En tragisk olycka..

Idag blev Kenni Larsen, känd Speedwaystjärna, skjuten i huvudet av sitt luftgevär under oklara omständigheter. Han är nu försatt i koma och enligt de första uppgifterna så svävar han nu mellan liv och död. Obekräftade uppgifter talar om att han var ägare till ett kraftfullt PCP men det är oklart om just detta vapen var inblandat. Olyckan ska ha skett i Danmark och projektilen påstås ha trängt långt in i huvudet. En person som var närvarande vid skyttet är nu under förhör hos polisen för att se om denne kan berätta vad som har inträffat.

Låt oss hoppas att Kenni kan reda ut detta och överleva den kommande operationen.

Nytt på marknaden !

  Ett riktigt rejält projektilfång som även klarar av 22 LR.

Idag så har det kommit lite nyheter från Hurricane som jag tänkte dela här på bloggen. Det första är ett kulfång som till och med klarar 22LR. Modellen har tidigare funnits i USA men då den är riktigt tung och därmed dyr att frakta så har jag inte tidigare sett den hos en svensk återförsäljare. Detta kan ju vara en mycket intressant produkt inte minst för de entusiaster som skjuter med mer kraftfulla PCP.

  Längre än vanligt vilket borde göra dem mer ekonomiska..

En annan nyhet är extra långa mustamponger, det enklaste och smidigaste sättet att göra rent en luftvapenpipa. Även mustamponger har ju funnits på marknaden länge men detta är den första gången som jag har sett dessa i ett extra långt utförande.

I morgon så ska vi byta nytt mot gammalt för då kommer ännu en lång helgspecial om ett mycket speciellt luftvapenfabrikat som hade en väldigt kort men mycket spännande historia..

Det var en gång..

  Det var med det här geväret som min historia började...

Daisy är ett fabrikat som jag egentligen inte har något större intresse av om man bortser ifrån en mycket specifik modell - Daisy 840. Anledningen till att jag är intresserad av just den här modellen är detta gevär är det absolut första luftgevär som jag själv ägde och det första skjutvapnet i någon form som jag överhuvudtaget hanterade. För mig så är 840 därför själva begynnelsen till ett livslångt intresse och det var detta enkla, billiga amerikanska pumpgevär som på många sätt förändrade hela mitt liv.

Modell 840 lanserades säsongen 1978 och annonsen ovan är publicerad 1979 varpå modellen levde kvar i princip oförändrad fram till 1989. Ersättaren blev då den detaljförbättrade modell B som i sin tur hängde med tills 2006 när den nuvarande modell C bar vidare. Ett sidospår i familjen var den mer ovanliga 845 som var i produktion 1980-1989.

Daisy 840 är en modell i Daisys look-a-like-serie med BB-guns och luftvapen som avsåg till att imitera krutvapen, inte sällan enligt devisen om "att pappa hade ett vapen av typen X så skulle naturligtvis den vapenintresserade sonen få en skjutbar look-a-like efter samma design". Mest kända är förmodligen Daisys variant på Winchester 1894 men Daisy har även imiterat Ruger Mini 14 och flera andra kända krutvapen.

Vilket krutvapen som 840 avser att imitera är kanske mera oklart men de vanligaste gissningarna förefaller vara Remington, endera hagelgeväret 870 eller kanske mera troligt dess lilla 22 pumpgevär modell 572 Fieldmaster.

  Ur Hobbex katalog 1984, två år efter att jag fick min 840 som då betingade 299 kr.

Tittar man under skalet så är 840 ett tämligen enkelt konstruerat vapen, mestadels tillverkat av plast. Drivkällan är en SSP och ett pumptag räcker för att skicka av en 8 grains tung diabol med ungefär 100 mps. Vill man inte skjuta diaboler så går det utmärkt att istället skjuta rundkulor eftersom pipan är slätborrad och fungerar utmärkt med BBs av stål. På vänster sida ovanför förstocken finns det en lite lucka i vilken man kunde hälla ner 350 BBs. Diaboler däremot fick laddas en efter en i en laddlucka på högersidan som manövrerades med ett kort repeterhandtag av typen straight-pull. Oavsett ammunitionsval så kunde man alltså räkna med en anslagsenergi på 2-3 joule, högst måttligt med andra ord.

Tur är ju detta på många sätt, den första (o enda) gång som jag med vett och vilja faktiskt har skjutit en medmänniska var faktiskt med just en Daisy 840, en episod som jag har berättat om tidigare här på bloggen:

http://airpang.bloggplatsen.se/2011/12/07/6800176-ung-o-dum/

Tyvärr så fick min stackars syssling aldrig reda på vad som egentligen hände den där tidiga sommarkvällen för så lång tid sedan då han tragiskt nog lämnade oss bara 29 år gammal...

Daisy 840 var emellertid en slitstark modell och de modellvariationer som uppstod med tiden gav finesser som kilbas för kikarsikte, vilket mitt eget vapens tidiga version saknade, liksom öppna riktmedel av typen TruGlo. Den andra serien hade svart istället för brun kulör på förstock och kolv där den nuvarande varianten saluförs med tredimensionellt kamouflage och dessutom har fått tilläggsbeteckningen "Grizzly".

  Dagens moderniserade 840C med kilbas, annan grafik och TruGlo riktmedel

Trots nästan fyra decennier på marknaden så är 840 fortfarande ett dugligt och prisbilligt första vapen för den unge entusiasten med måttlig effekt, hyfsad praktisk precision (för vapentypen) och en stryktåligt men i mitt fall knappast slitstarkt utförande. Min egen bössa överlevde ganska exakt ett år innan den bokstavligt talat blev utsliten av frenetiskt skjutande, så ihärdigt att jag fick plåstra om fingrarna för skavsår då jag sköt mer än 500 skott varje dag nästan hela sommaren..

Året därpå så blev det istället första säsongen då jag tog steget in i fjädervapnens värld men det är en helt annan historia...

Benjamin 312

  En av sin tids absolut bästa MSP

Även idag så ska vi hålla oss kvar på 1960-talet och titta lite på basmodellen till Benjamin 3120 som presenterades här på bloggen för några dagar sedan. Detta är naturligtvis modell 312 som var i produktion mellan 1940 till och med 1969 - en mycket intressant period i amerkansk nutidshistoria. Detta vapen, med kaliber 22, delade också sortiment med systermodellerna 310 och 317 där den förstnämnda var 177 slätborrad och den sistnämnda med kaliber 177.

För många amerikaner och under flera decennier så var en Benjamin 312 det arketypiska amerikanska pumpgeväret, i alla fall fram till början av 1960-talet då den dyrare Sheridan började komma upp i försäljningsvolym. När 312 gick ur tiden så ersattes denna från 1969 av modell 342 som höll Benjamins fana högt fram till 1992 då den i sin tur ersattes av dagens 392.

Generellt sett så har 312 och 342 stora likheter där 392 avviker mera eftersom Benjamin vid dess tillblivelse hade blivit förvärvat av Crosman. Egentligen började förändringarna redan 1977 då Benjamin köpte Sheridan och detta företag blev därefter köpt 1992 av Crosman Corp. Under många år därefter så tillverkade man Sheridan med kaliber 20 och Benjamin med kaliber 177 & 22 men i grund och botten så var det ändå samma produkt under olika namn och kalibrar. För några år sedan så försvann slutligen Sheridans pumpgevär och Benjamins 397 och 392 blev ensamma kvar som den sista resten av en gammal fin amerikansk pumpvapentradition.

  För många samlare gäller bara Sheridan och Benjamin har lite orättvist hamnat i skuggan.

Precis som Sheridans så rör det sig om ett synnerligen traditionellt pumpgevär. Den väsentliga skillnaden är främst att Benjamin var lite billigare tillverkade relativt Sheridan, vilket är högst begripligt för ett vapen som var ungefär hälften så dyrt liksom skillnaden i kaliber. En Benjamin har igenom kaliber 22 ett betydligt större urval av ammunition än vad som är fallet för den mer udda kaliber 20. Förutom detta så ger naturligtvis också den grövre kalibern en ännu bättre skottverkan mot levande mål och under hela 1950-talet så var 312 en mycket uppskattad modell för skyddsjakt i de lägen där krutvapen i kaliber 22 inte var lämpliga.

Räknar vi konkret prestanda så levererar en 312 med maximalt 10 pumptag runt 675 fps med 14.30 grains diaboler och detta betyder ungefär 14-15 fpe eller 19-20 joule. Självfallet så smäller ett sådant skott en hel del men tack vare konfigurationen som MSP så finns alltid möjligheten att använda färre antal pumptag. Då får man ner ljudnivån och pumpandet blir betydligt mera vilsamt, både för vapnet och för skytten.

Konstruktivt sett så finns det många likheter, inte bara visuellt sett. Båda modellerna är till stor del tillverkade av mässing, stål och trä med ventilkonstruktioner som inte är direkt servicevänliga utan specialverktyg. Konstruktionen med vinkelrät pumparm innebar också att kikarsikten var bökiga att montera på grund av de handgrepp som krävs för att ladda vapnet. Vanligtvis så skjuts därför dessa vapen med endera öppna riktmedel eller diopterartade kiksikten.

Denna layout var i princip totalt dominerande på den väldiga marknaden i USA från ca 1940 och fram till 1970-talet då fjädervapnen på bred front började konkurrera på ett effektivt sätt tack vare främst högre utgångshastigheter och det faktum att de är enklare och smidigare att ladda. I takt med att allt billigare kraftfulla fjädervapen så har den här typen av pumpgevär successivt konkurrerats ut och försäljningen idag är bara en skugga av tidigare siffror. 

Av den anledningen så började Crosman styra över sin produktportfölj mot PCP och detta har visat sig vara både lönsamt och nödvändigt för att kunna överleva som företag. 

Hur man än vänder sig...

  Min lilla skrivarhörna i tillvaron..

För ett par veckor sedan så fick jag en frågan från en läsare om varför jag inte skriver mer om äldre luftvapen. Varför inte skriva om några speciella modeller som jag tycker är intressanta eller viktiga. En ypperlig idé tyckte jag, tackade inspiratören och satte genast igång att författa ett gäng sådana inlägg.

Vad händer då?

Jo, när några sådana hade kommit online så börjar en annan läsare inkomma med önskemål om färre inlägg som berör specifika historiska modeller. Vad svarar man på detta? Sanningen är nog den att man aldrig kan tillfredsställa alla olika läsares helt skilda önskemål. Min strategi är nog att försöka köra någon form av blandad mix. Sedan så kan jag naturligtvis se att Airpang igenom åren har haft en lite brokig inriktning, helt i enlighet med vad jag tycker är roligt att skriva om för stunden.

Apropå skriva så var det en läsare som var nyfiken på hur det ser ut där jag skriver och var jag egentligen skriver någonstans rent praktiskt - därav rubrikbilden till dagens inlägg. Som de flesta kanske vet så residerar jag i ett, lindrigt uttryckt, mindre samhälle benämnt Ucklum på västkusten, cirka 60 km norr om Göteborg. Här finns ca 250 invånare och de flesta känner ju varann ganska bra. Vi har en bensinstation, tillika pizzeria samt en bilverkstad som pysslar med lite av varje. Det finns två kyrkor här och sjön Hällungen som utgör dricksvattentäkt för stora delar av staden Stenungsund, som ligger ungefär en mil bort.

När jag skriver så brukar jag sitta på andra våningen, precis innanför balkongen, med en fin utsikt över sjön och ängarna framför, vilka på sommaren brukar vara fyllda med sommarbetande kreatur. Omgiven av diverse växter, som får vara inomhus innan växtsäsongen börjar utomhus, så knackar jag fram inläggen på min lilla 1590 kr Toshiba C30 Chromebook. Det händer dock att jag också tar med Chromebooken ner till bottenvåningen och passar på att skjuta lite på min egen 20 meter korta skjutbana medan jag funderar lite runt ett inlägg.

Så, med detta adresserat, så tänkte jag återkomma till ämnet med Airpangs innehåll. Som de flesta vet så finns det länkar till vänster på bloggen till tidigare års inlägg motsvarande dag. Här kan man läsa äldre lite inlägg om man inte gillar dagens motsvarighet och om man har synpunkter och/eller önskemål på vad jag bör ta upp på Airpang så är man mer än välkommen att i första hand utnyttja frågelådan eller kommentarsfältet för att framföra sina önskemål.

I morgon så får ni dock hålla ut med ytterligare en artikel om ett gammalt luftvapen som har haft stor betydelse..

Liten men med ett grymt klipp !

  POWER !  Så sammanfattade ARH sin BSF 55 redan 1964

De flesta fjäderfantaster av idag har sett de mest hårresande utgångshastigheter omnämnas i reklamen för de jättelika billiga plastbössorna från marknadens lingonserie. Man uppger här utgångshastigheter på allt från 1100-1650 (!) fps och naturligtvis alltid med så lätta små 177 projektiler som möjligt. Om detta så kan man tycka lite vad man vill men faktum är att en hög utgångshastighet säljer och så har också varit fallet under de senaste fem decennierna.

Ursprunget till effektracet började naturligtvis i USA där man jämförde sig mot dåtidens 22LR eftersom dessa var den mindre vapentyp som gemene man var bekant med sedan innan. Om man bara kunde redovisa en utgångshastighet nära den för 22LR så borde ju rimligtvis den tilltänka köparen uppfatta saken som att han fick en annan vapentyp som inte var alltför långt ifrån en han redan kände till, med ytterligare mervärden i form av lägre ljudnivå och billigare ammunitionskostnad.

När Robert Law började importera bättre europeiska luftvapen igenom sitt företag Air Rifle Headquarters så kollade han runt lite i Europa efter påkostade men ekonomiskt överkomliga fjädervapen med hög utgångshastighet och betydligt bättre finish, passning och kvalité än vad som var typiskt för inhemska MSP och 22LR. Hans slutsats blev snabbt att det var i Tyskland som man kunde hitta dessa. De dåtida brittiska vapnen hade förvisso en ännu bättre passning och inte minst finish men de var relativt dyra och tekniskt föråldrade då de inte sällan byggde gammal teknologi som hade använts decennier efter decennier.

En av de företag som väckte hans intresse var BSF, Bayerische SportwaffenFabrik, beläget i Erlangen nära den medeltida staden Nurnberg. Rent praktiskt så köptes vapnen in via Whisco, ett exportbolag i Tyskland skapat av Hermann Wisker - dåtidens RWS kan man säga. Detta anrika företag, skapat redan 1935, hade ett flertal intressanta modeller i sitt sortiment varvid speciellt en modell fångade Roberts omedelbara intresse - BSF 55.

  Kraft och klass - en vacker typiskt germansk modell med förträffliga valnötsstockar..

BSFs modell 55 var ett mycket litet gevär med fjädervapenmått mätt, längden var blott 102 cm och vikten var endast 2900 gram. Detta kan man jämföra med en modern Weihrauch HW50S ungefär (103 cm, 3100 gram). Det intressanta var emellertid utgångshastigheten, med lätta 7.00 grains 177-diaboler så gav den 735 fps!

Vid den här tiden, mitten av 1960-talet, så var detta rykande prestanda!

Den betydligt större och tyngre Weihrauch HW35 (111 cm, 3900 gram) gav 700 fps under samma epok och redan detta ansågs som riktigt duktiga prestanda. I skenet av sina förhållandevis blygsamma dimensioner så var BSF 55 en riktig bomb. Till saken kommer också att bössan var förbluffande lätt att anspänna och den har ett mycket bra avtryckarsystem, förvisso inte ett Rekord men sannerligen inte långt efter. Passning och finish höll god tysk nivå och priset var riktigt anständigt. Robert vädrade med andra ord en succé och visst blev modell 55 en riktigt storsäljare som kom att ingå i sortimentet långt in på Beemans tid.

  Den långa cylindern och de två rillorna längst fram var kännetecken för BSF

Innan vi fick syntetpackningarna så var det rent tekniskt sett svårt att få dåtidens läderpackningar att hålla ihop för trycket när vapnen utrustades med kraftfullare slagfjädrar. För att komma runt det här problemet så skapade BSF ovanligt långa cylindrar för sin tid. Dessa utpräglat långslagiga vapen gav en (relativt sett) långsammare kompression varvid temperaturen inte stegrades lika fort vid avfyrningen. Den relativt sett mindre pistongdiametern innebar också att man lättare kunde använda grövre gods i packningen för att på så sätt fördela värmen och trycket över en större massa packning trots pistongens smalare diameter. Resultatet blev högre effekt men också ett teoretiskt sett mer svårskjutet vapen på grund den långa och kraftfulla slagfjädern och definitivt ett vapen som blev svårare att byta just skagfjäder hos.

Principen som sådan kom emellertid att anammas av andra tillverkare och blev sedan ett signum för Feinwerkbau Sport som nästan ett decennium senare skulle komma att bryta 850 fps med samma tankar, dock understödda av modernare teknologi tack vare sin parachute-packning av syntetmaterial.

  Ekonomisk tillverkning av enhetsavtryck - sandwishplattor!

Ifrån lanseringen 1964 och under nära två decennier framöver så kom BSF 55 att vara en av fjädervärldens absolut bästa vapen men också ett som tyvärr kom att falla i skuggan bakom FWB Sport från mitten av 1970-talet och framåt. När familjen Schutt sålde BSF 1983 så kom fabriken tyvärr att falla på obestånd och 1985 var konkursen ett faktum varvid resterna av produktionen påpassligt nog köptes upp av Weihrauch. Hans Weihrauch på sin tid gillade alltid 55 högt och rent så den fick rulla på ytterligare ett antal år men nu med Rekord avtryckarsystem och under benämningen Weihrauch HW85 eller Beeman R10, beroende på marknad. 

Personligen så har jag aldrig ägt utan bara skjutit, ytterst sporadiskt, med en BSF 55, vid ett enstaka tillfälle för nu ganska många år sedan. Upplevelsen var emellertid mycket postiv! Detta var ett lätt och välbalanserat vapen som var enkelt att anspänna och med relativt måttlig rekyl för sin givna effekt och därtill utrustad med ett mycket bra avtryckarsystem. Kraften, skjutbarheten, utseendet, avtrycket och anspänningen liksom det faktum att man var tidigt ute med kilbas för kikarsikte gjorde BSF 55 till en storsäljare och det med all rätt. 

Ett bra och vackert vapen, ett guldkorn i luftvapenhistorien.

Dubbla diaboler !

  Beeman Dual är sannerligen ett mycket udda vapen...

Nu i dagarna så lanserar Beeman ett synnerligen udda vapen. Det mest speciella med den här nya modellen är att den har två pipor monterade samtidigt! Det som ser ut som en underspännararm på bilden ovan är i verkligheten en extra pipa och vapnet har sådeles två pipor. Med hjälp av ett vred så kan skytten välja vilken pipa som ska avlossas, exempelvis endera en övre med kaliber 22 eller en nedre med kaliber 177.

Som om detta inte vore nog så kan man dessutom ersätta vredet med en speciell insats som tillåter båda piporna att avfyras på en gång! Själva anspänningen av vapnet sker igenom att pipan, förlåt - piporna, bryts framåt på sedvanligt brytfjädervapensätt.

Vän av ordning frågar sig naturligtvis - vad är nyttan med detta?

Tja, säg det?

  Ja, sannerligen innovativt - med varför? 

Precis som med fartomställare hos PCP så kan man naturligtvis säkert hitta på några udda omständigheter då den här minst sagt ovanliga konfigurationen kan vara användbar på något sätt men rent spontant så känns det inte som att det är en finess som mänskligheten har saknat hittills. Först på marknaden är man emellertid inte då gamla Imperial Double Express hade dessa finesser redan för två decennier sedan, låt vara då som MSP och inte som fjädervapen.

Det känns lite som att det är fullmåne på luftvapenmarknaden för fjädervapen i år, först Hatsan Canivore med kaliber 30 och sedan detta..

Håhå, jaja...

Excellent Match !

  Excellents modell Match var den sista och klart tekniskt bästa modellen av Excellent

Igår så skrev jag lite om Benjamin 3120 och refererade då i förbifarten till Excellent Match varvid jag genast fick en fråga om vad detta är för gevär. Som många, men inte alla, entusiaster känner till så tillverkade man i Stockholm under de första tre fjärdedelarna av 1900-talet ett primitivt luftgevär av typen MSP. Detta gevär var lite förenklat en cykelpump kombinerat med en mestadels slätborrad pipa i den udda kaliber 5.40 mm nedsänkt i en trekvartsstock av trä med en enkel blowoff-ventil och tillhörande enstegs avtryckarsystem.

Enkelt, billigt och välfungerande.

Excellentgeväret var en udda skapelse på den svenska luftvapenmarknaden under hela sin produktionstid men hade ett mycket gott rykte för ordentlig slagkraft och en enkel konstruktion som ägaren själv kunde underhålla och reparera vid behov.

När tiden hade tickat fram till 1960-talet och välståndet i Sverige ökade så tillkom också en ökad konkurrans ifrån utländska aktörer varvid Excellents position som prestandavapen på allvar började att utmanas. In på arenan kom de amerikanska pumpgevären från främst Sheridan men även en och annan Benjamin liksom horder av grövre fjädervapen från Västtyskland och England. I mitten av 60-talet så var det därför dags för Excellent att göra en uppryckning och försöka stävja trycket från konkurrenterna.

BSA hade nu lanserat sin Meteor som med kaliber 22 var en direkt utmanare mot den då redan ett decennium gamla Excellentmodellen CIIK. Båda dessa modeller låg nära varann i anslagsenergi och kaliber, Meteoren hade dock en edge tack vare sin helt räfflade pipa och det faktum att den sköt diaboler snarare än rundkulor. Dessutom så var den något billigare och den kunde därtill utrustas med kikarsikte eftersom den hade en kilbas redan från fabrik. Sedan så var den naturligtvis skönare att skjuta mycket med eftersom man inte behövde pumpa en massa gånger mellan varje skott.

Excellent kontrade med ett gott rykte för svensk kvalité, en mer lättmekad konstruktion, ett smidigare format och en absolut rekylfrihet. Den bistra sanningen var dock att Excellent började känna av konkurrenterna ordentligt och man försåg därför sin CIIK med frästa spår för kilbas redan 1964 eftersom kundtrycket för denna finess ökade i takt med att försäljningen dalade.

  Notera varbygeln som på Match dras bakåt/nedåt varpå knappen till ventilen trycks in med hävstångsservo.

Under ett par år i mitten av 1960-talet så kom flera utvecklingsteg hos Excellent år efter år, förutom kilbasen så kom även spännarmen i varbygeln osv. Detta räckte dock inte så till 1967 så gjorde man ett omtag med modellen "Match". Den här nya varianten utnyttjade en av Excellentmodellernas stora svagheter till sin egen fördel. Tack vare användningen av rundkulor som ammunition så var det förhållandevis enkelt och billigt att förse modellen med ett magasin. I detta fall så var det helt enkelt en rekangulär liten låda ovanpå pipan som höll 10 st rundkulor redo för att med hjälp av tyngdlagen falla ner i kikventilen och avlossas.

Magasinvapen var vid denna tid ungefär lika sällsynta som hönständer på den svenska marknaden och Match blev därför en nytändning för Excellent. Denna toppmodell utrustades naturligtvis också med allt extra allt som fabriken då kunde uppbringa; här fanns naturligtvis varbygelladdningen och kilbasen för kikarsikte liksom en extra tung pipa och ett mer ergonomiskt (nåja) pumphandtag.

Tyvärr så blev modellens saga kort, redan 1971 så började det gå knackigt för fabriken och modellerna slutade marknadsföras aktivt. De sista exemplaren kom därefter att byggas ihop 1974 och den nya vapenlagen -73 kom att slå hårt mot just Excellent eftersom pumpgevären beslogs med licens baserat på sin konstruktionsprincip. LIcenskravet kom även att gälla övriga luftvapen över 200 mps utgångshastighet liksom kolsyrevapen. Dessutom så höjde man åldersgränsen från 16 år ända upp till 18 år.

  Magasinlådan hade modellbeteckningen präglad och baktill stack det ut en överföringskanal till kikventilen.

Resultatet blev att den billigare, lika kraftfulla Mk III Meteor med kaliber 22 kom att säljas licensfritt medan den dyrare och på många sätt bökigare att handaha Excellent med sin udda rundkulekaliber hamnade på licenskrav. Naturligtvis så var detta en veritabel dödsstöt mot detta anrika fabrikat som därmed gick ur produktion.

Idag så är dessa gevär veteranvapen för samlare. Till och med slitdelar och ammunition som bara för några år sedan var relativt enkla att hitta börjar nu bli sällsynta och svåra att få tag på. Som alltid så är dessa vapen bökiga och tidskrävande att pumpa, de smäller hårt och den praktiska precisionen på lite längre avstånd, bortom 20 meter, lämnar mycket övrigt att önska. Kraften är dock god och ett friskt Match kan lätt göra bortåt 13-14 joule vilket ger ordentlig skottverkan i målet tack vare den förhållandevis grova kalibern.

Myten Excellent lever dock kvar i hög förmåga, många är de medelålders män som får något nostalgiskt i blicken när de börjar prata om sin barndoms Excellentgevär vilka sköt så otroligt hårt och som fällde så stora vilt på riktigt enorma avstånd. Detta, det är minsann något helt annat än vad som finns att köpa idag osv..

Själv så brukar jag låta dem hållas när alla dessa superlativ rabblas upp som ett rinnande vatten men bieffekten är att Excellent och inte minst den numera nästan mytiska Match betingar osannolikt höga samlarvärden, ibland nästan lika absurda som när det gäller Webley & Scott Tracker. Kraften i varumärkesmagin ska aldrig underskattas.

Jämfört med ett modernt svenskt pumpgevär som exempelvis en Independence eller Indy så är naturligtvis alla Excellent rena rama skräpet, fattas bara annat med 40 års utveckling. Dagens motsvarigheter har en teknisk överlägsenhet som står ljusår bortom vad ett Excellent kunde frambringa - utom möjligtvis i myternas värld..