För 20 år sedan..

  Air Arms 300-serien, en gång för länge, länge sedan så var detta hightech...

Två decennier, en generation. När man har passerat 40 års ålder så är inte längre två decennier så mycket, även om det i praktiken betyder halva livet. Skillnaden är att man kommer ihåg, man minns det som de yngre aldrig har upplevt och idag så ska vi kolla lite på luftvapenscenen anno 1996 - i kategorin PCP.

En av de tidiga aktörerna, vid sidan om likaledes brittiska Daystate, var Sussexbaserade Air Arms. I mitten av 1990-talet så insåg man att PCP skulle komma att bli en stor del av luftvapenmarknaden, även bortom renodlade vapen för skyttesporter såsom Field Target. Theoben hade stakat ut marknaden med sin Rapid och visat kunderna att ett PCP inte behövde vara ömtåligt eller på annat sätt olämpligt för hårt fältbruk i skog och mark som ett rent luftjaktvapen.

Kunderna köpte Rapids och gillade dem skarpt. De som inte gillade dem klagade främst på prisbilden och utseendet. Aha, tänkte Air Arms, om man kunde lösa dessa båda problem så kanske man skulle kunna få en bra infallsvinkel på att kunna etablera sig på den här nästan helt outnyttjade marknaden. Visst fanns Daystate att räkna med men dessa led också lite av Theobens problem, prisbilden. Alla PCP vid den här tiden var riktigt dyra och några egentliga lågpris-, eller ens mellanprisalternativ, existerade inte ännu.

Svaret på Air Arms marknadsplaner blev deras första egentliga Sporting Airgun, Sport 300 - mer känd som S300.

Man hade sedan flera år tillbaka tillverkat en tävlingsmodell i 100-serien, som man kallade Nick Jenkinson Replica, efter en då känd och populär Field Target-skytt, sedermera tidningsskribent - NJR100. Dock så var 100-serien rena tävlingsvapen så det logiska hade därför varit att kalla nästa lineup för 200. Så blev emellertid aldrig fallet och till detta så har jag hört en lång rad olika anledningar. 

Det man måste betänka är att den modell som vi idag tänker på som Air Arms 200 är egentligen en modell som tillverkas av CZ och som inte lanserades förrän ytterligare några år framåt i tiden. Den mest troliga varianten som jag har hört är att man inte ville ha en PCP som kallades 200-någonting eftersom man hade sin storsäljande TX200-serie och det fanns helt enkelt en risk för sammanblandning.

Säsongen 1996

Den ny helt nya 300-serien var ett mycket konventionellt och enkelt uppbyggt luftgevär, som utseendemässigt sett hade en hel del likheter med då populära, men dyrare, Daystate Huntsman. Modellen fanns i två kalibrar, båda 12 fpe men bara med en chassi- och piplängd. Lustigt nog så hade man bara en enda stock att erbjuda, också denna en enkel variant i bok med ambidextriös formgivning.

  Mot slutet av sin produktionstid så kom även lite snyggare stockar som tillval..

Modellen hade också en del udda konstruktionslösningar, exempelvis ett repeterhandtag som pressades in i matarpinnen, den var alltså varken tillverkad i ett stycke eller skruvad, som är gängsle lösningar numera. Självklart släppte pressningarna då och då varpå den förvånade (och förmodligen irriterade) skytten/ägaren stod där med ett handtag i handen och ett vapen som var oanvändbart. När man skulle fylla vapnet så var man tvungen att skruva av och på en 1/8" BSP fyllnippel, vilket redan då ansågs som, om inte gammaldags, så i alla fall opraktiskt och bökigt.

Andra saker som saknades var manometer såväl som säkring. Vad som däremot fanns var ett pipband som förband pipan med stocken (!) och som säkrades mot tuben med en skruv. En helt vansinnig konstruktion egentligen om man ville få praktisk och pålitligt repeterbar teknisk egenprecision ur ett vapen. Att man sedan använde tunna och svajiga pipor gjorde inte heller saken bättre. Tittar man inuti mekaniken så är det mesta grovsmide med dagens mått mätt. Stora, tunga och grovt tillyxade komponenter där man nästan lite elakt misstänker att Air Arms aldrig förväntade sig att en köpare skulle komma på idén att kika inuti sitt eget vapen.

Nu kan man lätt tycka att den här typen av taffligt byggt vapen aldrig borde kunna sälja, men det gjorde den! Delvis för att den var billig, nåja - mindre dyr än alternativen, men den var också försedd med bra finish och passning vilket gjorde att den i alla fall kändes som ett bra köp. För Air Arms del så innebar den i alla fall att man förstod möjligheten hos konceptet och man beslöt sig därför för att utveckla modellserien mera för kommande säsonger.

Säsongen 1997

En ny säsong, nya möjligheter! Efter lite trixande så fick man möjlighet att saluföra ett självindexerande magasin, Rapid hade ju magasin och kunderna efterfrågade just detta. Med ett nytt block för magasinsystemet så fick denna för året helt nya syskonmodell epitetet S310. Nyheterna slutade emellertid inte där. En annan stor och efterfrågad nyhet för året var quickfill, en självklarhet idag kan tyckas, men en viktig och säljande finess vid den här tiden.

  Med magasin så blev 300 istället modell 310 och köparna gjorde tummen upp!

Trasslet med repeterhandtagen fortsatte märkligt nog ytterligare en vända. Nu konstruerade man om dessa, men gjorde man dem bättre då? Icke då, den brittiska industritraditionens mörkare sidor fortsatte att råda. Om en komponent är tillverkad av två delar och separerar, då kan man tycka att det är smart och logiskt att tillverka dem i en enda del istället. Gjorde man det? Nädå man tillverkade den av tre delar!

De två delar som på tidigare produktion tenderade att separera från varann satt emellertid solitt fast numera, istället så var det den helt nya tredje delen som började lossa! En då känd tidningstestare lär ha ringt upp Air Arms dåvarande VD och hälsat denne att det nya och grövre repeterhandtaget, vars ena del han nu hade lös i handen, bäst borde passa i nyss nämnda VDs mörkare och trängre kroppsöppningar. 

I övrigt så kan man notera att förutom det förhatliga repeterhandtaget i tre delar med rak vinkling så kännetecknas dessa första 310-varianter av magasin med helt transparanta och inte gulfärgade magasinlock. Stockar, pipor och liknande behölls ifrån föregångaren.

Going full power!

I samband med internets begynnande utbredning så började ryktet om Air Arms PCP spridas över världen och man började nu bli uppvaktade ifrån USA, där det föreföll finnas goda möjligheter att tjäna pengar på att lansera PCP hos en enorm och helt outnyttjad marknad, med generösa vapenlagar, gott om pengar och en minst sagt väl etablerad kärlek till skjutvapen. Kunde man bra få en halv promille av alla krutfantaster att skjuta luft så skulle det utan tvekan vara en jackpott för ett litet brittiskt företag. Go West!

Visst hade man tillverkat en och annan 300/310 med lite högre effekt, upp till 20 fpe, för inhemska FAC-innehavare lokalt hemma i England men importörerna i USA krävde högre effekt och därtill en seriöst byggd, dedikerad USA-modell. Dessutom en sådan där inte köparen fick repeterhandtaget i löst i handen lite då o då...

Efter några månader så ramlade svaret på marknadens önskemål ut i form av S300/S310 FAC. 

  Brittisk industriell logik - ju fler enskilda komponenter, desto bättre är det..

Nu byggde man om modellen från scratch och 300/310 FAC blev nästan ett nytt steg i utvecklingen av modellen än bara en undervariant. Här kom längre pipor, längre lufttub och en helt ny drivkälla med ett ventilsystem specialbyggt för just hög effekt och dessa modeller blev även riktigt vassa, i dåtidens perspektiv. Här kunde man räkna med bortåt 35 fpe vid en tid då många ostrypta 22 PCP snarare låg mellan 25-30 fpe. Nackdelen blev en fruktansvärd ljudnivå som förvånade även de härdade och krutvapenvana amerikanerna. En brittisk luftvapentestere skrev i en samtida artikel att han nästan "was due to soil oneself" när han upplevde dånet i knallen vid det första skottet..

Till sist så lyckades man för övrigt få repeterhandtaget hållbart - igenom att lägga till ytterligare en komponent till den..

Retroperspektivt sett

Den på många sätt misslyckade och taffligt byggda 300/310-serien blev inte långlivad och dessutom såpass strulande så att man istället bestämde sig för att göra ett radikalt omtag till millenieskiftet och resultatet av detta blev den nu närmaste legendraiska utvecklingen i form av S400/410-serien. Totalt så blev produktionen bara 4 år lång, att jämföra med efterföljarens betydligt mer imponerande produktionstid. Gamla 300 lade emellertid grunden till nästan allt vad Air Arms idag har att erbjuda och detta i nästan helt rakt nedstigande led. I detta perspektiv så var 300 en mycket viktig modell, inte bara för Air Arms utan för hela den nutida luftvapenhistorien. 

Det var ju 300-serien som stod i skottgluggen när en liten svensk tillverkare på västgötaslätten tog sina egna första steg med en ny modell snarlik 300 men redan då med en helt annan nivå av teknisk kompetens - inklusive funktionssäkra repeterhandtag.

Fast det, är en helt annan historia..

Hatsan Carnivore!

American Airgunner presenterar Hatsan Carnivore

Då o då så klagar en och annan läsare på Airpangs totala brist av vapen från Hatsan så idag så kommer det ett undantag ifrån den regeln. Så, varsågoda - Hatsans nya Carnivore, en fjäderbrytbössa XXL som kommer med kaliber 30!

Kvällsskytte!

    Lejondelen av fyllningen, skott 11-35

Idag så tog jag mig lyxen att besöka min skjutplats inomhus för att lägga en fyllning på 30 meters avstånd. Det är härligt avkopplande när det är tyst, lugnt och gott om tid i en lokal som är varm och skön med en total avsaknad av vind därtill.

Jag började med tio skott på en tavla och de första tog relativt lågt. På ett såpass långt avstånd som 30 meter med 8.00 joule så märker man tydligt var i effektkurvan som man befinner sig. En lite lägre utgångshastighet ger direkt utslag i form av träffar längre ner på tavlan. Samma sak gäller naturligtvis i slutet av effektkruvan också, vilket syns på den sista 5-skottsträffbilden ovan.

  Skott 1-10 i en serie över 30 meter..

Resultatmässigt hamnade 10-skott serien på 19 mm och genomsnittet på de fem 5-skott serierna blev 15.60 mm, med ett spann mellan 12-25 mm på de enskilda grupperna. Inte på samma nivå som Challengern men helt okej med tanke på att det egentligen är en luftpistol som jag använder, om en med lite högre effekt.

I morgon så blir det ett inlägg av typen helgspecial igen och även denna gång så handlar det om ett lite längre inlägg om ett äldre brittiskt vapen som trots en kort produktionstid ändå kom att bli ganska betydelsefullt för utvecklingen av vårt tids PCP och vars nutida ättlingar fortfarande finns i full produktion. Back to the 1990s!

"Det konstiga kikarsiktet?"

MTC Viper Connect 3-12/32 heter modellen.

Idag så fick jag ett mail med frågor om "ett konstigt kikarsikten med 5 rattar på", en klart udda beskrivning av ett kikarsikte minsann, eftersom de flesta kikarsikten har två, eller möjligtvis, tre "rattar" som mest. Minst ett undantag ifrån den här normen finns emellertid på marknaden och detta heter Viper Connect från MTC Optics.

Tyvärr så har jag inte prövat det kikarsiktet själv och kan därför inte säga så mycket om det på egen hand. Istället så bifogar jag en presentation från Youtube, som jag hoppas kan vara till nytta och glädje för en presumtiv köpare.

De fem rattarna är faktiskt bara de vanliga tre (höjd/sidojustering/parallaxjustering) samt en udda placerad batteribehållare liksom en av och på-knapp, som gör att man kan behålla inställningen för ljusregleringen när man slår av och på belysningen.

Sen kväll..

  Alltid kul att skjuta lite igenom kronografen..

Idag är en trist kväll då jag sitter ensam hemma eftersom min hustru är inlagd på sjukhus för en operation. För att slå ihjäl någon timma så roade jag mig med att dra 30 skott igenom kronografen med min Crosman 1701p. Just kronograftesten fungerar ju lite som ett blodprov, om vi nu ska spinna vidare lite på dagens aktiviteter i övrigt, då man igenom detta enkla test kan få fram en hel del information om vapnets kondition.

Att skjuta en kurva igenom sitt PCP avslöjar ju direkt om någon inställning har förändrat sig sedan sist, liksom om spridningen ifrån skott-till-skott ligger där den ska vara. För licensfria vapen så har man också en egenkontroll över att anslagsenergin fortfarande befinner sig inom de ramar som gäller.

För oss i Sverige så ligger ju min Crosman gott och väl inom gränsen men det hade ju inte varit fallet varken i Tyskland (7.50 joule) eller England (6.00 fpe). Visst är det märkligt att ett vapen som är lagligt och licensfritt i ett land kan vara belagt med ett långt fängelsestraff eller dryga böter att inneha och använda i ett land bara några hundra mil bort?

"Tänk om det blir som i England!"

  En typisk jägare i England använder inte sällan hagel- eller luftgevär vid sin jakt.

Om man rör sig i olika grupper runt vapenägande på FB eller våra svenska forum runt skytte och jakt så kan man snabbt konstatera att många människor har fått väldigt kalla fötter inför de föreslagna förändringarna av den svenska vapenlagstiftningen med hänsyn till den nya kommande och gemensamma vapenlagstiftningen inom EU.

En vanlig hotbild som man målar upp är om det "blir som i England".

Så, hurdan är då lagstiftningen i England, är den verkligen så dålig som skyttefantaster snabbt vill påskina?

I England så har man haft en skolskjutning. Den inträffade 1997 i Dunblande, Skottland. Som ett resultat av denna så beslöt sig myndigheterna för att ta krafttag mot det man uppfattade som en slapp lagstiftning och därmed försöka förhindra att denna tragedi inträffade ännu en gång.

Resultatet blev att man i praktiken förbjöd alla vanliga enhands krutdrivna skjutvapen, alltså konventionella pistoler och revolvrar. Resultatet blev att man (hittills) enbart har drabbats av en enda snarlik händelse, i Cumbria 2010 och att England har en av världens lägsta mordfrekvenser med skjutvapen. Till saken hör att polisen i England inte heller normalt sett är beväpnad med skjutvapen och därmed så har man också i praktiken inga fall där poliser råkar döda eller skada delar av allmänheten i samband med sin tjänsteutövning.

Nu kan man lätt tro att det på grund av bristen på skjutvapen skulle vara väldigt farligt att vara polis i England men saken är faktiskt den omvända - bara 3 poliser har blivit skjutna där sedan år 2000.

Hur ser då lagstiftningen ut i praktiken?

Jo, alla semiautomatiska och pumprepeterande vapen med centralantänd ammunition är förbjuden för civilt ägande, liksom då revolvrar och pistoler, som tidigare har nämnts. En vapenlicens gäller under 5 år och måste sedan förnyas. 

Detta är i korta drag de saker som vapenfantaster överlag retar sig.

  Hagelvapen är enkla att äga i England och därmed också mycket populära.

Vänder man sedan på saken så kan den brittiska vapenlagstiftningen vara väldigt generös på andra saker. Hagelgevär exempelvis registreras bara, och kräver inget FAC (Fire Arms Certificate, motsv vapenlicens), på ett SGC (Shot Gun Certificate) och detta kan som svensk betraktas som ganska så udda, vi har ju här igenom Jägarexamen speciella prov som ska genomföras för just hagelvapen med tanke på dessa vapens speciella karaktär.

Vill man ha ett hagelgevär (dessa var helt licensfri och oregistrerade fram till 1968!) så ansöker man om ett SGC, som man automatiskt får beviljat om man har ett rent straffregister och inte lider av psykisk ohälsa. Är man inte myndig (SGC har ingen åldersgräns!) så måste emellertid en målsman godkänna barnets SGC. Vapnet måste förvaras under lås, typ väggringar och har man fått sitt SGC så är man fri att köpa precis hur många hagelgevär man önskar eller har råd med. Den enda tekniska begränsningen är att hagelvapnet bara får hålla 1+2 patroner, sakna magasin och ha minst 24 tum långa pipor. Andra hagelvapen kräver FAC, som är svårare att få och som bland annat kräver vapenskåp.

Andra lite udda saker är att alla armborst är helt licensfria och de behöver inte heller registreras, dock så måste man - till skillnad från hagelgevär - vara minst 15 år gammal för att äga eller köpa ett sådant. Vill man ha en ljuddämpare till ett vapen som inte ligger på FAC, så kan man också här gå in och köpa ett över disk, utan licens eller registrering.

  Armborstskytte är populärt och enkelt att starta med, minst 15 år och sedan bara att köpa/skjuta.

Vad gäller luftvapen så är ju effektgränsen som bekant lite drygt 16 joule, oavsett kaliber. För luftpistoler gäller halva den här effekten. Vill man ha något kraftfullare så krävs ett FAC, precis som för vanliga skjutvapen.

Så om lagstiftningen i England verkligen är sämre än i Sverige blir en öppen fråga, helt beroende av vilken typ av skjutvapen som man är intresserad av. England är präglat av småviltjakt och har många människor på begränsad yta så därför har man generösa regler för vapen med kort räckvidd och som är lämpade för just småviltsjakt - vanligtvis hagelvapen och luftvapen.

Sverige däremot har däremot stora ytor och relativt fåtalig befolkning samt en jaktkultur baserad på större villebråd, företrädesvis älg och rådjur, varvid grövre kulgevär är mer centrala i vår jakt och reglerna proportionellt sett generösare än vad som är fallet i England.

Gillar man krutdrivna pistoler och revolvrar så är naturligtvis England en mardröm och det omvända gäller om man istället gillar att målskjuta med armborst. 

Marknadens mästare ?

Nej, det vet vi naturligtvis inte. En modell kan vara väldigt ny och objektivt sätt jättebra men ändå inte bli någon storsäljare utan istället hänvisad till en mer anonym tillvaro ute i entusiasternas perferi. Vad vi däremot faktiskt vet är att marknaden 2016 för PCP ser bättre ut än någonsin. 

En gång i tiden så kommer jag ihåg då en normalbeställd luftvapenfantast med lite ekonomiska uppoffringar faktiskt kunde äga alla modeller med väsentliga variationer av PCP som existerade på den svenska marknaden, detta blott till priset av en enklare personbil.

Idag, mindre än två decennier senare, så bör man vara mångmiljonär för att ha råd att förvärva alla modeller och variationer av PCP som saluförs på marknaden. Så otroligt stor har marknaden blivit. Ifrån bara tiotalet modeller/varianter till...tja, bara FX Airguns har väl i runda slängar trettiotalet varianter av enbart sina vapen.

Hursomhelst..

Här är de fem största nyheterna som har presenterats inför 2016 och som kommer att vara mycket intressanta att följa under deras utveckling på luftvapenscenen. Vi börjar på de billigaste och går uppåt i listan.

  Brocock Compatto - £589 (ca 7650 kr)

Redan en storsäljare på den brittiska marknaden och en modell som direkt har vunnit god kritik. En Daystate till folket för i sammanhanget mycket måttliga pengar och dessutom en modern, funktionell design. Det är alltså inte konstigt att Compatto är en het modell som bär mängder av diskussionstrådar såväl i forum som på FB. Kul att man vågar ta ett nytt grepp med en vapenform som ligger mitt emellan dagens trendiga bullpups och ett mera konventionellt karbingevär.

  Weihrauch HW110 - £595 (ca 7700 kr)

En ny Weihrauch och dessutom en modell med lådan tillverkad av plast!? Mycket ska man uppleva och det kommer att bli jättespännande att se om den här modellen kommer att vinna köparnas gunst. Lite märkligt att man inte stöpte den här futuristiska tekniken i chassiet till en bullpup, givet dagens trender. HWs köpare tenderar emellertid att vara tämligen konservativa, vilket också brukar vara fallet för Weihrauch själva som företag. Kommer detta verkligen att sälja?

  FX Airguns Wildcat - ca 9800 kr

Den svenska dunderhiten Wildcat säljer bra och det med all rätt. En mycket komplett modell som attraherar köpare i England såväl som i USA och på den svenska marknaden. Trots en tung prislapp så uppfattas ändå modellen som överkomlig av de flesta köparna och dessutom en fullständigt modern konstruktion, inklusive vettig ergonomi. Bakom sig så står också FX Airguns och dess solida rykte för suverän efterköpssupport. Ett populärt och säkert köp.

  FX Airguns Impact - ca 14.490 kr

Världens mest moderna sporting air rifle! Ja, här finns allt och lite till och många fantaster ansedd som det mest fulländade PCP som någonsin (hittills) har kommit ut på marknaden. Nästan 15.000 kr är mycket pengar men egentligen ett oförskämt billigt vapen om man ser till teknologin och väger detta mot vad konkurrenterna erbjuder. Kompromisslös kompetens och nydanande nytänkande - Made in Sweden!

  Daystate Renegade - £1340 (ca 17.400 kr)

En Daystate Pulsar betingar mellan £1595-1985, alltså 20.600-25.600 kr - så Daystate räknar med att den billigare och mer mekaniska syskonmodellen Renegade ska stå för volymförsäljningen. Förvisso avancerad teknologi och ypperlig kvalité men frågan är denna budgetmodell verkligen är 2-3 gånger bättre än en Compatto? Fräck eller ful? Meningarna går isär - dock med övervikt för det sistnämnda. Tveksamt om detta kommer att bli en storsäljare men ändå en spännande modell.

Så, vilken av dessa modeller kommer entusiasterna att välja?

I Sverige så tror jag tveklöst på Wildcat, åtföljd av Impact. En Compatto till rätt pris är dock en joker i sammanhanget, om den får rätt pris. Weihrauch HW110 känns mer tveksam och Renegade tror jag blir iskall.

Internationellt sett har Wildcat och Compatto visat sig sälja bra i England. I USA så är Compatto inte lanserad ännu men jag tror ändå att Wildcat kommer att sälja bättre. Daystate säljer bättre i USA och i synnerhet England, än i Sverige.

I USA tror jag inte den kan slå Impact, möjligtvis i England, men Wildcat kommer den inte att komma i närheten av. Även här så tror jag att HW110 blir jumbo, trots att detta fabrikat i sak är uppskattat såväl i England som USA.

Visst är det härligt med en sådan fantastisk utveckling av utbudet i vår hobby?

Tystnad - skjutning !

"-Diskretion är en hederssak"

Så stod det ofta i de lätt ekivoka kontaktannonserna som förekom i 1960-talets herrtidningar av typen Piff och Paff etc. Samma sak gäller emellertid också runt våra luftvapen. En av de absoluta styrkorna med luftvapen, till skillnad ifrån andra former av skjutvapen, är ju möjligheten att säkert kunna skjuta överallt - alltså att vapnen har en suveränt hög tillgänglighet för alla. Detta är för de flesta luftvapnens absoluta selling point.

  En rejäl shroud är naturligtvis en stor tillgång.

En viktig del av att kunna använda sina vapen överallt, närsomhelst, är emellertid att de är tysta, både i fråga om avfyrningsljud och flykt- såväl som anslagsläte. Vapen som är tysta är vilsammare att skjuta och de har framförallt en mindre benägenhet att störa omgivningen. 

Idag så räknar vi störande ljud som en förorening, även om det för många kan låta konstigt. Oönskade ljud är därmed ett miljöproblem och då få andra skjutformer är mer miljövänliga än luftskyttet så faller det därför också ett tungt ansvar på oss alla att upprätthålla vår hobbys goda anseende i detta sammanhang.

Vi vill alla ta vårt ansvar, vi vill representera en miljövänlig och säker skytteform och vi vill därför störa så lite som möjligt.

Tyvärr så motarbetas vi här av konservativa krafter som inte delar dessa progressiva värderingar och det tar sig normalt uttryck igenom att man tillämpar en föråldrad lagstiftning ifrån 1930-talet som förbjuder ett fritt innehav av separata ljuddämpare även till våra vapen.

Om detta beror på okunskap eller en nonchalans inför vår tids absolut största ödesfråga - miljön, ska jag låta vara osagt, men faktum kvarstår; vi måste alla förhålla oss till den här barocka begränsningen i vår strävan att göra allas vår miljö bättre. Lyckligtvis så har framsynta tillverkare utrustat många av sina produkter med shrouds, som förefaller falla under myndigheternas radar och som därför kan vara en bra lösning på ljudproblematiken.

Att detta blir dagens tema på Airpang beror på att jag fick en fråga, ifrån det passande aliaset "Bilsom" som berör just ljudföroreningar och vår möjlighet att ta vårt ansvar för att motverka dessa. Funderingen var följande:

"Undrar vilken bössa ska man välja om man vill slippa sura blickar från grannarna? Gäller alltså ljudnivån. Vilken vilka bössor skjuter tystast i 10 joule? Vill gärna ha förslag på både fjäder och pcp modeller med lågt skottljud. Skiljer det mellan kalibrarna, är t ex cal 177 generellt tystare än cal 22? Tack på förhand."

När det gäller skottljudet ifrån luftvapen så är generellt sett fjädervapen alltid tystare. Sedan hur mycket tystare de är än PCP/SSP/MSP/Co2 beror helt på mycket läte vapnets mekanik levererar. Ofta hör man det påstås att fjädervapen är tysta och de är de - relativt krutvapen. Fjädervapen med hög effekt och osofistikerade modeller med högt mekaniskt läte är dessvärre långt ifrån tysta. De kan både smälla och twaaanga ordentligt vid avfyrningen.

Ett fjädervapen med sofistikerad mekanik och låg effekt är emellertid normalt sett tystare än ett PCP/SSP/MSP/Co2, givet allt annat lika.

En viktig skillnad finns dock.

På grund av att PCP/SSP/MSP och Co2-vapen avger nästan allt sitt skottljud bara ifrån mynningen snarare än fjädervapnets ljudkällor ifrån både mekanik och mynning så kan de förstnämnda dämpas synnerligen effektivt med en sedvanlig ljuddämpare och kan därmed bli förbluffande tysta trots ordentligt höga effekter.

  CZs 200-serie är förhållandevis tysta och mycket trevliga vapen med ypperlig precision.

I fråga om PCP etc så finns det två saker som avgör ljudnivån, dels hur snabbt luften kommer ut ur mynningen och dels mängden luft som släpps ut. 

Luftens hastighet

Luft med hög fart låter helt enkelt mera. Ett tydligt exempel på detta är när man laddar ett PCP med en lätt diabol och därefter laddar samma vapen med en tung diabol för skottet direkt efteråt. Den tyngre diabolen bromsar upp luftens fart ut ur pipan och därför så låter den tyngre diabolens skottljud mindre. Vapen med en längre pipa kapslar in luften en längre tid, relativt samma vapen med kort pipa, varvid luftens hastighet hinner minska innan det kommer ut i omgivningen med resultatet att PCP etc med kort pipa låter mer än ett likadant vapen med längre pipa. Andra exempel är att lågtrycksvapen som går under exempelvis maximala 140 Bar ofta låter mindre än vapen på fullt systemryck vid 200+ Bar osv.

Mängden luft

Mängden luft spelar också en stor roll. En större mängd luft som rör sig låter mera och tillryggalägger dessutom en längre distans innan dess hastighet har klingat av så att lätet tonar bort. Även här så kan skillnaden höras tydligt på ett vanligt självregulerande PCP där avfyrningarna har ett lägre läte i början och mitten av kurvan för att sedan låta högre och dovare i slutet, när mängden luft ökar. Här kan man också notera att ju mindre kaliber som vapnet har, desto mindre låter det relativt grövre kalibrar med allt övrigt lika.

Bra vapenval

Av  ovanstående så kan vi konstatera ett fjädervapen bör ha en tight och vibrationsfri mekanik för att låta så lite som möjligt, även vid 10 joule. Ett vapen med tuningkit har ofta detta och låter därmed mindre än ett rent fabrikationsvapen i originalskick. Den modell som oftast kommer fram som ett exempel på ett billigt vapen med acceptabelt lågt mekaniskt läte även i rent standardskick är Weihrauchs eminenta HW30S.

  "Best bang for the buck" är onekligen Weihrauchs fantastiska HW30S - superb precision och mycket tyst

Tittar vi på PCP så ska vi kolla in vapen som endera har shrouds eller som har lång pipa, gärna i kombination med ett lågt systemtryck. Min gamla Crosman Challenger hade både lågt systemtryck (max 140 Bar) och lång pipa varvid den sålunda var mycket tystlåten för sin effektnivå. Ett annat alternativ är PCP-världens motsvarighet till HW30S, den utsökta 200-serien från CZ, vilken även också ofta förekommer under Air Arms varumärke.

Övrigt

Om man skjuter på medellånga avstånd, säg ut till 20-25 meter, så kan man som regel med fördel ställa ner ett PCP etc till runt 7.50 joule varvid man får betydligt fler skott på fyllningen samt ett märkbart lägre avfyrningsljud. Några direkta nackdelar av den lägre effekten är emellertid svåra att påvisa för kaliber 177. Den lägre effekten räcker ändå gott och väl för dessa måttliga avstånd.

Nästa sak att beakta är anslagslätet och här missar tyvärr många glada entusiaster som skjuter i suburbia. Det kvittar ju om avfyrningslätet låter som en musfjärt när anslagslätet i målet mest påminner om en gång-gång. Bra, alltså tysta, projektilfång är utomordentligt viktiga och tyvärr så är de flesta dylika som säljs över disk synnerligen ljudliga.

Den här typen av billiga projektilfång är oftast väldigt ljudliga 

Här finns två rationella lösningar, endera så fyller man projektilfånget med Unigum, vilket kräver en del underhåll och som har svårt att klara påverkan av väder och vind i längden, eller så skär man bort bakdelen på ett vanligt projektilfång och låter det stå framför en gat- eller tegelsten. Det sistnämnda är lite klumpigare men det är i princip underhållsfritt och billigare i längden.

Om man behöver ett portabelt kulfång så vet jag att en del entusiaster använder kartonger fyllda med tygrester, trasmattor och allahanda textiler. Detta fungerar i regel utmärkt men man bör vara vaksam när man använder i grunden penetrerbara material som papper eller textil då det till sist ofelbart kommer att bli genomskjutna.

Nu vet jag att många naturligtvis säger - "Det händer inte mig", med hänvisning till allt möjligt men lika sant som att en kronograf förr eller senare blir skadeskjuten, lika sant är det att man rätt som det är råkar skjuta igenom projektilfångets fyllning med skador på bakgrunden som resultat - detta sker i praktiken aldrig med ett kulfång som har en stålplatta eller tegelsten som sista anslagsyta.

Nu utesluter inte det ena det andra utan vid stationära projektilfång så kan man naturligtvis använda båda delarna, först papper/textil och sedan plåt/sten men då har man inte lägre ett speciellt portabelt projektilfång och fyllningen kommer definitivt inte att må bra av att stå ute dygnet runt, året runt.

  Projektilfång av trä eller kartong med fyllning av Unigum/papper/textil måste kollas ofta..

Slutligen, skulle ordningsmakten komma på besök och fråga -"Hur har du tänkt det här med projektilfång och säkerhet då?" så tror jag de flesta känner sig mera bekväma med att peka på en tegelsten än på en kartong med papperskonfetti...

Sammanfattningsvis

Luftvapen är frihet och för att kunna utnyttja och försvara denna för skjutvapen så unika graden av frihet så krävs det ansvar och omdöme - sunt förnuft helt enkelt. Använd så tysta vapen som möjligt och kompromissa aldrig med säkerheten. Man behöver inte skämmas för att man gillar att skjuta luftvapen men man bör känna till att många människor känner sig obekväma runt vilken typ av skjutvapen som helst, inklusive våra, vilket man måste respektera.

Använder man moderna PCP, som utseendemässigt sätt av okunniga lätt kan tas för att vara den typen av vapen som människor i gemen kan tänkas vara rädda för så bör man försöka hålla en så låg profil som möjligt och inte väcka onödig uppmärksamhet.

Som det skrevs redan på 60-talet - diskretion är en hederssak...