Hur ska man räkna?

  Liten bössa med stort villebråd..

Under de senaste dagarna så har jag följt en intressant diskussion om vad som egentligen är lämpligt att fälla som villebråd med luftvapen som har måttlig eller rent av låg anslagsenergi. Just anslagsenergi är ju den storhet som vi alla använder som en referensram för att i någon mening kunna avgöra vad som är lämpligt (o lagligt!) eller inte i frågan om effekten hos en projektil i relation till formatet hos ett villebråd.

Skaparen av bilden högst upp fällde en tvättbjörn som väger 7500 gram med ett vapen som har 8 joules anslagsenergi och drog vid publiceringen på sig en hel del kritik för sitt tilltag. En invändning som uppstod i diskussionen därefter var dock att en annan skytt som fällde en förvildad gris på 55 kg med ett vapen som gav 27 joule slapp samma mängd kritik trots att denne de facto hade använt ett proportionellt sett klenare vapen i relation till villebrådets vikt.

Om vi leker med tanken på att vi anser det vara legitimt att fälla en älg (500 kg) med ett vapen som ger 3000 joule så fäller man alltså 0.16 kg villebråd med varje joule. Tillämpar vi samma princip på ett luftvapen med 10 joule så får vi omvänt 1600 gram villebråd med samma proportioner. Räknar vi med att det krävs minst 16 joule för att nå kravet om "180 mps med en diabol som har kaliber 22" så betyder detta 16 x 0.16 = 2560 gram.

Tittar man på tänkbara villebråd så väger en normal fiskmås ca 500 gram, en stadig gråtrut väger in på 1200 gram. En riktigt välgödd korp kan komma upp till 1600 gram och på den här nivån hittar man också änder som gräsanden. Man måste allså upp till gäss i storlek för att hitta en fågel som ligger på 2500 gram eller mer. Ibland däggdjuren så har vi skogharen runt 3000 gram med ytterligare ett drygt kilo på fältharen.

Visst väcker det intressanta tankar?

Nu vill jag naturligtvis inte på något sätt uppmana till illegal jakt utan man ska nog snarare reflektera inte över vilken kapacitet som de facto finns även i de luftvapen som vi alla nästan överlag betraktar som "svaga". Många entusiaster anser ju att 10 joule i princip inte är något alls och att 16 joule är mycket lite och bara obetydligt mera.

Om man däremot kan fälla en tvättbjörn med 8 joule, vad kan då inte hända med 40-60 joule om olyckan är framme?

Ett okänt guldkorn

  Trist klunsig 70-talsdesign och en krämigt äcklig bajsbrunt lackad stock av bok - kan detta ändå vara något?

Under 1973 så presenterade Feinwerkbau sin numera berömda Sport-serie och modellen blev raskt en mycket lönsam produkt för Feinwerkbau. Av den anledningen så kom detta gevär att hänga med ända in till 1989 för att sedan återuppväckas ytterligare ett par decennier senare till en andra sväng på marknaden. Feinwerkbau kunde ta duktigt bra betalat för modellen, trots att den i grund och botten var en högst konventionell pipspännare, men kunderna knorrade ändå sällan utan handlade med god aptit.

Anledningen?

Feinwerkbaus Sport-serie var naturligtvis välbyggd och  den presterade bra i skenet av den dåtida konkurrensen - men, den hade också ett mycket gott anseende bara i kraft av sitt varumärke allena. Alla som kan något om sportskytte någonstans i världen vet också att om det står Feinwerkbau på ett vapen så kan man aldrig skoja bort vapnets förmåga till att leverera den yppersta tekniska egenprecisionen. Detta gjorde att entusiaster med ett brinnande luftvapenintresse gärna betalade lite mera för detta varumärke eftersom man visste att även om inträdesbiljetten kanske var hög så blev ägandet ändå en fröjd över tid.

Enormt bra pipor, bra grundkonstruktion och i övrigt en vettig produkt gjorde modellen universellt populär.

När pengarna började ramla in hos Feinwerkbau så gick detta naturligtvis inte övriga konkurrenter obemärkt förbi. Andra tillverkare som också egentligen hade sitt primära fokus på just tavelskyttevapen började även dessa att fundera lite. Om Feinwerkbau kunde göra en extra slant på sin avstickande serie mer konventionella fritidsgevär, nog borde detta också fungera precis lika bra för andra aktörer?

En tillverkare som snabbt förstod detta var Anschutz som raskt började skissa på en egen "Sport-serie" och minsann så dröjde det inte speciellt länge innan också denna ramlade ut på marknaden, då under modellbeteckningen 335.

  I början så var man fortfarande hårt låst vid sitt stolta tävlingsarv

När nya 335 ramlade ut på marknaden så var den köpande allmänheten till en början lite frågande. Bössan var någonstans mitt-emellan en Weihrauch HW35 och en Feinwerbau Sport i storlek men utan att kunna leverera varken utgångshastighet eller anslagsenergi i närheten av någondera. Vidare så envisades Anschutz med förevisa nyskapelsen ihop med tavelskyttesutrustning och benämnde även en variant av dem som Target.

I USA så blev mottagandet minst sagt ljumt. Dyr men ändå varken ett tävlingsgevär eller försedd med dundereffekt, köparna förhöll sig kallsinniga. I England däremot och då med kaliber 22 så lossade det för modellen som sakta men säkert började klättra i försäljningslistorna. Hemma i Tyskland så gick det också bra men då främst som tillståndsfri med 7.50 joule och kaliber 177 för den vuxne och medvetne entusiasten som prioriterade ypperlig precision men ändå inte ville ha ett renodlat tävlingsgevär. På de brittiska öarna så hittade man hos 335 ett vapen med kaliber 22 som låg nära 12 fpe men som ändå träffade där man siktade utan att vara så oversize som en Weihrauch HW35.

    Aktivt piplås är inte så vanligt numera..

Konstruktivt sett så fanns det egentligen inget att klaga på. Cylindern var omsorgsfullt honad eftersom pistongen var försedd med läderpackning. Pipan var av ypperlig kvalité, som sig bör från en Anschutz, och avtryckarsystemet var ett fint tvåstegssystem typ Rekord som därtill erbjöd en lång rad justermöjligheter. Blånering, passning, sammansättningskvalité och finish var utan tvekan mycket hög och fullt jämnbördig med exempelvis dåtida Feinwerkbau och Weihrauch. En udda detalj var det aktiva piplåset som förr var betydligt vanligare på fjäderbrytgevär även om det nu har fått en liten renässans hos Walters nya LGV-serie.

Ändå så var och blev den också i ett historiskt perspektiv nästan fullkomligt anonym och okänd.

Idag vet de flesta fjäderfantaster vad en Weihrauch HW35 är för någonting, de flesta känner också till Feinwerkbau Sport men vem har ägt eller ens skjutit med en 335? 

  Legal limit och 12 fpe påstår reklamen, runt 10 och kanske 11 fpe är nog snarare sanningen..

Mycket få, är förmodligen svaret. Men jag vet en entusiast som blev frälst för modellen. För runt 15 år sedan, när jag själv sköt Feinwerkbau Sport, så blev jag kontaktad av en nybliven luftfantast som nu ville köpa en fin fjäderbössa med kaliber 22, naturligtvis kraftfull och välskjutande. Han hade två heta kandidater, dels en "Tracker med lång pipa", vilket var en Webley & Scott Viscount för 2500 kr samt en "bössa tillverkad i Västtyskland och med ett namn som låter som en nysning(!)" för blott 500 kr. Vilken skulle han välja?

Trackern hade ju han hört mycket gott om och det var väl egentligen hans drömvapen men dessa kostade regelmässigt minst 3000 kr och inte sällan även över 4000 kr, vilket var en försvarlig mängd pengar runt milleniumskiftet. Då Viscounten ju var en Tracker, låt vara med längre pipa, så lät det som att han över telefon var mest tänd på denna. Dock så fanns ju nyfikenheten där, tyska prylar är ju oftast bra så vad trodde jag om det alternativet?

Ett vapen "vars namn jag har glömt men som lät som en nysning" var emellertid inte enkelt att identifiera bara på den beskrivningen. De tre "bra" tyska fabrikat som jag på rak hand hade i tankarna hade alla namn som med lite fantasi kunde tänkas låta som just nysningar men inte ens en sliten Weihrauch (prosit!) kunde ju vara fel för 500 kr. Jag föreslog därför på rak hand att han skulle ta den tyska bössan, vore den inte till belåtenhet så var den i alla fall lättare att sälja. Att däremot lägga mycket pengar på ett vapen som man nästan vill ha (Viscount vs Tracker) var under alla omständigheter inte en lika bra idé.

  De sista exemplaren man gjorde hade lite mera snits på stockdesignen inte inte lika grov täcklack

Köpet blev också verklighet och jag fick året därpå förmånen att provskjuta detsamma på Hova-träffen. Då hade ägaren svarvat till en egen bakre fjäderguide, köpt en slagfjäder från England vars fabrikat jag har glömt samt fräschat upp original läderpackning. Resultatet blev ett vapen som sköt utomordentligt bra med en snabb och distinkt avfyrningscykel utan störande rekyl eller fjädervibrationer. Precisionen var, som sig anstår en Anschutz, ypperlig. Utgångshastigheten låg på lite drygt 170 mps med 14.30 gn diaboler och ägaren var naturligtvis synnerligen nöjd med sitt köp. Blåneringen såg nästan ny ut och det var bara några mindre rostprickar som han hade behövt avlägsna med olja och OOOO-stålull. Stocken var slipad och oljad för att få lite mer fräschör än det kantstötta och tjockt lackerade utseende som mötte honom vid köpet. 

Jag tror inte att någon som jag känner har köpt bättre bössa för mindre pengar än vad han gjorde...

Kvävgas!

  Bra men kanske inte så praktiskt

Jag fick häromdagen ett mail med funderingar runt alternativa drivgaser till PCP förutom den traditionella andningsluften. Generellt sett så ska man alltid vara synnerligen försiktig och restriktiv med att använda andra eller okända gaser som drivmedel i PCP. Det finns emellertid ett alternativ som fungerar och detta ska vi titta lite på idag.

Det enda alternativ till vanlig andningsluft som man kan använda är kvävgas. Denna gas är naturligtvis dyrare och svårare att komma över än vanlig andningsluft men den har i gengäld en del intressanta egenskaper. Den vanliga andningsluften består grovt räknat av 78% kvävgas och 21% syrgas, samt diverse mindre spårgaser, främst argon.

Om man då tar bort syrgasen ur andningsluften så får man kvävgasen. Det första som händer då är att man påverkar densiteten, kvävgasen är lättare än andningsluften och bör därför teoretiskt sett kunna ge något högre effekt ur ett PCP - även om jag själv aldrig har sett några konkreta och pålitliga mätningar på detta.

Nästa intressanta och mer påtagliga egenskap är att kvävemolekylen är större än motsvarigheten för luft och det betyder att den har svårare att smita ut om det finns någon minimal läcka någonstans i vapnet. Det är främst detta som lockar fordonsfantaster till att fylla sina däck med kvävgas istället för vanlig luft.

Slutligen så innebär avsaknaden av syre att packningar bör kunna hålla längre, vilket inte heller är så dumt.

Det finns alltså en del fördelar med kvävgas men om dessa verkligen motiverar kostnaden och inte minst svårigheten att hitta kvävgas just trycksatt till önskad tryck och därmed användbart till PCP är mer betydligt mera tveksamt.

I morgon:  Ännu en klassisk, bra och bortglömd fjäderbössa från förr.

Kvastskaftet !

  På den amerikanska marknaden var modellen mycket uppskattad, här för jakt efter granjärpe

Slavia är ett varumärke som de flesta entusiaster idag inte har någon större relation till. För de allra flesta så känns Slavia ungefär lika hippt som vadmal och endast ett fåtal äldre fantaster kommer ihåg varumärket ifrån dess glansdagar på 1960/70-talet. Under den moderna tiden (nåja), alltså sedan milleniumskiftet så har Slavia tyvärr lyst med sin frånvaro på den svenska marknaden. Senaste gången som modellen såldes med lite volym i landet var under slutet av 1990-talet då de importerades av dåvarande HDF-bolagen i Halmstad och då såldes för det facila priset av blott 795 kr.

Självfallet så köpte jag naturligtvis ett exemplar själv, en sådan möjlighet kunde jag inte missa.

På många sätt, faktiskt mest positiva, så är Slavia 630 ett riktigt veteranvapen som har tillverkats sedan 1977 i oförändrad form men som har sina riktiga rötter ända tillbaka till mitten av 1900-talet. Förutom dess lite lustiga layout med en extremt lång pipa (21 tum!) så är detta ett synnerligen gediget och genuint fjäderluftvapen i dess absolut mest traditionella mening. Här talar vi 100% stål och trä!

Naturligtvis så handlar det om ett lågprisvapen så man får inte finish och passning på samma nivå som en Weihrauch men det är ändå trots allt frågan om ett välbyggt och ärligt vapen som de facto levererar betydligt mycket mer än vad man tror att den kan för dess blygsamma prislapp. Det första intrycket är annars vapnets längd och smäckra uppenbarelse, bössan är imponerande 120 cm lång (!) men väger bara 2800 gram och detta i kombination med vapnets långa pipa gör att tankarna onekligen går till just påskkärringarnas mest beryktade fortskaffningsmedel.

Att anspänna vapnet är hur lätt som helst, slagfjädern är högst måttligt komprimerad och hävstångseffekten av den jättelånga pipan blir därtill monumental. Vapnet låser upp med ett distinkt klick och därefter så hoppar den lilla lustiga säkringsknoppen ut baktill på cylindern.

  En lustig men synnerligen funktionell automatsäkring

Modellen har alltså automatsäkring, precis som en Weihrauch. Här så hoppar emellertid säkringen ut bakåt när upphaket låser och man kan då se en vit rand som signalerar att vapnet är säkrat. Avsäkringen sker igenom att man trycker den lilla knoppen framåt, in mot ändblocket till cylindern.

Vapnet är därmed redo att avfyras.

Avtrycket är ett synnerligen enkelt enstegsavtryck och naturligtvis inte att jämföra med ett varumärkesavtryckarsystem som exempelvis Rekord. Detta sagt så är det ett ärligt och trivsamt avtryck som de flesta skyttar har förbluffande lätt att komma bra överens med. Avtrycket är hyfsat lätt, mellan 1000-1500 gram, och rent men den enda justering som erbjuds är för själva ingreppet, alltså exakt när under rörelsen som avfyrningen äger rum. Till skillnad ifrån många andra enkla och billiga avtryckarsystem så var det på mitt exemplar fritt från "gruskänsla" och gav en rak kommunikation och bra känsla, sin enkelhet till trots. Sammanfattningsvis så är ett Rekord bättre, men inte tre gånger så bra, vilket prisskillnaden mellan vapenmodellerna gav vid handen.

När skottet går så kan man känna en viss vibration igenom drivkällan men inget direkt twaang. Min 630 kändes ungefär som en vanlig standard HW30S vad gäller själva avfyrningen och drivkällans arbete. Ett gott betyg för ett simpel konstruktion. Många känslor och upplevelser runt den här modellen är helt enkelt sådana att man känner att det finns en viss omsorg, eller i alla fall passning, runt sammansättningen och dimensionerna hos vapnets komponenter. Detta är ganska långt ifrån de subjektiva upplevelserna som man får efter att ha skjutit en ny plastbössa i lågprisligan från fabrikat som Gamo eller Hatsan.

  Ingen hightech, detta är en traditionell och genuin fjäderbössa 1A

Riktmedlen är även dessa rustika och här kommer vi dessvärre in på lite av modellens svagare sidor. Visirlinjen är av naturliga skäl närmast enorm! En brittisk luftvapentestare skojade i sin recension och berättade att han upplevde det som att han närmast hade kunnat peta ner villebrådet med spetsen av mynningen av pipan istället för att påskjuta det. Ovant är det i alla fall, med öppna riktmedel och exceptionellt lång pipa. Kornsiktet och själva siktet är annars simpla och sannolikt formgivna strax efter andra världskriget. De är tyvärr lite för grova för riktig precisionsanvändning och inställningen av dem närmast primitiv. I verkligheten så spelar detta sällan någon praktisk roll eftersom de flesta köpare idag tenderar till att utrusta sina vapen med optiska riktmedel, företrädesvis kikarsikten - varpå man springer på en av modellens riktiga akilleshälar, kilbasen!

Kilbasen har tyvärr och av någon bisarr anledning en riktigt udda dimension och detta innebär naturligtvis att det blir synnerligen svårt och därtill kostbart att hitta exakt korrekta fästen för kikarsiktet. Då vapnet är billigt så frestas tyvärr många köpare av 630/631 att välja matchande billiga fästen med resultat att riktmedlen inte blir riktigt skottfasta alternativt att finishen på kilbasen förstörs. Just detta är nog tyvärr modellens största och mest påtagliga praktiska nackdel. Trist, då lösningen är enkel och hade gjort underverk för vapnets helhetsintryck.

Slutomdömet är bortsett ifrån kilbasen överlag riktigt gott. Slavia 630 sålde bra i USA under ett par års tid under 1990-talet, då för blott $89 (jmfr dåtida Beeman R7 på $249), och kallades ofta för "poor mans R7" just med anspelning på Beemans lilla guldägg. Maccari himself gillade den enkla, billig och ärliga modellen så därför kom det till och med ut ett simpelt men välgörande Maccarikit till modellen för blott $14.

Med ett sådant kit ombord, optimalt justerad och omsedd av en kunnig ägare liksom försedd med korrekt anpassade kikarsiktesfästen så blev lilla 630 en modell som uppskattades högt och rent av sina ägare och detta med all rätt. Med sina udda proportioner och sin måttliga effekt (max runt 9-10 joule och bara kaliber 177) så hade modellen mycket emot sig för att slå på den effekthungriga USA-marknaden men detta klarade den ändå. Lågt pris, hög kvalité liksom bra precision och ett diskret avfyrningsläte gjorde att modellen ändå vann många hjärtan och den var faktiskt inte heller helt ovanlig för lättare former av skyddsjakt.

  Genuin och prisvärd - så kan man sammanfatta hederliga gamla Slavia 630

Idag så säljs inte längre 630 ny över disk i Sverige, såvitt jag vet. När den såldes så var den billig med under 800 kr men var ändå rätt så trögsåld då många entusiaster tyvärr inte riktigt kände till den och dess goda företräden. Huruvida man kan hitta en ny 630 ifrån utlandet vet jag inte annars så är det dessvärre bara andrahandsmarknaden att lita på. Modellen är inte jättevanlig men oftast ganska billig och kan ibland hittas på typ Tradera för bara några hundralappar. Den som handlar då kan lyckas komma över ett riktigt bra vapen för mycket måttliga pengar.

Då är det bara att gratulera! 

Cool Discovery!

  Alltid roligt att bygga om Crosmans olika budgetvapen..

Mera om nya FX Airguns Streamline

En trevlig video från AirgunGear Show som belyser lite mer av Streamlines detaljer.

Ett koncept för framtiden!

  Crosman 2240 är en flexibel plattform som ger mycket skjutglädje för små pengar!

Efter några dagars feber och förkylning så börjar jag åter komma lite på banan igen. Som en extra bonus så har det dessutom börjat bli härligt varmt ute med 9 grader här i Ucklum varvid den kvarliggande snön försvinner med rasande takt. Nu börjar dagarna bli allt längre och våren rycker närmare med stormsteg. Nu börjar snart också säsongen när man kan skjuta utomhus och förhoppningsvis så kommer den här våren att bli mindre regnig och blåsig än den föregående. 

För de som inte kan eller vill skjuta hemomkring så blir det att bege sig ut till en skjutplats eller en skjutbana och är naturligtvis inget bekymmer för de flesta som bara lastar in vapnets jättekoffert i sitt bagage och kör iväg med bilen. Om man däremot bor mitt i en storstad och/eller åker med kollektiva färdmedel så kan det med fördel finnas andra alternativa vapensystem som är mer ändamålsenliga och betydligt diskretare - takedown-vapen.

I takt med allt fler entusiasters urbana livsförhållanden så har den här typen av konfigurationer blivit allt mer intressanta, inte minst i länder med givna effektbegränsningar. Vi har under åren sett lite modeller ifrån Air Arms, FX Airguns mfl som har givit sig på fabrikstillverkade modeller runt detta koncept men fortfarande så är det många fantaster som föredrar att bygga sina takedowns själva, inte sällan i form av pistolkarbiner.

  Snyggt och prydligt förpackat

Själv så använder jag, vilket trogna läsare av Airpang säkert känner till, mest av allt en Crosman 1701 - vilket ju egentligen är en PCP-pistol som jag har byggt om till ett takedown-vapen. Att gå den typen av väg är inte ovanligt och en populär modell att utgå ifrån är Crosmans eminenta och synnerligen prisvärda 2240.

Vapnet på bilderna tillhör en entusiast från England och den används främst för att hålla efter skadefåglar. Till skillnad ifrån min egen setup så har han valt att skippa tillbehör som extra buddybottle, laseravståndsmätare, måltavlor med måltavelhållare och istället nöjt sig med själva vapnet och lite extra Co2-patroner för att få ett så litet och smidigt paket som möjligt, inte minst viktmässigt. Slutligen så har han också valt en plastväska med tanke på pris och paketets totalvikt.

  Redo för tjänstgöring!

Det ska bli spännande att se om vi kommer att möta fler färdiga koncept av detta slag ifrån någon av de etablerade tillverkarna på marknaden framöver och i synnerhet då hos den lägre prisklassen. Många aktörer har ju luftpistoler i sortimentet som troligtvis skulle kunna fungera ypperligt som takedown pistolkarbiner med ett minimum av ytterligare insatser till gagn för alla de entusiaster som behöver ett vapen som är smidigt och diskret att transportera samt har måttligt med anslagsenergi tillika ljudeffekter.

Två favoriter...

Efter en intensiv vecka med lite kringresande i landet inför vårbruket, nackdelen med att arbeta i en väldigt säsongsbunden bransch, så har jag äntligen landat i hemmet med en kanonförkylning. Av den anledningen så kommer större delen av dagen att tillbringas i sängen och därför så blir det inte heller något egenproducerat inlägg idag.

Vad jag däremot tänkte tipsa om är en intressant presentation av två visuellt snarlika modeller som under lång tid har varit storsäljare i branschen och som trots ett lågt pris ändå räknas som fullständiga entusiastvapen.

http://www.airgundepot.com/head-to-head-qb78-deluxe-vs-sheridan-2260mb-article.html

Ha nu en trevlig helg därute så ska jag dra täcket över huvudet igen..