptes i form av en Cutlas under våren 2003 och blev konverterad till Cyclone under sommaren när de första valnötstockarna från Schultz & Larsen hade lanserats. Lång blank tub, varbygel i mässing från W&S liksom ett Simmons ProAir 4-12/40 Ao var en tidstypisk utrustning för perioden

Under det senaste dygnet så har det flutit upp en samling äldre foton på ett känt forum och för mig så blev det ett nostalgisk resa långt tillbaka i tiden. Syftet med republiseringen var emellertid inte bara att roa mig personligen med tillbakablickar utan snarare tvärtom, allt var riktat som ett intrikat försök att i avsändarens ögon misskreditera mig som person.

Med bakgrund av detta så tänkte jag därför lämna lite kommentarer till saken då åtminstonde en läsare av Airpang har kontaktat mig för att förhöra sig hur det förhåller sig med bakgrunden till detta.

Det hela har sin upprinnelse i en period för tiotalet år sedan då jag var aktiv i en grupp luftfantaster som då och då träffades för att jaga skata, kaja och nötskrika – och, med handen på hjärtat, inte alltid under helt perfekt lagliga förhållanden i avseende på erfoderliga tillstånd och liknande. Det hela var emellertid mycket trevligt och vi brukade dela foton och kommentarer/berättelser runt detta på en sluten arena där vi som en outtalad hedersöverenskommelse lät våra eskapader vara begränsade.

Problemet var att en av oss inte ärade detta utan lät bilder från våra träffar cirkulera långt utanför vår egen arenas gränser. Detta tog ytterligare fart när jag mer aktivt började ta avstånd ifrån vad vi hade pysslat med och istället lade fokus på att försöka representera vår hobby på ett helt och hållet legat sätt, vilket för min del innebar att jag slutade att ägna mig åt tveksamma aktiviteter och innehav av föremål utan vederhäftiga tillstånd.

Detta var mitt eget och högst personliga beslut och sedan snart ett decennium så har jag enbart förespråkat att vår hobby ska skötas helt och hållet inom lagens ramar, något som naturligtvis åt andra hållet också har inneburit en hel del kritik av och till.

Nåväl...

Det förgångna kommer alltid ikapp en och så naturligtvis även i mitt fall. Det som har skett kan man inte göra något åt, eller skylla över, utan det enda man kan göra är att göra om och göra rätt. Idag är mitt innehav sedan länge 100% lagligt, liksom på det sätt som mina saker används – och så har också varit fallet i åratal tillbaka.

Självfallet önskar jag att man i ett historiskt perspektiv alltid hade haft samma hållning, men så var inte fallet och därför så existerar dessa bilder än idag. Det är inget som jag i sak vill framhålla men det är inte heller något som jag kan förneka. Jag kan bara konstatera att jag har haft fel, jag har vunnit bättre insikt och numera så försöker jag istället göra så rätt jag kan av den tid jag har i min framtid framöver.

Detta är sannolikt taget på vintern 2004. Sheridan är född 1 april 2003 (och ännu i skrivande stund vid god vigör) men ser ut att fortfarande vara unghund vid fototillfället. Kikarsiktet är ett AGS 3-12/50 med parallaxjustering via sidohjul, vilket många då aldrig hade sett i verkligheten. Senare samma år skulle jag komma att sälja Cyclonen och istället köpa ett ex av den då helt nya Typhoon, vilken också blev den första bössan i modern tid som jag tog ut licens för under våren 2005. Den bössan såldes sedermera och ersattas av en BSA Ultra som jag fortfarande har kvar.